Att packa!

Idag har jag inte ens försökt skriva. Båda små fortfarande hemma, snoriga och hostiga. Men jag litar på att de mirakulöst är friska i morgon bitti när vi skall iväg. Så idag har vi istället packat! Och om det kan vara lite meckigt att resa med barn så är det en fullständig katastrof att packa med barn. Det går till så här:

Jag tar fram en väska och lägger på golvet. Båda två hoppar in i den och skall leka båt. Slagsmål utbryter när 4-åringen sätter sig på 5-åringens ben. Jag lyfter ut dem båda. Vänder ryggen till. Båda två sätter sig direkt i väskan igen. Jag börjar ta fram kläder, lägger fram dem på vår säng. Barnen slutar bråka i väskan och kommer och tittar. Jag säger till dem att de absolut inte får peta på något. De lovar. Jag går till badrummet. Kommer tillbaka. Båda två hoppar i vår säng, PÅ alla de nyvikta kläderna. Jag morrar.      – Men vi petar inte på något mamma, vi hoppar bara, säger de!  Båda två går till sitt rum. Jag viker om kläderna. Barnen kommer tillbaka. Släpandes på följande:

5-åringen: Dockvagn, docksäng, Legobil, Barbiekök, tre dockor,

4-åringen: Lastbil storlek enorm, tågbanedelar, tågbanelok, legotraktor.

– Vi vill har med det HÄÄÄÄÄR, säger de i kör. Båda två börjar storgråta när jag säger att vi inte tar med några leksaker, bara kläder! Jag tröstar (lite halvhjärtat erkänner jag) och fortsätter vika. Barnen går tillbaka till sitt rum. Kommer tillbaka med tre prinsessklänningar (5-åringen) och en Spidermandräkt (4-åringen).

– Då vill vi ha med det HÄÄÄÄÄR! säger det.

Jag säger nej. Mera gråt. – Men du SAAAAAAAAA att vi sku packa kläder! Jag orkar inte trösta mer. Tar en klänning och spidermandräkten. Viker den på sängen. Lovar packa med dem om vi har plats.

Jag försöker få dem att gå göra nåt annat. De vill titta på när jag packar. Och barn tittar inte tyst. De pratar. Frågar. Petar. Hoppar. Glömmer att inte röra. Glömmer igen. Stiger i väskan. Snubblar över väskan. (Hur svårt kan det vara att se att den ligger där?? Den är stor och svart och de är båda två ca 100 cm långa, hur kan de inte se den liksom?). Till sist har vi bara klänningen och spidermandräkten kvar på sängen. Barnen vägrar lämna rummet innan jag lagt ner dem i väskan. Båda vill knäppa fast låset på väskan. Tusen gånger. 4-åringen fastnar med fingret i låset. Storgråter. 5-åringen kommer på en vits.

– Vet du vart vi skall mamma? Vi skall till DuBAJS!!!!

Och så skrattar de så att de kiknar båda två! Och det är ju lite lustigt. Första gången. Kanske till och med andra. Nu är vi upp i gång 876 och jag lovar er att säger de det enda gång till så kommer jag att tömma väskan på alla fint vikta kläder, skicka barnen till dagis och aldrig mera resa någonstans i mitt liv! Inte med dem i alla fall! Går till apoteket istället och köper öronproppar. Packar handbagaget. (Varför kan det inte finnas ett uttag vid stolarna så att man kunde ladda en iPad?). Lägger fram kläder till barnen att resa i. Båda två vill genast byta, 5-åringen vill resa i en balettkjol och silver ballerinas. 4-åringen i shorts och en Hulken t-shirt. Jag ger inte efter.

Sedan tittar jag ut genom fönstret. Ute är det 4 grader och regn. I morgon åker vi till solen och värmen, mannen, jag och våra älskade små barn. Vilken lycka. Jag lovar 5-åringen att hon får ha balettkjolen utanpå jeansen. Vad spelar det för roll liksom, skall man förstöra en flygresa för ett helt plan kan man lika väl göra det i en balettkjol!

Så nu blir det bloggpaus en vecka. Råkar ni vara i DuBAJS så ser ni oss vid poolen. Det är vi som har en prinsessa och en spiderman! Båda två ropar AJSKRIIIM! De är så språkkunniga ser ni! Det blir man när man reser!

Att resa

Idag skriver jag sporadiska små stycken. Varför? Jo för att på soffan sitter två små som skall snytas, vill ha vatten, mandariner, höra saga, är hungriga, inte hungriga, vill rita, vill inte rita, dvs de är förkylda. Och vet ni varför de är förkylda? Jo det är lätt, det är nämligen för att på onsdag morgon skall vi fara på resa! Och det är så det är. Resa med barn = sjuka barn. Igen något som ingen någonsin berättade för dig innan du fick barn. Då när du ännu kunde packa en liten carry on väska, stiga ombord på ett flyg, beställa ett glas vin eller ens en kaffe, luta dig tillbaka och läsa en bok medan du susade genom luften till vart nu var på väg.

Sedan får du barn och du tänker att du vill överföra din kärlek för att resa till dina barn. Du vill att de skall få se andra länder, uppleva andra kulturer, lära sig språk, smaka på nya smaker. Så du kollar runt, bokar flyg, hotell, vaccinerar, packar och så skall du iväg. Vad du inte har förstått är att du plötsligt är den där människan. Den där människan som alla tittar på när du stiger ombord på flyget och tänker -kom inte hit, kom inte hit, kom inte hit. Diskret följer de din väg ner genom gången, ser hur du och dina barn närmar er, du hör lättnadens suck hos alla dem du går förbi. Du ser skräcken i de närmaste passagerarnas ögon när du tittar på biljetten, tittar på radnumret och säger till barnen.

-Här, här är vår rad. Här skall vi sitta.

Tanten som sitter på samma rad och gubben som sitter i raden framför hör det här:

– Här, här är vår rad. Här skall vi hoppa, skrika, sparka och hälla ut kaffe, vatten och juice de nästa sex timmarna!

Ni baxar in det gigantiska handbagaget under stolen framför så att du inte får plats med fötterna på golvet. Underhållning för två barn i sex timmar tar mycket plats. Barnen bråkar en stund om vem som får sitta vid fönstret, du lägger upp jackorna, småler mot dem runt er, ryter åt barnen och så äntligen sätter ni er. Sedan gör jag så här. Jag stänger av. Jag  raderar de följande timmarna från mitt medvetande. Kapslar in och slänger bort. Sex timmar senare landar ni. Golvet vid era stolar ser ut som campingplatsen på Roskildefestivalen dag fyra, det unga paret bakom er lovar varandra att aldrig, aldrig skaffa barn, du torkar av alla tre måltiderna från lillebrors tröja och så går ni. Försvinner ut i solen, i värmen. Ni lämnar inte hotellet en enda gång. Barnen bryr sig inte det minsta om någo ruiner, städer, vyer. De slänger sig i poolen direkt från frukostbordet och hissas upp igen till middagen. De äter hamburgare till lunch och spaghetti till middag. Varje dag. Det enda ord på ett främmande språk de lär sig är glass. Så åker ni hem. Frågar barnen vad som var bäst? Poolen, säger ena, glassen säger den andra. Nästa år åker vi till simhallen via glasskiosken. Om de är friska! Och ingen strejkar.

Att räkna ord.

Det här med att räkna orden jag skriver kan ju låta lite tråkigt. ( och nej jag räknar dem alltså inte manuellt om det var det ni trodde, det finns ju wordcount i Word) Men jag tror att det är viktigt. Både att ha som mål per dag men också för att se hur långt du har kommit. Lite som belöning för att se vad du åstadkommer. Jag har nu ca 57.000 ord i mitt dokument. Det är många ord. Man brukar säga att en roman skall vara minst 50.000 ord för att få vara roman. Det betyder att jag kanske redan har skrivit två böcker. Fast nej den är inte klar. Slutar den så här kan det var att läsarna blir lite upprörda! Men jag är på god väg känns det som!

När jag räknar ord så räknar min syster dagar! Igår var vi på kaffe, hon meddelar:

– Idag är det 40 dagar till jul och om 291 dagar fyller jag 40!!

Hon har, ser ni, en ny app! En app som räknar dagar.

– Herregud, säger jag, snart kan man räkna hur många dagar det är tills man dör.

– Finns redan! säger hon och jag får lite panik.

Tänk om man visste. Visste hur många dagar man hade kvar! Tala om att få stress! Stress att utnyttja varje sekund, leva, göra, uppleva! Jag vill inte veta när jag skall dö! Jag vill hasa omkring i mitt liv och låtsas att det kommer att vara för evigt. Jag vill förtränga det faktum att tiden svishar förbi som ett snälltåg, fortare och fortare. Jag vill inte veta att det just är jul när jag inte ens har packat undan sommarskorna från hallen än. Jag vill inte veta att min femåring snart fyller sex när hon föddes igår. Jag vill inte veta att det är 18 år sedan Spice Girls slog igenom, (helst vill jag inte veta att jag lyssnade på dem överhuvudtaget). Och jag vill inte veta att det har gått 19 år sedan Kurt Cobain sköt sig själv. Jag vägrar att acceptera att det är 24 år sedan Red Hot Chili Peppers utkom med skivan Mothers Milk. 24 år! Och jag som just fyllde 27?

Jag räknar inte dagarna för jag hinner inte! Hinner inte för jag måste förbereda 5-åringens  studentfest! Den är i morgon!

Lugn

Ett helt kapitel idag. Inte illa, känns ok att inte ha skrivit så mycket igår då. Ett mera bakåtblicks kapitel blev det. Som lugnar ner tempot lite efter dramat i det föregående stycket.

Är själv lugn idag, fridfull. Vet ni varför? Jo, idag är mannen på resa, och nej det är inte därför jag känner mig fridfull men för att barnen och jag är bjudna till en kompis på middag.  Och det betyder att jag inte behöver laga mat!!!! Aaaah jag säger det igen – Idag behöver jag inte laga mat! Nu skall ni inte missförstå mig, jag tycker om att laga mat. Till vuxna människor. Till vuxna människor som äter utan att slänga hälften av maten på golvet, som inte badar legogubbar i mjölken, sticker kritor i potatismoset. Som inte plötsligt stiger upp från bordet och tar en spontan löptur runt soffan. Till vuxna människor som smakar, småler och säger saker som – Gud vad gott du har lagat. Eller – Jag måste få receptet. Eller – Jag tar gärna lite mer.

Vad jag inte tycker lika mycket om är att laga mat till en 5-åring och en 4-åring. Varje dag. Varje, varje dag. Frukost, lunch, mellanmål, middag, kvällsmål. Du hinner knappt duka ut, peta riskornen ur golvplankorna, fiska upp spaghettistråna ur t-shirten på 4-åringen innan du skall börja på nytt. Du sliter ett dike mellan matbordet och köksbänken. Fram och tillbaka som en evighetsmaskin.

Och det räcker inte med att bara laga maten. Varje dag skall du först komma på VAD du skall laga. Du lägger ribban ganska högt, det är ju ändå dina barn. Det skall vara gott, näringsrikt, varierat och helst ekologiskt, kanske till och med närproducerat. Du lagar fisk i ugn, serverar med couscous och grönsakssallad. De äter några tuggor. Du lagar kycklinggrytor, soppor, pastasåser, de äter några tuggor. Du kryddar lite, kryddar mycket, kryddar inte alls. De äter några tuggor. Du svettar auberinger för en vegetarisk lasagne, de äter inte alls. Du lagar lamm, köttfärsbiffar, rotfrukter, primörer, potatis, pasta, ris. Du provar nya såser, gamla såser. Läser recept, går till specialaffärer för ingredienserna. De äter några tuggor. Så en måndag i november kör det ihop sig och du lagar färdigköpta köttbullar och makaroner. Säger till dig själv att ketchup är också en grönsak. Barnen jublar, skrapar tallrikarna rena, ber om mer. Du suckar, men du ger inte upp.

Följande dag prövar du igen, asiatiskt, italienskt, libanesiskt. De äter några tuggor. Du lagar lasagne, barnen meddelar att dagisets lasagne är mycket godare. – ÄT DÄR DÅ FÖR HELVETE, tänker du och småler vänligt mot dem. Du serverar lite mer riven morot. Undrar varför du inte bara sprider ut det på golvet direkt. Så en onsdag kör det ihop sig igen och du serverar fiskpinnar och färdiglagad potatismos. Barnen jublar, äter allt. Ber om mer.

I mitt nästa liv skall jag bli en matvägrande singel. Jag skall sitta i mitt hem. I mitt tysta, vita, rena hem och knapra på ett salladsblad om dagen. I mitt nästa liv.

Jag har ett FAN!

Idag har jag skrivit några ord, jag tänker inte berätta hur många för de är så pinsamt få. Men jag har i alla fall skrivit och det är allt dom räknas. Jag kan med gott samvete säga till min osynliga chef att – Visst har jag jobbat idag! Mycket tankearbete, brainstorming, planering! Det blir nog en bok till sist. Och när det gör det då har jag skrivit två böcker! Två hela romaner. Kanske är jag författare då? Kanske blir jag till och med en dag berömd?

Eller så är jag redan det! Inser att jag snart måste sätta kravallstaket runt mitt hus. Börja gå med solgalsögon när jag hämtar på dagis. Jag har, ser ni, fått ett fan, en beundrare. Eller så inte men vi kan låtsas i alla fall. I lördags var vi i simhallen. (Låt oss tala om simhallar en stund. Hur äckligt kan det bli liksom. Du flyter omkring i en bassäng full med barnkiss (någon annans barns kiss dessutom) och gubbsvett. Du kan inte hålla ögonen på dina barn för allt du ser är ett tjockt lager magsjukebakterier som ligger som en hinna över vattenytan. Du anstränger dig för att se glad ut, låtsas att du tycker det är fantastiskt när 5-åringen dyker, klappar när 4-åringen hoppar från kanten. Men egentligen ser du dem inte. Allt du kan tänka på är handsprit, – Ge mig handsprit, åttatusen liter handsprit. Fyll en hel kallvattenbassäng med handsprit, låt mig dyka ner där, låt mig doppa mina barn där, renhet, åååh kära renhet. Du rycks ur dina tankar av barnen som simmar fram till dig och sprutar vatten ur munnen. Förutom det sista som dom sväljer. Kisset, svetten, bakterierna, allt ner i deras magar, du övergår till att fundera på hur många hinkar ni har hemma.)

Till sist så är det över. Äntligen beger vi oss mot duscharna. Vi duschar, tvålar in oss. Sköljer, tvålar in oss igen. Sköljer, tvålar in oss. En annan mamma nickar. Hon förstår. 5-åringen gör det inte. – Mamma, jag ren nu, säger hon och går mot bastun. (Finnar ni vet, vi går för evigt mot bastun) och så bastar vi, och efteråt duschar vi lite till. Jag hoppas att mannen och 4-åringen gör det samma på andra sidan väggen.

Efteråt berättar mannen vad de såg. 4-åringen hade suttit länge och tittat på en mycket tatuerad man i bastun. Plötsligt hade han sagt – Pappa, titta han har mamma på magen! och pekat. Mannen hade försökt smygtitta, snegla. Ni vet, man vill ju inte gärna bli fast för att sitta och stirra på en främmande man i bastun. I alla fall inte om man som mannen är en svensk i en finsk bastu! Det kan bli väldigt konstigt, väldigt fort. Så han sneglar ur ögonvrån och ser. Den främmande mannen har en tatuering över hela bröstet. En stor tatuering, bokstäver, bokstäver som bildar ett ord, ett namn. Mitt namn. Den främmande mannen i bastun har TINKA tatuerat över hela sig.

Jag lyfter på hatten liksom, visst jag håller med, jag har skrivit en bra bok, men det där var väl ändå att lite väl mycket. Du skulle inte ha behövt. Det hade räckt med ett T.

Undrar om jag kanske ändå kan vänta med kravallstaketet! I alla fall tills nästa bok kommer ut.

Björn Skifs

Idag har jag skrivit nästan 2000 ord. Sjukt nöjd för en måndag också om jag inser att jag måste vara världshistoriens långsammaste författare. Joyce Carol Oates skriver en mastodont bok varje år. Det gör inte jag. Men jag vet varför. Hon lider nämligen inte av samma förbannelse som jag! Jag är nämligen säker på att hon tillhör den lyckliga del av världens befolkning som aldrig har hört talas om Björn Skifs! Och det mina vänner är sannerligen en lyx. En lyx som gör att hon kan skriva en jättebok varje år! För hon behöver aldrig vakna en lördag morgon och plötsligt höra sig själv nynna:

– I, I’m hooked on a feeling. High on believin’, that you’re in love with me…..

För att sedan inte få den förbannade sången ur huvudet. Lagar frukost. – I can’t stop this feeling, deep inside of me…. Mannen skrattar lite. Jag läser tidningen. – Girl, you just don’t realize, what you do to me… Mannen skrattar inte mer. Klär på barnen. -When ya hold me in your arms, so tight.. Mannen suckar. Ritar med femåringen. – Lips as sweet as candy… Mannen ber mig vara tyst. Och jag försöker verkligen. Tänker på annat, sätter på musik, pratar, ändå kommer den tillbaka.. – ,the taste stays on my mind. Går inte att bli av med den. Den förföljer mig hela dagen. Överallt. I duschen, i butiken, i lekparken. Som en blodigel har den sugit sig fast i hjärnan på mig. Den lugnar sig lite. Då lagar jag middag. Mannen häller upp ett glas vin, upplagt för: – Girl, you keep me thirsty for another cup of wine…. Mannen slutar hälla. – På riktigt nu, älskling, du måste sluta! Och det låter ju inte så farligt men eftersom jag har gift mig med en man med ett temperament lika hetsigt som muminmamman så vet jag att vad han egentligen menar är: – OM DU INTE HÅLLER KÄFTEN SNART SÅ KOMMER JAG ALDRIG MER ATT ÄLSKA DIG!!! Så jag försöker. Tvingar mig själv att inte öppna munnen. Inte sjunga, inte sjunga, inte sjunga. Går så där, några små återfall under kvällen och så blir det natt. Jag klarade det, tänker jag. I morgon är den borta! Men där underskattade jag Björn Skifs radikalt! Han, ser ni, försvinner inte så lätt. Hela söndagen är jag i hans våld. Känner paniken smyga sig på. Funderar på att banka huvudet i väggen men vill inte ge mina barn några framtida idéer. Varför jag? Vad har gjort för att förtjäna detta?? Lider. Sjunger. Biter mig i tungan. Pratar. Då hör jag från badrummet:

Mannen: -I’m hooked on a feeling….. Hahahahaha det har smittat som magsjuka i en förskoleklass. Jag har lyckats förgifta hans hjärna. Tillsammans sjunger vi – High on believin’ that you’re in love with me…. Tillsammans lider vi den fruktansvärda Björn Skifsdöden. Tillsammans klarar vi det. Och så plötsligt är den borta. Tystnad. Lugn. Ända tills i morse. Inte en vers hela morgonen. Huvudet lugnt och fridfullt. Tankarna på frukost, barnen, dagis, skrivande. Jag är Joyce Carol Oates, jag kan skriva en hel roman på en enda dag. Jag kan fokusera. Ända tills vi skall gå. Då kommer det, i hallen, 5 åringen klär på sig, då hör jag:

– Ajm huck ån ej ilning, haj ån bellilnin…..

HJÄÄÄÄLP!!!

– I, I’M HOOOKED ON FEELING. HIGH ON BELIEVIN’ THAT YOU’RE IN LOVE WITH MEEEEE!!!!