Utförsäkrad!

Att få sitt manus antaget av ett förlag kan kännas helt omöjligt när man har fått nej efter nej. Men man kan inte ge upp. Man måste bara fortsätta skicka in, fortsätta skriva. Och så plötsligt en dag så blåser vinden i exakt rätt riktning, katten går över vägen, sjökaptenen visslar och rätt förlagsredaktör på bra humör plockar upp just ditt manus och så är resten historia som man säger. Så ge inte upp, kämpa på och hoppas på lite tur. För så är det, det krävs lite tur också men så är det ju med allt här i livet. Tur, vissa har det andra inte.

Och för dem som inte har det är det ett hårt och kallt klimat vi lever i. Vi har alla läst om de utförsäkrade i Sverige, de som ingen längre bryr sig om. Det nya hårda Sverige! Ändå är det inget mot hur tufft det är här i Finland. Igår var jag på banken tillika ett försäkringsbolag, vid deras maskin för könummerlapparna hade de satt upp följande skylt.

IMG_30301

Segt att komma in för att teckna en försäkring och så får du könummer 13!

Skalor.

Jag räknar ord när jag skriver. Det har jag berättat förr. Min dagliga kvot skall fyllas. Men det har jag inte kunnat göra denna vecka. För att skriva böcker med en sjuk 6 åring hemma det går nästan inte. Men det gör inget för nu behöver jag inte skriva mer. Behöver inte livnära mig som författare. Jag har nämligen blivit forskare. Medicinsk forskare. Jepp, bara så där. Och efter tre dagars forskande är jag nu redo att presentera mina slutsatser. Here goes!

Det finns idag olika sorters skalor som man använder för att mäta smärta inom sjukvården. Vissa använder VAS-skalan eller Visuell Analog Skala ( Huskisson 1974) andra använder Mankoskis skala. (googla då, så lär ni er något) och dessa skalor är säkert användbara på vuxna men eftersom man själv skall uppskatta sin smärta på de här skalorna går de inte att använda på barn. Kommer ju att få fulla poäng varje gång. – Ni vet man frågar 4-åringen som har fått en pytteliten sticka, – Gör det jätteont? – JAAAAAAAAAAAA BUHUUUUUUUUUUUUUU! Vilket är ungefär samma svar man får när de har brutit benet, på flera ställen. Det finns liksom bara on eller off när det gäller barns smärta. Därför har jag nu tagit fram en egen skala som objektivt bedömer ett barns smärta. Ödmjukt har döpt den till Tinkas Smärtskala eller TSS. Och den går ut på att räkna sekunder. Närmare bestämt sekunder det tar från det att barnet slår sig tills skriket kommer. Längden på den tysta stunden, ni vet när ungen fyller lungorna med luft för avgrundsvrålet, står nämligen i direkt korrelation till skadans allvar och därmed graden av smärta.

Så barnen leker, du viker en tvätt, då hör du DUNS från barnens rum. Börja omedelbart räkna, ett….två…tre.. VRÅÅÅÅÅÅÅL! Precis som man räknar när man ser en blixt för att se hur långt borta åskan är ni vet. Sedan när vrålet kommer kan du avläsa resultatet på skalan nedan. (skriv ut och sätt på kylskåpet eller tvättmaskinen).

Från Duns till Vrål 1 sekund: Ingen fara, fortsätt vika tvätten.
Från Duns till Vrål 2 sekunder: Ingen fara, ropa – Hur gick det? och fortsätt vika tvätten.
Från Duns till Vrål 3 sekunder: Fortfarande ingen fara, ropa, – Oj oj, hur gick det jag  blåser lite härifrån, fortsätt vika tvätten.
Från Duns till Vrål 4 sekunder: Gå in och titta, blås lite. Trösta.
Från Duns till Vrål 5 sekunder: Skynda dig in och titta. Trösta. Måste kanske plåstras.
Från Duns till Vrål 6 sekunder: Spring in och titta. Be barnet böja på armar och ben.
Från Duns till Vrål 7 sekunder: Rusa in och titta. Ta med något från tvätthögen att lägga som tryckförband.
Från Duns till Vrål 8 sekunder: Flyg in och titta. Lägg barnet på golvet och kolla efter synliga skador. Be syskonet berätta vad som hänt!
Från Duns till Vrål 9 sekunder: Ring 112!
Från Duns till Vrål 10 sekunder eller mer: Be till gud att du aldrig kommer hit!

Kära utdelare av forskarstipendiepengar, ni kan kontakta mig per mail!

Ordentligt!

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Innan du skickar in ditt manus till ett förlag, korrekturläs det. Ändra, rätta, skriv om! Korrläs igen och igen och igen.Tvinga någon annan att göra det också, mannen, kompisen, din mest anala bekanta, det gäller att hitta stavfelen och de saknande punkterna!  Där kommer ändå att finnas fel men förhoppningsvis inte så många att antagningen av ditt manus faller på det! Det är sjuuuukt tråkigt men har man lyckats skriva en hel bok så lönar det sig att lägga in den sista spurten med detta.  Som min pappa alltid sagt och säger till min syster och mig! Gör man något så gör man det ordentligt!

Det verkar som om hans kära lilla dotterdotter har tagit till sig orden med besked. Hon är inte sjuk ofta, kan inte komma ihåg när vi har varit hos läkaren sist. Så när hon en gång skall vara hemma från dagis så är hon det med besked.

Så här ser en liten, liten 6-åring (dom blir väldigt små när dom är sjuka) ut när hon har en bruten tumme, ont i halsen, ont i örat OCH magsjuka! Allt på en gång! Då får man titta på tv precis hela dagen, det har mamma lovat. Till och med när man blir så trött att man inte kan hålla ögonen öppna längre! Stackars henne.

bild-11

Och så går vi vidare och pratar om något ännu viktigare! Nämligen STACKARS MIG! För mannen är på resa, och solen skiner där ute för första gången på ett halvt år och jag sitter här och håller kräkbunke, och ingen lagar toast till mig och jag är förkyld och mjölken är slut till mitt kaffe!!!!!!!!! Och mina föräldrar är på resa! Och om två år och två månader fyller jag 40! Och alla andra, precis alla andra jag känner är i Thailand och solar sig – Aaaah njuter! och alla andra har friska barn – Gullungarna på första cykelturen och hinner träna -2 timmar core, känns bra! och laga pulled pork – mmmm blir gott ikväll och gå på date med sin man  – Tumistid med älsklingen och titta på film – Twelve Years a slave, ett måste, och klippa sig –Ny färg till våren, känns härligt. och göra karriär – mitt nya kontor, #corneroffice och baka bröd – färskt till familjen på morgonen och måla om hemma – inreder med dottern, vilken känsla och köpa hund – välkommen i familjen och gå på jävla akvarellkurs – att få förverkliga sig själv, drömmen!  och jag inser att jag måste sluta surfa på facebook när jag håller kräkbunke!

Thank God för systern, snart kommer hon med både mjölk och lillebror. Kanske passar jag på att gå ut med soporna! – Aaah underbara vårsol #vardagsnjuter vid soporna!

Smärta!

Skrivit idag, sakta men säkert går det framåt. Idag visserligen saktare än säkrare men framåt i alla fall. Smärtsamt långsamt ibland. Varje ord sitter som ett skruvstäd och måste vridas ur mig. Men ändå inte så farligt. Inte om man jämför med vad som hände i fredags.

Det finns nämligen smärta och så finns det smärta. Det finns slå tån i tröskelnsmärta, rotfyllningssmärta,  brutna bensmärta, föda barnSMÄÄÄÄÄRRRTAAAA! Allt jäkligt smärtsamt men man överlever! Nu jag skall berätta för er vad riktig smärta innebär! Det är att vara 6 år gammal och lämna sin lilla, mjuka tumme mellan ytterdörren. Så att ytterdörren går i lås! Och tummen fortfarande sitter fast där emellan! Det är smärta, extrem smärta! Och ändå, ändå är det ingenting mot den smärtan som sekunden efteråt går igenom pappan som drog fast dörren på den lilla, mjuka tummen. Hårt. Så att den skulle gå fast. Det satt ju liksom något i vägen. När han inser vad det var som satt i vägen. När hans älskade lilla dotter spärrar upp ögonen i panik och tittar på honom med fullständig skräck i blicken. Före skriket kommer. Före tårarna. Först bara blicken! Rakt in i hjärtat på honom. Före han får upp dörren igen. Före tummen sväller upp som en ballong. Den blicken, det är smärta! Avgrundsdjup smärta i hans pappahjärta. Och den botar man inte med värkmedicin, den gipsar man inte bort. Den botar man aldrig. Man lindrar den med muffinsbak, lek med dockor, sagoläsning, vad som helst som dottern vill när som helst. Man lindrar den genom att tusen gånger per natt gå in för att kolla att kudden man lagt under handen ligger rätt. Man lindrar den genom att köpa extra mycket godis på lördag. Genom att hjälpa med ätandet, påklädandet, ritandet, allt som dottern plötsligt inte kan göra för hennes högra hand är i ett jättepaket! – Jag bröt hennes tumme, viskar han och vaggar dockan han har fått ansvar för. – Jag bröt hennes tumme, mumlar han och ritar ännu ett prinsesslott. – Jag bröt hennes tumme, suckar han och lagar hennes favoriträtt till middag, igen. – Jag bröt hennes tumme, säger han när han kommer hem med en present till henne.

Jag funderar på att lämna min egen tumme mellan dörren nästa gång han kommer hem. Det finns ju värktabletter. Och en paketerad tumme tycks mig ett billigt pris att betala för en personlig slav!

Gränslös!

Idag har jag skrivit min dagliga kvot men erkänner att koncentrationen inte riktigt var på topp. (Och nej det beror inte på att Finland skall spela mot Sverige idag, det talar vi inte om. Det gör man inte om man som finne är gift med en svensk). Istället har jag varvat skrivandet med att läsa nyheter. Ukraina, Syrien, Venezuela! Världen brinner och här sitter jag och funderar vad jag skall ha på mig ikväll när jag skall på flickmiddag!

Jag läser, begrundar och beundrar. Beundrar dem som är på plats, som bidrar, som gör något. Anna-Lena Laurén, you’re my hero! Alla ni Läkare utan gränser, FN personal, biståndsarbetare, ni är mina hjältar. Jag vill också! Jag vill också bli inkallad till katastrofområden, till krigshärdar, till helveten på jorden för att hjälpa. För att med min expertis underlätta, bota, hjälpa, rädda liv. För det var så det skulle vara. Så jag hade tänkt det när jag var ung. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände men verkligheten kom liksom  emot på något sätt och jag blev marknadsförare som alla andra och de enda jag räddade var någon från en bad hair day. Och nu har jag ingen expertis, inga kunskaper som skulle hjälpa. Marknadsförare utan gränser finns liksom inte. Bytte spår, blev författare, har fortfarande inte räddat någon alls. Författare utan gränser är inte heller någon stor organisation. Vad skall man liksom göra, forcera massorna, gatstenarna, kulorna på Majdantorget i Kiev för att dra en liten kurs i hur man skriver miljö? Jag vill kunna bidra. Det gör jag inte. Jag vill också vara gränslös. Det är jag inte. Måste byta spår igen.

The devil is in the details!

När man äntligen skrivit klart sitt manus måste man korrekturläsa. Sedan måste man korrläsa igen och igen. Man måste hitta stavfelen, sakfelen, de saknade punkterna.  Förlagsredaktörer har tydligen noll tålamod med sådana fel. För många sådana i den första delen av ditt manus och det kommer aldrig att bli läst. Och då kommer brevet- Tack för att du skickade ditt manus till oss men du suger! Du har skrivit en hel jäkla bok, du tänker att de borde väl ändå kunna se om helheten håller! Kan man verkligen falla på några stavfel? Jepp, så är det tyvärr! The devil is in the details! Och hon är en jäkla bitch djävulen!

Jag säger hon! Varför? Jo, för att Djävulen är en kvinna! Det vet jag! Fast jag inte är religiös, fast jag inte vet något om Gud. Han? Hon? Till och med Hen? Vet inte. Men Djävulen;  mera XX kromosomer hittar du inte! Hur vet jag det? Ja, just för att the Devil is in the details! Och där, i detaljerna, där har någon man aldrig satt sin fot. Ni vet hur det är. Mannen är mycket delaktig, jämlik. Ändå suckar jag ibland. – Men vaddå jag bäddade ju? säger han.  Eller,- Men vaddå jag ställde ju undan frukosten. Och jag säger inget, så har jag ingenting sagt, precis som jag inte kommer att säga något här:

När det är jag som stiger upp sist är sängen bäddad OCH gardinerna uppdragna. När mannen stiger upp sist är sängen bäddad. – Men vaddå, jag bäddade ju?

När jag dukar undan frukosten är allt undansatt, bordet avtorkat OCH smör uppskrivet på shoppinglistan. När mannen dukar undan frukosten är allt undansatt. – Men vaddå, jag ställde ju undan allt?

När jag lagar mat blir det gott OCH köket är renare än när jag började. När mannen lagar mat blir det jättegott. – Men vaddå jag lagade ju mat?

När det är jag som städar barnens klädskåp är allt vikt OCH alla kläder som blivit för små är borttagna – Eeeeh …vaddå?

Därav drar jag slutsatsen att detaljerna sitter i den där X-kromosom nummer två. Att det är medfött får jag bekräftat här:

I morse var det mycket kallare ute och därför var det kallt på golvet i köket vid frukosten. Jag bad barnen gå och hämta ett par strumpor till sig. När de ätit gick jag in i deras rum.

Dottern har hämtat ett par strumpor:

bild-8

Sonen har hämtat ett par strumpor:

bild-7

– Men vaddåååå jag hämtade ju ett pal stlumpol?

I rest my case!

Kvantfysik!

Idag har jag skrivit mycket mer än min dagliga kvot. Sjukt nöjd kände jag hur det löpte på bra idag. Har bara precis det sista slutet kvar nu. Känns som att texten plockar upp fart hela tiden. Det får mig att känna mig bra. Får mig att känna mig smart.

Så smart att jag igår läste en artikel om kvantfysik. Visste ni att det finns företag som håller på att utveckla datorer som är sk. kvantdatorer (fritt översatt då från engelskans quantum computers). Maskiner som skall bli galet mycket snabbare än en klassisk dator. Som skall revolutionera hela it-världen. Problemet är bara att man inte kan mäta hur mycket snabbare det går för att de inte riktigt finns någon som förstår vad en kvantdator är, eller hur den fungerar eller ens om den fungerar? Men hur kan man då utveckla en?  Ja, då skall jag förklara er en sak om kvantfysik. Det kanske finns, eller så finns det inte! Det är ingen som riktigt vet och jag tänker fan det borde man blivit forskare i, ingen som kan motbevisa en liksom, that’s the way I like it uh-huh, uh-huh, I like it!!! Tills jag läser vidare och inte fattar ett någonting. Kvantfysik är alltså fysik som skall förklara hur subatom partiklar fungerar (igen fritt översatt som ni kanske märker men motbevisa mig bara!!) alltså sjuuukt små saker som kanske fungerar på ett visst sätt, kanske inte. Och som i allt så finns det ett klassiskt exempel som skall förklara det för vanliga dödliga. Det går så här: En katt låses in i en låda med en flaska gift och en radioaktiv källa. Om den radioaktiva källan utsöndrar radioaktivitet, 50/50 chans, så krossas flaskan och katten dör av giftet. Kvantfysisk lära menar då att katten är simultant död och levande, sk superpositionerad, ända tills lådan öppnas och katten observeras???!!! Och det är det här hela kvantfysiken bygger på. Att en sak kan existera i många olika former på en gång. Så kvantdatorer bygger på att varje bit alltså varje 0:a och 1:a som finns kan vara både en 0:a och 1:a på samma gång, sk qubits! Nej, jag fattar inte heller ett skit. Jag menar att antigen är ju den förbannade katten död eller så är den levande. Och då slår det mig! Kvantfysik, det är en småbarnsmamma! Ni kommer ihåg mornarna när barnen var mindre,  då man hade vaknat innan man hunnit somna en enda gång och bevisligen var levande eftersom det stod två grötskålar på frukostbordet framställda av dig, men ändå hade du kunnat svära på att du själv var död! Samtidigt! Superpositionerad! Du badar ett barn i badrummet, samtidigt som viker ett pappersflyg till ett annat i vardagsrummet. Samtidigt! Superpositionerad! Du lagar mat i köket samtidigt som du tröstar ett barn som fallit i sovrummet. Samtidigt. Superpositionerad. Du fyller en tvättmaskin, dammsuger, tackar ja till en kalasinbjudan, bakar en kaka till dagisets vinterfest, kammar dotterns hår, fixar sonens radiostyrda bil, talar  ett jobbsamtal i telefon, avfrostar frysen och snyter en rinnande näsa. Allt samtidigt!!! Kvantfysik upphöjt i tio! Einstein skulle bara ha varit pappaledig så skulle han ha fattat! Kvantfysiker släng er i väggen! Quantum Computers är redan här! De kallas småbarnsmammor och drivs bäst med mycket kaffe och mörk choklad.