Ibland är det svårt!

Varför är vissa dagar bara så svåra? Varför kan samma jobb vara så fantastiskt roligt vissa dagar för att andra vara så ofattbart frustrerande. Varför kan jag redigera som en fullfjädrad förlagsredaktör vissa dagar medan jag andra knappt kan läsa min egen text. Vissa saker kan jag bara inte förstå!

Och det är ju lite som allt annat här i livet. I fredags efter middagen spelade vi charader med barnen. Levande Charader; från 5 år står det på lådan. Spelet består av massa kort med ord på som du sedan skall försöka visa till de andra som skall gissa vad det är. Lätt? Nej, inte om du är fyra år, världens mest tävlingsinriktade person, har ett tålamod som ligger någonstans kring 0,4 sekunder och skådespelartalanger på minussidan.
Men vi dukar fram ostbågar och kex, sätter oss på golvet och så börjar vi. Jag visar lejon, 6-åringen skall gissa, allt går bra. 4-åringen hoppar jämfota, det är är så spännande! 6-åringen visar groda, 4-åringen skall gissa, allt går bra. 4-åringen kan inte bärga sig, hoppar på stället, snurrar, det är så spännande så han går upp i molekyler. Mannen visar tandborste, jag skall gissa, allt går bra. Så äntligen är det 4-åringens tur! Andäktigt tar han ett kort ur högen på golvet, gömmer det i sina svettiga, små händer, läser, lägger tillbaka. Och så skall han visa. Knallröd i ansiktet av spänningen funderar han en stund. Sedan lägger han sig på mage på golvet med armarna utsträckta framför sig och handflatorna ihop. Han ålar sig framåt som en skadskjuten daggmask samtidigt som han ger ifrån sig ett surrande ljud. Jag skall gissa först. Daggmask? Han skakar på huvudet, fortsätter åla, fortsätter surra. Fisk? Nej. Ål. Nej. Rep? Nej! Spaghettistrå? Nej. Pontonbrygga? Nej! Elektriskt tandborste? Nej. Han ålar snabbare och snabbare. Surrar högre och högre. Mannens tur att gissa. Elefant som fastnat med snabeln i ett elstaket? Nej. En grillkorv i en mikrovågsugn? Nej!
– Försök visa det på något annat sätt, älskling säger jag.
Nej det går inte. Han ålar. Och surrar. Och ålar och surrar. Fortare och fortare. Rödare och rödare. Argare och argare. Ser vi inte vad han är???? Mannens gissningar är slut. 6-åringens tur. Hon tittar upp från skålen med ostbågar som hon har lagt beslag på. Kastar ett enda öga på sin ålande, surrande lillebror och säger:

– Du är ett tåg!

– JAAAAAA!

Vissa saker kommer jag aldrig att förstå.

Annonser

Spökläsare!

Jag blir supernervös när folk skall läsa något jag skrivit. Så är det. Jag producerar något som andra skall bedöma, granska! Och det gör mig nervös. Varje gång. Men på samma gång så är det ju den adrenalinkicken som driver mig i det här yrket. Jag skriver inte för att gömma undan det i en byrålåda. Jag skriver ju för att andra skall läsa. Och det är bra att hålla läsaren i minnet när du skriver. Stephen King ger i sin bok Att Skriva rådet att ha en specifik läsare i åtanke under hela skrivprocessen, en sk. spökläsare. Någon som du kan tänka när du fastnar att hur skulle den här personen nu villa att historien utvecklade sig. Vad skulle han eller hon villa att hände. Men då gäller det ju att ha en bra läsare i åtanke. Någon som representerar den målgrupp du vänder dig mot. Någon kommersiellt gångbar. Stephen King har sin fru. Bevisligen en ganska bra spökläsare. Vem jag har tänker jag inte avslöja. Däremot kan jag berätta vem det inte är!

I morse satt vi hela familjen och pratade vid frukostbordet. (eller nej det gjorde vi inte men det lät ganska bra eller hur? Så här var det egentligen: Mannen hade gått tidigt på jobb pga ett möte. Jag stod vid kaffekokaren och sa -Ät er gröt! tusen gånger utan att någon lyssnade. 6-åringen frågade vad det var för bild i tidningen och 4-åringen satt med hörlurar och lyssnade på musik från min telefon samtidigt som han staplade bananskivor i ett torn på bordet, men i min värld är detta så nära vi kommer lugnt pratande vid frukostbordet på en vardagsmorgon).
Anyway, plötsligt frågar 6-åriga dottern vad min tredje bok skall heta. Nu när jag har skrivit klart min andra. Jag försöker dölja det faktum att jag börjar hyperventilera, min trejde bok!!! – Ungjävel jag har inte fått klart min andra än, och jag kommer aldrig, aldrig att göra om detta! Jag samlar mig. Sätter mig vid bordet. Småler. Denna konversation följer:

Jag: – Jag vet inte vad den skall heta. Vad tycker du? Ät din gröt!
Dottern: – Hmmmm kanske Ögonblick!
Jag: – Ögonblick! Det var ju ett jättebra namn! Ät din gröt!
Sonen: – VA? (hörlurarna ni vet).
Jag: – Vi pratar om vad min nästa bok skall heta! Ät din gröt!
Dottern: – Eller Hjärtan! För att vi är dina hjärtan!
Jag: – Åååh det var ju ännu bättre än Ögonblick. Ät din gröt!
Sonen: – FÅL JAG MELA APELISNJUICE!
Jag: – Om du äter din gröt!
Dottern: – Eller Glad! Det är också ett bra boknamn!
Jag: – Verkligen jättebra! Ät din gröt.
Sonen: – JAG TYCKEL DEN SKALL HETA BAJSKOLV! DÅ SKULLE I ALLA FALL JAG LÄSA DEN DILEKT!

Min spökläsare är INTE min 4-åriga son!

Ögonbryn!

Idag är självförtroendet tillbaka. Jag redigerar, läser, tänker att det kanske är ganska bra iallafall! Att det kanske kan bli något sen också! Och går det inte så har jag alltid min medicinska forskarbana att falla tillbaka på. Nu skall jag presentera mina senaste rön för er! Igen helt gratis! Ni tacka mig senare!

Jag hade en lugn morgon. Meditativ nästan. Jag noppade nämligen ögonbryn, mera meditativt än så  blir det inte i mitt liv just nu! Ni ser igår var jag och mannen på date. Bara vi två. Först på show och sedan på middag. Vi pratade, drack två glas vin, hade trevligt. Ni vet som man gör när man är på date med någon man tycker om. Sedan kom vi hem. Seeent. Först klockan 23! På en vardag! OMG! Och vi hade druckit vin! På en onsdag!! Living on the edge liksom!
Allt detta gjorde att jag när jag vaknade i morse var tvungen att spendera tjugo minuter framför spegeln för att noppa mina ögonbryn! Och nu måste vi verkligen prata om det här! What’s the deal alltså? Man dricker vin/öl/tequila shots (pick one according to age) sover lite för lite och vad händer? Jo, ögonbrynen växer???? Ju värre bakfylla, desto mera att noppa! (Ja, och nu hoppas jag alltså att det är någon annan som har upplevt detta fenomen, annars är det ju jättepinsamt och jag jättekonstig.) Och så står jag där och noppar och tänker så här: Ögonbryn ser ju likadana ut som ögonfransar. Måste vara samma sak. Och alla vill ha långa ögonfransar. Jag tänker TADAAAAAA skit i mascaran, doppa ögonfransarna i snapsen! Badda dem i vin. Tvätta dem med öl. Luta dig tillbaka och se dem vääääääxa!

Ni kan tacka mig när vi ses. Om ni ser något genom era extremt långa ögonfransar!

Kommit långt!

Man blir bättre på att skriva. Ju mer du skriver desto bättre blir du! Så är det. Jag känner det nu. Vet att jag är mer säker rent skrivtekniskt den här gången. Ser fallgroparna lättare, felen. Så alla ni som vill skriva. Gör det. Skriv. För varje ord så blir ni bättre. Att man sedan stöter på nya problem skall man bara förtränga. Som att jag nu plötsligt har enorm prestationsångest. Börjar jämföra mig med andra författare. Jämföra med min förra bok. Problem som jag inte alls hade när jag skrev min första bok. Då när allt ännu var så lätt, så kravlöst, så enkelt! Åh vad långt jag har kommit men det blev inte lättare för det!

Och det är ju lite som allt här i livet. Man kommer över ett problem så träder ett annat in i stället, tro inget annat.

När barnen var mindre ville de ibland inte gå till dagis. Hela morgonen kunde vara en övertalningskampanj för att överhuvudtaget få ut dem genom dörren. Man förberedde dem, pratade om allt roligt de skulle göra, pratade om annat, lurade iväg dem, vissa desperata morgnar mutade man till och med dem. Så kom man till dagisgrinden och de hängde i ditt ben. Grät som om världen höll på att gå under. Klamrade sig fast om din hals när du skulle gå. Du fick bända upp deras fingrar och slänga dem i famnen på fröken. Sedan sprang du. Sprang för att ingen skulle se att du grät floder. Sprang så att du inte skulle få för dig att ta barnet under armen och gå hem igen för att aldrig mera gå ut. Du gömde dig bakom närmaste bil. Hulkande satt du där och spionerade. Mötte andra föräldrar, de nickade, lämnade dig i fred med din sorg. De förstod. De hade varit där. När du kom till jobbet ringde du dagis för att fråga hur det var och fröknarna övertygade dig att din lilla guldklimp nu lekte glatt med kompisarna. Du trodde dem inte. Du visste att de satt ensamma i ett hörn och grät hela dagen då du var borta. Och du tänkte att ingenting, absolut ingeting kan vara värre än att lämna ett gråtande barn på dagis. Det var mycket du inte visste.

För en vacker dag, utan att du egentligen har märkt det, slutar de att trilskas vid lämning. De går glatt till dagis varje morgon. Vinkar till kompisarna när ni närmar er grinden. Glad i hågen går du till jobbet. Glad i hågen kommer du för att hämta och det är då du inser vad som är värre än ett barn som inte vill gå till dagis. Det är nämligen ett barn som inte vill gå HEM från dagis. Du kommer in. Tittar in i rummet var barnet leker. Ser framför dig hur de skall springa till dig, krama dig. De gör det inte. De tittar på dig. Och börjar gråta. Skriker till dig!
– NEEEEEJ MAMMMAAAAA DU KOMMER FÖR TIIIIDIGT!
Och så springer de iväg och gömmer sig bakom pysselbordet längst in i rummet. Du tittar på fröknarna. Småler. Hehehe så tokigt. Du som inte hade tänkt ta på de blå skoskydden måste nu gå tillbaka till hallen och linda in dina nya fina skor i blått plast. Du går tillbaka till lekrummet. Kryssar mellan legobyggen. Sätter dig på huk vid pysselbordet. Pratar lugnt med barnet.
– Hej, hjärtat, har du så roligt med dina kompisar? Men du får komma tillbaka i morgon och leka med dem.
Du är så vänlig så, lugn, pedagogisk. Du känner fröknarnas blickar på dig. En annan mamma klär på sitt barn. Du småler igen. Förmedlar med blicken att ni nog har det bra hemma.
– DUUUUUMMMMMAAA MAAAMMMMMAAAA! JAG VILL INTE GÅ HEEEEEEEM! kommer svaret.
Du känner svetten börja rinna. Tar av dig jackan. Fortfarande lugn, fortfarande småleende kryper du in under bordet. Lyckas få en hand runt barnets ben. Försiktigt drar du ut det. KOM NU DIN JÄVLA SKITUNGE skriker du….inte! Fast du vill. Istället skojar du. Håller. Barnet spjärnar emot, lyckas ta sig loss. Springer mot fröken. Klamrar sig fast runt hennes ben. Ditt småleende börjar bli ganska stelt känner du. Du viskar till barnet. Mutar det. Lovar det godis bara det kommer NU! Du hoppas att fröken inte hör. Barnet släpper inte. Du byter taktik. Hotar. Viskande berättar du för barnet att du tänker gå nu och lämna det här. Du vet att socialen kommer att komma på besök i morgon. Du tittar på fröken, skrattar lite, säger saker som:
– Haha det är ju bra att han trivs i allafall!
I huvudet ser du hur du går. Går och lämnar ungjävlen bakom dig! Det gör du inte. Istället  lider du, förkrossad, det ultimata nederlaget när fröken måste klä på ditt barn! Ditt barn som inte vill gå hem! Hon tittar överseende på dig! Du har slutat småle! Det skall fan stå här och smilas när ungen har krossat dig!
Du tänker på tiden när skitungen inte ville gå TILL dagis. Då när allt ännu var så lätt, så kravlöst, så enkelt! Åh så långt du har kommit! Men det blev fan inte lättare för det!

Njut så länge det varar!

Argh! Har redigerat idag. Läst och skrivit om. Läst och skrivit om. Funderat, pillat, tagit bort, lagt till, tagit bort igen! Herreeeguuuuud så jobbigt! Ååååh jag vill tillbaka till skrivstadiet. Till de underbara dagarna då jag bara satt och skrev och skrev utan tanke på korr och rätt och kapitel och skit. Bara text, historia, berättelse! Hur kunde jag tycka det var jobbigt? Varför njöt jag inte då? Varför kunde jag inte se hur bra jag hade det? Jag ville bara få den skriven, klar. Så att jag sedan kunde färdigställa den. Min inre pessimist har förgiftat min inre optimist, dränkt den i det jävla halvtomma glaset.

Och plötsligt ropar den pessimisten att det är som allt här i livet! Varför kan man inte njuta av det så länge det varar för ingeting är så illa att det inte kan bli värre liksom!
Ni vet, man har inga barn, tycker att man inte har tid med något! Hahahaaha jag säger bara njut så länge det varar! Man får sin första baby, hinner inte ens gå i duschen på en hel dag! Tänker på de ändlösa oceanerna av tid man hade innan man fick barn! Haahahahaaha jag säger bara njut så länge det varar! Man får sitt andra barn, har en baby och ett barn! Tänker på de underbara, stillsamma dagarna när man bara hade en liten baby att ta hand om! Hahaahaha jag säger bara njut så länge det varar! Din andra baby växer, lär sig krypa, gå, springa! Du får nostalgitårar i ögonen när du tänker på den underbara, lätta tiden när din minsting fortfarande bara låg i vagn! Jag säger bara njut så länge det varar. Du börjar fantisera framåt. Vill att de skall växa, bli större, klara sig själv. Bara de ger dig lite mera tid.

Du kämpar dig igenom sömnlösa nätter, morotspuréer, ändlösa timmar i sandlådan, blöjbyten, trotsraseri. Du uthärdar för du har intalat dig själv att det blir lättare. Jag säger bara njut så länge det varar! För plötsligt en dag ser du hur din 6 åriga dotter torkar bort pussen du just gett henne på kinden. Märker hur hon inte längre kastar sig i din famn när du hämtar på dagis. Frågar om hon får gå till kompisen på lördag istället för att hänga med dig! Och du vill tillbaka. Tillbaka till dagarna då dottern helst låg i din famn hela dagen. Till dagarna då hela hennes värld var du! Så du lockar henne med muffinsbak för att få henne att villa vara hemma. Du lurar att kompisens mamma inte svarar i telefon så hon kan inte gå någonstans. Du har kontroll! Jag säger bara njut så länge det varar!

 

Självförtroende!

Nu är vi tillbaka. Vi har åkt puder, ätit lunch i backen, middagar med kompisar, njutit i vårsolen, susat i pisten, hoppat i parken, simmat, åkt snöskoter, åkt pulka. Gråtit när vi skulle hem. Fantiserat om att flytta till Åre. Och så idag har jag packat upp trettontusen svettiga skidunderställ, pjäxor, vantar, hjälmar, skidbyxor, jackor, mössor. Tvättmaskinen kör på högvarv och jag är tillbaka vid datorn. Och nu börjar det! Allvaret. Det jag så lyckligt hade förträngt under hela veckan i Åre. Jag har en bok att redigera, att färdigställa. Och plötsligt är jag full av tvivel. Tänk om den inte håller. Om historien inte bär. Tänk om den inte blir bra! Självförtroendet ligger någonstans djupt nere i Marinergraven och skvalpar med alla konstiga genomskinliga fiskar som lever där nere i det eviga beckmörkret och jag inser att jag måste prata lite med mig själv. För att komma tillbaka på rätt spår. Få upp ångan igen, få upp självförtroendet. Eller så prata lite med min 4-åriga son.

För när det kommer till självförtroende så ligger han liksom rätt bra till! Han älskar att åka skidor. Han åkte från det att liftarna öppnade i Åre till det att den sista stängde varje dag. Först pist, sen puder och till sist skulle han bara hoppa. Stora hopp. Enorma hopp som tronade som något slag pyramid långt nere i backen. I liften upp var han dock lite tyst. Jag sa att han inte behövde hoppa om han inte ville. Men nej det var ju inte det. Han hade tjatat hela veckan att han ville åka i parken med de stora hoppen. Han tittade på mig, och sa:
– Mamma du skall sen inte bli ololig, om jag hoppal så högt att jag klockal med ett flygplan så klalal jag mig nog iallafall.
Det var så han såg det. Hur han på sina 80 cm långa skidor skulle sväva upp mot molnen för att sedan landa någonstans i närheten av Malmö ungefär. Vi kom upp. Kollade in hoppen. Han satte av. Stakade för extra fart. Rakt ner. Rakt mot hoppen. Han satsade allt. Kröp ihop för minskat vindmotstånd. Nådde hoppet, upp för kanten och så sväääääävar han. Två centimeter. Ungefär. När man väger lika mycket som en kortväxt smurf är det nämligen rätt svårt att få upp tillräckligt fart för dessa stora hopp. Han stannar. Jag pustar ut. Skidar ner. Hoppas han inte är för besviken. Förbereder lite tröst i huvudet. Han ser inte direkt besviken ut. Han strålar med hela ansiktet. Lyser. Ropar:
– Såg du mamma???Jag flööööög!! Tuuuul att det inte kom något flygplan!

Ge mig bara en promille av det självförtroendet och jag redigerar klart boken i morgon! Jag flyyyyger!

I DID IT!

Hurraaaa jag klarade det! Jag gjorde det! Skrev sista sidorna idag! Nu har min historia en början, en mitt, ett slut. Nu är det en bok! Oredigerad visserligen. Inte korrläst. Men iallafall. Det är en bok. Och jag kan åka till Åre och åka skidor så det susar om det! Ta ledigt. Skida. Simma. Åka hundspann. Bara vara.
För att sedan komma hem och inse att det är nu det egentliga jobbet börjar! Redigeringen! Petandet. Rättandet. Korrandet! Allt det där som inte alltid är så inspirerande, inte så härligt som det var i tanken. Då, innan jag blev författare, innan jag skrev. Då skulle hela processen vara en njutning, ett nöje från början till slut. Bara jag fick skriva! Så är det inte. Men det tänker jag inte låtsas om. Inte den här veckan. Nu tänker jag leva i en total förnekelse. För ignorance is bliss.

Och det är lite som det här med att flytta. Vi har insett med mannen att vi kommer att måsta flytta en vacker dag. Vi behöver ett rum till. Så att barnen kan få egna. Och det låter ju verkligen härligt. Jag läser inredningstidningar. Tittar på Kvänum kök. Badrum stora som mitt vardagsrum. Balkonger, blibliotek, köksöar stora som en fotbollsplan. Surfar på bostader på nätet. Aaaah vad fint vi skall ha det. Sedan tittar jag på priset. Jämför det med vårt kontoutdrag. Inser att det verkar fattas några nollor. Inte från bostadspriserna nepp där finns det nollor så det räcker. Men från kontoutdraget. Märkligt. Måste ringa till banken och kolla. De måste ha gjort något misstag. Ringer snart. Efter Åre ringer jag. Under tiden fortsätter jag surfa runt! Planera, inreda. Drömma. För ignorance truly is bliss!

Vi ses igen om en vecka! Håll flaggan högt var ni än är. Och kom ihåg, förnekelse fungerar alltid! I alla fall en stund! En mycket njutbar stund!