Kommit långt!

Man blir bättre på att skriva. Ju mer du skriver desto bättre blir du! Så är det. Jag känner det nu. Vet att jag är mer säker rent skrivtekniskt den här gången. Ser fallgroparna lättare, felen. Så alla ni som vill skriva. Gör det. Skriv. För varje ord så blir ni bättre. Att man sedan stöter på nya problem skall man bara förtränga. Som att jag nu plötsligt har enorm prestationsångest. Börjar jämföra mig med andra författare. Jämföra med min förra bok. Problem som jag inte alls hade när jag skrev min första bok. Då när allt ännu var så lätt, så kravlöst, så enkelt! Åh vad långt jag har kommit men det blev inte lättare för det!

Och det är ju lite som allt här i livet. Man kommer över ett problem så träder ett annat in i stället, tro inget annat.

När barnen var mindre ville de ibland inte gå till dagis. Hela morgonen kunde vara en övertalningskampanj för att överhuvudtaget få ut dem genom dörren. Man förberedde dem, pratade om allt roligt de skulle göra, pratade om annat, lurade iväg dem, vissa desperata morgnar mutade man till och med dem. Så kom man till dagisgrinden och de hängde i ditt ben. Grät som om världen höll på att gå under. Klamrade sig fast om din hals när du skulle gå. Du fick bända upp deras fingrar och slänga dem i famnen på fröken. Sedan sprang du. Sprang för att ingen skulle se att du grät floder. Sprang så att du inte skulle få för dig att ta barnet under armen och gå hem igen för att aldrig mera gå ut. Du gömde dig bakom närmaste bil. Hulkande satt du där och spionerade. Mötte andra föräldrar, de nickade, lämnade dig i fred med din sorg. De förstod. De hade varit där. När du kom till jobbet ringde du dagis för att fråga hur det var och fröknarna övertygade dig att din lilla guldklimp nu lekte glatt med kompisarna. Du trodde dem inte. Du visste att de satt ensamma i ett hörn och grät hela dagen då du var borta. Och du tänkte att ingenting, absolut ingeting kan vara värre än att lämna ett gråtande barn på dagis. Det var mycket du inte visste.

För en vacker dag, utan att du egentligen har märkt det, slutar de att trilskas vid lämning. De går glatt till dagis varje morgon. Vinkar till kompisarna när ni närmar er grinden. Glad i hågen går du till jobbet. Glad i hågen kommer du för att hämta och det är då du inser vad som är värre än ett barn som inte vill gå till dagis. Det är nämligen ett barn som inte vill gå HEM från dagis. Du kommer in. Tittar in i rummet var barnet leker. Ser framför dig hur de skall springa till dig, krama dig. De gör det inte. De tittar på dig. Och börjar gråta. Skriker till dig!
– NEEEEEJ MAMMMAAAAA DU KOMMER FÖR TIIIIDIGT!
Och så springer de iväg och gömmer sig bakom pysselbordet längst in i rummet. Du tittar på fröknarna. Småler. Hehehe så tokigt. Du som inte hade tänkt ta på de blå skoskydden måste nu gå tillbaka till hallen och linda in dina nya fina skor i blått plast. Du går tillbaka till lekrummet. Kryssar mellan legobyggen. Sätter dig på huk vid pysselbordet. Pratar lugnt med barnet.
– Hej, hjärtat, har du så roligt med dina kompisar? Men du får komma tillbaka i morgon och leka med dem.
Du är så vänlig så, lugn, pedagogisk. Du känner fröknarnas blickar på dig. En annan mamma klär på sitt barn. Du småler igen. Förmedlar med blicken att ni nog har det bra hemma.
– DUUUUUMMMMMAAA MAAAMMMMMAAAA! JAG VILL INTE GÅ HEEEEEEEM! kommer svaret.
Du känner svetten börja rinna. Tar av dig jackan. Fortfarande lugn, fortfarande småleende kryper du in under bordet. Lyckas få en hand runt barnets ben. Försiktigt drar du ut det. KOM NU DIN JÄVLA SKITUNGE skriker du….inte! Fast du vill. Istället skojar du. Håller. Barnet spjärnar emot, lyckas ta sig loss. Springer mot fröken. Klamrar sig fast runt hennes ben. Ditt småleende börjar bli ganska stelt känner du. Du viskar till barnet. Mutar det. Lovar det godis bara det kommer NU! Du hoppas att fröken inte hör. Barnet släpper inte. Du byter taktik. Hotar. Viskande berättar du för barnet att du tänker gå nu och lämna det här. Du vet att socialen kommer att komma på besök i morgon. Du tittar på fröken, skrattar lite, säger saker som:
– Haha det är ju bra att han trivs i allafall!
I huvudet ser du hur du går. Går och lämnar ungjävlen bakom dig! Det gör du inte. Istället  lider du, förkrossad, det ultimata nederlaget när fröken måste klä på ditt barn! Ditt barn som inte vill gå hem! Hon tittar överseende på dig! Du har slutat småle! Det skall fan stå här och smilas när ungen har krossat dig!
Du tänker på tiden när skitungen inte ville gå TILL dagis. Då när allt ännu var så lätt, så kravlöst, så enkelt! Åh så långt du har kommit! Men det blev fan inte lättare för det!