Sommarlov.

Varför blev jag författare? Varför valde jag att ge upp en karriär inom marknadsföring för att skriva böcker? Jag skulle kunna säga att det var för att jag ville jobba med något mera kreativt. Att det var ett kall. Att jag älskar att skriva och till sist insåg att jag inte kan leva utan det. Att jag hade något att berätta. Allt det här kunde jag kanske säga. Men det skulle inte vara sant. Inte helt iallafall. Nu skall jag berätta er en hemlighet. Hemligheten bakom mitt författarskap. (och stressade läsare varnas, detta är ett långt inlägg, en hemlighet som denna kräver plats, kräver tid).

Jag blev författare för att jag fick barn. Så enkelt är det. Jag fick barn och hela min värld ändrades. Så även drömyrket. Jag gick igenom följande tankeprocess: Första veckorna hemma med babyn efter förlossningen och du är helt övertygad om att du kommer att skola om dig till att bli barnmorska! För det måste ju vara världens härligaste jobb och det är ditt kall. Sedan går det några månader och din baby blir sjuk för första gången och du rusar till doktorn med tårar i ögonen och doktorn måste spendera mer tid på att trösta dig än på att undersöka ditt förkylda barn och då vet du, vet med säkerhet att du skall bli barnläkare. Du skall söka in till medicinska och bota sjuka barn resten av ditt liv. Det är ditt kall. Och sedan plötsligt närmar sig mammaledigheten sitt slut och du ser framemot att börja jobba igen tills du inser att du kommer att ha fyra veckors semester och hur skall ditt  barn då kunna få uppleva dessa ändlösa barndomssomrar du själv kommer ihåg? Så du bestämmer dig för att bli lärare, för att du vill jobba med barn säger du, det är ditt kall, men mest är det för sommarloven. Och julloven. Och påskloven. Och sportloven. Och så går du tillbaka till ditt gamla jobb och skolar inte om dig till något alls men du börjar tänka att du borde skriva böcker. Att du skulle villa sitta på ett café någonstans i solen och skriva mästerverk efter mästerverk, ensam, och med full kontroll över din egen tid och ditt eget liv.

Jag blev inte barnmorska, inte barnläkare (inte än iallafall), inte lärare. Men jag blev författare. Jag blev författare därför att jag som barn spenderade alla mina somrar, från sommarlovets första dag till den allra sista på vårt underbara lantställe. Jag fick vandra barfota genom ändlösa månader av sommar, njuta, leka, upptäcka, bara vara. Och det är fortfarande hit till vårt lantställe, till dessa barndomssomrar, jag återvänder till när jag vill vara som allra lugnast, som allra lyckligast. Jag blev författare för att jag ville ge samma somrar till mina egna barn.

Så idag har jag packat bilen full med Ikeakassar, hämtat barnen, och vi har kramat dagisfröknarna adjö, vinkat till alla små kompisarna, ätit glass, ropat SOMMARLOOOOOV tusen gånger och nu skall vi sätta oss i bilen och köra ut till landet. Och där skall vi vara till slutet av augusti. Tre månader. Från äppelblom till äppelskörd.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och mina barn skall få leva det sommarliv som även jag fick som liten. De skall vandra i en sommar utan slut, utan tider att passa eller måsten att göra. De skall få leka, njuta, upptäcka, bara vara, vara barn. Och inte en enda gång skall jag själv känna en oförklarbar rastlöshet, en längtan bort, en längtan efter något annat, något nytt. Inte enda gång skall jag undra om jag verkligen är på rätt ställe i livet så som jag gör ibland i stan. Inte en enda gång skall jag änglsas över att tiden går så fort, att sommaren är så kort. Inte när vi är där tre månader. Och vi skall göra allt det man skall på sommaren. Vi skall gå barfota tills våra fotsulor är tjocka som läder och ingenting längre sticker, vi skall plocka färska jordgubbar till frukost och vi skall meta abborrar som vi skall steka i smör till lunch.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och varje morgon skall vi springa upp till hönsgården och släppa ut hönsen och kolla i reden efter alldeles nyvärpta ägg till frukostomeletten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall vandra längs sandvägen till fårhagen och vi skall skall mata fåren med gammalt bröd och vi skall skratta så vi kiknar när vi petar dem på svansen och de börjar vifta med den.

IMG_9643


Och vi skall spela fotboll och vi skall gunga och vi skall läsa sagor och spela brädspel på kvällarna för vi har fortfarande inte kopplat i tv:n. Och vi skall leka i lekstugan. Och vi skall gå i skogen och plocka svamp och bär.

IMG_2524

Och vi skall måla fingerfärg på terassen och vi skall ha vattenkrig och vi skall leka med dockorna och vi skall bygga vägar till småbilarna i gruset och vi skall klippa gräsmattan och vi skall rensa i trädgårdslandet och vattna tomaterna i växthuset. Och varje fredageftermiddag innan mannen börjar sin semester skall vi sitta på smultronberget med timotejstrån fulla av smultron vi har plockat och vi skall vänta på mannen som kommer från stan. Och när han kommer skall vi ge smultronen till honom och sedan åka den sista biten på motorhuven eller i fönstren eller i bakluckan bara för att det är så spännande.

IMG_2469

Och vi skall sitta med mannen i långa, ljusa sommarnätter och ta ett glas vin och prata, prata om oss, om världen, om livet, prata om allt utom om jobb. Och vi skall cykla till kusinerna när de äntligen vaknar på morgnarna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall fira lillebrors födelsedag. Och vi skall äta tårta och öppna paket och avundas lite när det är han och inte vi andra som får alla presenter.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall åka båt och så skall vi simma, och simma och simma tills våra läppar är blåa och då skall vi lägga oss på solvarma klippor och värma oss innan vi simmar lite till.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall bada bastu och vi skall åka vattenskidor och vi skall leka med gummibåten och vi skall hoppa från bryggan tusen gånger varje dag.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall snickra och såga och tälja barkbåtar och vi skall hissa sjörörvarflaggan i trädkojan och vi skall ha bästa kompisarna på besök.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOch vi skall grilla och vi skall dricka champagne i kvällssolen och sitta ute hela kvällen trots myggen. Och vi skall springa över till mormors och morfars hus så fort vi har vaknat och vi skall äta hos dem så ofta vi bara kan och vi skall få oändliga mängder glass från mormors aldrig sinande glassfrys:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall bygga kojor och tappa bort oss i skogen och vi skall räkna myggbett och bränna oss på brännässlor och vi skall plocka blommor och ställa på matbordet ända tills mannen börjar nysa av dem.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall flyga drake när det blåser och baka bullar när det regnar och vi skall fiska gäddor och gräva kanaler på stranden och vi skall sitta på klipporna och vinka till båtar som åker förbi och varje dag skall vi själva få välja vad vi vill ha på oss. Vi eller storasyster.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall äta egenodlade grönsaker och vi skall lägga ut nät. Och vi skall leka så mycket i fårhagen att vi till sist börjar känna oss lite väl hemmastadda bland tackorna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och vi skall sova i tält och vi skall grilla korv och äta picnic på en holme. Och vi skall göra allt det här utan att titta på telefonen eller ta fram datorn eller missa en kullerbytta för att vi kollade facebook. Utan att en enda gång undra om vi är på rätt ställe i livet.

Och så en morgon skall jag stiga upp tidigt, tidigt medan man och barn fortfarande sover och så skall jag gå barfota genom ett daggvått gräs ner till stranden och så skall jag ta mig ett morgondopp i ett spegelblankt hav och så skall jag gå tillbaka upp till mitt sovande hus och jag skall koka mig en kopp kaffe och så skall jag sätta mig på trappan i morgonsolen och jag skall titta ut över fårhagen och havet och jag skall känna närvaron av min sovande familj och jag skall veta, veta med säkerhet, att jag är precis där jag skall vara.

Jag hoppas ni andra också är det.

Glad sommar till er alla! Vi ses igen i höst.

Sanning.

Det gäller att vara tjockhudad när man vill bli författare. Det gäller att skaka av sig alla nej, stiga upp och gå vidare igen. Och detta gäller även efter att du verkligen har fått din bok publicerad. För även om du inte trodde det innan du var publicerad så vill du genast ha mer! Du nöjer dig inte med att boken finns på svenska, du vill ha den översatt, du vill utomlands, du vill ha en agent i USA, en i England, du vill bli berömd! Lite iallafall. Så du skriver till folk, ringer, mailar, frågar. Säljer dig själv. Ger ditt allt. Och så kommer det ett tack men NEJ TACK FÖR DU SUGER!! Igen och igen. Och varje gång låtsas du att du inte bryr dig. Att du är proffs. Att det hör till branschen. Att du har vant dig. Det har du inte! Inte det minsta. Det knäcker dig lika mycket varje gång. Du slutar jobba för dagen. Går ut. Funderar på att aldrig mera skriva en rad. Söka ett annat jobb. Skita i allt. Det gör du inte. Följande dag är du tillbaka vid datorn. Skriver, mailar, säljer. Det kan gå. Det skall gå. För du vill det så gärna! Och för att du är ganska snäll, försöker iallafall vara det.

Igår lekte barnen inne på sitt rum. Det var Turtles vs Doctor McStuffin. Det var motorcyklar som körde över någon och någon som blev skadad. Så hör jag 4-åringen.

–  Men det häl gål ju inte, föl han som vann nu han äl ju dummisen, och dummisal vinner aldlig!

6-åringen svarar:

– Nä jag vet, inte på rikitgt. På riktigt vinner ju alltid snällisarna men nu kan vi ju bara hitta på, och då kan dummisen vinna!

Ni vet vad de säger, sanningen kommer genom barnens munnar.  Snällisarna vinner. Vinner alltid.

 

Att välja rätt.

Jag får ibland frågan hur man blir författare. Det finns bara ett svar: man skriver. Man sätter sig ned och så skriver man, ord efter ord, mening efter mening, sida efter sida. Man kan inte bli författare innan man har skrivit en bok. Och det är ju lite det som är problemet. Man måste skriva en bok, en hel bok, helt klart, innan man kan skicka in den till ett förlag. Innan man vet om man kan få den antagen. Och det är ensamt och det är osäkert och det är sjukt jobbigt ibland. Då gäller det att ha någon som stöttar dig i ditt beslut. Någon som tror på dig när du inte gör det. Någon som vet att du kan när du själv tvivlar. Då gäller det att ha valt rätt.

Igår vid middagen tog 6-åriga dottern en klunk mjölk, tittade upp och sa apropå ingenting alls:

– Jag är kär i Oscar. Och i Robin. Men hur skall jag kunna veta vem av dem jag skall gifta mig med.

Jag funderade en stund. Tittade på dottern. Svarade.

– Du skall gifta dig med någon som du tycker jättemycket om och som alltid, alltid är snäll mot dig.

Dottern funderade en stund. Sedan sa hon.

– Jaha, då måste jag nog ta dem båda två. Får jag gå från bordet nu?

Och så var diskussionen avslutad. Beslutet taget. Det blir ett intressant bröllop, men why not? Senare på kvällen funderade jag vidare på det här. Tänkte på hur det kommer vara när hon blir stor. När hon (ungefär vid 40 års ålder och i sällskap av sin pappa och hans hagelgevär) skall gå på date, träffa killar, sällskapa. Hon kommer att sitta där på någon restaurang/bar/parkbänk och fråga killen vad han lyssnar på för musik, vilket fotbollslag han håller på och om han någonsin varit på Roskildefestivalen. De kommer att sitta långa nätter och prata om saker som är fullständigt ovidkommande för framtiden. Och på dessa svar kommer hon att basera det viktigaste beslut hon kommer att ta i sitt liv. Det är inte musiksmak hon borde fråga om. Det är något helt annat. Det är det här frågorna hon borde ställa:
– Hur förhåller du dig till att skala apelsiner för jag tycker det är så jobbigt men jag älskar apelsiner? Vad är din åsikt i det här med att välja film/tv-program, är det något du kan tänka dig låta din framtida fru välja? Vad tycker du om att alltid, alltid älska mig? Kommer du alltid, alltid vara snäll mot mig? Kommer du att veta att jag är totalt värdelös på att deklarera men älska mig ändå? Kommer du att titta på mig när vi är unga och festglada och jag vaknar bakfull som en anka och ser ut som jag blivit överkörd av tåget och älska mig iallafall? Är du bra på att stryka för att jag är sjukt dålig på det? Är du morgonpigg så att du kan stiga upp med våra framtida barn när de är små för jag är så morgontrött? Kommer du att tömma diskmaskinen varje dag bara för att du vet att jag tycker det är så tråkigt. Kommer du lyssna på mig när jag druckit för mycket vin och pratar alldeles för högt och mycket och älska mig iallafall? Kommer du att skratta åt alla mina skämt hur dåliga de än är? Är du bra på att avsluta projekt som jag drar igång och sedan aldrig slutför för jag är så dålig på det? Kommer du lyssna på mig när jag för tusende gången ältar vad chefen sa på mötet förra veckan. Kommer du tycka det är ok att jag tar hälften av vår familjeresekassa och åker på tjejresa med kompisarna när du blir hemma med barnen? Kommer du att komma ihåg att dammsuga under soffan när jag aldrig gör det? Lovar du att rensa våra avloppsbrunnar när jag inte kan tåla det? Kan du tänka dig att hålla påsen när våra framtida barn blir åksjuka i bilen och jag tycker det är lite nasty? Kommer du att titta på mig en tisdagmorgon i november när jag borstar tänderna och säga att du älskar mig? Kommer du att förevigt hylla mig för att jag föder två barn, det första utan epidural för att de inte hinner ge den? Kan du tänka dig att alltid ta den undre delen av bröden för jag tycker den övre halvan med fröna på är godast. Kommer du att en random lördagsmorgon väcka mig och säga att du tar barnen till simhallen så att jag kan få äta långfrukost i fred? Kommer du att tro på mig och peppa mig när jag köper nya löparkläder och för tusende gången bestämmer mig för att börja springa, igen! Kommer du att ta mina händer en kväll över middagsbordet och se mig i ögonen och säga:

– Jag tycker du skall skriva böcker! Det är det du vill, det är det du skall! Jag stöttar dig till hundra procent.

Det är det här hon vill veta. Det är de här frågorna hon borde ställa. Jag ställde aldrig en enda av dem, jag chansade bara och hade en ofattbar tur! Att mannen sedan i hemlighet lyssnar på Countrymusik, det kan jag liksom leva med.

Vårfest.

Idag har jag fortsatt mitt uppstartskrivande på bok nummer tre. Hur skönt som helst. Jag njuter. Men ändå kommer små stunder av vemod över mig. Små stunder då jag saknar bok nummer två! Och detta fast jag var så trött på den de sista veckorna att jag var färdigt att bränna hela skiten. Men ändå, den har ju varit en del av min vardag så länge och så plötsligt puff bara så är den borta. Inget pill, inget tänk, inget omskrivande, ingenting.Bara bok nummer tre. Bara något nytt, något härligt, något som man ännu inte vet något om, hur det skall bli. Och kanske är det därför jag känner mig lite vemodig när jag tänker på bok nummer två. Jag visste ändå precis vad jag hade. Det gör jag inte nu, inte än.

Och det är ju lite som allt här i livet. Det har varit en lång vårtermin på dagis. Barnen har gripits av den stora vårtröttheten och jag är tacksam för att sommarlovet är på väg. Och så idag var det vårfest på dagis. Och det finns väl inget mer underbart än en vårfest på dagis.  Inte när solen skiner från en knallblå himmel och alla barnen har nya fina festkläder och pojkarna har shorts som de faktiskt inte har lyckats spilla något på än och flickorna har strumpor i sina fina festskor för de skavar så och alla föräldrarna står med solglasögon på  för man vill ju inte visa  att man gråter lite till en 72-stämmig Hej sa Petronella ifrån plaskeby för det är ju bara så rörande fint. Och man står och håller tummarna att just ens barn inte skall peta sig i nästan eller snubbla eller börja brottas med killen som står bredvid. Och så är uppträdandet över och man äter glass och dricker kaffe i solen och frågar varandra vad man skall göra i sommar och man kan känna hur nära den är nu, sommaren. Sol, semester, varma lata dagar, långa ljumma nätter och man kommer ihåg alla kolmörka iskalla morgnar man trotsade snålblåst och snöslask på väg till dagis och man svettas lite i solen och vet att man har vunnit, än en gång har sommaren segrat över vintern, än en gång har man klarat det. Och man småler och pratar och så plötsligt slås man av vemodet. Vemodet över att ännu en termin är förbi, över att något nu är slut. Och slut, hur efterlängtade de än är alltid vemodiga. För alla de där morgnarna i snålblåsten, då visste man iallafall vad man hade. Det gör man inte nu, inte än. Så tänker man lite till på alla de där iskalla morgnarna och så går vemodet över och man vänder ansiktet mot sommaren och väntar på vad som än komma skall. Så länge det inte är snålblåst och snöslask.

Så kommer man hem och kollar igenom bilderna man tog som man tänkte att man kanske kunde skicka till släktingar när barnen nu en gång var finklädda och man en gång hade framme stora kameran och inte bara mobilen och så inser man att man får tänka om lite på den punkten. Finklädda eller inte, några stillastående änglar blev de ju inte iallafall.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

 

 

Glad!

Igår skrev jag i mitt lugna nyfunna zenflyt. Sedan gick jag på lunch med en kompis och passade på att ta en sväng på stan. (Det kommer att bli dyrt det här att inte ha någon deadline längre men det är ingen som har sagt att Zenflyt är billigt.) Jag gick till Granit som är mitt nya Ikea för jag går in och skall köpa ett litet skrivblock och så kommer jag ut med servietter, krokar, och fjorton glasburkar med fina lock som jag varje gång tror att jag skall ha massa nötter och frön i som mina barn snällt skall blanda i sin yoghurt på morgonen, hmmm…just innan de sedan läser morgontidningen då! Jag förtränger det faktum att jag redan har 38 likadana burkar hemma i skåpet, inte en enda av dem som någonsin har sett en nöt. Detta pga två orsaker. Ett:  De enda nötter mina barn någonsin äter är salta pistaschenötter i hotellbarer (nöden har ingen lag när man är hungrig och restaurangerna utomlands inte riktigt har samma mattider som två Nordiska barn) och två: att köpa alla dessa nötter för att fylla alla dessa jättestora glasburkar skulle antagligen ruinera mig. Men just där, just då i Granitbutken i mitt nyfunna Zentillstånd är jag en sådan som har massa burkar med nötter!

Sedan går jag vidare och sticker mig in i en bokaffär. Och där ser jag det här:

IMG_3256.JPG

 

Och då blir man glad! Min första bok nu som pocket! Och i gott sällskap! Jätteglad! Nästan lika glad som jag blev i tisdags när jag förde barnen till tennisen och jag såg det här:

IMG_3255.JPG

 

Plötsligt bara händer det! Syskonkärlek! Finns inget som värmer mammahjärtat mer än det!  Trots att de inte äter nötter och frön!

Mera grodyngel.

Idag har jag fortsatt det lugna skrivandet. När fingrarna flyger och historien börjar ta fart. Jag skrev och njöt och drack kaffe och skrev lite till och så plötsligt fick jag syn på något. Något som tog mina tankar långt bort från bok nummer tre.

Jag fick syn på det här: På bänken bredvid mitt skrivbord står det en salladsskål. En salladsskål full med grodyngel. Grodyngel som nu har vuxit till sig och blivit små simmande spermieliknande grejer. Och det var ju inte det som fick mig att sluta skriva för jag visste ju att de var där.  Jag menar det var ju inte så att jag chockad ställde mig upp och ropade:

– Vem fan har hällt massa grodyngel i min salladsskål och smugglat in den hit?

Nej, det gjorde jag ju inte för det är ju jag som har lagt dit dem. Men det som plötsligt slog mig var att kl 13 skulle jag gå på lunch med en kompis för just då idag skulle en mäklare komma med en potentiell köpare och visa vår lägenhet. Vi har nämligen börjat fundera på att flytta och då måste man börja visa sin lägenhet till andra människor, till människor som kommer med massa pengar och vill köpa den. Men ingen vill ju köpa en lägenhet av någon sjukt konstigt person som har en salladsskål full med spermier mitt i vardagsrummet! Det fattar jag också!  Men skall ha snittblommar och glasskålar med massa citroner, inte grodyngel. Så jag inser att jag måste gömma dem. Jag tar skålen och går till städskåpet. Ställer in dem där. Sedan kommer jag på att när jag kollar på lägenheter då vill jag ju veta hur förvaringsutrymmena ser ut. Så jag öppnar skåpdörrar. Och det är faktiskt ännu mera freaky att ha en skål med små spermierliknande simmande grejer undanstoppade i ett städskåp än helt öppet i vardagsrummet så jag lyfter ut dem igen. Så jag står med skålen i handen och inser att jag kommer att vara tvungen att ta med dem. Ta med mina grodyngel när jag går på lunch med kompisen. Och det kan ju bli väldigt konstigt! Ringer istället en annan kompis som bor granne med oss, hon är hemma. Puh, jag ber att få komma över. Går dit med grodynglen. Ber henne passa dem över dagen. Hon tittar väldigt frågande på mig.

-Vad gör man inte för sina barn, säger jag urskuldande.

Min grannkompis har inga barn. Ingen barnlängtan. Jag tror inte mina grodyngel väckte någon slumrande babyfeber hos henne.

Miljöhjälte.

Idag har jag spelat tennis, tagit en kaffe i solen, skrivit några sidor. Lugnt, flytande, inspirerad. Boken är helt ny, allt är möjligt. Orden kommer, fingrarna flyger över tangenterna. Åååh vilken lycka att få vara författare. Vilken frihet, vilket lugn.

Varför kan det inte alltid vara så här? Med massa tomma fina sidor som skall fyllas med min text. När du får sitta och hitta på historien, karaktärerna, miljöerna? Det är så här det skall vara! Inget pill med kommatecken, inget korrläsande, ändrande, petande. Ingen deadline, ingen stress. Jag vill bara skriva böcker, inte redigera dem. Jag vill bara äta sockret på kanelbullen, grädden på moset, plocka russinen ur kakan. Men det får man inte. Inte när man är vuxen och ansvarsfull och duktig. Dår äter man hela kakan!

Då gör man inte som 4-åriga sonen. När han äter Dominokex. (Och för er stackars svenskar som inte har Dominokex kan jag informera att det är som Ballerina bara ungefär tusen gånger bättre =) Han gör så här, och han gör det helt utan att skämmas:

IMG_3039– Men det äl ju mitten som äl godast, mamma! säger han när jag kommenterar och det är ju ganska svårt att argumentera mot.

Dessutom tänker jag inte klaga för allt det han lämnar det kan jag äta med gott samvete. För alla vet ju att när du äter det som barnen har lämnat då innehåller det inga kalorier alls. Nej, det gör det bara om du själv går till skåpet och tar något som du äter! Då är det kalorier. Men när barnen lämnar och du äter deras rester, nepp inte en enda kalori. Det är nämligen naturens tack till dig. För att du uppoffrat dig och minskat på den enorma mängd mat som slängs varje år. En miljöhjälte, det är vad jag är!

Fast vet ni vad dom jäklarna på Dominokex har gjort nu??? Lanserat nya kex, med sidorna doppade i choklad. Köpte dem till fredagsmyset förra veckan, måste ju våga prova nytt. När jag är lite så äventyrare, spänningssökare. Living on the edge, ni vet. Man byter inte en 4-årings favoritkex bara så där. Och vad tror ni hände? Tror ni att sonen lämnade något nu? Nehej det tror inte jag heller. Inte en enda liten sketen kant lämnade han. Och då var jag tvungen att äta hela kex, egna kex, allt för många kex. Nästa vecka är det tillbaka till de vanliga. Att vara miljöhjälte passar mig!