Research

Inte många ord skrivna idag! Stor dag! Hade lunchträff. Med en helt riktig person. Och kan ni tänka er, med en barnpsykolog inriktad på rättpsykologi. Herregud hon är en karaktär från min bok! Men nej det är hon inte, hon är en gammal klasskompis som är en helt riktig levande person! Så vi sågs, hon och hennes helt riktiga ettåriga son med skrattgropar i hela ansiktet, vi åt lunch, jag tänkte jag skulle fråga henne massa saker, pratade om så mycket annat att jag glömde. Måste maila henne istället.

Men förutom när man tappar bort sig i att prata om han den där som gick på vår klass med det galet långa håret som nu jobbar på bank fatta vad sjukt, så är kompisar, vänner, bekanta, föräldrar, föräldrars vänner, gamla chefer, kolleger, alla man känner ovärdeliga källor till information när man skall göra research till sin bok. Förhoppninigsvis har du ett relativt diversifierat kompisgäng, med olika utbildningar och jobb. Folk som var som du men som sedan växte upp och blev de där riktiga sakerna, fick de där riktiga jobben, de du själv fortfarande tänker att du en dag skall bli.

Som jag som har en kompis som är barnkirurg! Fatta streetcredden på den när du står i lekparken och någon unge faller från gungan och spräcker läppen mot sin egen stövel (ni vet de där som bara en människa under fem år kan) blodet sprutar, mamman håller, någon kommer fram med en bara lite använd näsduk, alla vill hjälpa. Och då i slow motion stegar du fram, folkmassan (de fyra mammorna och den enda pappan) delar sig som havet framför Jesus, du böjer dig ner över ungen och med auktoritär, samlad, empatisk röst uttalar du de nästan heliga orden:

– Jag kanske kan hjälpa, jag är barnkirurg.

Det går ett sus genom folkmassan (de fyra mammorna och enda pappan), mamman till den spruckna läppen tittar på dig med tårfyllda ögon.

– Hjälp mig, ropar ögonen, rädda mitt barn.

På darrande armar sträcker hon fram ungen. Folkmassan faller på knä runt om dig. Du tittar, torkar blod med en alldeles ren näsduk (för en sån har alla barnkirurger i fickan) och säger med samma samlade, auktoritära, empatiska röst.

– Han kommer att bli helt återställd.

Sedan går du, lämnar den knäböjda folkmassan bakom dig. Skrider iväg till nästa operation, till nästa mirakel du skall uträtta. Barnkirurg!

Har en annan kompis som är domare. Stor cred där också. Fatta festen. Minglet går så här:

– Läste ni om den där galningen som slog ihjäl sin egen morsa? Undrar vad fan som har hänt hemma hos dem? Vad tror du?

– Jag kan tyvärr inte uttala mig i frågan eftersom det var jag som dömde i fallet!

Ridå! Du skrider bort till drinkbordet, nonchalant, säkert. Du vet saker de andra inte vet! Vilken makt!

Jag har till och med en kompis som har jobbat för underrättelsetjänsten med att knäcka koder! Den titeln slår jävligt högt när du presenterar dig på dagisets julfest bland alla marknadsförare och key account managers.

Iallafall, alla de här kompisarna, som tydligen inte spenderade lika mycket tid i baren under studietiden som du, kan nu hjälpa dig när du behöver veta hur man opererar ut en pistolkula som gått in i ryggen, vad som krävs för att ett bevis skall ogiltigförklaras i en rättegång eller hur en hacker skulle kunna bryta sig in i polisens register.

När du gör research gör då så här, skriv först, researcha sen. Dvs om du tex. skall skriva om en hjärtoperation på ett trovärdigt sätt. Skriv upptakten till operationen, vem, hur ser det ut, vad är utgången. Sedan kollar du var behöver du detaljer som skall vara trovärdiga? Och då ringer du till kirurgkompisen och frågar specifikt om dem. Börjar du research innan du skriver riskerar du att ta en examen i medicin innan du fått ett enda ord av din roman på papper. Vilket ju inte är så fel det heller, barnkirurg mmmmm….

Så ring dina kompisar, nån nytta skall man ha av dem!

 

Karaktärer

1467 ord idag! Och detta utan träningsvärk. Bara på inspiration. Vilken bra vecka det här kan bli. Dessutom hände något idag som varje gång är lika magiskt. En av karaktärerna i boken gjorde något helt oväntat. Och då menar jag för mig oväntat. Jag läste texten som radades fram på skärmen framför mig och förvånades fullständigt. Men vad gör han, tänkte jag, och ville läsa vidare tills jag insåg att jag var tvungen att skriva det först. Märklig känsla.

 Men hallå, tänker ni, det är ju du som skriver hur kan det då vara oväntat? Men så är det ibland. När historien kommer igång och får sitt eget liv, driver sig själv framåt. Då kan karaktärerna utvecklas åt håll du inte alls hade tänkt. Detta är inget super djupt, inget flummande, de allra flesta som skriver upplever det här. Man måste bara komma igång med historien en bit så händer det. Lika förvånande varje gång men det händer. Då vet man att historien håller. Att det här verkligen kan bli något.

 Ju längre du håller på med samma karaktärer desto bättre lär du dessutom känna dem. Du ser deras fel och brister, deras styrkor. Du vet hur de reagerar i olika situationer, du vet vad de tänker, känner. Du umgås ju ganska intensivt med dem under skrivprocessen. Nu slår det mig plötsligt att tänk om detta är mina kollegor? Jag skrev i ett tidigare inlägg att jag njuter av att inte ha kollegor men tänk om det bara är för att jag umgås med mina hemliga kompisar dagarna i ända? Jag kanske inte alls skall klandra 4-åringen när han spelar brädspel med sig själv, mot sig själv. Who am I to judge liksom. Jag som äter lunch med en barnpsykolog från Göteborg varje dag! Fast jag dukar fortfarande bara för en. Tur va? 

 Och för att göra dagen ännu bättre har jag dessutom fått massa andra saker gjorda efter mina 1467 ord idag. Har kunna dra prydliga streck över flera saker på min lista. Vilken känsla! För så är det, jag skall nu komma med en bekännelse. Om jag nu vore kändis skulle det här stå på löpsedlarna i morgon. Nu ställer jag mig upp och säger så här:

–       Hej, jag heter Tinka och jag skriver listor!

 För så är det. Jag skriver listor på allt. Matlistor, To Do listor, julklappslistor, klädlistor, ställen-att-resa-till-listor, filmer-att-se-listor, böcker-att-läsa-listor. Fatta, till och med listor på listor att skriva!  Så illa är det!

 Att jag sedan ständigt tappar bort alla listor så att jag ändå får panikångest varje gång jag skall hyra en film och tvingas lämna uthyrningen utan film men med 987gram godis i en jättepåse istället det hör inte hit. (987 gram för det är under ett kilo, där går gränsen. Över ett kilo: du har bulimi och behöver hjälp. Under ett kilo: du är bara sugen på godis och det är ok, du kan alltid ta en lång, härlig löprunda efteråt).

 Men nu till mitt mest skamfyllda listproblem. Vet ni vad jag gör om jag mot för modan skulle avklara något som inte står på To Do listan? Jo, jag lägger till det. Efteråt. Bara för att kunna stryka över det! Läs och begrunda! Mina egna listor, bara för mina ögon, ingen chef som kollar, inga poäng att få, ingen som ser vad jag gör eller inte gör! Ändå tar jag fram listan och skriver med prydliga bokstäver:

 Ändra vaccinations tid för J.

 Sedan stryker jag över det. Får en pytteliten adrenalinkick. Kokar en kopp kaffe! Nöjd!

 Jag tror att jag behöver hjälp! 

Löpning

Igår skrev jag 1668 ord. Inte för att jag kände mig super inspirerad utan för att jag hade sådan fruktansvärd träningsvärk så att jag inte kom upp från stolen igen när jag en gång hade satt mig vid datorn. Och eftersom fingrarna kanske var den enda kroppsdelen som inte värkte som om glödande lava rann igenom dem så kunde jag lika gärna skriva. Kanske ett bra trick att ta till oftare. Eller så inte. Det var så här jag orsakade mig själv träningsvärken. Eller jag säger som 4 åringen sa förra veckan när han lyckades hälla ut en hel drickjoghurt i bilen:

–       Det var inte jag!

–       Nähe, märkligt ändå med tanke på att du sitter helt ensam i baksätet!

Anyway, det var alltså inte jag som kom på den briljanta idén att springa 15 kilometer på en söndag! Så här var det:

Barnen skulle på cirkus med mormor och morfar och plötsligt inser vi, man och jag, att vi har en heeeel söndag utan barn, vi tillsammans, han och jag! Herrreeeguuuud den stressen! Vad skall vi göra? Måste utnyttja tiden, ta vara på den, uppleva, känna, vara här! Inte bara surfa på paddan och fylla en tvättmaskin liksom! Så mina tankar började vandra, vi kan äta långbrunch på café, gå på bio mitt på dagen, äta lunch, läsa söndagstidningen, vad som helst! Men nej, vet ni vad mannen föreslår? Jo:

–       Älskling, vi kan ta en löprunda, en riktigt lång och härlig!

Redan där borde jag ha skrikit stopp! Orden härlig och lång löprunda går inte att lägga i samma mening i min värld. Jag, är ser ni, en av dessa människor som TROR att jag en löpare. Jag går runt och sätter upp mål, halvmaratons här och tio kilometers lopp där. Mål som att ”Jag skall springa 1000 km på ett år!”

Och varje gång så tror jag på dem! Varje gång så tror att jag att jag skall vara den där människan som sticker ut och springer för det rensar tankarna så bra, för att det är så härligt när stegen börjar flyga, för att det känns så bra efteråt! Tror fan att det känns bra efteråt! All tortyr som upphör känns väl bra?

Sanningen är den att jag tycker det är så jävla tråkigt! Jag snör på mig skorna, beger mig ut. Efter exakt fem minuter tittar jag på klockan, herreguuuud har jag inte kommit längre än detta. Nu måste jag stanna och knyta skosnöret, snyta mig, dricka lite. Och en kvart senare är jag hemma, knappt svettig. Tristessen vinner över mig varje gång! Då kan man ju tänka sig att det skulle vara roligare att springa tillsammans med någon eller hur?

Så i teorin lät det här med en lång löprunda tillsammans med mitt livs kärlek som en bra idé. Det var i teorin! I praktiken gick det till så här:

Rundar första husknuten, mannen pratar.

–       Vad skönt att kunna springa mitt på dagen så här. Fint väder idag. Oj nu blåser det lite. Jag borde kanske köpa nya skidor i år. Nästa vecka skall jag till Köpenhamn på fredag, sa jag det?

–       Mmmmm, svarar jag.

Försöker tänkta positiva tankar. Det här poppar istället upp i huvudet: Sluta babbla så mycket skit, fattar du inte att jag måste koncentrera mig för att överhuvudtaget orka. Säger inget.

Två kilometer.

–       Vad bra det går, vad fint du springer, peppar mannen.

–       Mmmmm, svarar jag.

Tankarna inte så positiva längre. Fokuserar. Håll käften din jävla springknarkare! ,tänker jag. Säger inget.

Fyra kilometer. Börjar få ont i högra höften.

–       Vi tar ner här till vattnet, skönt att springa på grusväg, mycket mjukare, säger mannen.

–       Mmmmmm, svarar jag.

Kastar en hatisk blick på honom. Mjukare? Vad fan är så mjukt med att springa på grus? Mjukt, det är soffan i favoritcafét, där var vi INTE är nu. Säger inget.

Sju kilometer. Hela högra benet värker. Mina skor skavar. Benen väger runt tusenfemhundra kilo var!

–       Du är jätte duktig älskling!

–       Mmmmm!

Tankarna allt annat än positiva, mer i stil med det här: HÅLL KÄFTEN DIN JÄVLA SVENSKA BÖGJÄVEL! SLUTA VARA SÅ SATANS POSITIV! (Nej, så får man inte säga, inte ens tänka. Det är inget fel på bögar, inte på svenskar heller. Men ni vet vad de säger ”All is fair in love and war. Det här är bägge!)

Tio kilometer. Benen uppe i viktklassen femtiotvå ton per ben. Asfalten måste ha smultit för jag känner hur skosulorna klibbar fast i trottoaren vid varje steg. Jag måste kissa. Då kommer dödsstöten.

–       Tänk vad härligt älskling, sedan när barnen blir större kan vi alltid sticka ut och springa så här på helgerna!!!

DIN GALNA PSYKOPAT! VILKEN PANIKARTAD SKRÄCKTANKE! DU KAN INTE MENA ALLVAR! HUR SNABBT KAN MAN ANSÖKA OM SKILSMÄSSA? HUR SNABBT GÅR DEN IGENOM? KAN DETTA KLASSAS SOM MISSHANDEL? KAN JAG FÅ ERSÄTTNING? TERAPI? HÅLL DIG BORTA FRÅN MIG DITT MONSTER! HJÄLP! HJÄLP!

Jag är osäker men jag misstänker att tanken inte stannade vid att vara bara en tanke. Jag är rädd för att orden faktiskt kommer ut genom min mun för resten av rundan springer vi under tystnad. Kommer hem, jag stapplar upp för trappan, lägger mig raklång på golvet. Åtta dygn senare kvicknar jag till igen, tittar på mannen och hör mig själv säga:

–       Vad skönt det var att springa. Nästa vecka kan vi göra det igen va?

–       Förstås, jag springer så gärna med dig min kära fru!

Jag säger inte att jag är stolt över alla delar av mig själv! Bara glad att jag valde rätt man!

Att sälja sig själv.

Igår var det bokmässa i Helsingfors och jag var där för att träffa förläggare från finska förlag. Min debutroman är utgiven på svenska och kontrakt är skrivet för översättning till tyska men som finlandssvensk vill jag självklart super gärna att ett finsk förlag skulle nappa på boken.

Men då måste de veta att den finns och det är där tillställningar som en bokmässa kommer in. Ingenstans har man möjlighet att träffa så många förläggare ansikte mot ansikte. Det här är dock den delen som med författarskapet som jag har allra svårast för, något som alla blivande författare måste tänka på. Att marknadsföra sin bok, att sälja sin bok är att marknadsföra sig själv. Och det är miljarder gånger svårare än det låter. Jag har jobbat med marknadsföring hela mitt yrkesverksamma liv så den här biten var det enda jag trodde att kunde när jag gav mig in på den här banan. Men att sälja en produkt är något helt annat har det visat sig. Att sälja schampo, marknadsföra mascara, eller framhäva en solkräm är en barnlek jämfört med när produkten plötsligt är du själv. För det är så det är. Boken du har skrivit är en förlängning av dig själv och du måste vara beredd på att sälja in den hos folk. Folk i branschen som har kritiska ögon och drösvis med arrogans. Du måste småle och charma dem och övertyga dem om att just din bok är det bästa som hänt litteraturvärlden sedan den första bokpressen byggdes. Och det tar emot. Jag skäms så kinderna glöder, man är ju inte van att framhäva sig själv. Jag snubblar på orden, flackar med blicken, känner mig som en idiot. Obekväm till tusen vill jag bara sjunka genom jorden. Men jag gör det. Jag går fram till dem alla, en efter en, ger dem min bok, visar dem recensioner, skrattar, pratar. Och när alla namn på min lista till sist är överkryssade åker jag därifrån, sätter mig på ett café och äter världens största bulla för det är jag värd.

Och nu väntar jag, i veckor, månader på att någon av dem skall höra av sig. Ringa och säga att javisst vi vill gärna översätta din bok. Sälja den. Marknadsföra den. Så att jag inte måste. Önskar att jag var född i USA, född i ett land var man tränas på att sälja in sig själv. Var det inte är fult att berätta hur duktig man är. Jag är inte någon blyg person men jantelagen sitter djupt rotad.

Idag skriver jag inte på boken. På golvet sitter två små personer som inte är på dagis för att de har planeringsdag. (Planeringsdag? Tänk det ganska märkligt egentligen, vilka andra företag kan stänga ner sin ordinarie verksamhet en hel dag för att planera det kommande kvartalet.) Anyway, nu sitter de här istället. Den ena ritar, den andra spelar ropes and ladders. Han är alldeles svettig av nervositet, kommer han att vinna??? Spänningen är oooliiidllig! Han hoppar upp och ner. Ropar, Sätter händerna för ögonen. Problemet är liksom bara det att storasyster slutade spela för tre omgångar sedan. Nu spelar han med sig själv. Mot sig själv. Jag undrar vem han tror att kommer att vinna? Hmm vi måste visst jobba lite med det här att lägga band på tävlingsinstinkten!

Ensam?

Jag får frågan ibland om det inte blir ensamt att jobba som författare? Saknar jag inte kolleger, folk runt om mig?

Svar: Ensam är för mig är ett guldord. Drömmen, den hisnande tanken som ger mig gåshud bara jag nuddar vid den. Jag är en människa av idag, ständigt uppkopplad, omringad, uppringd, smsad, facebookad, instagrammad. Jag älskar folk, vi är sociala, mannen och jag, middagar, playdates, kaffestunder, fester, umgängen, Vi har två små barn. Två mycket små personer som pratar hela tiden. Hela, hela tiden. Som om de svalt Niagarafallen och sedan öppnat dammen. Ständiga frågor jag inte kan svara på: varför tar rymden aldrig slut, var fanns jag före jag föddes, hur rör sig en Barbapapa, varför är vatten vått? Långa utlägg om dinosaurier, legogubbar, dockor. Hela tiden. Högt! Ensamhet för mig är den ultimata lyxen.

Den stunden när dörren stängs på morgonen bakom man och barn på väg till jobb och dagis ger mig rysningar varje gång. När stillheten sakta bäddar in huset i sin bomullsmjukhet. När de sista resterna av morgonens ljud försvinner ut genom köksfläkten. När jag plötsligt kan höra mig själv tänka, andas, vara. Att då få koka en kopp kaffe alldeles för mig själv, sätta mig framför datorn och göra något jag verkligen älskar. Det är del av författardrömmen, del av de ouppnåeliga.

Jag har gått från marknadsföringschef på ett företag var man jobbar i 800 km i timmen varje dag till det här. Ensamheten är bonusen, inte straffet.

Långsamt

Att det kan gå långsamt ibland. Har idag skrivit 500 ord och de satt djupt inne. Suck, varannan dag är jag så full av självförtroende att man skulle tro att jag hade fått Nobelpris, the Booker prize och Pulitzer priset allt på samma dag. Följande dag är jag nere i botten igen, tittar på min text och undrar vem jag försöker lura egentligen. Idag är en sådan dag. Och nu har jag redan dammsugit igår. Hjälp! 

Därför funderar jag på ett av livets stora mysterier istället, varför sliter små pojkar genast hål på knäna på sina nya jeans (och då menar jag ”har knappt fått upp dem ur påsen genast”) medan små flickor inte en enda gång i sitt liv har slitit hål på knäna på ett enda par byxor?

Vad gör killarna liksom? Tävlar i knägång i sandlådan när den första frosten har kommit och alla sandkorn är fast frysta? Smugglar ut mina nagelfilar och spenderar nätterna med att fila jeans? En vecka, max, sen kommer hålen. Och jag som inte kan sy om så mitt liv hängde på det. Men fanns det inte då i tidernas begynnelse, dvs när jag var liten, sådana lappar man kunde stryka på? Stryka, det kan jag, lite i alla fall. Kanske finns det hopp. Annat än att emigrera till ett land var man alltid kan gå i shorts, då kommer hålen på knäna istället för på byxorna och knäna, de läker av sig själv, vilket mirakel.  

 

Miljö

Måndag, full av inspiration och energi efter helgen skriver jag så det ryker i tangenterna! Eh.. eller så inte. Har alltid svårt att komma igång igen på måndag. Att komma in i historien på nytt, hitta tanken jag hade när jag slutade sist. Och det här med att vara energisk efter helgen, hmmm det stämmer visst inte det heller. Det slutade visst att stämma samma dag som jag födde vårt första barn. Det finns lördagsmorgnar när jag räknar sekunderna till att våra barn blir tonåringar som sover i åtta år i sträck.

Iallafall, jag skrev, sedan dammsög jag, skrev igen, hängde tvätt, skrev igen, röjde i klädskåpet, skrev, ordnade skorna i hallen, skrev och så till sist hade fått ihop 1044 ord och jag kunde pusta ut. Då skrev jag några hundra till av bara farten. Och huset blev rent och fint. Så är det alltid. När jag får skrivkramp städar jag, det är liksom det enda jag kan tillåta mig att stiga upp från datorn för.

Och sedan skriver jag miljö. Långa stycken om hur något ser ut, om miljön karaktärerna befinner sig i. Det ger mig lite andrum att tänka på själva historien utan att skrivandet stannar upp helt. Beskriv rummet, huset, gatan. Vad ser man för färger, byggnader, varifrån kommer ljuset? Och sedan ännu viktigare, ta in andra sinnen, luktar det något, hör man något? Kom ihåg att miljö absolut inte är enbart vad man ser. Man upplever en omgivning, man tittar inte på den genom ett glasfönster. Försök hitta detaljer som folk känner igen, kan relatera till. Doftar kompisens kläder alltid av ett visst tvättmedel, hur låter en spårvagn, är ljuset för starkt när man stiger ut etc.

Mer om miljö senare. Det finns mycket att säga om det. Nu skall jag njuta av mitt välstädade hus innan två små kommer hem och bombar det på fem röda sekunder.