Bananträd.

Jag älskar att skriva. Jag njuter av känslan att öppna ett tomt worddokumet och veta att jag får fylla det med text. Min egen text. Historier jag själva får hitta på, fantisera ihop. Utan att någon lägger sig i och ändrar eller tar bort eller rättar. Jag får skriva när jag vill, hemma i mitt eget hem. Jag måste inte rusa iväg på morgnarna, jag har inga tider att passa. Jag kan hämta mina barn när jag vill, hålla dem hemma om jag vill. Och ja, varje dag så är jag tacksam för mitt jobb. För jag älskar det. Men sedan tänker jag, är det tillräckligt? Älskar jag det tillräckligt? Älskar jag att vara författare för att jag kan hämta mina barn tidigt eller gör jag det för att jag älskar att skriva? Finns det något ännu bättre? Något mer? Är skrivandet mitt bananträd? Is this as good as it gets? Och räcker det? (varning långt inlägg julen gör en lite filosoferande)

Ni vet historien om den rike mannen som kom gående längs en landsväg någonstans i tropikerna och såg en fattig man som låg med halmhatten över ansiktet och vilade i skuggan av ett bananträd. Den rike mannen väckte den sovande och frågade honom lite anklagande:
– Varför ligger du bara här? Varför klättrar du inte upp i trädet och plockar bananerna? Sedan kunde du sälja dem på marknaden borta i byn!
– Varför då? frågade den fattige mannen.
– För att du sedan kunde tjäna tillräckligt för att köpa dig en skottkärra och då kunde plocka ännu fler bananer att sälja och tjäna ännu mer pengar.
– Varför då? kom svaret från mannen på marken.
– Så att du till sist kunde köpa dig en lastbil och börja sälja bananer till andra torgförsäljare och bli ännu rikare.
– Varför då? frågade den fortfarande tveksamma mannen på marken.
– För då kunde du till sist anställa folk som kunde plocka och sälja bananerna för dig och då kunde du ligga här under trädet och vila dig hela dagarna.
Den fattige mannen under trädet lyfte halmhatten från ansiktet och kisade upp mot den välklädde herren framför honom.
– Men det gör jag ju redan.

Jag har träffat mannen under bananträdet. Jag träffade honom i Åre förra vintern. Han är kompis till mannen och mig. Han ser ut som vilde från vidderna, som en guldgrävare från guldruschen i Alaska 1865 men är skidfotograf, bosatt i Åre. Fotar. Kör hundspann i fjällen. Lever. Han berättade att för två år sedan packade han sitt hundspann fullt och satte kurs från Åre hela vägen upp till Riksgränsen. En tur som tog honom två månader. Mitt i vintern. Genom fullständig vildmark. Helt ensam. Och när man ligger där bland sina hundar på en fjälltopp mitt ute i vildmarken och knaprar på lite torkat hundfoder för man har inte lyckats hitta någon annan mat den dagen och temperaturen ligger någonstans runt – 30 och man hoppas att man inte skall frysa ihjäl i natt, då har man tydligen ganska mycket tid att tänka. Tänka på mat. Vilket han tillät sig att tänka på mellan kl 19 och 21 varje kväll. Efter det måste han tänka på annat. Då tänkte han på livet. På vad han vill med sitt liv. På hur han ville leva. På vad som är hans bananträd.
Han frös inte ihjäl, Han svalt inte. Han tappade inte bort sig. Han kom fram till Riksgränsen, han kom tillbaka. Svettades så fort han steg in i ett hus. Och hade bestämt sig att det var det han ville. Inte att svettas men att köra hundspann, uppleva fjällen. Allt annat kunde han försaka. Så nu tar han bara tillräckligt men fotouppdrag för att klara sig. Han samlar inte pengar på hög. Han behöver inte nya grejer. Han bygger sitt hus själv. Han lever exakt det liv han vill. Han har hittar sitt bananträd. Och jag är lite avundsjuk.

För jag har inget bananträd!! Och jag får lite panik! Jag har ingen sak som jag skulle kunna försaka allt annat för. Ingen dröm som jag skulle vara villig att offra allt annat för. Inget ställe jag skulle ge upp allt för att få bo på. Jag älskar att åka skidor, visst men jag har inte släppt allt och flyttat till alperna för att jobba kväll på en bar så att jag kan åka skidor hela dagen. (eller ja, det har jag gjort, när jag var ung men jag har kommit tillbaka.) för jag vill också kunna åka till Thailand och bo på ett fint hotell. Jag älskar att vara på landet men jag har inte sålt lägenheten i stan och blivit bondmora på heltid. För jag vill också kunna gå på stan och äta middag på restaurang när jag vill. Jag tycker om att surfa. Men jag har inte dragit familjen med till Indonesien för att sova i en hängmatta på en strand i sex månader för jag tycker också om att sova i rena lakan och ha en fungerande tvättmaskin och ett dagis vart mina barn går varje dag. Och jag tänker att jag är en fake, en fuskare, en halvmesyr. Jag har inget bananträd och jag får lite panik.

Så jag slutar skriva för dagen. Bestämmer mig för att hämta barnen lite tidigare istället. Gå till skridskobanan. För att slippa tänka på mitt icke-existerande bananträd. Vi promenerar iväg längs gatan, skridskorna runt halsen, hand i hand. Dottern berättar om sin dag. Sonen sjunger.

– Nu äl det ju igen, nu äl det jul igen och eftel julen kommel posten och det val intlessant och det val intlessant föl däl emellan kommer fastel.

Över hustaken skymtar solen och det doftar vinter i luften. I fönstren på husen vi går förbi lyser julstjärnor. Jag kramar mina barns händer. De kramar mina tillbaka. Och jag inser. Det här är mitt bananträd. Tiden med mina barn. Det är den jag skulle försaka allt annat för. Precis så här är as good as i gets. Och det räcker. I alla fall just nu. Kanske kommer äventyren senare. Men just nu räcker det.

Och det är inte lika svettig som att åka hundspann genom den svenska vildmarken. Det kan ni se här:

https://www.youtube.com/watch?v=6bD3AITwras&feature=youtu.be

Annonser

4 thoughts on “Bananträd.

  1. Jättebra Tinka! Känner också tidvis på dendär bananträdspaniken. Någon kallar det säkert mittlivskris, men känns ju såklart mer unikt än så ;). Extrembananträden (s uppnåbarhet) ändras snabbt när man får barn. Bra perspektiv på att njuta av nuet! Och känner liksom Helsingforsvinterns luft och björkvedsdoft här på distans. Tack för det och God Jul!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s