The naked cowboy.

När man skriver en bok lönar det sig att ha ett block eller ett dokument på datorn där man skriver ner alla stora grejer som hör till boken. Karaktärernas namn, ålder, var de bor etc. Vem som är gift med vem, vem som dör och vem som har barn etc. För det kan låta konstigt men man blandar ibland ihop sådana saker. Man glömmer namn på karaktärer eller glömmer att någon faktiskt födde barn i kapitel ett eller till och med dog. Och det ännu konstigare är att man inte ens alltid märker det när man korrekturläser. Man är så inne i historien, man vet ju vad som är meningen att skall hända att man inte ens reflekterar över att man har skrivit fel. Man korrläser bara detaljerna, stavfel, punkter och sådant att man glömmer bort de stora felen. Historiefelen. Man ser liksom inte skogen för alla träden så att säga.

Idag var det Halloweenmaskerad på dagis. Med knytkalas! Och det har barnen väntat på nu i en vecka. I morse var det äntligen dags. Vi åt frukost, och nej, de fick inte äta gifflarna de skulle ha med till knytkalaset trots att de frågade 8 543 gånger. Var. Sedan bad jag dem gå och byta om. Jag har lagt fram era maskeradkläder, sa jag och dukade undan frukosten. Först ut var häxan i peruk och Scream mask. Sedan kommer den lille cowboyen med hatt och väst och sådana chaps som cowboys har.

– Åååh vad fina ni är! utbrister jag och tittar närmare på sonen.

Vet ni vad ett par chaps är? Sådana halvbyxor som cowboys har utanpå sina jeans när de rider. Med fransar på sidan. Som är öppna i hela grenen! Helt öppna! Och därmed meningen att ha utanpå ett par jeans! Det har sonen tydligen inte uppfattat! Tydligen inte förstått att jag enbart hade lagt fram utklädningsdelen av kläderna. Jeansen, strumporna och kalsongerna hade jag tänkt att han själv kan ta fram ur sin garderob. Det har han inte gjort. Han har satt på sig ett par cowboychaps utan något där under. Vilket betyder att snopp och ballar dinglar fritt och glatt helt öppet vid varje steg han tar. Jag tittar frågande på honom.

– Har du inte glömt något, älskling? frågar jag.

Han tittar undrande på mig. Tittar ner på sig själv. Funderar. En lång stund. Jag hoppas innerligt att han skall inse att hela hans paket hänger där synligt för hela världen. Och det gör han ju! Han är ju inte trög min lilla cowboy!

-Aaaaahhh jag hal ju glömt, mamma! ropar han och försvinner in på sitt rum.

Puh, tänker jag, det finns kanske hopp ändå. Så tänker jag. Tills han kommer ut ur rummet igen.

– Häl äl den mamma! Sheliffstjälnan! Tuuul att du kom ihåg den, mamma!

Och det var ju verkligen tur att vi kom ihåg sheriffstjärnan. När vi nu skall gå till dagis utklädda till en bögporrstjärna.

Det bästa med att resa bort.

Idag har jag skrivit hela dagen, lugnt, njutningsfullt, koncentrerat. Så är det alltid när jag har varit borta en dag eller två. När huvudet har fått vila lite. När man har samlat idéer och uttryck igen. För det är lite så när man skriver. Det är inte enbart tiden som du sitter framför datorn som du jobbar på din bok. Du tänker ju på den ganska ofta annars också. Plötsligt kommer du på en vändning i historien, du läser ett uttryck eller en mening du älskar som du absolut kommer att ta med i din egen text eller så ser du någon göra något som skulle passa så bra in på någon av dina karaktärer. Jag har ett litet block i min handväska där jag skriver ner saker jag kommer på så att jag skall komma ihåg dem sedan när jag är tillbaka vid datorn igen. När jag äntligen får lägga fingrarna på tangentbordet och skriva igen. För semester i all ära men när man älskar sitt jobb är det ganska roligt att komma hem igen.

Och det är ju lite som med resten av livet också. Det bästa med att resa bort är ju att komma hem. I tisdags var jag i Stockholm en dag. En dag. När jag kom hem igen hände följande:

Sonen kastade sig om halsen på mig när jag hämtade honom på dagis. Han pussade och pussade och pussade. Han sprang runt som en yr höna till alla fröknarna och ropade.

– MAMMA HAR KOMMIT HEM!!!

Jag hade varit borta en dag. Vi gick för att hämta dottern tillsammans. Jag kom in i rummet hon satt i och hon sken upp som en sol. Kastade sig i min famn, ropade triumferande till sina kompisar

– MIN MAMMA HAR KOMMIT HEM!!

Hennes fröknar hälsade mig lättade välkommen tillbaka! Dottern hade inte pratat om så mycket annat. Jag hade varit borta en dag. Skickade ett sms till gruppen av mammor som jag brukar stå i lekparken med varje dag efter att jag har hämtat barnen, frågade om vi parkar trots duggregnet. Jag fick det här som svar:

bildJag hade varit borta en dag. Mannen kom hem efter jobbet. Han kom in i köket. Han slog båda armarna om mig och kramade mig tills jag inte fick luft mera. Du är hemma!, viskade han hest! Jag hade varit borta en dag.

Jag kanske borde åka bort lite oftare. Bara för att det är så sjukt roligt att komma hem igen!

Quick fix.

Det största hindret för att skriva en bok är att det tar tid. Det tar tid att komma på historien, att skriva boken, att redigera den, att korrläsa den. Jag träffar ofta människor som säger  att de också gärna skulle villa skriva böcker, att de har en bra idé, att det har en historia men de har inte tid. Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Ta er den tiden. Boka in en timme onsdagskväll, 45 minuter tidigt på måndagsmorgon, en lunchrast i veckan. Vad som helst som funkar men boka in en regelbunden tid hur kort den än är och skriv då, varje gång. Och till sist har du en bok. Det går. Du kan uträtta underverk på korta små stunder, så länge stunderna är tillräckligt många. Och så länge du verkligen skriver, skriver effektiv den tid du har. För en kort stund då du skriver är faktiskt alltid bättre än en lång stund då du inte skriver. Kort är alltid bättre än inget.

Och det är precis som allt här i livet. Kort är alltid bättre än inget. Igår var vi på minisemester med systern. En dag i Sthlm, två nätter borta från våra familjer. Det är ganska kort men det räckte, för kort är bättre än inget. Om du är effektiv. Och är man effektiv så hinner man mycket på en dag. Man hinner prata och shoppa och prata och dricka vin till lunch och prata och äta middag som någon annan har lagat och prata och äta frukost som någon annan dukar undan och prata och man hinner nästan börja längta efter sina barn och prata och dricka champpis och prata lite till. Och då blir man ju så här glad.

bild-33Ja, det här är systern, tänk hon finns på riktigt! Och så hinner man åka tunnelbana och då ser man det här:

bild-34

Nu vet jag inte hur långa sträckor folk i Stockholm åker taxi men där gäller det fan att vara effektiv. Vi satsade på retail therapy istället därför kunde vi ta tunnelbanan.

 

The next generation.

I början av min författarkarriär (oj det lät ganska fint) fick jag rådet av en förläggare att skriva en serie böcker. Det lönar sig ur ett rent marknadsföringsmässigt perspektiv och därför är förlag ofta mer intresserade av en serie än av en enskild bok. Inte så att du skulle få betalt för några böcker i förväg liksom (om du inte råkar vara USAs president, Bin Ladens f.d älskarinna, Zlatan eller helst alla tre på en gång så är det ganska svårt att få betalt i förskott i bokbranchen) men när du skickar in ditt manus till ett förlag är det bra att i följebrevet kunna skriva att detta är den första boken i en serie…uppföljaren är redan nästan klar… (inte sant)…du har idéer för tre böcker till … (inte heller sant). Det låter krasst men för ett förlag är det mycket mer lönande ekonomiskt nämligen. En bok har en ganska kort livstid och att då lägga pengar på marknadsföring för enbart den boken lönar sig inte rikigt. De säljer liksom författare inte enskilda böcker. De måste veta att det finns uppföljare. En framtid.

Själv har jag säkrat min uppföljare. I fredags skulle vi gå ut med flickorna. När vi går ut med flickorna går det till så här. Någon timme innan vi skall vara på restaurangen ringer min ena kompis och frågar vad jag skall ta på mig för hon kan inte hitta ett enda plagg i sin garderob som hon vill ha. Jag suckar och säger att jag inte vet för jag har inte heller ett enda plagg jag vill ha. Vi lägger på och ringer en annan kompis. Meddelar att nu kommer vi till henne. Jag pussar man och barn hejdå, lämnar dem i fredagsmyset och popcornssmulorna och promenerar bort till kompis nummer två. Den här kompisen har valt att inte skaffa några barn, därför har hon inga popcornssmulor i soffan, ingen hall full av vinterstövlar, ingen garderob full av praktiska stå-i-lekparken-kläder. Hon har istället valt att skaffa en egen klädaffär, därför har hon en köksö, en enorm walk-in-closet med ljus heltäckningsmatta och fler silkestoppar än jag kan räkna. Ibland har jag väldigt svårt att veta vem av oss som har valt rätt.
Vi tar ett glas champagne vid köksön, babblar lite och så går vi till walk-in-closeten. Sedan står vi där på den mjuka heltäckningsmattan, kompis nummer ett (som också lämnat man och barn i sin egen smulsoffa) och jag i ett tillstånd av total mindfullness och avundas bara lite. Vi provar kläder, pratar, dricker champpis, skvallrar, byter om. Sedan är vi redan helt försenade och rusar iväg för att möta upp med de andra och inser att vi alla tre har exakt samma jeans och nästan likadana toppar på oss. Kvällen blir lyckad, det blir den alltid om den börjar med champagne i en walk-in-closet utan popcornssmulor.

På lördag skulle sonen och dottern sedan gå på cirkus med mormor och morfar. Stort. 6-åriga dotterns bästa kompis skulle följa med. Ännu större. En timme före de skall gå ringer bästa kompisen. Från sin mammas telefon till min.
-Hej, det är K får jag tala med Filippa.
(Ni vet, old school, som man gjorde förr, jag tänker aldrig ge en telefon till dottern, hennes kompisar skall alltid ringa via mig.)
Hon ringde för att fråga vad dottern skulle ha på sig. Dottern gick till sin garderob. Satte telefonen på högtalare och de följande 15 minuterna gick dottern och kompisen igenom sina klädskåp för att hitta kläder som var så lika varandras som möjligt.
– Du vet min den rosa tröjan med katten? Du har ju en nästan likadan, den där som du fick av din mormor då innan det och det kalaset… skvaller, skvaller… prat, prat…
Så lät det och plötsligt slår det mig att hade hon bara haft ett glas champagne i handen skulle hon ha varit jag kvällen innan. Hon är sex år gammal. Framtiden är ljus, framtiden är säkrad. Det finns uppföljare, det finns efterträdare.

Att hjälpa.

Jag skriver om ganska hemska saker i mina böcker. Våld, utsatthet, ensamhet. Mina böcker är fiktiva, påhittade men jag försöker att skriva så verklighetstroget som möjligt. Försöker hålla mig till en sanning så som den skulle kunna vara. Och då händer det ibland att jag får ett e-mail eller till och med ett telefonsamtal där någon berättar att mina böcker har berört dem. Kanske har någon vågat fråga kollegan hur hon har det där hemma. Någon berättar att de har känt igen sig själv i händelserna och boken har gett dem en gnutta hopp, en vetskap att de kanske inte är ensamma. De här e-mailen eller samtalen gör mig så otroligt glad. Stolt. Tacksam. För att jag har kunnat bidra med något. Jag har hjälpt någon. Jag har gjort världen till en pyttelite bättre plats. Och det är stort, hur litet det än är.

Jag har fått några frågor efter mitt inlägg jag skrev om Malala och flickors utbildning här: https://bliforfattare.wordpress.com/2014/10/13/malala/
 Frågor om hur man kan hjälpa. Frågor om hur man kan veta att pengarna går fram. Om hopplösheten, hur skall man kunna hjälpa när det är så många? Vad kan man nu göra egentligen för skillnad när man bara kan göra så lite?

Nu skall jag presentera någon för er.

bild-32Det här är J och hon är föräldralös. Hon är mannens och mitt fadderbarn. (jag har valt att inte visa hennes ansikte eller skriva hennes namn på uppmaning av SOS-barnbyar, man kan aldrig vara säker på varför ett barn är föräldralöst och för att skydda henne gör jag så här).

J är född i Namibien, ett land var 13% av den vuxna befolkningen är HIV positiv och upp till 17% av barnen riskerar att förlora sina föräldrar i AIDS. Hon är född i ett land där föräldralösa barn hamnar på gatan. I ett land där många fortfarande tror att man kan bota HIV genom att ha sex med en oskuld. Ni förstår vad som händer.

Men J bor inte på gatan. Hon riskerar inte våldtäkt, hon jobbar inte som prostituerad. Hon är 6 år gammal, otroligt nog född dagen före min egen dotter, och hon bor i en SOS-barnby tillsammans med sina två bröder. Där får hon leka. Där får hon gå i skolan. Där får hon växa upp med en fostermamma som sjunger för henne när hon skall gå lägga sig. En fostermamma som lagar frukost till henne, lunch, middag. En fostermamma som kramar henne när hon är ledsen och skrattar med henne när hon är glad. Där får hon vara barn.

För det är ett barn hon är, precis som min egen dotter. J tycker om att leka skola med sina dockor, precis som min egen dotter. Hon tenderar att bestämma över kompisarna i leken, precis som min egen dotter. Hon älskar att klättra, precis som min egen dotter. Hennes favoritmat är kyckling med potatis och pumpa och hon älskar glass, precis som min egen dotter.

Och jag är lycklig över det faktum att hon vet vad glass smakar. Det kostar mannen och mig 25 euro i månaden. Inte glassen utan allt, boendet, skolan, maten, kläderna, fostermamman. 25 euro. Det är pengar vi kan undvara. Det är pengar vi kan sänka varje månad utan att ens märka det. J märker det. J märker det varje morgon hon vaknar i sin säng. Hon märker det varje gång hon skriver i sin skolbok, hon märker det varje gång hon äter sin middag.

Har vi räddat hennes liv? Nej, det har människorna från SOS-barnbyar på plats gjort men vi bidrar till att göra det det livet lite bättre. Bidrar till att ge henne en chans till utbildning, till trygghet, till en barndom. Vi bidrar till att ge henne en chans att en dag kunna bestämma över sitt eget liv.

Och det är stort hur lite det än är.

(Kan jag garantera att SOS-barnbyar är korruptionsfritt? Att allt fungerar? Nej, det kan jag inte. Vi valde dem för att jag tycker om att de håller ihop syskon, för att de jobbar utifrån ett familjetänk och för att det är en politiskt och religiöst obunden organisation. Men det finns många andra lika bra eller dåliga organisationer, googla så hittar ni nåt som passar er. Så länge man gör något, för vad som är litet för oss kan vara livsavgörande stort i andra ändan även fast en del kanske försvinner i korruptionshålet på vägen)

 

Snö.

Skrivande flyter på. Det gör det alltid i början av en bok. För du har ännu inte fastnat. Du har ännu inte insett att du inte kommer att få ihop storyn så som den är nu. Du har inte fått skrivkramp eller ångest över att det måste vara världshistoriens sämsta text du håller på att producera. Allt det kommer. Sedan. När du har suttit med din bok tillräckligt länge. När du har tröttnat. När du mår illa av bara tanken på boken som har upptagit så mycket av din tid och tankeverksamhet så sjuuuukt länge. Men inte ännu. Inte så här i början när allt ännu är nytt och fräsch och du njuter! När varje sida är starten på något nytt, något fantastiskt! För allt som är nytt är heligt.

Idag när jag steg upp var marken helt vit. Årets första snö hade kommit! Och glädjen var enorm. Två morgontrötta barn flööög upp ur sina sängar när mannen sa att de skulle titta ut genom fönstret. Frukosten måste ätas vid köksfönstret så att de hela tiden hade koll på att snön låg kvar. Ytterkläderna togs på i racerfart och så var de ute genom dörren, ute i den allra första snön. Och det var bara några millimeter och det kommer att smälta innan dagen är slut men det var snö. Årets första och det är något magiskt med den. För nu är den ännu vit och fin och välkommen, efterlängtad. För nu doftar hela luften kallt och vintrigt och bär bud om att vintern är på väg och då kan man åka skidor och skridskor och pulka och bygga snögubbar och snökojor och ha snöbollskrig. Och allt det här är ännu så roligt, allt det här är ännu något att längta efter. Nu, innan man tröttnar. Innan man börjar svära varje gång man skall ut och trettontusen plagg skall kläs på, innan man  på allvar funderar på att emigrera till Australien, innan man har frusit sig igenom långa, många månader av snö och hatar i princip allt som är vitt. För nu är vintern ny. Snön är ny. Och då måste man göra snöbollar och världens tunnaste snöängel och så måste man skratta hela vägen till dagis och kasta snö på storasyster och njuta. Njuta därför att det är nytt. Och allt som är nytt är heligt. Precis som årets första snöboll, andäktigt rullad och kramad är helig, det ser ni väl?

bild-30

Kill your darlings.

Jag har sagt det här förr men det tål att upprepas. När man redigerar sin text efter att man skrivit klart är man oftast tvungen att skära i texten dvs ta bort många, långa fina meningar, sidor, ibland till och med hela kapitel som man har skrivit. Och det bär emot. Bär emot att bara deleta text som man mödosamt har knåpat ihop. Men man måste, det är nästan alltid så att man måste. Man tenderar att skriva för detaljerat, allt för förklarande. Och då måste man rensa. I grova drag räknar man ofta med att man skär bort ca 10% av texten när man går igenom sin bok första gången. 10% det är mycket. Och delar av den texten tycker man själv är jättebra. Kanske är det en karaktär man verkligen har fattat tycke för eller en händelse som man är jätte nöjd med. Men passar de inte in i historien så måste de bort. Kill your darlings, säger man i författarkretsar och nej, det betyder inte att man skall ta livet av  sina barn (alla ni som tänkte det, jag säger bara: genom sig själv känner man andra) utan det betyder just att ibland måste man ge upp en idé man har, hur bra den än verkade först, hur mycket man än tyckte om den.

Och det är ju lite som i verkliga livet också. Vi hade satt ut vår lägenhet till försäljning för att jag var övertygad om att vi måste flytta för att barnen ville ha egna rum. Vi berättade det för dem och de började storgråta båda två.
– Men vi VILL INTE sova utan varandra!! Ylade de som om vi hade hotat med att skicka en av dem till Mars med nästa möjliga rymdraket.
Detta, ja och då lite det faktum att bostadsmarknaden står totalstilla för tillfället (och för att jag tycker det är sjuuuuukt jobbigt att ha visning) har gjort att vi nu har gett upp den idén och beslutat oss för att inte flytta just nu.

Så jag skall inte flytta! Jag skall inte få mera förvaringsutrymme och en köksö. Ingen stor hall med krokar för alla tusen vinterjackor. Inget arbetsrum. Det var en bra idé. Men icke. Killed that darling! Men då tänker jag att jag i alla fall skall möblera om lite. Så när mannen är bortrest beställer jag en ny soffa. Jag köper nya soffkuddar. Jag ser framför mig hur jag skall överraska honom när han kommer hem. Soffan skall stå där alldeles nylevererad och inburen för det har jag betalat för och ljusgrå och fin med alla kuddar när han kommer hem ikväll och jag skall sitta där skönt tillbakalutad bland alla fina soffkuddar med en kopp te och läsa en bok och då skall han utbrista:

– Ååååh vad fint det är älskling!

Ja, det var så jag hade tänkt när de ringde och sa att de kan leverera soffan igår!

Och visst blev den fin? Fin färg tycker jag. Och verkligen inbjudande och skön.

bild-29

Tror ni han blir överraskad?