Glamour!

Det vilar något lite hemlighetsfullt över att vara författare. Något lite mystiskt. Något nästan glamouröst. Det är det inte. Inte när du har släpat två morgontrötta barn till dagis i duggregn och kolmörker. Inte  när du köper toalettpapper och diskmedel på vägen hem. Inte när du tar paus i skrivandet för att dammsuga och skrubba toaletterna. Då är det bara ett jobb. Ett helt vanligt jobb. Utan varken mystik eller glamour!

Och nu har jag insett att det är det som saknas i mitt liv. Det som skall fullända min existens! Glamour! Jag behöver mer glamour! Igår var jag på vår årliga show-med-middag-date med min mamma och min syster! (se så myyysigt det är när ni har följt mig så länge att ni börjar urskilja mönster, hitta mina traditioner. Så här lät det förra året när vi var på show med middag: https://bliforfattare.wordpress.com/2013/11/07/tid/)

I år var det Burlesqueshow! Hela vägen från London. Äkta burlesque! Med bögar och transvestiter och divor och humor och yppiga brudar med tofsar på brösten och halvnakna män hängandes i nät i taket. Och det var sjukt roligt, och det var imponerande och det var GLAMORÖST! Med glitter och fjäderboan och strumpeband och skyhöga klackar! Och jag tänker Burlesque DET är min grej. Jag vill också sippa champagne hela nätterna, jag vill ha kurvor (crossfit alltså soooo last year) Jag vill säga saker  som – I don’t belive in public transport, darling!,  vifta lite med min fjäderboa och och snurra på tofsarna som jag har tejpat fast på mina bröst!

Jag tror att jag skall överraska familjen i kväll till fredagsmyset. Vi har bjälkar i taket, jag kan säkert hissa upp sonen i en gammal fiskehåv i dem. Få dottern att göra några spagat i en paljettklänning. Tvinga mannen att sjunga – Diamonds are a girls best friend… iklädd jobbkostymen men utan skjorta där under. Nu måste jag bara öva lite så jag själv får till det rätta snurret på brösttofsarna.

Popcorn och Bolibompa liksom, soooo last year, darling! Fredagsmyset has gone Burlesque!

Tror ni det blir glamoröst?

En annan värld.

Jag älskar att läsa. Jag älskar känslan av att förflyttas till en annan värld, att kunna ta del av en annan verklighet utan att lämna ditt hem. För jag går verkligen in i böcker när jag läser. Så att jag ibland har svårt att komma ur en känsla eller en viss sinnesstämning när jag slutar läsa. En liten stund är jag ännu kvar i det där andra. Det där fiktiva. Och det är faktiskt likadant när jag skriver. Ibland är jag så inne i min text att jag liksom glömmer bort vad som är verkligt och vad som är påhittat. Jag kan gå omkring och vara ledsen en hel kväll bara för att jag har skrivit något sorgligt på dagen. Jag måste verkligen anstränga mig ibland för att skaka av mig det påhittade. Anstränga mig för att inte leva i en annan värld.

Och så kommer det dagar då jag tänker att jag kanske ändå gör det. Lever någon helt annanstans än mina barn. Eller kanske mer så att de lever i en annan värld än min. Igår vandrade femåriga sonen omkring som en osalig ande i köket när jag lagade mat, ni vet så där som bara ett hungrigt barn kan.

– Näl äl det maaaat? frågade han för tusende gången och tittade hoppfullt på spisen.

– Snart och snabbare om du inte springer mig i fötterna hela tiden, sa jag och försökte få honom att duka bordet. Det ville han inte. Istället fortsatte han sitt planlösa snurrande.

– Jag har tlååååkigt, sa han och jag bad honom ta fram servetter.

Han hasade sig fram till servettlådan som en skadskjuten ål och när han skulle böja sig ner för att öppna lådan fastnade hans blick på något som stod på köksbänken. Han spärrade upp ögonen. Ställde sig spikrak upp.

– TITTA MAMMA, DÄL ÄL MASSA FLUKT!! Utbrast han som om ett blinkande UFO precis hade tagit sig in genom fönstret och landat på vår köksbänk.

Han hade hittat vårt fruktfat. Vi kan kalla honom Sherlock Holmes. För det var inte så illa hittat. Jag menar det var ju ganska väl gömt där mitt på köksbänken i vårt inte alls så stora kök. Och jag menar det har ju bara stått där på samma plats på köksbänken sedan vi flyttade tillbaka från Göteborg. Det var för två och ett halvt år sedan. Två och ett halvt år sedan jag första gången ställde fatet där och fyllde det med frukt. Frukt som det har varit fyllt av varje dag sedan dess. Frukt som han får serverad varje morgon till frukost. Frukt som jag skär upp till honom varje kväll vid kvällsmålet. Två och ett halvt år. Igår hittade han det.

Jag undrar vilken värld han bor i?

Man måste njuta så länge det varar.

Jag skriver på min tredje bok just nu. Eller egentligen skriver jag på två olika böcker just nu. En tredje bok i serien om barnpsykologen Paola men sedan skriver jag även på något helt annat. Något nytt. En idé som växte fram under sommaren. Och nu skriver jag faktiskt mest på den. Det känns nytt och spännande och härligt. Jag kan komma på mig själv att längta till mitt skrivande när jag inte sitter vid datorn. Jag går omkring och tänker på boken hela tiden. Och så skriver jag. Och njuter av det! Och jag vet att det gäller att passa på att njuta så länge det går. För det kommer att komma dagar även med denna bok som är tunga. När skrivkrampen slår till med full kraft och varje ord måste vridas ur mig med våld. Jag kommer att bli full av tvivel, är det bra? Något att ha? Jag kommer att tröttna, tvinga mig själv till ännu en redigering. Allt det här kommer att komma. Men inte nu. Nu njuter jag. För det gäller att passar på när man kan.

Och det är lite som allt annat här i livet. Man skall inte vänta tills allt är perfekt. Man kan inte sträva efter att hela ens dag skall vara njutbar. Man får passa på och njuta de stunder man kan. Ta till vara de få minuter som är mjuka och varma och doftar kärlek. Man får älska de små stunder när allt är perfekt hur korta de än är.

I morse väckte jag barnen och gick till köket för att laga frukost. När de sakta börja vakna till liv i barnkammaren hör jag följande konversation.

Storasyster stiger upp och börjar klä på sig. Säger till lillebror som fortfarande ligger djupt nedbäddad under täcket.

– Nu måste du stiga upp!

Svaret kommer djupt nerifrån den varma sängen.

– Jag kan inte stiga upp föl mitt huvud vägel så mycket!

Och det kan ju vara lite jobbigt att stiga upp då det förstår man väl så storasyster svarar med sin allra snällaste röst.

– Det är nog för att du har så många bra tankar där inne!

Lillebror följer hennes ledning. Tar fram snälla rösten. Svarar:

– Jag tänkel på hul mycket jag tyckel om dig!

Och här någonstans smälter mitt mammahjärta. Ett rosa skimmer faller ner över den kolmörka novembermorgonen. Motar bort tröttheten, gråheten, regnet. Jag är lycklig. Jag njuter. En kort sekund njuter jag. Sedan samlar jag blixtsnabbt in orden, paketerar dem, låser in dem i mitt hjärta för evigt. Och jag är glad att jag var snabb. Glad att jag har lärt mig. Lärt mig att de gäller att passa på när man kan. För lillebror är inte färdig än. Fortsättningen är redan på väg. Den låter så här:

– Och så tänkel jag på bajskolval! HAHAHAHAAAA

Ordningen är återställd, allt är som vanligt igen.

Ta förbi.

En av de största milstolparna du upplever som författare är när du hör någon annan tala om din bok. Utan att personen talar till dig liksom. Utan att du är med i konversationen. Plötsligt lever boken sitt eget liv. Utan din inblandning. Utan att du kan kontrollera den längre. Den har vuxit ifrån dig. Gått vidare. Och det är nästan lite skrämmande.

Men inte lika skrämmande som när det sker i verkliga livet. Idag hände det. Hände det som jag har vetat kommer att komma. Det som är meningen att skall hända oberoende av vad ditt mammahjärta tycker.

Jag kan inte stå på händer. Inte utan att ta stöd mot väggen. Det har jag aldrig kunnat. Och då har jag ändå övat. Idag gjorde min dotter det här:

image-2Hon är 6 år gammal! Och hon kan något jag inte kan. Hon har tagit förbi, gått om. Och jag vill inte! Inte än! Jag är hennes mamma, jag skall visa henne saker. Lära henne saker.  Hon är min baby. Min lilla, lilla baby (jag förtränger det faktum att hennes ben ser ut att gå hela vägen upp i taket) och hon skall titta på mig med beundrande ögon och mysa i vissheten att hennes mamma kan! Kan allt! Det gör jag inte! För jag kan inte stå på händer. Det kan hon. Och nu kommer jag att måsta ta en tre veckors paus i skrivandet för att spendera 8 timmar om dagen med att öva att stå på händer! Här tas inte förbi!! Inte än!! Jag är inte redo!

 

 

Byta karriär.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Man måste inte kunna skriva för att bli författare. Man måste bara lära sig. Gå på kurs, skriv, öva, öva, öva! Men visst, man måste kanske ha något slags liten grundtalang. Något att utveckla liksom. Ni vet lite som de där som ställer upp i Idol utan att kunna ta en enda ton. Mycket, mycket skall man lära sig men lite, lite skall man kunna. Och det är ju lite som allt här i livet.

I dag är det den 24 november! 24 NOVEMBER!!! REDAN!!!  Ni förstår vad det betyder. En månad till julafton!! En enda futtig månad och nej du har inte fixat alla julklappar! Du har inte fixat en enda! Du har ju precis packat upp den sista Ikeakassen från sommaren hur i fridens namn skulle du ha hunnit köpa julklappar!! Så det har du inte! Inte i år heller! Det förtränger du och tänker: en månad, då är det hög tid att börja baka pepparkakor!!!

Så tänkte i alla fall jag så vi åkte till landet i helgen och bakade pepparkakor! Fina pepparkakor, massa pepparkakor! Vi eldade i vedspisen och lyssnade på radio och ute låg den första snön och barnen var röda om kinderna efter all pulkaåkning och allt var alldeles underbart och perfekt. Och jag tänkte att jag älskar ju att baka pepparkakor! Utvecklade tanken. Tänkte att jag älskar att baka överlag! Och där i vedspisens värme i det sakta ljudet av julmusik på radion tänkte jag att jag kunde sadla om. Bli bagare, konditor! Nya Leila, nya Nigella! Stå och knåda degar och dekorera tårtor dagarna i ända! Jag kunde starta en bakblogg. Lägga ut bilder på mina mästerverk. Jag kunde vara lycklig.

Allt det här hann jag tänkta. Tills jag satte ihop pepparkakshuset. Pepparkakshuset som jag hade lagat delarna till, jag inte barnen. Delarna som jag hade dekorerat, jag inte barnen. För att det skulle bli fint!

imageJa, vad kan jag säga! God Jul önskar familjen Uppblåsbara Barbara liksom!

Jag skall nog inte starta bakblogg.

Lite, lite bättre.

Det allra första man måste göra när man skall skriva en bok är att komma på vad man skall skriva om. Vad boken skall handla om. Historien. Idén. Det är först när du har den som du kan börja skriva. Så du tänker, funderar, fantiserar och så plötsligt har du den. Idén. Historien som du vet kommer att bli en bestseller. För den är helt ny. Orginell. Helt sin egen och ingen annan har någonsin skrivit något liknande innan. Det vet du. Ändå tills du börjar googla. Då inser du att alla böcker har redan skrivits. Alla historier har redan berättats. Alla idéer har redan kommits på. Men vet ni vad? Det spelar ingen roll. Du kan berätta den på nytt. På ditt eget sätt. Lite annorlunda, lite bättre. Det spelar ingen roll om din historia är exakt samma som tusen andra så länge den är lite, lite bättre. Man behöver inte alltid vara orginell, bara lite, lite bättre.

Och det är precis samma linje som min sexåriga dotter tydligen kör. Vi pratar om vikten av att vara sig själv. Att hitta sin egen väg. Att inte vara som alla andra. Att kanske ha kläder som inte alla andra har. Att göra saker för att man själv vill inte för att alla andra gör det.  Att inte bry sig om vad någon annan tycker. Hon tittar fullständigt oförstående på mig. Hon är sex år gammal, för henne finns det bara en väg, den precis rakt i mitten. Det här är hon och hennes kompis. Det här är hennes dröm:

IMG_42421

Och ja, det är hon som får hålla hunden. Exakt lika bara lite, lite bättre.

Varför blev jag författare?

Jag har ett roligt jobb. Ett jobb jag älskar, ett jobb jag njuter av. Det är roligt, kreativ och stressfritt. Men lukrativt? Nej, det är det inte. Man blir inte rik av vara författare. Inte jag i alla fall. Inte än i alla fall. Och det finns dagar då jag tvivlar. Då jag ytligt tänker, är det värt det? Jag drömmer om köksöar, om resor, om en ny vinterjacka. En jag såg i Stockholm. En fin, en dyr. En jag inte har råd med för att jag är författare och på det blir man inte rik. Och då finns det stunder då jag blir lite ledsen, lite avundsjuk på andra. Jag tänker att jag kunde gå tillbaka till att vara markndasföringschef. Så att jag hade råd. Och jag tar på mig min fyra år gamla vinterjacka och surar lite och tänker är det värt det?

Tills sådant här händer:

Idag kom vi hem från lekparken där vi hade varit 1,5 timme efter dagis. Vi plockade pinnar på vägen, kollade på bilar, pratade. För vi hade inte bråttom. Det har vi aldrig. Vi kom hem och medan jag lagade mat låg dottern i brist på köksö på köksgolvet och ritade. En mamma och en flicka ritade hon. Som sprang. Jag tittade ner på hennes teckning och frågade.

– Är det du och jag, älskling?

Hon tittade upp mot mig, tillbaka ner på sin teckning.

– Nej, mamma, det är inte vi. Den här mamman är jättestressig. Du är aldrig stressig, mamma så det kan inte vara vi.

Ja, det är värt det! Ja, det är värt det tusen gånger om.