Jullov!

Idag har jag skrivit ut manuset. Tänker läsa det över jullovet och se vad jag tycker, Huu skrämmande, jag har inte läst hela på länge nu och det kanske låter konstigt men jag kommer inte riktigt ihåg vad jag skrivit. Men nu blir det alltså skrivpaus över julen! Här skall läsas istället. Hurrraaaa för nu skall det bli jul! Och jag älskar julen!

I natt har jag haft min årliga julstressnatt. Den natt då jag ligger vaken i flera timmar och tänker igenom allt. Gör mentala listor, bockar av. (Tänk jag gör listor till och med i sömnen, slå det alla ni andra listare, I know you’re out there ….).

Sedan steg jag upp i morse och bestämde mig att för att sluta stressa! Tände ljusen i adventsljusstaken, kokade en kopp kaffe, tog fram tidningen, sopade mina problem under mattan och njöt av julfriden!

IMG_0184

 

Bloggen blir lite mer sporadisk under julhelgen men jag är tillbaka genast efter jullovet igen, jag lovar.

Hoppas ni alla får en riktigt god jul och ett fantastiskt nytt år!

Bra dagar och dåliga dagar.

Det går trögt med boken den här veckan. Jag vet att genast när det något annat som jag också måste göra tenderar jag att tappa koncentrationen. Jag skriver i alla fall, lite varje dag, men det är inte de bästa delarna av boken som blir till veckan innan jul, inte när det skall köpas julklappar, tvättas julkläder, strykas luciaklänningar, packas paket, bakas julgodis, drickas glögg. Men det är ok har jag bestämt, man kan inte vinna varje dag. Och oftast så får jag till ett riktigt bra stycke just som jag börjar tvivla på hela min förmåga att skriva något mer än en shoppinglista. Och då njuter jag, skriver så det ryker. Älskar mitt jobb igen.

Och det är ju lite som i det verkliga livet också. Vi har bra dagar i vårt hus, så har vi lite sämre dagar. Och så ibland så har vi dagar som igår! Dagar då 4-åringen vaknar och har förvandlats till en karaktär ur någon skräckfilm som The Omen eller Children of the Corn. En djävulsunge, utsänd för att krossa mig, för att sakta bryta ner mig, stampa på mig och lämna mig liggandes i en liten blöt pöl, bruten, gråtfärdig, helt slut!

Det börjar direkt, vill inte ha gröt, raseriutbrott. Äter gröten, den tar slut, raseriutbrott. Vill inte ha röda byxor, raseri! Tar fram de blå, raseri. Vill inte borsta tänderna, raseri. Vill inte ha utebyxor, mössa, vantar. Vill inte gå till dagis, raseri, där är TLLÅÅÅÅKKKKIIIIGT! Släpar dit honom i alla fall. Bär honom i armen sista biten, öppnar grinden, slänger in honom, stänger grinden bakom mig och springer! Fröknarna är värda 30 miljoner i månadslön! Hämtar honom, då kommer jag för tidigt! Raseriutbrott, JAG VILL INTE GÅ HEEEMMM! Går till lekparken, raseriutbrott. Samma igen när vi skall hem från parken! Jag räknar timmarna till läggdags, sedan minuterna och till sist hör jag sekundvisaren ticka nedräknande i huvudet. Jag kommer att klara det, jag skall klara det. Jag tänker onda tankar, arga, elaka tankar. Svordomar, försöker komma ihåg varför i fridens namn någon frivilligt skaffar barn? Läggdags, båda två äntligen i säng. 4-åringen ropar,

– MAAAMMMMAAAA,  jag är törstig, kissnödig, varm, kall, det kliar mellan tårna, det svider på min läpp, jag måste snyta mig, här är för mörkt, ljust, tyst. Var är nalle, Lammis, Ankis.

Jag springer upp och ned för trappan. Föröker tänka på det som ett träningspass. Nattar och går ut igen och igen. Ser soffan hägra som en chimär i vardagsrummet.

Sedan ännu en gång!

-MAAAMMMMMAAAAAA!

Jag känner hur jag är en halv millimeter från att explodera! Sticker in huvudet i dörrspringan. – JA?

Då kommer det!

– Vet du hul mycket jag älskal dig, mamma? Flån min säng till månen och tusenmiljonelmiljaldelhundlaåtta valv och till solen tusenmiljonelhundlaåtta valv och tillbaka till min säng och till badlummet och tillbaka!

Orden går rakt in i mig, smälter iskylan som slagit rot i mitt hjärta under dagen. Jag sjunker ner på knä vid hans säng. Lägger mitt huvud bredvid hans. Hans små armar kramar mig runt halsen. Han är mjuk och varm och pussgod. Och han är min! Jag smeker honom över huvudet, pussar på hans kind. Jag stannar tills hans somnar. Tittar på honom i mörkret.

Jag vet precis varför man får barn. För att det spelar ingen roll om din bok säljer bra eller inte, om du får bra eller dåliga recensioner, om du hinner skriva ditt manus klart till deadline eller inte, om du hinner dammsuga eller inte, om det kommer snö till jul eller inte. Du har en liten mjuk och varm och pussgod kille som älskal dig till badlummet och tillbaka, hur kan något annat spela roll?

Mod

Så du har skrivit ett manus, skickat in det, fått det antaget. Så kommer dagen du har väntat på. Du håller din första bok i handen. Din tredje baby (ja, om du har fött två barn, annars är det väl inte just din tredje). Du är lyrisk, rörd, lycklig. Tills det plötsligt slår dig att nu kommer folk att läsa den. Folk du känner kommer att läsa den. Läsa den och sedan skall du träffa dem! Nervositeten tar ett järngrepp om ditt hjärta! Tänk om de alla tycker den skit?  Du undrar om det är för sent att ställa in hela projektet. Ta tillbaka böckerna. Du vill inte! Du vågar inte! Aldrig har du producerat något så från början till slut för att sedan slänga ut för hela världen att bedöma, kritisera, granska! Du vill emigrera, gå under jorden. Aldrig mer träffa en enda människa! Det krävs mod för att skriva en bok. Mod för att utlämna dig själv så totalt till kritiska ögon. Till recensioner. Till avsaknaden av recensioner. Det krävs mod för att förverkliga en dröm.

Men jag är ganska modig som person, det blir man när man får barn (Allt annat som kom före det var nämligen inte modigt. Inte att segla över Stilla havet till Galapagosöarna, inte att hoppa från en 14 meter hög klippa i Frankrike, inte att åka bräda ner för Couloir des Pisteurs i Val D’Isere, inte att surfa i Indonesien, det var ingenting). Mod, ser ni, är att handla med ett magsjukt barn. Vi var nyinflyttade i Göteborg. Lillebror var två år och magsjuk. Mannen på resa. Jag inser att jag inte har någon mat hemma. Vi måste till affären och köpa vitt bröd, bananer och äpplejuice, den magiska magsjukekuren. Med magsjuka lillebror. Jag har ingen backup. Begreppet vardagsedge får en helt ny innebörd.

Sitter på terassen med kräkande lillebror (ute är lättre än inne). Gör mig klar, vänder cykeln åt rätt håll, packar handväskan. Väntar på en kräkepisod och så fort han hulkat klart slänger jag honom i cykeln och trampar så det susar om det. Räknar att jag har ungefär 20 minuter innan han skall kräkas igen. Rusar in i butiken. Lillebror vill ha en liten kundvagn, jag lämnar honom med den, kurvar längs hyllorna på två hjul, plockar åt mig sakerna i full fart, måste hinna ut innan han kräks i butiken och jag aldrig mera kan handla i hela Göteborg. Har alla varorna, rusar mot kassan, måste hinna ut! Då inser jag att  jag har tappat Lillebror, oj nej tänker jag nu är det kört! Hittar honom längst bak vid dörren mot lagret var ungjäkeln inte har kräkts som tur men däremot lyckats flirta in sig hos ett butiksbiträde som kör en lastpall med varor och lyckats få henne att låta honom prova köra vagnen!

– Det häl äl Milanda, mamma, säger han, jag fål köla hennens stola vagn!

Sen säger han till Miranda:
– Jag äl lite kläkig idag så jag får inte vala på dagis!
Tuuur så förstår hon inte vad han menar, får man gå in i en matbutik med ett magsjukt barn? Måste man köpa alla varor i butiken? Blir man arresterad? Portad från BVC? Utfryst i lekparken? Relegerad från dagis? Mobbad av de andra föräldrarna?

Jag sveper med Lillebror mot kassan och lättnaden är stor när jag kommer ut genom dörren! Jaaaaa vardagsedge á la småbarnsmamma! Släng vad som helst på mig nu! Jag har handlat med magsjukt barn och överlevt! Jag är gjord av Teflon!

Julklappar

Idag skriver jag viktigare saker än böcker.

I natt vaknade 5-åringen och grät något förskräckligt. Jag rusade in, trodde att hon hade ramlat ur våningssängen, brutit benen, spräckt skallen. Det hade hon inte. Hon hade vaknat och insett att hon inte har skickat någon önskelista till jultomten!

– Jag kommer inte att få några juuuuulklappar, hulkar hon!
Och det är jättesorgligt och gulligt och allt, om det inte vore för det att klockan är tre på natten och hon väcker lillebror med sitt ylande. Jag måste gräva vääääldigt djupt i mammahjärtat för att få fram lite tröstande ord. Jag lovar henne att tomtenissarna har koll, jultomten vet! De smyger runt och tittar för att se vad just hon tycker om att leka med. Vad just hon tittar längst på när vi går förbi leksaksaffären. Jag lovar henne att hon kommer att få julklappar även i år! Hon lugnar sig. Jag går tillbaka till min säng. Inser att hon har tur hon! Tomtarna har fattat liksom. Det har inte mannen som snarkar bredvid mig. Inte utan mycket hjälp i alla fall. I början av vårt förhållande gick våra jular till så här.

– Vad önskar du dig i julklapp,älskling, frågade mannen då med enbart pojkvän status.

– Åh, jag behöver ingenting, älskling, du behöver inte köpa något åt mig, älskling, svarade jag. (Det var fortfarande mycket älskling då)

Och fatta att id€%&n tog mig på orden! Han köpte ingenting! INGENTING! På julafton gav jag hans julklappar och han tittade förvånat på mig och sa att han trodde att vi inte skulle köpa något till varandra, så hade jag ju sagt!

Ja men herrreguuuud! Det fattar man väl att ingenting betyder den där jättefina Custommade toppen jag har pekat ut tiotusen gånger under hösten! Vad tror han liksom att det här betyder:

På väg hem från lunchen en lördag i november:
– Åh titta vilken fin topp, den skulle passa så bra både på jobbet och när jag går ut.

Två veckor senare, en söndagspromenad förbi samma butik:

– Åh den är verkligen fin den toppen, den skulle passa så bra på mig!

Två veckor före jul, en tisdagskväll:

-Vet du, idag var jag inne bara för skojs skull och provade den där JÄTTEFINA Custommade toppen och storlek s passar mig perfekt!

Och sedan jul och INGENTING! Nästa år var jag lite mer direkt. Jag använde orden kanske en fin topp eller så! Borde jag inte ha gjort! Kanske betyder tydligen: jag vill gärna ha ett par löparthights!!! Nähe du, det ville jag inte!

Tio år senare har jag insett att diskreta (om man kan kalla dem diskreta när man sätter upp bilder på den fina toppen på kylen) hints inte fungerar! Så nuförtiden gör jag så här! Jag går till min favoritbutik, Urban-a http://urban-a.fi (och nej jag får inte betalt för det här) och så fyller jag i en sådan här:

bild

En önskelista som den snälla butiken sedan skickar till mannen med e-post. Brand, modell, färg, storlek. Så att jag på julafton kan öppna min klapp (fint inslagen av butiken) och säga.

– Åh älskling, hur kunde du veta att det var just en sådan här jag önskade mig?
– Det var en liten tomte som viskade det till mig, svarar mannen och så ler vi så där julmysigt som bara människor som har direktkontakt med tomtarna kan.

Och han rätt för tomtar kommer i alla former, ibland iklädda Dico-stövlar, läderbyxor och en Baum und Pferdgarten-topp i en klädbutik.

Julkort

Idag har jag skrivit så det ryker om det. Det är för att idag känner jag mig så vuxen och ansvarsfull ser ni. Och när man är det så då tar man sitt jobb på fullaste allvar och skriver hela dagen. Utan några pauser för att kolla facebook eller läsa aftonbladet på nätet. Det gör inte vuxna människor.

Och vet ni varför jag känner mig så vuxen? Mogen? Ja, ser ni nu har julkorten börjat komma. Och jag ÄLSKAR att få julkort. Underbara, fina bilder på kompisars barn, små texter med hälsningar om allt gott inför det nya året. Jag är vuxen för att jag har vänner som i oktober kommer ihåg att fotografera barnen i tomteluvor, som i november kommer ihåg att beställa julkort, tar reda på kompisarnas adresser, som mitt i decemberyran, mellan luciafester, gymnastikavslutningar, pepparkaksbak och glöggfester hinner sätta sig ner och skriva korten, vänner som kommer ihåg att föra dem till posten. Det är vuxenpoäng! Tänk den planeringen. Den framförhållningen. Att inte alla världens logistikchefer är kvinnor är för mig ett mysterium (för nej, det är inte papporna som skriver julkort hur mycket vi än använder eller inte använder ordet hen). Andäktigt öppnar jag kuverten. försiktigt lyfter jag ut korten. Jag beundrar bilderna. Läser texterna, flera gånger. Djupt imponerad hänger jag upp dem på kylen. Önskar att jag kunde, vågade skickade julkort.

Jag gör det inte. Jag gör det inte för jag är rädd för att sedan inte veta när eller hur man slutar. Jag menar hur länge kan man skicka folk bilder av sina barn i tomteluvor? När slutar man? När de är tonåringar? Får sina första finnar? När de får moppemustash? Lila hår? Och när man så oundvikligen slutar vad tänker ens vänner då? Förstår de varför de inte får julkort? Eller blir de arga? Måste man skriva på facebook följande status: I år skickar vi inte några julkort för våra barn har blivit fula tonåringar som ingen vill se i en tomteluva. Hoppas ni alla får en underbar jul! Skulle mina vänner förstå? Jag vågar inte skicka julkort för jag vill inte att de i framtiden skall tro att jag har strukit dem från en lista, då är det lättare att inte ha gjort någon lista överhuvudtaget. Jag vågar inte skicka julkort för i morgon kommer mina barn att ha lila hår, finnar och moppemustach och det vill jag inte skicka till någon alls.

Lucia

Idag hinner jag inte skriva böcker, jag måste torka tårarna efter barnens Luciafest. Inte för att det var så vackert att jag blev rörd utan för att det var utomhus. Ja, utomhus. I full storm!  I Sverige håller skolorna stängt, tåg ställs in, broar stängs av, bussarna kör inte när stormen Ivar drar in. I Finland håller dagiset Luciafest i parken! Det är bara lite mer Hard Core liksom!

Så där stod vi allihopa, föräldrar, mormor, morfar, farbror, faster kl 8.30. Kolmörkt, iskallt och en vind som överröstade det mesta. (Det mesta förutom vår 4-åring! Som plötsligt tog i från tårna och galade så det hördes till Frankrike ungefär! Att han dessutom hela tiden låg en rad före alla de andra det såg han bara som en fördel, då hördes han ju bättre!) Och ändå så erkänner jag att jag fick en klump i halsen, kände tårarna välla upp i ögonen. Hur kan man tycka att Luciasången framförd 68-stämmigt i en kolmörk, isande kall park kan vara vacker? Det sägs ju att kärleken är blind och det stämmer väl kanske aldrig så bra som när man blir förälder. Jag vet ju nämligen att just min dotter är världens smartaste, duktigaste, roligaste, sötaste flicka och jag vet ju att min son är världens smartaste, duktigaste, roligaste, sötaste pojke. Precis som alla andra föräldrar vet att det är just deras barn som är det. Och det är väl kanske ett av naturens allra bästa mysterier. För när de ligger där och skriker på golvet i köket och vägrar äta sin gröt för att du hällde i mjölken före du satte i sylten, eller när de bryter ihop för att du lagt fram röda strumpor när de ville ha gröna, eller när de torkar sin ketchupmun på din nya vita skjorta då är det bra att kärleken är total. Det är den som stoppar dig från att låsa in dem i frysen, sälja dem på loppis, byta dem mot ett par nya skor. Och det är den totala kärleken som får dina ögon att tåras på Luciafesten, ja den eller då stormen.

Fast ok, till alla er som var på Luciafesten idag, jag lovar er att när sonen börjar tycka att han skall ställa upp i Idol då kommer jag att gently break it to him att det finns andra områden han kan bli bra på, andra lite tystare områden. Kärleken kanske är blind men den är definitivt inte döv.

Jämställdhet

En av karaktärerna i min bok är en femtonårig pojke. Idag har jag googlat bloggar skrivna av tonårskillar, allt för att få min karaktär att låta så trovärdig som möjligt. Jag kan säga er att jag är glad att jag jobbar ensam hemma. Herreguuud, vilka konstiga saker femtonåriga killar lägger ut på nätet! Säkert flickor också men de har jag inte googlat idag. Och kanske är det skillnad?

Vi har en dotter och en son. De delar rum och därmed leksaker. Jag inbillar mig att vi behandlar dem lika. Jag hoppas att vi ger dem samma tro på sig själva, samma utgångsläge att ta över världen. Jag intalar mig själv att det inte är någon skillnad. Insåg igår att jag har fel. Kommer hem från dagis. Jag öppnar ytterdörren och båda barnen välter in i hallen. Dottern börjar klä av sig, pratar, berättar vad hon gjort på dagis, frågar vad jag har gjort idag. Hon ställer stövlarna på skohyllan. Hänger upp jackan på kroken, slänger utebyxorna i någorlunda rätt riktning, öppnar mösslådan och kommer nästan ihåg att lägga mössan i den, kastar vantarna på golvet. Sedan går hon går till badrummet för att tvätta händerna, utan att jag måste säga till.

Jag tittar på sonen. Han ligger, fortfarande fullt påklädd, på hallgolvet och petar i brevlådan med en pinne han hade med sig in. Jag ber honom klä av sig. Han reagerar inte. Lyckas kila fast pinnen i brevlådan så luckan fastnar. Jag ber hon igen klä av sig. Ingen reaktion. Jag går till köket. Dottern kommer upp, sätter sig vid köksbordet och ritar. Sonen ligger i hallen och försöker dra loss pinnen. Han grymtar något oförståeligt. Jag ber honom säga vad han vill. Han brölar ett långt – Ööööööööhhhhhh. Jag tror att det betyder – Snälla mamma kan du hjälpa mig med stövlarna jag får inte av dem själv, men jag är inte säker. Jag har läst tidningarna, larmrapporterna, jag vet. Pojkarna behöver inte tala, inte hemma, inte på dagis. De stöter bara ur sig lite ljud och tittar på mjölkpaketet så får de vad de vill. Inte här inte, min unge man, tänker jag.

Jag studerar dottern som ritar samtidigt som hon berättar en lång historia om vad kompisen gjorde idag på dagis. Jag tittar på den encelliga amöban i hallen som är min son, ser svetten som börjat rinna under mössan. Hur är det möjligt att det är det här som skall växa upp och tjäna 100% till dotterns 80%? Slås av en plötslig politiskt korrekt insikt att jag inte skall försöka få lillebror att göra som storasyster utan få storasyster att göra mer som lillebror. Vänder mig till dottern.

– Älskling, du kanske också vill ligga i hallen och bröla lite, för din framtids skull liksom?

Dottern lägger ner pennan. Tittar på lillebror, tittar på mig.

– Mamma, han är en jättedaggmask, varför i fridens namn skulle jag villa vara en jättedaggmask?

– Eh… för att du tjänar mer pengar som vuxen?

– VA?

Jag stänger dörren till hallen, vänder mig till dottern.

– Glöm det! Fortsätt du att rita bara, hjärtat.

Tror jag får hitta andra sätt att bistå jämställdhetskampen.