Att minnas.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Innan du skickar in ditt manus till ett förlag korrekturläs! Korrläs, korrläs och korrläs igen. Och då menar jag inte bara stavfel utan även sakfel. Fel i tid och rum, namn som ändras, årstider som är en annan. För det låter konstigt men du kommer inte alltid ihåg vad alla sidokaraktärer i din bok heter, grannflickan som var med i första kapitlet kanske plötsligt har bytt namn när hon nästa gång visar sig i trappan i kapitel 22. Din huvudperson kanske sneglar på någons brunbrända ben trots att det är vinter osv, osv. Sådana misstag får inte göras. Förlagsredaktörer är obevekliga, hårda som sten när det gäller sådant. För även om du har glömt vad grannen hette så minns förlagsredaktörer det. De minns allt! Och det är  jobbigt när de minns.

Och det är lite som mina barn. Jag har två barn som pratar hela tiden. Oupphörligt pladdrar de på om allt mellan himmel och jord och ungefär varannan mening är en fråga, en fråga riktad till mig. Som jag förväntas ha svar på. Hittills har det varit så lätt. Ni vet, de frågar:

– Mamma, varför blir färger mörkare när de blir blöta?

Lätt:

– För att de blir arga. Precis som du skulle bli arg om någon hällde vatten på dig.

– Mamma, varför har Sfinxen ingen näsa?

Inga problem, den kan jag:

– För att Obelix satte sig på den och den lossnade. Det vet jag för jag har sett filmen.

– Mamma, hur kommer människorna i tv’n in dit?

Enkelt:

– De är födda är där inne. En hel liten värld i miniformat.

Och det har fungerat så bra hittills! De har tittat på mig med stora beundrande ögon och sagt saker som.

– Tänk att du kan så mycket, mamma!

Eller.

– Min mamma vet allt!

Och jag har badat i värmen av deras beundran och alla har varit lyckliga.

Men så plötsligt så börjar de ju minnas de saker. Plötsligt kommer de ihåg saker jag har sagt, saker jag har berättat. Saker som var meningen att de skulle glömma. I går satt mannen och femåringen och pratade. Från köket hörde jag hur femåringen frågade:

– Pappa, vad ätel egentligen alla de däl fåglalna i flygplanen?

Jag kunde höra mannens höjda ögonbryn hela vägen till köket.

– Du vet dom däl som bol i vingalna så att flygplanen kan flyga.

Vad kan jag säga? Jobbigt när de minns!

 

 

Annonser

Fest.

Idag blev det inte så många sidor. Jag hade inte så mycket tid. Så jag skrev, fortfarande effektivt och fokuserat men bara någon timme på förmiddagen. Sedan hade jag annat att göra ser ni, viktiga saker, jätteviktiga, ja nästan livsviktiga. Jag var nämligen tvungen att dricka kaffe med en kompis och dessutom gå till affären för vi skall ha andra kompisar på middag i kväll. Livsviktigt säger ni?

Och jag säger ja, det är det. Nu skall jag nämligen berätta något för er. Idag är det den 26 september. Det betyder att det nästan är oktober. Och det i sin tur betyder att det var i går man packade upp den sista IKEA kassen från sommarlovet och att det i morgon är jul! Jepp så är det. Och alla de där middagarna man hade tänkt ha, alla bruncher man hade tänkt ordna, alla konserter man har talat om att skulle vara roliga att gå på, alla biofilmer man skulle villa se, de har man inte bokat. Det har man inte hunnit. Och idag är det precis 11 helger kvar innan jul och sätter man inte fart precis just nu så kommer man inte att hinna. För man skall också åka till landet och städa källarförrådet och hälsa på svärföräldrarna och så vips är helgerna slut.

Igår utbrast dottern plötsligt vid middagen!

– Jag vill ha kalas!

Med tanke på att hon fyller år i januari så är det lite tidigt att börja baka tårtan liksom så jag sa till henne att hon nog får vänta! Vänta på presenterna som jag var säker på att var orsaken till denna längtan.

-Nej, mamma, kom svaret, inte födelsedagskalas. Jag vill ordna FEST! Fest för mina kompisar. Med kex och popcorn och saft och lek och kanske lite disco. Annars-bara-fest!

Jag tittade på henne där hon satt med strålande ögon och viftade med armarna när hon pratade. Hon vill ordna fest! Hon är sex år gammal och jag måste erkänna, hon är ju ett geni!

För nu är det höst, i morse var det mörkt när jag steg upp. Mörkt! Och det kommer att bli mörkare och mörkare och när man är säker på att det inte kan bli mörkare så blir det ännu lite mörkare. Och då finns det bara ett sätt att överleva, ett sätt att komma ur detta mörker med vettet i behåll. Och det är att ordna fest. Bjuda på middag, Gå på brunch. Bjuda på kaffe. Umgås, umgås, umgås. Bjud in folk utan att tänka efter, skicka middagsinbjudan innan ni har kollat era kalendrar. Varje gång någon ringer och bjuder dig på något, tacka ja! Tacka ja direkt, innan du har hunnit tänka efter, innan du kommer på att ni skall ut kvällen innan också och du antagligen borde hänga en tvätt, innan du tänker att de kanske blir för mycket, du kanske är trött, att ni kanske inte får barnvakt. Middag? Ja tack vi kommer så gärna! Konsert? Vi är med självklart! Heldag i höstskogen med picnic! Jajajmen vi är med! Lunch? Ja tack! Brunch, ja tack! Tacka ja och lös resten sedan. Ändra om i kalendern, fixa, trixa, lös det.

För vet ni vad? Man kommer inte att ha mera tid sedan. Man kommer inte att vara piggare om en månad. Man kommer inte att ha mindre tvätt att hänga nästa vecka. Det är höst, du kommer ändå att vara trött på morgonen, då kan man lika bra vara trött av en orsak liksom. Av en rolig orsak. Och när du är 98 år gammal och sitter på åldringshemmet där du får mat en gång i veckan för det är allt kommunen har råd med då kommer du nog inte att tänka.

– Fan vad nöjd jag är att jag hann med både en mörk och en ljus tvätt den där oktoberfredagen år 2014!

Nej, det kommer man nog inte att göra eller hur? Antagligen kommer man att sitta där och fundera över vad det var man nu hette igen. Men om jag är så lyckligt lottad att små fragment av mitt minne ännu är kvar då, att sporadiska bilder av det liv jag har levt fortfarande strömmar genom mitt medvetande då och då så hoppas jag att de kommer att vara bilder på mig, på min familj, på alla mina vänner. Jag, skrattandes, pratandes, omgiven av alla dem jag tycker om. Bilder av alla de där annars-bara-festerna man ordnade! Då när man fortfarande kunde. Då när man fortfarande hade tid.

 

 

Växer.

Boken jag skriver på just nu är den tredje i samma serie. Det känns bra, tryggt på något sätt, bekvämt. Jag känner karaktärerna, vet vad de gör, vad de vill, vad de tänker. Ändå har jag i dag har jag skrivit på något annat. Något helt annat än min tredje bok. För plötsligt har jag kommit på en ny historia, något helt annorlunda som jag bara känner att jag måste få ut, få ner på papper. Och oj vad jag har njutit. Njutit av att skriva något annat, något nytt. Bort från det invanda, det som varit, mot något helt nytt. För man utvecklas som författare, hittar nya sidor (hehehe) hos sig själv, Går vidare, går framåt. Man växer.

Och det är ju lite som att vara barn på nytt, att växa, att utvecklas. Precis som mina barn gör. Varje dag. Och jag hinner inte med. Idag gick min 6-åriga dotter till förskolan och inte ett enda plagg hon bar var rosa. Inte ett enda plagg. Hon hade svarta jeans och en tröja med ljusblåa ränder. Jag tittade förvånat på henne när hon kom ut ur sitt rum. Vem var det liksom? Vem är denna stora flicka med långa, smala ben i svarta jeans och inga framtänder. Vem är den här flickan som kommer hem och låser in sig på sitt rum med kompisarna. Som säger saker som:

– Seriööööst, mamma!

Som lagar mellanmål till sig själv om hon blir hungrig, som läser böcker, som tvättar sitt eget hår? Vem är hon och vad har hon gjort med min lilla baby, hon som ungefär i går stod i hallen i rosa tyll från topp till tå och skrek:

– MAN KAN FAKTISKT DÖÖÖÖÖ OM MAN MÅSTE HA SVARTA!!!! UTEBYXOR MAMMAAAAAAA!!!

Vad hände med henne som lekte med dockor och drömde om att bli prinsessa? Och hur i fridens namn kunde det gå så fort? Hur kan det allt gå så fort. Hur kan dina bebisar växa upp utan att du märker det? Hur kan du vända dig om för att sätta en lasagne i ugnen och när du tittar tillbaka har de tappat fyra tänder och töjt 12 centimeter på längden. Hur kan de lära sig ord du aldrig har hört. Sjunga sånger du inte kan. Hur kan dina bebisar växa upp till barn, till stora barn, när du inte vill.

Och hur i hela världen är det möjligt att till och med min minsting, min lillkille, min baby, ser ut så här när jag ber dem gå ta på sig sina onepieces efter badet en söndagskväll?

bild-26

Och hur skall han någonsin förlåta mig för att jag skrattade så att jag grät när jag såg honom!

Älskade lilla Jonathan, jag lovar radera det här inlägget innan dina kompisar blir tillräckligt stora för att googla varandra på nätet, vilket väl är ungefär i morgon. För det är så snabbt du växer, du måste förlåta din mamma för att hon inte hinner med.

Retail therapy.

Idag har jag, inlindad i höstens inspiration och effektivitet, skrivit så det ryker. Sida upp och sida ner, tjoff bara så kommer texten. Och jag skulle kunna säga att det är på grund av hösten. På grund av att jag är så disciplinerad och effektiv. På grund av att jag tar mitt jobb på största allvar. Och det skulle ju vara fint men tyvärr kanske inte helt sant. Den egentliga orsaken till min enorma effektivitet och arbetsdisciplin är tyvärr ytligare än så nämligen. Den stavas Retail Therapy och det finns inget som är så effektivt för att få en att uträtta underverk.

I morse när vi vaknade var det kallt. Riktigt kallt ute. Noll grader!!! Noll! Det är vinter! I förrgår var det sommar, igår var det höst och idag vinter! Alltså jag vet att tiden går fort men det här börjar ju redan bli löjligt. Så i vanlig ordning första vinterdagen stod vi i morse i hallen med mannen och söktre febrilt efter kläder till barnen,  tjockare jackor, mössor, vantar, extra fleecar. Och stövlar! Vinterstövlar! Som ju självklart är för små! Precis som jag har vetat hela den senaste månaden, som jag har sagt flera gånger till mig själv. Att jag borde kolla barnens vinterstövlar, innan det blir kallt en morgon. I morse var det kallt och jag hade inte kollat vinterstövlarna! För det gör jag aldrig i tid. Så första vinterdagen går mina barn alltid i antigen för smått eller för tunt. Men det danar säkert karaktär, tänkte jag och vinkade av dem, samtidigt som jag kände hur all min egen karaktär rann ut över trappan ner i  rännstenen och försvann. Försvann därför att jag visste att nu får jag gå på stan. Och köpa något, något nytt. Ok, jag vet det är bara vinterstövlar till barnen men det räknas. Räknas som shopping och ett litet välbefinnande infinner sig vid bara tanken.

Jag försöker att inte konsumera för mycket. Ni vet, miljön, överkonsumtion, återvinning, allt det här. Ja, och så det lilla faktum att jag inte håvar in miljonerna på mina böcker riktigt än. Så jag håller mig borta från stan. Planerar mina inköp, köper begagnat till barnen när jag kan. Bara när det verkligen gäller får jag gå shoppa. Och idag gällde det. Äntligen. Så jag gick, shoppade, njöt, kom hem och packade upp påsarna med den extra fleecen, t-shirten, den fina jeansskjortan och de nya orange byxorna till sonen. Vinterstövlar? Ja men det fattar ni väl, de var ju redan slut. Det är de alltid. För någonstans i ett parallellt universum finns det föräldrar som faktiskt köper de där förbannade vinterstövlarna i augusti. När det är 25 grader varmt och solen gassar! Men det gör inget, de har lovat varmt igen till helgen. Vem behöver vinterstövlar. Och det kunde inte frånta mig min glädje över att ha shoppat lite. Kunde inte frånta mig lugnet som min lilla tur oundvikligt hade gett mig. Som det alltid ger mig. Jag är inte en shopoholic. Jag köper väldigt sällan något. Men någonstans djupt inom mig när jag ett latent shoppingbehov som aldrig kommer att dö ut helt. En lust som bara ibland blossar upp, överlumpar mig, överbemannar mig. Får mig att måsta köpa något, vad som helst, bara jag får använda lite pengar.

I somras var vi på vårt sommarställe. Hela sommaren. Och vårt sommarställe  ligger långt borta. Och vi odlar mycket av vår egen mat, och vi fiskar och vi bakar och så åker vi till den lokala lanthandeln och köper det lilla vi inte kan laga själv och ingenstans shoppar vi något. Ingenstans köper vi något annat än mjöl och salt och nybakade munkar. Och det går bra. Jag behöver inte shoppa något. Förutom ibland. Bara någon gång varje sommar översköljs jag av ett akut shoppingbehov som måste stillas. Stillas till vilket pris som helst. Då kastar jag mig i bilen och gasar iväg till lanthandeln. Maniskt vandrar jag upp och ner längs hyllorna, söker, scannar, letar. Vad, vad finns här att köpa? Målfärg, jag kan måla om? En fiskhåv? En ny spoborste? En skurhink? Ni förstår, det här är en lanthandel, utbudet är begränsat. Så plötsligt fann jag mig ståendes framför garnhyllan. Framför mina ögon bredde sig hylla eller hylla ut med fiiiina garn, mjuuuka garn, garn i alla regnbågens färger! Jaaaaaa, tänkte jag, jag köper garn, jag kan sticka något! Så jag valde. Klämde, kände, matchade. Jag shoppade! Aaaah du underbara lugn. Här skall stickas raggsockor! Åååh vad fina jag skall sticka.

Sedan kom jag hem och kom ihåg att jag ju inte kan sticka! Att jag ju inte har en aning om hur man stickar sockor? Att jag inte har stickat en enda sak i mitt liv. Men det gjorde inget. Jag hade shoppat! Jag var lugn, lite lycklig. Retail therapy aaaah.

Och säger jag, skam den som ger sig. Jag googlade, hittade någon märklig blogg om stickning för nybörjare och ja, det blev raggsockor, fina sådana, om jag nu får säga det själv,  till hela familjen. Ni ser kraften av en dos retail therapy skall inte underskattas,  den kan flytta berg. Eller lära en att sticka.

bild-25

 

Blir det bättre?

Jag skriver nu på min tredje bok. Min tredje bok! Ibland har jag svårt att förstå det. Svårt att verkligen inse att jag gjorde det. Alla de dagar när jag satt och skrev på mitt första manus och tänkte att det blir aldrig till något, jag kommer aldrig att lyckas, jag kommer aldrig att bli författare. Tänk om jag hade vetat då. Vetat att jag skulle få den utgiven, vetat att jag skulle bli författare. Hade det varit lättare? Hade skrivandet flutit bättre? Antagligen inte. Man måste kanske ta sig igenom ångesten och osäkerheten med första boken för att kunna njuta av de följande. För det blir inte lättare att skriva de följande men självkritiken kanske blir mindre. Jag ligger inte längre vaken om nätterna och tänker på en enda mening, ett enda ord som inte var exakt så som jag hade velat. Jag vet att det blir ok iallafall. Varje detalj kanske inte är perfekt men texten flyter på mycket bättre. Det finns en mycket större säkerhet och lugn i min text i dag. Helheten håller på ett helt annat sätt därför att jag har vågat ge historien lite mera frihet. Det märks liksom att det inte är min första bok längre. Blir det bättre? Kanske inte men definitivt lugnare.

Och det är ju lite som med barn. You live and learn liksom. Förra veckan hade femåringen skogsutflykt med dagis. Mulleskola, de skulle titta på träd och löv och äta picnic på ett berg. När jag förde honom stod två av hans små kompisar och väntade på honom. Och det slog mig att det här med placeringen i syskonskaran, det som sägs påverka oss så mycket, det syns utanpå. Vet ni hur? Jo så här:

Den ena lilla kompisen stod med utebyxor, jacka och mössa. Stolt grävde han fram sin Blixten McQueen picniclåda ur sin stora, nya ryggsäck. Förevisade de skalade äppelbitarna och smörgåsen skuren som en stjärna helt utan kanter. Han visade sitt nya sittunderlag och vattenflaskan med bilar på. Man blir inte mera första barn än det liksom. Bröd utan kanter? Det är en lyx enbart förbehållen det första barnet. Skalade äpplen i bitar? Jep, första barnet. Utebyxor och mössa en solig dag i september? Otvivelaktigt den som banar väg för de andra som skall följa.

Min femåring hade visserligen en jacka men utebyxorna hängde på kroken hemma i hallen och äpplet i hans ryggsäck var varken skalat eller skuret i bitar och smörgåsen hade definitiv alla kanter kvar. Men de låg i alla fall i hans ryggsäck OCH hans snälla mamma hade lagt i en platspåse att sitta på för sittunderlaget som har hört till ryggsäcken har försvunnit någonstans mellan barn ett och barn två som använder den. Jepp han är vårt andra barn. Nummer två i syskonskaran. Men han klagar inte, han vet inget annat, har aldrig vetat. Han har ingen aning om vad ett skalat äpple smakar. Förstår inte att man kan äta bröd utan kanter, att man kan äga ett klädesplagg som inte är ärvt.

OCH för att på andra sidan honom stod den sista lilla killen. Han stod utan jacka i en tröja som var lite för liten och bar en plastpåse med en påse Pågens Gifflar i som hans pappa hade sprungit och köpt när de kommit till dagis och fröknarna hade frågat om hans picnic. Och jepp han är yngst av tre. Och antagligen nöjdast av dem alla. För han får äta Gifflar när de andra äter äpplen!!!

Det finns inget barn som är det fjärde i en syskonskara i sonens grupp. Sådana barn får inte gå på skogutflykt med dagis. De hinner inte. Det skjutsar storasyskonen någonstans, antagligen fortfarande iklädd pyjamas och fastspänd i takräcket på biltaket för att det inte rymdes när storasyskonens kompisar som skulle klämmas in, och då får det ju lite frisk luft i alla fall. Det barnet sörjer inte för det. Klagar inte, det gör man inte om man är nummer 4 i syskonskaran. Då överlever man. Överlever allt. Blir man en bättre människa av det? Antagligen inte men definitivt lugnare.

Höst.

Idag har jag skrivit så det ryker. Fokuserad, kreativ, inspirerad har jag producerat flera flera sidor, skrivit utan avbrott, utan att titta upp, utan paus. Flyt, kallas det. Fokus säger några. Nu kör vi säger jag!

Vet ni varför? Ja, för att idag är det höst! Riktigt höst! Ruggigt, regnigt, grått! Och jag säger: äntligen! Herreguuuuud så jag har väntat. Längtat. För höst skall vara höst! Inget hattande hit och dit med sol och varmt. Det blir ju bara jobbigt. Du vet att det är slutet av september så du sätter jackor och tjocka stövlar på barnen när de skall till dagis. Innan ni har kommit runt första gathörnet svettas de så att det rinner om dem och du måste stanna och klä av dem. Sedan får du bära deras fleecar när du skall till mataffären och posten och få arga blickar av dina barn när du hämtar för att de inte kunde springa så bra i sina stövlar. Ändå klär du på dem samma sak följande morgon. För det är nästan oktober, då kan man inte gå i t-shirt och ballerina skor. Inte hur mycket termometern än visar på morgonen. För det är höst! Och då skall det vara kallt! Och vått! Och grått! Du skall få vika undan alla sommarkläder du har tröttnat på och klä dig i varma, stora koftor som döljer allt och i dina fina gummistövlar så att ingen ser om du har lackat tånaglarna eller inte. Du skall få sitta inne och titta på Netflixserier utan att få ångest över att den förbannade kvällssolen lyser igen och du borde vara ute på en löprunda. Du skall få laga mustiga grytor och dricka rödvin till och skita i alla fräscha sallader och grillade grönsaker. Du skall få stanna inne hela lördagen och baka bullar med dina barn och äta hämningslöst för du vet att beach 2015 är låååååångt borta. Du skall få tända levande ljus och inte se om det är lite dammigt i hörnen för det snälla höstmörkret döljer allt. Du skall få dra en regnhatt över håret och inte måsta föna det på morgonen alls. Du skall få vara lite krasslig och dricka te med honung i soffan på kvällarna istället för att gå på uteservering med kompisarna. Du skall få gå omkring och vara lite bitter och inåtvänd utan att någon klandrar dig, det är ju så grått klart man inte kan vara så förskräckligt social och glad. Du skall, i skydd av regnet och mörkret, få tid att tänka, tid att ta tag i alla de där drömmarna, tid att prata med dig själv igen. Tid att vända ner ansiktet som du har suttit med mot solen så länge nu, öppna dina ögon och ta tag i saker igen.

För det var den vår de svaga kalla höst! Och nu är den äntligen här på riktigt.

Att tänka positivt.

Jag skrev min första bok utan att veta något. Jag skrev en hel bok utan att veta om den alls var bra eller om någon ville ge ut den. Det är att vara positiv. För att skriva sin första bok är jobbigt. Jobbigt därför att du inte vet om det någonsin kommer att bli till något. Du vet inte om du kommer att få den färdig. Du vet absolut inte om du kommer att få den utgiven och får du den utgiven vet du inte om någon kommer att läsa den. Ändå skriver du. Skriver hela boken klart innan du vet allt det här. För att du måste. För att du tror på dig själv, på din bok. Och du tror, vet att det kommer att gå vägen. För du är så positiv.

Och jag är sådan. Smygpositiv. Jag tror för det mesta på att allt kommer att ordna sig. Litar på att någon, någonstans i livets stora ödeslotteri är på min sida liksom. Vaknar de allra flesta morgnar med en känsla av att något roligt säkert komma att hända just idag. Tänker en kort sekund varje gång jag öppnar min e-mail att NU, NU HÄNDER DET! Vad det är som skall hända vet jag inte säkert men något bra, det är det! Tänker varje gång min telefon ringer att nu är det nog något roligt. Någon som ringer för att bjuda mig på fest, eller någon som vill översätta mina böcker till engelska och trycka upp dem i tolv miljoner exemplar, eller någon okänd miljonär som ringer för att den jättegärna vill ge mig en fantastisk lägenhet med ett 70 kvadratmeters kök med  världens största köksö. Inget av det här händer ju jätteofta, två av dem har ju faktiskt aldrig hänt, ändå slutar jag inte hoppas. Ändå blir jag lite glad, lite förväntansfull varje gång telefonen ringer.

Förutom vid ett specifikt nummer! Ett nummer som jag aldrig vill se på min telefondisplay. Ett nummer som ger mig kallsvett vid blotta tanken. Dagiset ringer!

Så fort mina ögon ser det numret rycker jag åt mig telefonen. Innan jag har hunnit svara är jag halvvägs ut genom ytterdörren, i galopp flyger jag mot dagis och jag vet, vet innan jag har hunnit få telefonen till örat att följande har hänt: Sonen har klättrat upp på fönsterbrädet och fallit ut, dagiset har brunnit ner med alla barnen fast där inne, en komet har slagit ner i lekparken och krossat dottern till små smulor, i en freak accident har både sonen och dottern samtidigt blivit ombedda att från respektive grupper gå till köket efter en kökskniv, springandes i korridoren har de stött på varandra och lyckats knivhugga varandra  i magen, punkterat varandras lungor och hjärtan och nu förblöder de där på golvet på dagiset för deras telefon är sönder och de kan inte ringa en ambulans, jag vet, vet att allt detta har hänt samtidigt som både sonen och dottern har kräkts vid lunchen.

Mina händer darrar så mycket av sprintandet mot dagis så att jag har svårt att trycka på den gröna luren. Två hela signaler hinner ringa före jag äntligen lyckas svara och jag vet att det har tagit för länge. Det är för sent! Allt är förbi. Jag ökar på stegen, flämtar ett hallå i luren samtidigt som jag når dagis, in genom porten, upp för trapporna. Genom skräckdimmorna hör jag en röst i luren.

– Hej, det är Gunilla….

Jag är livrädd för orden som skall komma, för det fruktansvärda jag vet att jag kommer att höra. Jag skakar, vill inte veta, rycker i dagisets dörr, men rösten i luren fortsätter obevekligt

-….jag skulle bara säga att utflykten till biblioteket i eftermiddag har blivit uppskjuten för Jessica är tyvärr sjuk. Så du kan hämta som vanligt idag.

Jaha det var allt! Utflykt, bibliotek. Nästa vecka, vad bra då kanske min puls har återgått till det normala just passligt tills de skall gå dit. Mitt hjärta kanske precis då har fallit tillbaka från halsen var det just nu sitter fastkilat som en sten. Dimman av skräck framför mina ögon har kanske precis lättat då. Kanske har mina händer till och med slutat darra. Jag svamlar, hostar i luren. Gunilla fortsätter.

– Tänk vad märkligt det ekar på något sätt i telefonen. Det låter precis som om du stod här rakt utanför vår dörr.

– Va? Nej, oj vad märkligt. Det gör jag ju inte. Det är ju klart jag inte gör. Det skulle vara jättekonstigt ju. Jag är hemma. Hemma och läser e-mails. Roliga e-mails. Positiva e-mails. Jag är så positiv ser du.