Skolfotografering

Jag skriver nu på min tredje bok. Allt är ännu nytt och fräsch och spännande. Jag utvecklar historien, hittar på nya karaktärer, målar upp miljöer. Det är nu som jag får göra allt det roliga, allt det som jag tänkte jag skulle göra när jag blev författare. Skriva. Ändå kan jag sakna bok nummer två ibland. För den kände jag, visste vad det blev. Och jag har ju totalt förträngt hur sjuuuukt trött jag var på den efter sista korrläsandet, hur jag mådde illa av att måsta läsa den ännu en gång. Hur jag tänkte att ingen enda människa i hela världen kommer att villa läsa det här när den äntligen kommer ut. Nu tänker jag inte så mera. Nu öppnar jag ibland manuset och läser lite här och där, stycken jag kommer ihåg. Längtar lite efter den. För nu är den klar och då kommer jag bara ihåg de roliga bitarna.

Och det är ju lite som i verkliga livet också. Idag var det fotografering på barnens dagis. Skolfotografering. Och ja, bilderna är dyra och bakgrunden någon fasligt ful ljusblå/grå melange och barnen ser stela och jättekonstiga ut, men jag beställer bilderna i allafall. Varje år. Och ger till mor och farföräldrar, limmar in gruppbilen i ett album, sätter passfotona i min plånbok. För sedan kan jag titta på bilderna om några år, många år och tänka.

– Oj vad små de var. Oj vad gulliga de var. Oj vad snälla de var.

Precis som de var på deras allra första dagisfoto här:

bild-28

För det var ju så ljuvligt att ha en tremånaders och en 20-månaders. Visst var det? Eller?

För det är så det är. Ljud fastnar inte på ett foto. Den kaotiska morgonen innan fotograferingen syns inte på bild. Den förträngs, slängs bort. Kvar finns bara en liten vattenkammad kille i kragskjorta och en liten flicka i rosa linnetröja och utsläppt hår. Välkammade, prydliga, snälla.

I år kommer jag att förtränga följande händelser totalt från fotograferingsmorgonen:

Dottern stiger upp på morgonen och vill absolut klä sig i en leopardmönstrad byxdress med en rosaprickig tröja till. Jag lägger in mitt veto. Skrik. Vi kompromissar. Hon får ta sina leopardbyxor men jag väljer tröjan. Båda är någorlunda nöjda.

Sonen vill ha svarta, glittriga mjukisbyxor med en paljettkant. Jag lägger in mitt veto. Han tar jeans. Jag får välja krag t-shirt.

Sonen bryter ihop och vill klippa av t-shirten strax ovanför naveln när han inser att hans nya, fina, blåa bälte inte syns under t-shirten.
– Vad äl det föl idé med ett bälte om ingen sel det!!! Vrålar han så att grannens hund börjar skälla. Jag tänker att nu inte riktigt är läge att förklara syftet med ett bälte. Vi sätter in t-shirten i byxorna. Snyter sonen.

Dottern vill ha flera fuskflätor av polyester i regnbågens alla färger i håret. Jag lägger in mitt veto. Hon surar.

Sonen klämmer ut en hel tub hårgel direkt i håret. Jag börjar svettas lite. Torkar bort det mesta med en handduk. Han surar.

Dottern klär på sig ytterkläderna. Sonen får för sig att han bara måste byta strumpor. Från blårandiga till svartrandiga. Jag ber honom skynda sig. Han försvinner in på deras rum. Jag släpper ut dottern på gården, inser att fotograferingen börjar om exakt sju minuter. Svettas lite mer. Ropar på sonen. Inget svar. Går in på rummet, hittar det här:

bild-27

Jep, för att byta strumpor måste man tydligen klä av sig alla kläder jag mödosamt hade fått på honom! Jag svettas väldigt mycket.

Allt detta kommer jag att förtränga. Kasta bort. För vi hann till fotograferingen och om några år kommer jag att titta på bilderna av dem och tänka att livet var så lätt när de var små. De var alltid hemma. Jag kunde bestämma vad de klädde sig i. Och de var ju så snälla. Visst var de?

Annonser

2 thoughts on “Skolfotografering

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s