Jul

Idag har har jag inte skrivit. Hur i fridens namn skulle jag hinna med det. Det är sista dagen mina barn är på dagis innan jul!!! Då hinner man inte skriva!! Då städar man och packar och slår in klappar och tvättar och stryker finkläder och springer till gudbarnen med julklappar och åker till gravgården med syster och går till mamma och pappa för att önska god jul och så löser man världshistoriens största logistikutmaning.

För nu är det bara middag med väninnorna och julkonsert i kväll som gäller och så imorgon bitti bär det av till Sverige och svärföräldrarna för jul. Vi firar vartannat år med dem och vartannat år med mina föräldrar. Nu är det Sverigejul som gäller. Och det betyder 4 stora väskor att checka in på flyget. Två ikea kassar i bilen som väntar på oss när vi kommer tillbaka och skall köra direkt till landet, det betyder julklappar till syster och hennes familj i en väska till henne, julklappar till mina föräldrar i en kasse till dem, och man får inte glömma passet eller telefonladdaren eller festskorna eller utebyxorna och allt allt skall vikas och packas och jag tycker faktiskt själv att det är ett totalt under om allt kommer med. I rätt väska.

Men sen kommer vi fram och då är det JUL. Och då skall man äta alldeles för mycket choklad, umgås, bli irriterade på varandra, umgås lite till, inse (IGEN) att för många vuxna människor i samma hus inte är helt stressfritt hur mycket man än tänker – finns det hjärterum så… kramas med våra barn, bli irriterade på våra barn, tvinga ut dem i regnet för att leka för den KAN INTE sitta inne hela dan, för där skall vi ju sitta. Och så tar du på dig ansvaret att grava laxen och går till köket och plötsligt inser du att du är ensam inne i hela huset, du lämnar laxen, häller blixtsnabbt upp en kopp julkaffe, sätter på Tommy Körbergs Gläns över sjö och strand och så njuter du! Njuter av julfriden. Som varar precis 47 sekunder innan barnen och svärmor och kusiner väller in i hallen igen. Men du hann, du njöt, det var julfrid! Sedan äter ni julmat och tvingar barnen att sitta still vid bordet en liten, liten stund. Och så kommer tomten och så skall alla vuxna förfasas över hur många julklappar barnen får igen, och så skall man bestämma att inte köpa alls så många nästa år bara för att glömma det något tag i januari. Och så skall man äta mera choklad och sucka lite över barnen som inte alls bara tindrar med ögonen och är tacksamma för varje litet paket, säga till dem när de blir avundsjuka på kusinens julklapp och få glädjetårar när de öppnar KLAPPEN, den som man egentligen aldrig riktigt vet på förhand vilken den är. Den som som de bara älskar. Den som de sover med, den som de tittar på och viskar – ÄR det verkligen min? Sedan skall man lägga barnen och spela Trivial Pursuit med svågrar och svägerskor och så skall man sucka lite över att det inte är någon snö och så skall man äta mera julmat nästa dag och till sist skall man försöka få ner allt i väskorna igen och söka reda på den lilla, lilla legogubben som absolut inte får bli hos farmor och farfar och så skall vi åka hem till landet. Och så skall vi leka med alla nya saker och glömma bort dem bara för att leka med de gamla favoriterna och så skall vi ha nyårsfest och skjuta raketer och stöpa nyårslyckor och barnen skall få dricka Pommac och vara uppe alldeles för sent och till sist börja storgråta av trötthet och spänning och vi skall dricka champagne och krama varandra och så är det 2015. Året då allt skall hända! Året då allt kommer att hända!

God Jul och Gott Nytt År till er alla! Vi ses igen i januari.

image-10

 

 

 

 

 

Bananträd.

Jag älskar att skriva. Jag njuter av känslan att öppna ett tomt worddokumet och veta att jag får fylla det med text. Min egen text. Historier jag själva får hitta på, fantisera ihop. Utan att någon lägger sig i och ändrar eller tar bort eller rättar. Jag får skriva när jag vill, hemma i mitt eget hem. Jag måste inte rusa iväg på morgnarna, jag har inga tider att passa. Jag kan hämta mina barn när jag vill, hålla dem hemma om jag vill. Och ja, varje dag så är jag tacksam för mitt jobb. För jag älskar det. Men sedan tänker jag, är det tillräckligt? Älskar jag det tillräckligt? Älskar jag att vara författare för att jag kan hämta mina barn tidigt eller gör jag det för att jag älskar att skriva? Finns det något ännu bättre? Något mer? Är skrivandet mitt bananträd? Is this as good as it gets? Och räcker det? (varning långt inlägg julen gör en lite filosoferande)

Ni vet historien om den rike mannen som kom gående längs en landsväg någonstans i tropikerna och såg en fattig man som låg med halmhatten över ansiktet och vilade i skuggan av ett bananträd. Den rike mannen väckte den sovande och frågade honom lite anklagande:
– Varför ligger du bara här? Varför klättrar du inte upp i trädet och plockar bananerna? Sedan kunde du sälja dem på marknaden borta i byn!
– Varför då? frågade den fattige mannen.
– För att du sedan kunde tjäna tillräckligt för att köpa dig en skottkärra och då kunde plocka ännu fler bananer att sälja och tjäna ännu mer pengar.
– Varför då? kom svaret från mannen på marken.
– Så att du till sist kunde köpa dig en lastbil och börja sälja bananer till andra torgförsäljare och bli ännu rikare.
– Varför då? frågade den fortfarande tveksamma mannen på marken.
– För då kunde du till sist anställa folk som kunde plocka och sälja bananerna för dig och då kunde du ligga här under trädet och vila dig hela dagarna.
Den fattige mannen under trädet lyfte halmhatten från ansiktet och kisade upp mot den välklädde herren framför honom.
– Men det gör jag ju redan.

Jag har träffat mannen under bananträdet. Jag träffade honom i Åre förra vintern. Han är kompis till mannen och mig. Han ser ut som vilde från vidderna, som en guldgrävare från guldruschen i Alaska 1865 men är skidfotograf, bosatt i Åre. Fotar. Kör hundspann i fjällen. Lever. Han berättade att för två år sedan packade han sitt hundspann fullt och satte kurs från Åre hela vägen upp till Riksgränsen. En tur som tog honom två månader. Mitt i vintern. Genom fullständig vildmark. Helt ensam. Och när man ligger där bland sina hundar på en fjälltopp mitt ute i vildmarken och knaprar på lite torkat hundfoder för man har inte lyckats hitta någon annan mat den dagen och temperaturen ligger någonstans runt – 30 och man hoppas att man inte skall frysa ihjäl i natt, då har man tydligen ganska mycket tid att tänka. Tänka på mat. Vilket han tillät sig att tänka på mellan kl 19 och 21 varje kväll. Efter det måste han tänka på annat. Då tänkte han på livet. På vad han vill med sitt liv. På hur han ville leva. På vad som är hans bananträd.
Han frös inte ihjäl, Han svalt inte. Han tappade inte bort sig. Han kom fram till Riksgränsen, han kom tillbaka. Svettades så fort han steg in i ett hus. Och hade bestämt sig att det var det han ville. Inte att svettas men att köra hundspann, uppleva fjällen. Allt annat kunde han försaka. Så nu tar han bara tillräckligt men fotouppdrag för att klara sig. Han samlar inte pengar på hög. Han behöver inte nya grejer. Han bygger sitt hus själv. Han lever exakt det liv han vill. Han har hittar sitt bananträd. Och jag är lite avundsjuk.

För jag har inget bananträd!! Och jag får lite panik! Jag har ingen sak som jag skulle kunna försaka allt annat för. Ingen dröm som jag skulle vara villig att offra allt annat för. Inget ställe jag skulle ge upp allt för att få bo på. Jag älskar att åka skidor, visst men jag har inte släppt allt och flyttat till alperna för att jobba kväll på en bar så att jag kan åka skidor hela dagen. (eller ja, det har jag gjort, när jag var ung men jag har kommit tillbaka.) för jag vill också kunna åka till Thailand och bo på ett fint hotell. Jag älskar att vara på landet men jag har inte sålt lägenheten i stan och blivit bondmora på heltid. För jag vill också kunna gå på stan och äta middag på restaurang när jag vill. Jag tycker om att surfa. Men jag har inte dragit familjen med till Indonesien för att sova i en hängmatta på en strand i sex månader för jag tycker också om att sova i rena lakan och ha en fungerande tvättmaskin och ett dagis vart mina barn går varje dag. Och jag tänker att jag är en fake, en fuskare, en halvmesyr. Jag har inget bananträd och jag får lite panik.

Så jag slutar skriva för dagen. Bestämmer mig för att hämta barnen lite tidigare istället. Gå till skridskobanan. För att slippa tänka på mitt icke-existerande bananträd. Vi promenerar iväg längs gatan, skridskorna runt halsen, hand i hand. Dottern berättar om sin dag. Sonen sjunger.

– Nu äl det ju igen, nu äl det jul igen och eftel julen kommel posten och det val intlessant och det val intlessant föl däl emellan kommer fastel.

Över hustaken skymtar solen och det doftar vinter i luften. I fönstren på husen vi går förbi lyser julstjärnor. Jag kramar mina barns händer. De kramar mina tillbaka. Och jag inser. Det här är mitt bananträd. Tiden med mina barn. Det är den jag skulle försaka allt annat för. Precis så här är as good as i gets. Och det räcker. I alla fall just nu. Kanske kommer äventyren senare. Men just nu räcker det.

Och det är inte lika svettig som att åka hundspann genom den svenska vildmarken. Det kan ni se här:

https://www.youtube.com/watch?v=6bD3AITwras&feature=youtu.be

Städa.

Idag har jag skrivit många, långa fina meningar. Massa ord som jag vet att jag sedan i redigeringen kommer att ta bort. För långa meningar, för detaljerat beskrivet, men jag bryr mig inte. Inte än. Inte nu när texten flyter och allt känns bra. Sedan vet jag hur mycket jag kommer att våndas och svettas och svära när jag skall börja skära, börja skala bort alla mina vackra fina ord. Det kommer att gå trögt i alla fall i början. Jag kommer att veta att en mening skall bort men inte villa trycka på delete knappen. Det vill jag aldrig i början. Sedan kommer jag att komma igång och då riskerar hela boken att ryka. För jag kanske inte städar så ofta men när jag väl gör det då jäklar gör jag det ordentligt.

Och nu är det en ynka liten vecka kvar till jul och då är det hög tid att börja julstäda! För välkomnar man inte julen i ett skinande rent hem så är man en DÅLIG MAMMA!!! Städa, städa varje fredag och så varje juuul för det tycker jag är kuuul. Fast det är lögn för det gör jag inte, tycker det är kul. Men jag kör igång i alla fall samlar kraft, får upp ångan, rensar, skurar, skrubbar, slänger. Städa, städa varje fredag och så varje JUUUUUUUL galer jag och svänger med moppen så svetten lackar. Jag är en husmorsgudinna, jag är en BRA MAMMA!

Köket check, badrummen check, dags för barnens rum. In, redo att rensa, städa, slänga.Allt skall undan, allt skall bort! De skall ha det rent! De skall ha det fint! Då blir de LYCKLIGA!

Då hittar jag det här:

image-9

 

Han är bara fem år gammal. Och det är en lång mening att skriva. Jag tror jag har städat klart nu.

 

Ljud.

För att utveckla lite det jag skrev igår så är det ju ganska viktigt att författare håller sig till den stil de har. Så att läsaren som väntar på nästa bok inte blir besvikna. Tyckte man om första boken då vill man ju gärna läsa något liknande. Hittar man en favoritförfattare vill man ju inte att han eller hon plötsligt skall börja skriva något helt annat. Jag menar vill man ha något nytt väljer man ju gärna själv en annan författare. För man får byta, författaren får det inte.

Här hemma har jag bytt, bytt favoritljud. Jag har tidigare skrivit att mitt favoritljud är träslev i grötkastrull här https://bliforfattare.wordpress.com/2014/04/08/ljud/  Det har nu (tillfälligt) blivit utklassat av något annat. Utklassat av det här:

Det är december. Och snart är det jul, och julen är alldeles underbar och snart är den här, alldeles för snart, alldeles, alldeles för snart. För din to do-lista är fortfarande längre än nödåret och alla fina julklappar du skulle köpa är fortfarande inte köpta och vad skall du ha på dig och barnen har ju vuxit ur sina festskor och så täcks de ju bli förkylda mitt i allt och hur skall du hinna njuuuuta?
Mina barn njuter, de längtar. De har, precis som varje år, fått varsin julkalender av sin mormor. En fin julkalender med små paket i fina tygpåsar som hänger i trappan utanför deras rum. Och plötsligt är det inte lika segt att stiga upp på morgnarna längre. Plötsligt hör jag dem tassa upp helt utan väckning när jag lagar frukost i köket. Dörren som öppnas, storasyster som skickar lillebror till badrummet för att tända lampan för de har upptäckt att om de lämnar dörren till badrummet öppen ger det precis tillräckligt med ljus för dem att hitta rätt tygpåse utan att det gör ont i deras morgontrötta ögon. Och så kommer det, mitt nya favoritljud. Ni ser varje morgon går de båda två igenom alla de små påsarna. Klämmer lite på dem. Vrider, vänder, klämmer lite till. Oftast vet de redan var dagens nummer hänger, det har de kollat noga kvällen innan, ändå klämmer de sig igenom alla de små presenterna som hänger där. För att försäkra sig om att de finns. För att veta med säkerhet att de får öppna en lucka i morgon också. För att räkna hur många dagar det är kvar till julafton. Så när jag hör deras dörr öppnas, sätter jag mig ned vid köksbordet och lyssnar. Har jag tur så har jag hunnit koka mitt kaffe och tända adventsljusen. Och så sitter jag en liten, liten stund alldeles stilla och lyssnar till det dämpade prasslandet, det mjuka ljudet av deras händer som försiktigt kramar de små presentpåsarna. Det är ett vänligt ljud. Det är ljudet av förväntan, av iver, av ett barns längtan efter en julafton som är så oändligt långt borta. Det är ljudet av jul. Jul så som den skall vara. För julen är alldeles underbar. Och snart, alldeles snart är den här.

 

Att hitta sin röst.

När man skrivit sin första bok känns det ofta som att man har använt allt material man hade. Alla fina ord, alla meningar, alla ordföljder. Karaktärsdrag man har samlat på sig, miljöer, händelse, allt är redan använt. Så när man börjar på sin andra bok känns det som att man bara skriver den första igen. Och igen. Men det är så det skall kännas fick jag en gång rådet av författare. Det kallas att hitta sin stil att skriva. Att hitta sin röst i text.

Idag har jag hittat min röst i ljud. Och jag tror aldrig jag skall tala igen. Det var så roligt. Jag fick vara med i webbprogram, prata, säga riktiga saker, viktiga (nåja) saker. Vara med. Vara bland folk. Det HÄR är min grej tänkte jag, TV! Jag kan bli talkshowhost, Jag kan bli den nya Oprah, Jag kan bli stjärna! Jag planerade poddcasts. Radioprogram. TV-shower. Ända tills jag sedan såg programmet. Och framförallt hörde programmet. Hörde min egen röst.  Hörde den så som andra hör den. Inte filtrerad genom mitt eget huvud, Och det måste ju vara det värsta som finns.

Så här lät det. Det kan ni titta på medan jag anmäler mig till en kurs i teckenspråk.

http://hbl.fi/video/2014-12-15/695916/studio-hbl-hen-gator-och-svenskt-ointresse 

 

ÄNTLIGEN!

Jag har sagt det förr och jag tänker säga det många gånger ännu. När du har skrivit klart ditt manus och skall skicka in det till alla förlag som bara sitter och väntar på ditt mästerverk, korrekturläs! Korrläs, korrläs och korrläs ännu en gång. Förläggare tycker inte om stavfel, tidsfel, personer som byter namn. För många fel i det första kapitlet och du åker i nej tack högen direkt. Så korrläs. Hur fruktansvärt tråkigt det än är. Du har skrivit en hel bok, du är såååå nära att förverkliga din dröm om att bli författare. Låt inte ett slarvfel dra krokben för den drömmen. Snubbla inte på mållinjen.

I år var hösten då jag skulle ha två friska barn. Barn vars näsor inte skulle rinna, två barn som varje morgon glada skulle bege sig iväg till sitt så att jag skulle få koncentrera mig på mitt. Nu är det precis en vecka kvar av höstterminen och vi kom så här långt men inte längre. En vecka kvar och vi snubblade på mållinjen. Och jag blev så glad.

Äntligen, tänkte jag när jag såg de glansiga ögonen i går kväll. När jag hörde de första små hostattackerna. De som jag visste att skulle eskalera i raketfart för att peaka någonstans där runt klockan två på natten. Äntligen får jag ta hand om dem, pyssla om dem, springa med vatten hela natten, bulla upp med dynor bakom deras ryggar, ge hostmedicin. Äntligen får jag var den där mamman som tar om hand, myser, gosar, hjälper!

Och jag tänkte ååh vad underbart när mannen som skulle komma hem efter en tre dagars resa igår kväll ringde och sa att han var fast på en strömlös flygplats någonstans i Norge och skulle övernatta där, åååh underbart att jag får vara den som tar hela ansvaret under sjuknatten. Då får jag vara nära, då får jag trösta, då får jag hålla bunken när de hostar så de kräks. Underbart att just jag och bara jag får vara deras tröst, deras trygghet! Och tänk så synd om mannen som måste sova på något rent, tyst, opersonligt flygplatshotell. Med roomservice! Huuu.

Och åååh vad det är mysigt att ha dem hemma en hel dag. När de är så där extra trötta och närhetstörstande. Vi började med mysfrukost tillsammans i köket med levande ljus och lite nybakat bröd, chiagröt och färskpressad juice.

image-5

Sedan satte vi på lite julmusik och pysslade julpynt av kottar som vi har plockat på vår senaste skogsutfärd för det finns inget härligare än att sitta med köksbordet fullt av lim och miljarder små glitterbitar med mina två stillsamma, extremt finmotoriska barn.

image-8

Medan de pysslade helt för sig själva, för de är ju så bra på det, att göra saker med varandra helt utan min hjälp, förberedde jag lunch. Eftersom vi inte kom iväg till butiken då de var så inne i sitt kreativa skapande så tog jag vad vi hade i kylen. Det blev en liten anspråkslös vegetarisk sallad med quinoa och svartrötter brynta i hemkärnat smör och indiska kryddor med pinjenötter och surdegskrutonger (självklart hembakade). Bara lite experimenterande för mina barn älskar verkligen när jag överraskar dem med helt nya, spännande smaker.

image-6Efter lunch tog vi fram både Barbiedockorna och alla småbilar och bar allt till vardagsrummet för det är ju så mycket mysigare när de leker där istället för långt borta i deras eget rum. Och så lekte vi tillsammans i timmar för jag älskar verkligen att ligga på golvet med mina barn och bara leka. Helst rollekar. Så att jag får förvandlas till en bebis eller hund eller bil och verkligen känna att jag kommer in i mina barns värld.

image-7

Nu skall vi alla tre tillsammans börja förbereda den saffransdoftande asiatisktinspirerade skaldjursgrytan jag tänkte vi skulle servera till fredagsmiddagen, duka bordet, vika de stora nymanglade linneservetterna, tända ljusen. Ni vet, så att allt är klart och fint när mannen kommer hem från sin hemska resa den stackaren.

Ja, eller så inte.

Att tro.

Jag har sagt det förr och jag säger det igen. Man måste verkligen tro på sig själv när man skriver böcker. Alla de där dagarna du sitter helt ensam och skriver och skriver, innan du vet om du kommer att få din bok utgiven, innan du har fått någon feedback på din text då har du bara dig själv. Du måste tro att det kommer att gå. Du måste peppa dig själv, uppmuntra dig själv. Du måste tro på dig själv. Hur svårt det än är i perioder. Annars blir det ingen bok. Inget författarskap.

Idag är det storm och det är december och det är så mörkt att du nästan tappar bort dina egna tankar när du är ute. Jag hämtade barnen. Vi kämpade oss hem genom stormen och kylan och mörkret. Svor (jag) över alla våta sandiga utkläder som skulle av, torkade rinnande näsor på tröjärmen (sonen) och försökte fuska med handtvättningen (dottern). Men jag tände några ljus i köket och började laga mat och när jag stod där med mitt dagliga post traumatiska stresssyndrom efter hemfärden kom jag plötsligt att tänka på orden;  kortast och blekast vintersol…. och så sjöng jag lite, Jag tror, jag tror på sommaren…. sjöng jag. Då kom sonen in i och sa,

– Oj den däl sången äl så vackel mamma, jag blil så glad av den.

Jag stannade upp mitt i sången. Tittade på honom. Chocken var total. Total på grund av två saker. För det första, sonen är fem år gammal, 9 gånger av 10 som han öppnar munnen kommer något av följande tre ord ut.

1. OLÄÄTTVIIIIIST!!

2. BAJSKOLV!

3. Skejtbåld

Nu använde han ordet vacker! Att det ordet ens fanns i hans vokabulär där mellan alla bajskolval var för mig en total överraskning. Och för det andra använde han ordet vacker om min sång. Låt mig förklara något för er. Jag är fullständigt tondöv. Jag kan inte pricka en ton om mitt liv så hängde på det. Det är inte ofta någon använder ordet vacker när jag sjunger. Om man med inte ofta menar det har aldrig, aldrig hänt i hela mitt liv when hell freezes over kommer det att hända igen. ( Och ja, jag inser att han refererade till sången, inte till mitt utförande av den men det här är så nära jag kommer att komma beröm av mitt sjungande så jag tänker leva på det lääääänge i alla fall.)

Därför måste stunder som dessa tas in, memoreras, nedtecknas. Och jag tänkte, han har rätt. Man blir glad av den. Så jag tog honom i famnen och medan vi dansade runt i köket sjöng vi:

Kortast och blekast vintersol, finns en decemberdag
Kallad för Thomas Tvivlaren, för att hans tro var svag
Man skulle aldrig någonsin, trott på en sol, en vår
Ändå förvandlas vintern till, sommar varenda vår

Jag tror, jag tror på sommaren.
Jag tror, jag tror på sol igen.
JAG PYNTAR MIG I BLÅ KRAVATT
OCH HÄLSAR DIG MED BLOMMIG HATT
Jag tror på dröm om sommarhus och
med täppa och MED LINDARS SUS.
EN SPELEMAN MED SIN FIOL
OCH LUFTEN FYYYYYLLLLD MED KAAAAPRIFOOOL (man måste våga ta i ordentligt)

Midsommarafton natten lång, kärlek och dans och sång
Solen, som plötsligt börjat gå, upp och ner på en gång
Pojken med flickans hand i sin, viskar och får till svar
Löften han gått och hoppats på, under det år som var

Ok alla med nu….kom igen, SJUNG DET!!

JAG TROR, JAG TROR PÅ SOMMAREN
JAG TROR, JAG TROR PÅ SOL IGEN.
JAG PYNTAR MIG I BLÅ KRAVATT
OCH HÄLSAR DIG MED BLOMMIG HATT
JAG TROR PÅ DRÖM OM SOMMARHUS
MED TÄPPA OCH MED LINDARS SUS
EN SPELEMAN MED SIN FIOL
OCH LUFTEN FYYYYLLLLLLD MED KAAAAPRIFOOOOOL!

Och han hade rätt! Visst blir man glad?