Tid

Vilket tempus skall man då välja när man skriver? De allra flesta böcker är skrivna i imperfekt, dvs i då-tid. T.ex.

Jag gick förbi kiosken på hörnet, såg tidningarna i fönstret, visste att jag skulle träffa honom snart. Vad kände jag? Hat? Sorg? Tomhet…..  

Jag har valt att skriva i imperfekt för att det ger ett visst lugn till texten. Skriver man i presens hela boken är det lätt att texten blir lite väl hektiskt för läsaren. jämför tex.

Jag går förbi kiosken på hörnet, ser tidningarna i fönstret, vet att jag skall träffa honom snart. Vad känner jag, Hat? Sorg? Tomhet….

Det kan bli konstigt tycker jag att i realtid följa med karaktärens tankar. Det lättaste är därmed att välja imperfekt. Det betyder att tillbakablickar i texten då skall skrivas i pluskvamperfekt, dvs hade-form.

t.ex Vad kände jag? Hat? Sorg? Tomhet? Det var tre år sedan nu. Tre år sedan han hade gått. Bara försvunnit en regntung novemberkväll….

Det låter inte så komplicerat men det är lätt hänt att man i misstag växlar mellan olika tempus i texten. Läs noga igenom vad du skrivit. Var uppmärksam på tidsformen. Det är tydligen något som förlagsredaktörer ser direkt och sedan inte läser vidare när du skickar in ditt manus till förlag. 

På tal om tid så skulle jag igår gå på stand up show och sedan middag med min mamma och min syster. När vi tre går ut går det till så här: 

Vi stämmer träff i god tid före showen, tidigare än någon annan som skall gå se samma show. Ändå kommer det, tjugo minuter före utsatt tid, ett sms av min mamma. Nu är jag här! Pulsen ökar lite hos mig. Jag är fortfarande hemma, lagar mat till barnen, mannen inte här än. Fem minuter senare, dvs femton minuter FÖRE vi skall träffas, piper det till i telefonen igen. Jag vet vem det är! Nu är vi båda här var är du? Sys. Pulsen nu uppe i 180. Jag står i hallen med jackan på när mannen kommer, rusar ut. Upp för backen, ner mot stan, ser teatern, springer in genom dörrarna. Stannar, drar andan! Jag är framme! Med två minuter till godo! Puust. I vår familj ser ni, kommer man i tid. Annars skall man döden dö! Det har jag vetat hela min barndom. Det började med min lilla mormor. Hon sa alltid: 

– Punktlighet är furstars artighet!

Sedan skramlade hon med sina armbandsberlocker och såg bestämd ut! Det här var något allvarligt, det förstod jag. Inte för att jag förstod varken ordet punktlighet eller furste, men jag gick omkring och sa det i alla fall. Ni vet lite så där som man sjöng – Hej close the kitchen…  när man lyssnade på Ice Ice Baby i sjuan. (Vet ni vad han verkligen sjöng? Jo, Collaborate and listen, och det låter ju fan inte ens som close the kitchen men nu vet ni det!).

När mormor blev gammal och dement tog min mamma över. Punktlighet är furstars artighet, mumlar hon och kommer tidigare och tidigare till alla våra träffar. Jag inser att detta är något som förvärras med åldern. Min syster, ofantligt mycket äldre än jag (om man med ofantligt menar 1,5 år) , ligger inte långt efter mamma. Jag spjärnar emot, försöker komma försent, bara för att se vad som skulle hända, det går inte! Tidigare och tidigare kommer jag. Äldre och äldre blir jag. Och så plötsligt en dag hör jag mig själv säga till min dotter: 

– Punktlighet är furstars artighet, mitt hjärta. 

Jag ser hennes blick, hon förstår. Hon vet att detta är livets visdom, det arv som skall gå från mor till dotter i århundraden.

Det hela kommer att kulminera i att vi i år kommer att fira julafton den 23., bara för att vara säkra på att vi inte är sena! Nåde tomten om han inte fattar det, då måste han döden dö! 

 

Annonser

One thought on “Tid

  1. Ping: Vem skall trösta Knyttet? | bliforfattare

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s