Grodyngel.

Jag filar och filar. Petar, rättar, lägger in punkter, kommatecken. Våndas.

Vi har varit på landet. Där hittade vi grodägg. Ni vet sådana genomskinliga geleklumpar med små svarta prickar och kommatecken i. Som sedan skall växa och bli grodor. Vi tog en klump i en glasburk. För att odla grodor. Och jag inser att odla grodor är lite som att skriva böcker. Dessa små svarta punkter och kommatecken skall en dag växa upp och bli en groda. En groda med ben och ögon och mun och allt. En helhet, något klart. Precis som mina punkter och kommatecken och bokstäver är meningen att skall bli en bok. En helhet. Något med en början och en mitt och ett slut. Och det känns lika ofattbart att få ihop boken som det gör att det lilla svarta kommatecknet skall bli en groda. Helt samma förutom på en punkt. Boken kan inte fuskas fram. Den måste produceras. Skrivas hela vägen.

Grodynglen däremot lägger man i glasbruken, häller på kranvatten, åker hela vägen till stan med burken balanserades i famnen och väl i stan, två timmar senare med kramp i benen för man har suttit så stilla för att inte välta ut burken googlar man groduppfödning på nätet. Läser att man absolut INTE kan hälla i något annat vatten än det vatten som fanns i pölen man hittade äggen i. Jaha! Det förtränger man, låtsas att man aldrig läst. Man kollar med barnen i burken varje morgon, förklarar för barnen att de små ynglen nog lever trots att de ligger alldeles stilla på botten av burken, de bara sover. De sover väldigt mycket. Man matar de sovande ynglen med lite fiskmat och sedan när burken börjar lukta passligt illa går man till en djuraffär, köper två små grodor, smugglar hem dem och när barnen har gått och lagt sig tömmer man burken på alla döda grodyngel, fyller på med rent vatten och placerar två levande grodor där i. På morgonen njuter man av att se sina barn överlyckliga över att det blev något! All denna väntan, alla dessa gånger man stått och tittat i burken för att se hur det går och så en natt bara puff så blev det två grodor! Tänk naturens mirakel. Tänk lyckan att få föda upp något helt själv. Tänk att mamma hade rätt! De var inte döda grodynglen, de bara sov!

Tänk om mamma kunde trolla fram sin bok också!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s