Champions are made when nobody is watching.

Hur lär man sig skriva, frågar folk mig ibland. Svaret är: Man övar, man skriver och skriver och skriver. Sedan läser man vad man har skrivit och så skriver man och skriver och skriver igen. Det finns inga andra sätt. Finns inga genvägar. Skriv dagbok, författa noveller, starta en blogg, vad som helst så länge du skriver. Så mycket du kan, så ofta du kan. För varje gång du gör det blir du lite bättre. Lite säkrare. Och så börjar du skriva din bok, den du har tänkt på så länge, den du vill skriva. Och så skriver du och skriver och skriver. När det känns roligt, när det är tråkigt, när du har inspiration, när du inte har inspiration. Du skriver. För att skriva böcker är lite som att springa maraton. Man måste öva. Man måste träna. Man måste spendera timme efter timme i löpspåret. Ensam, utan applåder eller fanfarer. Det finns inga andra sätt. För ni vet vad de säger: Champions are made when nobody is watching.

Precis som det är med allt annat i livet. Vill du skola om dig? Läs på, studera, öva, öva, öva. Vill du starta eget? Gör marknadsundersökningar, budgeter, businessplaner, öva, öva öva. Vill du lära dig dansa balett? Träna, träna, träna. Helt ensam, helt utan applåder. Because champions are made when nobody is watching.

Och jag inser att det har nu min sexåriga dotter förstått. Hon går på gymnastik. Och jag är lite nervös för jag tycker att det verkar så hårt och tycker att hon kunde vara hemma med mig istället men det vill hon inte så hon går på redskapsgymnastik och hon älskar det. Det är träning två gånger i veckan. I en jättesal med trampoliner och bommar och barrar och ringar och allt vad de heter. Flera olika grupper tränar samtidigt, i olika åldrar, på olika nivåer från totala nybörjare till tävlingsgymnaster. Det är ett virrvarr av volter och kullerbyttor och tänjningar. Folk som hoppar trampolin, klättrar i rep och snurrar i barren. Folk som ropar och skrattar och faller. Aktiviteten är enorm, ljudnivån hög. Men så plötsligt ringer en liten klocka och hela den väldiga salen stannar upp, varenda en vänder sig mot en bänk på ena långsidan och applåderar. Då är det någon som har gjort något den inte har klarat innan, ett överslag på barren, klättrat hela vägen upp på repet, vad som helst. Någon som har övat och övat och övat och så äntligen lyckats. Då får den springa till bänken och ringa i en liten klocka. För att visa att de gjorde det. Visa att de lyckades och då applåderas det. Varje gång, utan undantag.

Den klockan är dotterns dröm. Hennes målbild. Hennes motivation. Hon har lagt upp ett eget träningsprogram. Det sitter på kylskåpet. Det ser ut så här:

IMG_41981

Det gör hon (nästan) varje dag här hemma. Det är ingen som säger till, det är ingen som ser, det är ingen som applåderar. Hon gör det helt ensam, helt för sig själv. Och så i måndags kom hon hem från träningen. Och plötsligt var hon inte samma flicka som hade gått hemifrån två timmar tidigare. Hennes steg hade en helt annan spänst, hennes hållning en helt annan rakhet, hennes ögon en helt ny lyster! Hon hade fått ringa i klockan! Hon hade övat och övat och övat och så hade hon fått ringa i klockan. Och hela salen hade applåderat. Alla hade applåderat, nybörjarna, tränarna, de stora flickorna, de som redan kan, de som tävlar, de som har fina klubbdräkter med glitter på och är säkert 14 år, de hade alla stannat upp mitt i sin rörelse och applåderat åt dottern där hon stod på bänken i sin rosa gymnastikdräkt och hennes stolthet var så stor så den vällde över kanterna och bar henne hela vägen hem.

Hon kunde ha slutat där. Hon kunde ha levt på den klockringningen resten av året. Det gjorde hon inte. Hon gick och lade sig och nästa morgon steg hon upp och gjorde tre extra ljushopp, för champions are made when nobody is watching.

Annonser

2 thoughts on “Champions are made when nobody is watching.

  1. Helt gripande. Och värt att uppmuntra. Och så behöver du inte berätta att sen kommer en dag – så där som när man e morfar och har gått i hgk och skall visa barnbarnet hur man gör kippen. Och så klarar man inte det mera 😦
    och ändå gjorde jag precis som förr. Men på 50 år hade tydligen räcken förändrats 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s