Gadaffi och jag!

Huvudkaraktären i min nya bok är väldigt sårbar. Sårbar därför att hon saknar ett nätverk runt om sig. Jag skriver och våndas med henne. Undrar ibland varför jag skriver sorgliga böcker. Får lust att ändra historien, låta någon vinna på lotto, hitta sitt drömjobb, träffa sitt livs stora kärlek och sedan leva lyckliga i alla sina dagar. Men inser att det kanske inte blir den mest spännande boken om allt bara går bra hela tiden. Så hon får vara sårbar, ensam. Och jag kan skriva det för att jag vet att jag inte är det.

Jag läste en artikel om Muammar Gadaffi och hans kvinnliga livvakter. Han omgav sig tydligen med en stab av enbart kvinnliga livvakter, och det slog mig att jösses THE MAN WAS A WOMAN! Det är precis vad jag gör. Precis det man måste göra för att klara sig när det stormar. Omge sig med kvinnliga livvakter! Uppåt finns min älskade mamma, tryggheten. Nedåt min dotter, framtiden. Vid sidan systern, evigheten och runt om finns väninnorna, armén som med dragna vapen kommer när de behövs.  I lördags var vi ute med flickorna. En kompis som bor utomlands var hemma och hälsade på och vi skulle gå på ett litet, litet glas vin. Vi drack lite mer, ok mycket mer, än ett litet glas. Vi drack så mycket vin att jag var glad att jag inte var Muammar Gadaffi för min samlade armé skulle nog inte ha skyddat mig från en enda krypskytt eller attentat i det skick vi var. Plötsligt stängde restaurangen (måste ha stängt väldigt tidigt just i lördags, vi satt ju inte alls länge) och vi stapplade hem i våra höga klackar i den första nysnön. Jag vinkade av kompisen vid taxistolpen och halkade vidare den sista biten. Jag tänkte att det inte spelar så stor roll om de kan avvärja statskupper eller skydda mig från bombattentat. Det som spelar roll är att det gör inget att min dotter har döpt sin docka till Sauli Niinistö  och att min son har en förkärlek för sin systers prinsessklänningar. För min kompis har en son som leker bajskorv och spolar ner sig själv i en lektunnel från Ikea. Jag är inte ensam med konstiga lekar. Och det spelar ingen roll att jag har nätter då jag inte kan sova för min kompis kan inte heller sova och har ett jättebra melatoninpreparat som hon tar varje kväll. Jag är inte ensam. Det gör inget att mannen inte märker när jag har varit hos frissan för innan jag ens har gått ut från frissan så har systern skickat ett sms ”Hur blev håret? Skicka bild!” Jag är inte ensam. Och det gör inget att mannen är på jobbresa igen så att jag måste släpa storasyster med till lillebrors gymnastik en iskall måndagskväll. För på bänken bredvid mig sitter kompisen med alla sina tre barn och hon har också serverat fiskpinnar till middag och tagit bilen till gymnastiken trots att vi bor närmare än vi täcks erkänna. Jag är inte ensam. Jag är glad att jag inte är Gadaffi, för han var diktator och nu är han död och då tror jag man är ensam!

På söndag morgon önskar jag att jag vore Gadaffi, för han måste inte stiga upp och gå till pulkabacken med mina barn! Han får ligga alldeles stilla i en mörk grav någonstans och ingen, ingen hoppar på honom eller spelar blockflöjt i hans öra eller ropar – Jag är fääärdig kom och toooorka!

Ringer till kompisen

-Argh, svarar hon, Döden! Jag är i pulkabacken!!

Hurraaa jag är inte ensam!

Annonser

3 thoughts on “Gadaffi och jag!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s