Syns det inte så finns det inte!

Idag har jag rättat några stycken i manuset jag var missnöjd med. Och med rättat menar jag deleatat (på tal om nya ord) hela kapitel. Tjoff bara och så är de borta för evigt! Text som du mödosamt har klämt fram, skrivit, tänkt ut. Men det här är något man lär sig när man skriver, något man måste lära sig! Att våga ta bort text du inte är nöjd med trots att det bär emot när sidor försvinner. Men också, och det här är ännu svårare, att ta bort text som du är nöjd med men som inte passar in. Det kan vara ord du älskar och använder allt för ofta i samma text, det kan vara meningar som låter bra rent rytmiskt men som inte bär historien framåt eller det kan var hela kapitel som du har skrivit klart redan tidigare men som du inte får in någonstans. Då måste de bort. Hur mycket du än tycker om dem! Och det är först när du klarar av att göra det utan att kallsvettas som du vet att du är på väg mot en karriär som författare. Man räknar att man kommer att ta bort ca 10% av den text du har skrivit när du redigerar ett manus. Det är många sidor som skall strykas, slängas. Gör det! Så fort de är borta har du glömt dem. Syns de inte så finns de inte!

Och så är det med allt annat också har jag bestämt. Idag kommer mina svärföräldrar på besök över helgen. Och då borde jag städa. Städa ordentligt liksom. Det gör jag inte. Jag klämmer in saker i garderober, gömmer undan leksaker i klädskåp, lägger osorterade viktiga papper fortfarande osorterade i bokhyllan, vinterstövlar i källaren. Sedan dammsuger jag golvytorna som syns men skiter i att kolla under soffan. Lyfter inte på en enda matta. Jag har inte tid. Och syns det inte så finns det inte!

Samma princip som 4-åringen följer då vi leker kurragömma.

bild-4

– Hul kunde du hitta mig, mamma?

Makt!

Idag har jag fortsatt att läsa mitt manus. Drömt om att bil en framgångsrik författare. En stor författare. Jag undrar hur det känns? Sedan gick jag till frisören och insåg att det finns olika sorters människor.

Det finns framgångsrika människor. Och så finns det människor med makt! Makt att ta andra människors liv i sina svettiga händer och antingen förgylla eller förstöra! Totalitär makt. Makt som ingen kan sätta sig upp mot obestraffad. Det är Kim Jong Un, Putin och så är det din frisör. Hon som står där bakom dig med färgkartan och saxen i högsta hugg och övertalar dig att du absolut skulle passa sååååå braaaa i nytt, kort hår i färgen mörkbrunt! Som Anne Hathaway. Och visst det låter bra! Hon är ju faktiskt jäkligt snygg Anne Hathaway. Förutom att du innerst inne vet att du inte vill ha det! Du vill ha ljust mellanlångt hår. Likadant som du har haft. Du vill inte förnya dig, vill inte haka på en trend, testa något annat! Du vill bara bli fin. Men hon är duktig, duktig på att prata så du låter dig övertalas och hon färgar, och hon klipper och hon fönar och stylar och när det är klart ser du inte ut som Anne Hathaway inte hur du än tittar. Du ser ut som din 4-åriga son, när han lyckats kleta morgongröten i håret och sedan haft mössa på sig hela dan, och skidhjälm, och svettats. Förutom att han inte har några rynkor och det har du!

– Gud vad fint det blev, säger din frisör och du känner hur du vill gråta! Du småler, tänker att det är tur att det är vinter, du kan ha mössa på dig hela tiden. Du stiger upp, betalar och går ut! Tänker onda tankar, vägrar ta av dig mössan då du kommer hem. Gråter när du ringer mannen för att berätta.

– Men varför sa du inget till henne? frågar han och du slänger på luren och ringer kompisen istället. Hon förstår, hon förstår så till den milda grad att hon omedelbart rusar ut och köper en burk Ben&Jerrys Chocolate Fudge Brownie glass för att tröstäta, inte till dig, utan till henne, så stor är hennes sympatiångest! Hon ställer inga idiotiska frågor för hon vet. Hon vet att man aldrig säger något. Man småler, man betalar och så går man, går utan att säga något, utan att säga ett enda ord. För säger man något blir man bakbunden och körd till ett slavläger i Sibirien, inlåst i en brinnande källarhåla för evigheternas evighet, portad från alla frisörsalonger i landet för all framtid? Ja, vad händer egentligen om man säger att man inte är nöjd? Slår blixten ner? Stannar världen? Jag har varit på joga, så nu är jag en ny människa, balanserad, säker. Så idag när hon äntligen slutar klippa, styla, föna och jag inser vidden av katastrofen småler jag inte. Jag stiger inte upp, jag följer inte efter henne till kassan. Jag tittar, tittar igen. Och så gör jag det. Jag säger till henne att jag inte är nöjd. Inte bara det, jag är missnöjd, väldigt missnöjd. Sedan väntar jag på Gudarnas vrede, på blixtarna som skall slå ner. Inget kommer.

Vet ni vad som händer om man säger till sin frisör att man inte är nöjd? Jo, man får gå tillbaka följande dag och färga om det, helt gratis!!!! Fast det var kanske bara den här gången. Eftersom det var den första! Den första gången i världshistorien som någon ställde sig upp mot den totalitära frisörmakten. Imorgon kommer jag att bli skickad till Gulag, ordningen kommer att vara återställd. Hoppas bara hon färgar om mitt hår innan det! Så att jag kan vinka av henne småleende när fångtransporten tar mig, fast det kanske jag gör i alla fall, efter att jag betalat henne och köpt några svindyra stylingprodukter, man vill ju inte vara oartig liksom.

Jämställdhet igen.

Språk ändrar sig. Det kommer nya ord. Stavningar ändras, man kan idag skriva människor eller mänskor, sig eller till och med sej. Som författare måste man välja. Välja därför att det sätter tonen i din text. Visar vilken typ av läsare du riktar dig mot. Nya ord och stavningar kan gå obemärkt förbi eller så kan de hoppa ut från sidan och slå läsaren rakt i ansiktet. Som det lilla ordet hen! För eller emot spelar ingen roll. Alla har en åsikt. Ändå är hela den debatten fullständigt onödig. Det inte där som jämställdhetskampen kommer att utkämpas. Den kommer att utkämpas på toaletten!

Vi har en dotter och en son. De delar rum och därmed leksaker. Vi uppfostrar dem på samma sätt, vi hoppas att vi ger dem samma möjligheter och samma förutsättningar. Samma tro på sig själv. Men på en punkt har vi ingen makt alls! Den ena bajsar, den andra inte! Här mina vänner faller hela jämställdhetsdebatten platt till marken! Storasyster har aldrig bajsat på dagis. Inte en enda gång. Inte ens när hon fortfarande hade blöja. Lillebror, han gör det dagligen, med dörren öppen sitter han där och ropar till kompisarna hur mycket det kommer så att fröknarna har bett honom vara lite tystare så att han inte väcker de minsta barnen som vilar! Det kvinnliga och manliga, den sista anhalten i jämställdhetskampen. Är det genetiskt? Medfött? Höll sig de första Homo Sapiens kvinnorna en hel dag för att hela flocken var ute tillsammans och jagade mammutar? Vandrade de första grottkvinnorna tillbaka till grottan med ont i magen för att de inte kunde förmå sig gå på toaletten ute på stäppen? Väntade de första kvinnliga ekorrjagande nybyggarna tills den lilla stugan i ödemarken var färdigbyggd med uthus och allt innan de gick på toaletten? Hur skall vi kunna styra världen om vi måste åka hem från G20 mötena för att bajsa? I am woman hear me roar, jag måste bara hem via först liksom!

Bill Gates

Idag hade jag en viljestyrka som en manet. Ni vet flyter strömmen till höger seglar jag med, vänder vinder vänder jag. Herreguuuud hur svårt skall det vara att upprätthålla lite arbetsmoral???- Kommer du på kaffe? – Javisst, självklart. Lunch? Jajamen vad roligt! Hinner du ta en sväng på stan? – Absolut, jag har inget jag borde göra! Argh!

I fredags tittade vi på På Spåret och sedan Skavlan med mannen,( vi och halva Sveriges befolkning, so much för att vara orginell och sig själv.) Anyway, som gäst hade Skavlan lyckats få dit Bill Gates. Bill Gates som han presenterade som världens rikaste man. Och det är ju rätt coolt att bli presenterad som det! Men fatta vad han berättade? Att han hade gett bort till välgörenhet, gett bort av sina egna pengar,100 MILJARDER DOLLAR! Gett bort! Då är man ganska förmögen! För jag gissar ju att han fortfarande har något kvar liksom! Misstänker att hans tonårsbarn kanske inte hade förlåtit honom annars. Segt att klämma in familjen i en kommunal hyresetta för att du gav bort lite för många miljarder.

Men det var inte det som slog mig under intervjun, utan det han berättade om hur han jobbade. Och hade jobbat. Det är ju ganska lätt att tänka att han hade tur. Tur med tiden. Det är ju liksom inte lika lukrativt att utveckla persondatorn idag som det var då! Annars skulle det ha kunnat vara jag liksom! Som nu hade gett bort 100 MILJARDER DOLLAR! Eller så inte för sen berättade han att han hela sin yreksverksamma tid jobbade dygnet runt. Han tyckte folk som tog veckoslut var mesar. Han jobbade hela dan och hela natten i sträck. Helst två dygn innan han tillät sig att sova lite. Och det är ju bara sjukt jobbigt att veta! För där föll det. Precis som det faller varje gång. Man läser om extremt framgångsrika människor och inser att det enda de har gemensamt är att det jobbar stenhårt, hela tiden. Och det är ju det jag INTE har gemensamt med dem. För det är ju faktiskt ganska jobbigt! Att jobba stenhårt. Sånt har jag liksom inte tid för.

Men hur mycket jag än skulle villa så finns det ingen gräddfil, ingen easy way out.  Så man kan inte gå omkring och tänka att bara jag hade varit där, just i rätt tidpunkt skulle jag minsann ha uppfunnit glödlampan, bilen, telefonen, datorn, internet och så skulle jag ha blivit ofantligt rik, gett bort 100 MILJARDER DOLLAR (ja, det är så mycket att det måste skrivas med versaler varje gång) och nu skall jag ta mitt privatflyg till min privata paradisö och sippa champagne resten av livet. Så det kanske är sant som Bill Gates sagt i en tidigare intervju, – Be nice to the nerds, one day they will be your boss!

Så jag får fortsätta sippa champagne i mitt eget kök istället och vara glad för att mannen jobbar stenhårt, hela tiden. För man kan också göra som jag gjort:  Be nice to the nerds, marry one, then you will be his boss!

Teknik

Ibland tror jag att jag har världens bästa jobb. Men visst finns det dåliga sidor med författaryrket också. Som att jag sitter ensam hemma och jobbar så länge att jag börjar prata med min kaffekopp och bankkort, men det är allt övergående faser hoppas jag. Men det finns en fullständigt katastrofal sak med att jobba som författare. Ensam. Hemma. Och det är avsaknaden av en it-avdelning! Det finns inga unga, finniga, killar i Star Trek t-shirts och svettigt hår i källaren som kommer upp och fixar din dator när den har tiltat IGEN! När du inte kan skriva ut dokument, när du inte får skärmen att fungera när du skall hålla en presentation,  när du har glömt ditt password IGEN, (ja jag köpte en flaska whiskey varje halvår till it-killarna på mitt senaste jobb) Hemma är du är helt ensam. Utlämnad till den moderna teknikens nycker, ensam på ett stormigt hav utan kompass eller sjökort.

Jag behöver min dator. Den är allt jag behöver. Jag har en Mac, en ny fin Mac Book Pro och jag älskar den. Den är matt och len med stor skärm och mjuka tangenter. Den och jag är bästa kompisar. Ändå tills den vaknar en morgon på fel sida. Och vägrar öppna Word. Eller beslutar att stänga av sig själv helt plötsligt. Eller råkar i gräl med sin trådlösa skrivare och totalvägrar koppla upp sig. Står där med tangenterna i kors och VÄGRAR prata med den där jävla skrivaren. Inte hur mycket jag än klickar på print, eller söker Wifi på nytt eller skriker eller svär. -Nähe säger den och räcker ut CD facket åt mig, jag tänker INTE prata med den dumma, dumma skrivaren, hon retade mig. Sa att jag var platt. Jag är inte platt, jag är tunn och det skall jag vara, så står det i min reklam!

Vid första hickan av teknik bryter kallsvetten ut hos mig. Pulsen ökar till 200 på en sekund. Jag kokar! Teknik skall fungera! Man skall komma hem med sin nya fina dator eller skrivare eller tv eller vad fan annat man nu har köpt och så skall man ställa den nya fina maskinen fortfarande i sin låda mitt på golvet och så skall maskinen mirakulöst ta sig själv ur lådan, söka upp ett eluttag, sätta sig själv på laddning, koppla upp sig själv mot alla jävla trådlösa nätverk som finns och sedan bara fungera! Fungera utan att jag måste restarta, eller konfigurera, eller reboota! Fungera direkt!

Men det gör det aldrig! Jag andas djupt, försöker. Startar om, öppnar Help, skriver frågor, stänger ner, öppnar upp och inget, inget fungerar någonsin! Till sist ringer jag mannen! Skriker i luren att jag inte FÅR DEN SATANS SKRIVAREN ATT FUNKA OCH VAD SKALL JAG GÖRA???? Före han hinner svara lägger jag på luren, har inte tid att prata med honom, han är inte svettig och finnig nog för att kunna hjälpa mig. Och inte äger han en enda Star Trek t-shirt heller, men trycket lättar lite av att skälla ut honom. Jag tittar på printern, den är nästan ny. Fin, helt utan knappar, bara med en touchscreen. Åh vad bra! Förutom att den inte har en förbannad ON/OFF knapp man kan trycka på tusen gånger i rad. I raseri böjer jag mig ned för att dra ut sladden istället. Det är då jag ser den, T-shirten som ligger på golvet. Med Star Wars på. Andäktigt lyfter jag upp den, håller upp den framför mig! Star Wars kan bli Star Trek. Och visserligen är den bara i storlek 104 cm ännu men den kommer att växa, den kommer att bli större och större och svettigare och svettigare och en vacker dag inom en ganska nära framtid kommer den att sitta på svettig, finnig kille i min egen källare. Och om jag bara spelar mina kort rätt kommer den svettiga, finniga killen att kunna fixa alla jäkla maskiner i huset innan hans mamma får ett psykbryt och kastar ut dem genom fönstret. Där och då tar jag bort alla restriktioner vi har haft på iPad spel, de kommer alltid, alltid få spela på min telefon, jag tänker hämta dem tidigare på dagis för att låta dem spela. Kommer att sluta köra dem till tennis och gymnastik, man har ingen nytta av att kunna slå kullerbyttor eller slå en backhand. Sälja deras cyklar och skridskor, köpa varsin iPad till dem, egna som de får sova med, äta med, spela med 24/7.

Lugn som en filbunke viker jag in Star Wars T-shirten i skåpet. Nonchalant går jag förbi den jäkla skrivaren, småler, du kan inte knäcka mig, tänker jag. Kan inte låta bli, ger den en liten, liten spark. Och plötsligt kommer skärmen till liv, blinkar yrvaket till, och så skriver den ut, sida efter sida av text. Prydliga raka rader, utan att varken pappret eller bläcket tar slut.

Hämtar barnen tidigare och åker till slalombacken. Barn skall vara ute. I vår familj sitter vi inte inne och spelar iPad. I alla fall inte så länge min skrivare fungerar!

Joga

Att skriva kan vara ganska obekvämt rent fysiskt. Speciellt om du som jag sitter hemma och skriver. Du har inte den mest ergonomiska ställningen eller stolen och bordet. Jag får superlätt ont i axlarna och efter en stund ont i huvudet av det. Så jag är försiktig. Försöker tänka  på hur jag sitter. Det kan låta banalt men jag tror att det är viktigt. Att skriva eller inte lyder lite under minsta motståndets lag nämligen. Hittar du minsta lilla orsak till varför du inte kan skriva just idag så gör du det inte. Så när du skriver, sitt ordentligt. Akta dig om du sitter vid köksbordet på en vanlig stol. Stolen är för låg. Du kommer att få ont i axlarna. En barnstol är där mycket bättre. Och kom ihåg att stretcha lite emellanåt, några jogaövningar eller så. Ont i axlar och huvud är garanterat en inspirationsdödare. Om du kan några jogaövningar vill säga.

Alla människor går på joga. De vandrar runt med sina jogamattor under armen och mår så braaaaaa för de har just varit på joga! Det finns varmjoga, hänga i taket joga, lugn joga, hård, God Knows What joga. Alla går på det, alla utom jag. Och det är inte för att jag inte har velat. Jag vill verkligen, men då, när alla började för si så där tjugofem år sedan, då missade jag tåget och sen var det kört. Jag har prövat, köpt thights, lånat en matta, gått på timmar. Och så sitter alla där och andas så att det låter som om det fastnat en älg i halsen på dem och jag fattar inte hur de får till det. Så jag slutar gå. Avundas alla som mår så braaaaaa! Är så i balaaaans!

Ändå tills i år! I julklapp av kära mannen ser ni fick jag jogalektioner! Nej inte med honom, han är vig som ett kylskåp, men privatlektioner i joga av en alldeles riktig jogalärare. Idag var jag på min andra timme! Stiger in i hennes jogastudio, ok det är hennes vardagsrum men ialla fall, och det är vitmålade golv och bara väggar och en buddhafigur i hörnet och allt är precis så där fridfullt och harmoniskt och i balans som jag alltid har tänkt. Jag känner hur jag blir en jogi, min rygg rätar på sig, andningen lugnas. Jag är balanserad, lugn, sval, vacker. Jag jogar därför mår jag så bra! Vi börjar, jag ligger på rygg och mage, gör solhälsningar och krigare. Mina rörelser är lugna, jämna, vackra. Min kropp stark och balanserad. Jag jogar därför mår jag så bra! Solen lyser in genom fönstret och fyller mig med positiv energi, jag känner min kraft, min kropp. Jag jogar därför mår jag så bra! Sträcker mig uppåt, uppåt. Andas, böjer mig framåt, nedåt, händerna i golvet, hälarna i marken, rumpan i vädret. Och det är då! Då jag ser det! Mig själv. Ser mig själv ur en vinkel man aldrig borde se. Bakom mig finns en stor spegel. Jag står på golvet med händerna i marken och rumpan i vädret och tittar på mig själv mellan mina knän. Och nej, jag är inte vacker, inte sval, och inte alls balanserad. Mitt ansikte skiftar i en oroväckande rödlila färg, mina kinder pressas ner mot ögonen (huvudet neråt ni vet) och det får mina ögon att bli konstiga smala springor som en skadskjuten kines (nej så får man inte säga), mitt otvättade hår (jag duschar ju inte FÖRE jag går på joga heller) hänger rakt ner mot golvet och den mörka utväxten hånskrattar mig i ansikte. Och över allt detta tronar min rumpa i svarta thights. Min rumpa som inte alls är färdig jogad.

Nästa jul önskar jag mig lektioner i hundspannskörning. Då har man inte svarta tights. Då har man skidbyxor, lösa. Och en lååång jacka. Och en stooor mössa. Och man kör sin släde där ute i vildmarken och vart man än tittar så kan man inte se en enda spegel. Och så mår man så braaaaa av att vara nära naturen. Man blir så balanseeeerad! Jag kör hundspann därför mår jag så bra!

Lagen om Alltings Jävlighet!

För att en bok skall vara intressant för läsaren måste man känna något för huvudpersonen. Man måste bry sig tillräckligt om honom eller henne för att orka läsa vidare. Och gör man det så vill man inte att de skall ha för mycket otur. Olycka är en sak, det har de flesta i en bok. Men vanlig otur i en bok är svårt. Svårt därför att otur alltid känns så orättvist på något sätt. Så ren och skär vardagsotur skall man undvika i en icke humoristisk bok, det kan störa folk mer än det lyfter storyn. Ingen vill liksom bli påmind om Lagen om alltings Jävlighet när man läser. Det blir man tillräckligt ofta i verkligheten i alla fall.

Idag gick jag till matbutiken. Samlade ihop allt på min lista, gick till kassan, hivade upp allt på bandet och killen i kassan pip pip pipade igenom varorna. Jag öppnade handväskan, tog fram plånboken och skulle betala men det gick inte! Det gick inte för att i det lilla facket var mitt bankkort alltid finns där fanns inget kort alls! Jag hade tappat mitt bankkort! Jag kände pulsen stiga, svetten bryta ut i pannan. Jag hade tappat mitt bankkort! Herreguuud vad gör man? Vart ringer man? Jag gjorde det enda vettiga en väldigt rationell 37-årig vuxen människa kan göra i den situationen, jag lämnade varorna i butiken, gick ut och ringde min mamma! Hon var i närheten, vi gick på kaffe. Hon bjöd, jag var ju kortlös! Jag passade på att ta en dubbelshot i latten och en bulla! Under stress måste man få energi! Sedan gick jag hem och ringde banken. Innan jag spärrade kortet bad jag dem kolla om det gjorts några märkliga uttag. Det hade det inte! Aha som mästerdetektiv inser jag då att kortet inte är stulet, bara borttappat. Och är det borttappat då kan det upphittas! Men enligt Lagen om alltings Jävlighet kan det hittas först EFTER att man man har spärrat det! Icke sa Nicke, tänkte jag! Jag skall lura det! Jag skall lura fram det ur sin gömma! Så jag spärrade inte kortet. Istället så letade jag. Sedan ställde jag mig mitt på golvet och sa högt för mig själv.

– Nej, nu måste jag ringa och spärra mitt bankkort!

Såg mig omkring, nej det kröp inte fram under soffan. Letade lite till. Tog telefonen. Låtsades slå numret till banken. – Nu ringer jag, sa jag. Ni vet, så där som man gör halva november och hela december när man låtsas ringa till tomten när barnen bråkar! Inget kort dök upp. Tar till sista utvägen. Ringer mannen. Ropar i luren

– Jag har tappat mitt bankkort och nu har jag måstat ringa till banken och spärra det och nu har jag inget att köpa mat för och det tar en vecka innan jag får ett nytt kort och du är inte heeeemmmmmaaaaa!

(Allt detta sa jag dessutom utan att dra efter andan och det var jag nästan lite imponerad av själv) Mannen, som är på resa, viskar i luren.

-Älskling, jag sitter i möte men kan du inte ta ditt andra kort?

Tuuuur att mitt bankkort inte kan höra honom! Hela planen kunde ha gått om intet! Jag slänger på luren! Låtsas hyperventilera lite och då TADAAAA under mattan i hallen ser jag det. Ett litet, litet hörn av det. Försiktigt kryper det ut för att se att jag inte låtsas, att jag verkligen har spärrat det! Men jag har ögon som en hök. Jag ser det! Kastar mig på magen, slänger handen på kortet innan det försvinner in under mattan igen! JAG HAR DET! JAG LURADE DET! Lagen om alltings jävlighet är övervunnen! Framtiden är ljus!