Valborg!

Idag är det Valborgsmässoafton! Då hinner man inte skriva böcker! Trots att man har deadline och stress. Då måste man nämligen åka till tre olika ställen för att försöka få tag på fina Heliumballonger till sina barn. Vissa saker måste bara prioriteras. (eller så är det så att jag desperat försöker hitta minsta lilla orsak att inte behöva jobba med boken men det tänker jag inte erkänna, inte ens för mig själv). Visst fanns det ballonger på de två första ställena också. Men mina barn är väldigt specifika när det kommer till Ballongsmak. De är väldigt specifika när det kommer till allt! Och könsneutrala och ickekommersiella som de är duger bara två saker. Hello Kitty och Blixten McQueen! Jag har sagt det förr men nej jag inser att det är inte mina barn som kommer att gå i täten i kampen för en mera könsneutral värld.

Anyway duktiga mamman som jag är så hittade jag rätt. Cyklade hem med två ballonger som slog alla mottrafikanter på cykelbanan i ansiktet. (Jag medger, att ta cykeln för att köpa ballonger: rookie mistake). Kom hem, insåg att det är två stoooora ballonger. Och vi som skall åka till landet. Med bil. Med en bil som inte längre har en takbox. Och därför kan det hända att mannens väska som han packade igår kväll i misstag blir i stan. Att jag bara alldeles i misstag glömmer den. Trots att han lyfte in den i bilen innan han gick till jobbet. Vissa saker måsta bara prioriteras helt enkelt.

Stress.

Huuu nu gäller det. Måste få allt fixat och klart med manuset. Måste bli färdigt snart. Och då känner jag nästan lite …. stress! Ni vet det där som författare inte skall ha. Det där som jag valde bort då jag lämnade marknadsföringsvärlden bakom mig. Men likväl tror jag att kanske, kanske känner lite stress. Små stänk lite här och var under dagen. Små stunder av stress. Men det är ingen fara! Jag har nämligen lärt mig att använda stressen till min fördel. Jag gör som läkare gör. Nämligen så här: Vet du inte vad du skall säga, säga stress!

Det är så här det går till: Mitt vänstra ögat har känts lite konstigt ibland den senaste tiden. Så övertygad om att jag med all säkerhet håller på att bli blind gick jag till ögonläkaren förra veckan. Hon droppade och lyste och tittade och kollade och hittade … ingeting.

– Det är inget fel på ditt öga, säger hon.

Men jag vet att det är det! Jag vet att jag alldeles snart kommer att bli blind som en mullvad!

– Vad har jag i ögat då? frågar jag trotsigt!

Hon är läkare, hon skall veta! Hon är en auktoritet! Och det är då hon säger det!

– Det kan vara stress!

Stress??? Jag är stressad i mitt vänstra öga!!! Punktstressad. Just precis där! Inga andra symptom. Inga frågor om jag känner mig stressad. Men ögat som jag ser suddigt med, det är stressat! Och jag tänker att hon inte vet. Hon har skrivkramp! Så hon tar till det enda diffusa svaret hon har! Stress.

Magont, kan vara stress. Utslag, kan vara stress. Långvarig huvudvärk, kan vara stress! Trötthet, kan vara stress. Benbrott, kan vara stress man vet faktiskt aldrig!

När jag fick skrivkramp förr så skrev jag miljö. Långa beskrivningar om hur det ser ut, vad husen har för färg, vad källaren luktar, hur mattan känns. Nu tänker jag byta, slå mig in på den medicinska banan. Från och med idag när jag inte vet vad jag skall skriva, tänker jag skriva stress! Det kommer att vara många stressade människor i mina böcker framöver. Precis som det är i verkliga livet då om jag får tro min ögonläkare!

 

Problem!

Det här med att jobba ensam kan vara alldeles underbart ibland. I alla fall om man annars är omgiven av folk. Men det kan ha sina utmaningar också. Man har en tendens att förstora upp sina problem. Ni vet jag sitter här hemma ensam och skriver. Får för mig att min text inte är bra. Att hela historien faller platt till marken. Att allt bara är dåååååligt! Det är då man behöver en kollega, någon att prata med. Någon som drar upp dig ur hålet. Men som författare har du ingen kollega. Ingen som tar över när du går till tandläkaren. Ingen som kommer med skvaller om chefen! Ingen som drar upp dig ur hålet när du fallit!  Men misströsta inte! Du har en partner, vänner, familj! Använd dem! Skicka din text till dem. Låt dem läsa. (tvinga dem att läsa). Våga visa vad du har skrivit. För att förlora nattsömnen över ett problem som bara finns i ditt huvud, det är ju bara idioti!

Det finns andra problem man kanske inte heller behöver förlora sin nattsömn över! Förra sommaren körde vi bil på en landsväg och jag gjorde mig skyldig till den stora dödssynden att kasta ut något genom bilfönstret. Jag vet att man inte får göra det men till mitt försvar kan jag säga att jag hade händerna fulla med grejer och det var en ett äppelskrutt jag slängde. Men visst man skall inte! Och detta påpekade ju barnen på direkten!
– MAMMMAAAA!!! Man får inte skräpa ner!!!! kommer det från baksätet samma sekund som äppelskruttet lämnar min hand.
Jag ber om ursäkt, försöker förklara mig. Säger att det är nästan ok att göra det om det är något naturligt, något ätbart. Dottern sitter tyst en stund. Funderar. Sedan säger hon.

– Så om det är ätbart får man kasta ut det?

– Ja, för det förmultnar, svarar jag och hoppas att vi kan byt samtalsämne.

Men dottern fortsätter. Fortfarande lite fundersamt.

– Till exempel kött? Om jag hade en bit kött i famnen? Fick jag då slänga ut det?

– Eh..visst, kött är ju ätbart.

– Fårkött? Om jag hade ett får i famnen? Då sku jag få kasta ut det genom fönstret?

– Va??

– Fast det kanske inte ryms ut genom fönstret och det är ju ett problem!

– Visst älskling, om du en vacker dag finner dig själv körandes på en landsväg med ett överblivet får i famnen som du gärna vill bli av med och bestämmer dig för att kasta ut det genom fönstret och det inte ryms! Ja, då har du verkligen ett problem!

– Då skall jag aldrig ha extra får i bilen. Bara så många vi skall äta!

MIn dotter, fårslukaren! Det kan bli ett problem!

 

Jobbigt!

Att det kan vara jobbigt att redigera en bok! Argh! Hur skall man veta när den är klar? Hur skall jag veta om den är bra? Åååh vad jobbigt just idag! Kunde inte sova på natten för att jag låg och tänkte på boken! Och författaryrket som skall vara så stressfritt! Ha säger jag! Jobbigt!

Fast inte hälften så jobbigt som vad som hände mig förra veckan! På skärtorsdag var det mannens farmors begravning och det är ju jobbigt i sig. Att sedan ta sig till begravningen visade sig vara ännu jobbigare. Mannen var på jobbresa och skulle möta upp mig där, barnen shippades iväg till landet med systern och jag begav mig till flygfältet för gammelfarmor begravs ju självklart på samma stället hon hade bott hela sitt liv.

Lite stressad inser jag att jag inte är i så god tid som jag brukar men tänker att det inte är något problem för jag reser ju ensam, utan barn. Och en flygresa utan barn är ju som en spavistelse med extra huvudmassage! Så jag rattar upp bilen mot flygfältet för jag skall lämna den där så att vi komner iväg till landet direkt när vi kommer tillbaka från begravningen. Och jag parkerar alltid i samma P3 när jag lämnar bilen på flygplatsen. Dit kör jag nu också! Upp, upp för den kurvande rampen, fram till biljettautomaten. KÖ! Ja, ser ni dagen före påsk är det ju fler än jag som skall ut och flyga! Argh! Inga problem jag hinner! Tills det är min tur och jag plötsligt ser den röda och gula varningsbommen som hänger ned från taket och jag inser att jag har en takbox på! Och en ganska hög bil. Och bommen hänger väldigt lågt! Väldigt, väldigt lågt och jag kör fram och tänker att jag gasar igenom bara. Minns plötsligt kompisen som för två år sedan fastnade med sin takbox i shoppingcentrets garage och tänker att jag skall lära mig av andras misstag. Så jag kör fram. Stiger ut. Tittar! Och inser att – Nej, det går inte! Jag kommer inte under! Inte med takboxen i behåll.
Och ni inser vad jag måste göra då! Jepp, precis. Jag måste gå till alla bilarna som står i kö i rampen bakom mig. Förklara att någon idiot har byggt ett garage för smurfar i sportbilar och måste be dem backa! Hela raden av bilar! Fulla med folk som skall hinna till ett flyg! Jaha, jag fick ju inte applåder direkt! Sedan skall jag backa! Med allas hatiska blickar på mig! Ned för en kurvande ramp, runt, runt! Med jättestora svarta solbrillor på för de täcks jag inte ta mig när alla stirrar! Men jag klarar det med äran i behåll. Sedan gasar jag iväg. För att parkera någonannstans. P1, nej samma höjd, P2, nej går inte, P5 nej samma jäkla pygmehöjd där också! Inser att mitt flyg skall gå om 50 minuter. Känner svetten bryta ut i pannan. Ringer i panik till flygplatsens infodisk och ber dem förklara var i fridens namn det är meningen att jag skall parkera om jag inte kör en bil som ser ut som en flundra!
P4 svarar det, följ skyltarna. Det går en shuttlebus därifrån! Och jag följer skyltarna. Och fler skyltar och ännu fler och till sist parkerar jag på P4 någonstans halvvägs till Amsterdam! Stiger ut. Hittar ingen jäkla buss. Springer. I mina höga klackar! Begravning ni vet! Genom ett industriområde, ett lastbilsgarage, en bensinstation. Någon ropar att jag inte får gå här. Jag vänder mig inte ens om. Hinner inte. Och till sist är jag framme. Checkar in i maskin, rusar genom säkerhetskontrollen, mot gaten, ombord på planet. Jag hann. Pust, överväger att beställa in ett glas vin. Ångrar mig. Det är då jag kommer på det! När vi åkte till Åre. Då tog vi bilen till flygplatsen. Då parkerade vi i P3. Och jag vet att jag lyfte ut skidpåsarna ur takboxen. Takboxen som då var inne i P3. På vår bil. Jag beställer in ett glas vin! Jobbigt!

Ögon!

Idag har jag inte skrivit så mycket. Det kan man nämligen inte när man inte ser något. Och det gör man inte när man på morgonen plötsligt kommer på att man skall skaffa nya glasögon och inte har varit hos ögonläkaren på tusen år och så ringer man för att boka en tid som man tror att man skall få om tretton och halv månad och så vips får man en tid samma dag! Och det är ju trevligt förutom att vet ni vad de gör hos ögonläkaren? Jo, de sätter i någo droppar som förstorar dina pupiller till tallriksstorlek och plötsligt kan du inte se något alls och är lika ljusskygg som en bakfull mullvad. Och när du är klar så säger ögonläkaren att det håller i sig hela dagen och mannen är på resa och ute lyser den starkaste vårsolen någonsin och du kan inte ha solglasögon för du är tvungen att ha dina riktiga glasögon och inte kontaktlinser som du brukar. Så du drar en keps djupt ner över ansiktet och smyger längs husväggarna i skuggan till affären var du plockar åt dig lite sporadiska grejer utan att egentligen se ett jota av vad du köper och så tittar alla konstigt på dig och du vet att de tänker. Droger! Kolla bara hennes ögon!
Och så måste du hämta dina barn på dagis och du är tacksam att de är så högljudda att du hittar dem trots din temporära blindhet. Du vill ju inte komma hem med fel barn liksom. Och du känner dig tvungen att berätta till alla fröknarna att du har varit hos ögonläkaren och därför ser ut som en mullvad på heroin! Du hoppas att de tror dig. Och så går ni till parken för det hade du lovat och du ser inte smack och måste hålla i kompisen som är där med sina barn för att hitta rätt. Och så hör du att någon ropar och du vinkar i någorlunda rätt riktning hoppas du för du vill ju inte verka fräck. Och så går ni hem och du häller balsamvinäger i stekpannan istället för olivolja för du såg inte och tog fel flaska och så skär du lök och dina ögon svider som en igelkott hade byggt bo i dem. Och barnen vill hela tiden titta på dina pupiller och så äntligen börjar det avta och du ser igen. Så hänger du upp barnens ytterkläder som de har slängt på golvet i hallen och inser att tre plagg av sex inte är era! Men du fick i alla fall med dig rätt barn och det måste faktiskt ses som en framgång! När nu inget annat kunde ses!

När det är som allra bäst!

Så är jag tillbaka framför datorn! Och som alltid går första dagen långsamt! Koncentrationen är borta, självdisciplinen uppäten med påskäggen, skrivlusten bortsopad av vårvärmen, tankarna redan på sommarsemester!

För nu är det varmt! Det var T-shirt och shorts varmt hela påsken, man gick omkring och fotograferade det spegelblanka havet, lade ut på Instagram, man åt allt för många påskägg, njöt av solen, rensade i rabatterna, tog fram utemöblerna, putsade grillen,  sade tusen gånger saker som: – Åh vad varmt är det är! – Åååh äntligen! Åååh vad skönt det är! – Tänk, känns som sommar! Men sedan lade man till ett lite försiktigt – Fast vinden är ganska kall ännu. – Iallafall när det blåser från havet! För det måste man lägga till. För att påminna sig om att det fortfarande bara är april. Att sommaren inte är här på länge än. Att man fortfarande har allt det underbara framför sig! För det är egentligen nu som är den allra bästa tiden. Den allra bästa delen av sommaren är ser ni våren. För det är nu som sommaren fortfarande kommer att bli varm och solig, det är nu som barnen fortfarande kommer att sitta stilla på en filt på stranden och äta kex utan att smula och utan att stiga på filten med våta, sandiga fötter, det är nu som man fortfarande kommer att ha långa ljumma sommarnätter med ett glas rosé utan att måsta stiga upp kl 5.30 för att det blir så förbannat ljust i den vackra sommaren och då vaknas det tidigt hos småfolket. Det är nu som sommaren fortfarande kommer att vara myggfri, regnfri, grälfri. Bara ändlösa lata, vackra dagar när alla är glada och ingen slåss för någon hoppade på ens ben på trampolinen och trassalade till ens metrev. Det är nu som det är som allra bäst.
Sedan kommer den på riktigt, sommaren, och det regnar ibland och är kallt ibland och barnen vill inte alls bara vandra i skog och mark, de vill sitta inne och spela iPad och så blinkar man en gång så är midsommaren förbi, en gång till så vinkar men hejdå till kräftsäsongen och när du precis har satt fram den sista stolsdynan på terassen skall du bära in utemöblemanget igen och ta fram julpyntet. Samma julpynt du nu under påsken plockade undan det sista av. Samma julpynt du tar fram i november och njuter, njuter av det som du har framför dig. Då när det är som allra bäst.

Man tager vad man haver!

Jag vet att jag har skrivit om det förr men det är värt att repeteras. När du skriver använd dig av sådant du har runt om dig. Inte själva historien men detaljerna. När du beskriver ett hus, hitta inte bara på det, låna från hus du har sett, bott i, varit i. Då blir det så mycket lättare att beskriva dem naturligt. Basera dina karaktärer på folk du känner. Ge dem samma sätt prata eller vara så är det lätt att ge karaktären trovärdighet. Sedan får man hitta på historien helt fritt men allt det andra kan man tänka att varför hitta på när det redan finns. Man tager vad man haver liksom.

I morse skulle barnen i väg på påskfest med dagis. Festen skulle börja kl 9.15 i parken nere vid vattnet. Exakt kl. 8.57, när vi redan stod i hallen för att gå, kom de på att fröknarna hade sagt att man gärna fick vara utklädd.
– Jag vill vara en påskkyckling!! Sa dottern
– Jag vill vala Blixten Mc Queen!!! Sa sonen.
Men jag är luttrad. Pulsen ökade inte ens. Vi hade ju säkert fem minuter på oss. Jag har två barn. Stress bekommer mig inte. De fick inte vara påskkyckling och Blixten. Istället rusade vi från hallen till badrummet. Med lite svart kajal, rött läppstift och mina halsdukar gick två stycken glada påskhäxor ut genom dörren kl 9.02. Man tager vad man haver. Jag måste säga att jag var lite imponerad själv, fast ok, jag erkänner, det vilar ett visst Hizbollahstuk över mina påskhäxor i år!

IMG_3185.JPG

 

Glad påsk till er alla! Nu blir det bloggpaus för jag skall äta alldeles för många påskägg och lamm och memma och bada bastu och måla ägg och beundra de första vårblommorna och klä mig alldeles för tunt och sitta i vårsolen med min kaffekopp och säga till barnen att de fortfarande måste ha sin vindfleece på och prata med min mamma och min syster och hjälpa pappa bära ved och kanske lägga ut nät och ta en springtur med mannen och spana efter påskhäxorna när de flyger till Blåkulla och se mina barn leka med sina kusiner och bara vara! Med alla dem jag tycker allra mest om! Jag hoppas ni andra också kan göra det!