Varför bloggar jag?

Jag sitter hela dagarna och skriver böcker. Och när jag sedan slutar skriva för dagen så bloggar jag. Det kan ju tyckas lite märkligt. Man skulle kanske kunna tro att jag var trött på att skriva efter en hel dag framför datorn. Att jag skulle göra något annat, något vettigt till och med. Det gör jag inte. Jag bloggar. Och nu vet jag varför. För då kan jag blogga om att min senaste bok nu finns i butik och få en sådan översvallande respons att jag blir varm hela vägen in i hjärtat. Massa människor har gratulerat mig. Jag lade ut länken till min blogg på facebook och massa människor har delat den. Och kommenterat. Massa människor har tagit sig tid att skriva något till mig, om mig, om mina böcker (jepp för nu är de två). Till och med folk jag inte känner. Folk jag aldrig har träffat. Underbara saker. Snälla saker och hela jag blir alldeles genomlycklig. En kompis till mig hade delat länken på sin fb-sida och två för mig helt okända människor hade skrivit följande kommentarer under den:

Har precis börjat läsa Löftet och kan inte lägga den ifrån mig. Vakade nästan hela natten sö-må eftersom jag inte kunde sluta läsa (inte så bekvämt att gå på jobb efter det….). En av de mest gripande böcker jag någonsin läst.

Jag har läst båda och kan varmt rekommendera dem! Fattig tänker jag ofta på trots att det redan är en månad sedan jag läste den (som e-bok). Den både berörde och öppnade ögonen.

Kan ni tänka er? Det är mina böcker de pratar om. Böcker jag har skrivit helt själv. Nu vet jag inte vem personerna i fråga är men de måste ju vara extremt intelligenta, fantastiska, trevliga, roliga och vackra människor, det hör man ju, och de har tagit sig tid att skriva så där fint om mina böcker. Och det kan jag lova er att man lever länge på. Därför bloggar jag.

Eller så bloggar jag av en helt annan orsak. Nämligen den här. När man har en blogg kan man berätta för massa, massa människor att man skall resa till Thailand i morgon. Det som man inte riktigt kan så där IRL (mamma och pappa; det betyder in real life) utan att verka skrytsam. Men det kan man när bloggar. Så det gör jag nu. För jepp i morgon åker vi till Khao Lak i Thailand med familjen och bara jag överlever flygresan med en femåring som kan sitta still just ungefär 4 sekunder i taget och dessutom tenderar att bli åksjuk väldigt lätt, så skall jag ligga i en solstol och sippa vackra fruitpunches med fina utskurna fruktskivor i, jag skall läsa böcker, jag skall simma i ett alldeles ljummet hav, jag skall vandra på kritvita stränder och plocka snäckor, jag skall äta ihjäl mig på Pad Thai och Green Currys, jag skall leka med mina barn som inte behöver några utebyxor eller mössor eller vantar eller snöblöta stövlar, jag skall ligga på stranden och se dem leka i vattnet, jag skall gå på massage,jag skall ta en drink på terassen med mannen när barnen somnat och prata, jag skall slänga mig med några Sawadii-khaan och Khop-khun-khaan och känna hur jag är världsvan, lugn, varm och lycklig. Och så skall jag komma tillbaka och den 9.2 skall jag berätta allt för er, med bilder och allt. Vare sig ni vill eller inte. För det är min blogg. Och det är därför jag bloggar.

Annonser

Nu är den här!

Jag skriver böcker. Jag skriver böcker därför att jag älskar det. Jag älskar att hitta på historier, fylla sida efter sida med ord. Älskar att se berättelsen ta form framför mig. Älskar känslan av min fingrar på tangentbordet. Så jag skriver. Sida efter sida. Kapitel efter kapitel. Och så en dag skickar jag in manuset till förlaget, de rättar, kollar, trycker och så blir det förseningar och allt tar sjuuuukt länge och jag hinner glömma bort att en bok faktiskt är på väg.

Tills jag plötsligt får ett e-mail. Nu är den här, står det. Och nervositeten sköljer över mig. Ja mina kära vänner. Nu är den här. Boken. Min andra roman. Skriven, redigerad, tryckt och levererad. Nu kan den köpas. Och kan den köpas så kan den läsas. Och det gör mig så oerhört nervös. För det är ju fruktansvärt att alla som vill kan läsa, begrunda, granska, bedöma. Något som jag har producerat. Något som jag har skrivit helt själv.

Därför har jag nu kommit fram till den perfekta lösningen. NI får köpa den, det får ni väldigt gärna men ni måste lova att inte läsa den. Bara lägga den på soffbordet, ställa in den i bokhyllan, äga den. Men inte läsa den. Inte innan jag har emigrerat till Vladivostok och bytt hårfärg.

Boken ser ut så här: fattig

 

Den handlar om det här:

När Nina hittas mördad på Andra Långgatan i Göteborg kallas hennes vän, barnpsykologen Paola in för att framföra dödsbudet till Ninas två barn. Hon hittar femåriga Sophie på den nattöppna förskola hon går på men femtonåriga Wille finns ingenstans. I skolan har de inte hört av honom på länge och till lägenheten återvänder han aldrig. När polisen börjar misstänka Wille för mordet blir Paola allt mer desperat i sitt sökande efter honom. Det kan inte vara han, det får inte vara han. För hans egen skull, för Sophies skull, den lilla flickan som nu står helt ensam i världen.

Men vad gjorde Nina, en förskolepedagog och tvåbarnsmamma på Andra Långgatan sent en natt? Paola trodde att hon kände Nina men blir tvungen att inse att det fanns mycket i Ninas liv som hon inte visste något om. Och varför använde Wille ordet fattighjon när de sist sågs? Samtidigt tvingas Paola fråga sig själv varför hon så gärna vill rädda Wille och Sophie, är det för deras skull eller för sin egen?

 Det här är andra boken i en serie om barnpsykologen Paola. Det är en historia om hur det är att vara fattig i ett land där fattigdom, riktig fattigdom, inte anses existera. Där fattigdom är något fult, något självförvållat. Det är en berättelse om utsatthet och smärta. En historia om vad kärleken till ens barn kan driva en till att göra.

Ni kan få den här:

http://www.bokus.com/bok/9789175539232/fattig/

Och snart på adlibris och i bokhandlar också. Och för er som inte har läst min första bok, passa på att beställa den samtidigt, så kan ni placera dem bredvid varandra i bokhyllan. Olästa. Bara köpta. Mina nerver klarar inte något annat.

Vi sportar.

Skrivit? Vem jag? Nej jag har inte skrivit idag heller. Varför det? Elementärt kära Watson. Har du två barn, då är du hemma med sjuka barn två veckor, inte en! När den ena slutar hosta då börjar den andra. I fredags var båda hemma, idag bara sonen.

Och när man har två barn så nära varandra i ålder så är det är ju ganska mysigt att få vara med bara ett barn en hel dag. Man får liksom möjlighet att se dem på ett annat sätt. När inte syskonet är där. Se vem de är helt själva. Får möjlighet att upptäcka deras personlighet. Det har jag nu gjort. Och inser lite för sent att jag gärna hade det oupptäckt. Sonen har tydligen bara ett pesonlighetsdrag. Ett som överskuggar allt annat. Ett som driver honom i allt han gör. Han måste vinna. Och det spelar ingen roll vad det är han gör. Han måste vinna.

Vet ni vad det här är?

image-30

 

Knallröda kinder. Håret blött av svett. Är det.

1. Sonen som har sprungit maraton?
2. Sonen som har genomfört ett triathlonlopp?
3. Sonen som har spelat Afrikas Stjärna?

Rätt gissat. Det är nummer tre, Afrikas Stjärna! För vissa ett sällskapsspel, för andra en extremsport. Ni ser, den spänning som det här spelet orsakar är fullständigt oliiiidlig! Varje gång. Varje jäkla gång av de 835 gånger vi har spelat det idag. Det går till så här när vi spelar:

Jag frågar om vi skall spela Afrikas Stjärna.
– JAAAAAAAA ropar han så att det ekar genom hela kvarteret och hans kinder blir omedelbart knallröda!

Den första svettdroppen bryter ut i hans panna. Vi tar fram spelet, lägger alla de små runda pappbitarna på de röda prickarna på planen. Sonen pekar på varje rund och säger:

– TÄNK MAMMA OM AFLIKAS STJÄLNA LIGGER HÄÄÄL!

På varje plupp, varje, varje plupp. Innan vi har kastat tärningen en enda gång. Så börjar vi. Han först. Kommer till en plupp. Med darrande händer vänder han andäktigt på den lilla pappbiten. Han vågar inte andas, vågar inte titta. Han stiger upp, hoppar jämfota. Tittar äntligen på pluppen. TOM! Ingenting där! Han faller ihop på golvet. Besvikelsen är total. Han är ett nervvrak. Vi har öppnat en plupp. En enda plupp. Min tur. Han är tillbaka upp på fötter, hoppar, springer runt i cirklar, vågar inte tittar när jag vänder. Stöter ur sig konstiga läten. Och så fortsätter det. Han blir rödare och rödare, hoppar mer och mer, hyperventilerar, blinkar bort svetten som nu rinner ner i ögonen på honom.

– ÅÅÅÅÅÅHHHH VAL ÄÄÄÄÄÄÄL DEN??? Ropar han med ungefär 4 sekunders mellanrum.

Så till sist händer det otroliga, det vidunderliga, det största miraklet av dem alla. Han hittar Afrikas Stjärna. Lyckan är så stor att han ylar rakt ut! Lyfter upp den gråa diamanten över huvudet. Springer några varv. Men så skall han hinna hem också. Innan mig. Om jag hittar en hästsko. Och nu kulminerar hans iver och nervositet i ett sådant okontrollerbart stress att han börjar salivera. Dregel rinner över underläppen på honom och droppar ner på spelplan. Han märker det inte ens. Han slår, han går, han har råd att flyga och han kommer i mål. Han VIIIINNNNNNEEEEEEL!!!!

Vi byter t-shirt till en som inte är genomblöt av svett, vi torkar av spelplan från pölarna av dregel, vi blandar om, delar ut plupparna. Vi börjar om. Igen!

– TÄNK OM AFLIKAS STJÄLNA ÄL HÄÄÄL MAMMA?

Då förstår ni väl att man inte hinner skriva! Vi sportar!

 

 

 

 

Vad väntar du på?

Dottern fortfarande förkyld, skrivningen därmed fortfarande på paus. Men det gör inget. Vi läser sagor. Tittar på YouTube klipp av gymnaster och vattenparker och skidåkare. Kollar barnkanalen. Vi spelar spel. Vi ritar. För något slog mig i morse. Jag var trött när väckarklockan ringde. Oändligt trött för när ett barn har skrällande hosta så hostas det ju inte bara på dagen. Och mannen är på resa och jag var irriterad och lättretad och på sjuuukt dåligt humör. Då kom jag att tänka på något.

I fredags var min syster på begravning. Jennis begravning. Jenni som jag skrev om här:

https://bliforfattare.wordpress.com/2014/12/05/perspektiv/

Jenni hade cancer och hon dog. Och det är så ofattbart sorgligt för det kom inget mirakel. Hon levde precis som alla vi andra. Hon var precis som alla vi andra. Och så fick hon cancer och så fick hon veta att hon skulle dö. Hon skrev om det i sin blogg. Hon planerade att fira julen i ett vitt sagolandskap men sedan vågade hon inte planera något mer. Och julen kom och den var precis så magiskt vacker som den skulle vara för det var Jennis jul. Sedan smalt snön och Jenni somnade in. Två dagar före hon skulle fylla 41 år dog hon och den oändliga sorg och saknad hennes familj lever med just nu kan jag inte ens föreställa mig.

Jag vet inte vad Jenni tänkte på under sin sista tid. Jag kände henne inte. Jag har liksom ingen rätt att sörja henne. Jag läste hennes texter. Beundrade hennes livsglädje, hennes lugn inför det som var. Men jag kände henne inte. Ändå har hennes död berört mig oerhört djupt. Och jag skäms för jag vet att det på något plan är av totalt egoistiska skäl. För jag tänker på hennes familj som förlorat henne, på hennes kompisar, på henne själv. På Jenni som visste att hon skulle dö. Och jag tänker vad om det hade varit jag. Jag som skulle dö. Min familj som skulle förlora någon de älskar.

Det var inte jag. Men tanken finns kvar. Varför just Jenni och inte någon annan? Varför inte jag? Och jag tittar på min 7-åriga dotter som sitter bredvid mig i soffan och kollar på barnkanalen och här någonstans tar mina egna ord slut och jag blir tvungen att låna någon annans. Någon som har sagt det före mig:

Om det hade varit jag som hade dragit den där fruktansvärda nitlotten. Om det hade varit jag som vetat att jag skall dö.

Vad skulle jag då ångra att jag aldrig hade gjort?

Vad skulle jag då ångra att jag aldrig hade fått sagt och till vem?

Och när jag har funderat ut detta måste jag ställa mig själv den allra viktigaste frågan.

Vad är det jag väntar på?

Det måste vi alla. För alla deras skull som inte längre kan. För Jennis skull.

Världens bästa sömnmedel?

Idag har jag inte skrivit. Idag har jag läst. Läst en miljard böcker högt för dottern. Jepp, hon är förkyld och hemma. Och jag tänker att det är inget som helst problem att ha en stor 7-åring hemma en dag, jag kan jobba hur bra som helst. Det kunde jag inte. För jag har gett mig själv en enda regel när det kommer till underhållning av mina barn.

Jag har tilldelat mig själv rätten att säga nej till allt jag inte orkar göra. Leka med Barbiena? Nej, det hinner jag inte just nu. Pärla armband? Nej jag måst börja med middagen tyvärr, Rita? Nej det kan du göra utan mig. Nej, nej och åter nej och jag får inte ens dåligt samvete längre.

Men sedan kommer frågan jag svarar ja till. När mina barn frågar mig om jag kan läsa en saga eller bok för dem då svarar jag ja. Varje gång. Det har jag lovat mig själv. Det är mitt bidrag till deras framtida skolframgång. Min insats för att väcka deras litterära intresse. Man hinner alltid med en kort, även fast middagen måste lagas eller tvätten hängas eller e-mailet skrivas. Det finns bara ett problem. Att hållas vaken. Idag ville dottern höra mååååånga böcker. Låååånga böcker. LasseMajas detektivbyrå. Hela förbannade serien. Och det är roligt att läsa för dina barn. Den första stunden. När du sätter dig bekvämt i soffan och dottern breder ut filten över er båda och hon lutar sig mot dig och du börjar. Du läser med inlevelse de första kapitlen. Gör rösterna rätt, hoppar inte över några stycken. Du sitter rak i soffan. Vaken, pigg, med i texten. Men så plötsligt kommer den. Tröttheten. Den ofattbara sömnigheten som övermannar dig totalt. Som får dina ögonlock att bli fullständigt blytunga, får din kropp att sjunka ihop i ett komaliknande tillstånd, får din nedre käke att falla ner mot bröstet. Och det är en kamp om livet att hållas vaken. Du försöker stänga det ena öga, sova som en delfin med ett öga i taget. Du föreslår en paus, du kämpar på. Men du somnar, ofelbart så somnar du. Mitt i en mening, mitt i ett ord så att dottern måste knuffa till dig i magen med armbågen. Och det spelar liksom ingen roll om du var trött innan du började läsa. Det spelar ingen roll vad det är du läser. Den kommer i alla fall. Tröttheten. Den förlamande tröttheten. Den du ibland så desperat famlar efter på nätterna när du inte kan sova. Den du försöker hitta med piller, med melatoninspray. Den som gäckar de flesta av oss ibland. När allt vi borde göra är att sätta oss upp och läsa en saga högt för oss själva.

Nästa gång! Undrar vad mannen kommer att säga?

Kalas.

När man skriver får man en möjlighet att komma in i andra världar. Att se saker ur andra perspektiv, att gå en liten stund i någon annans skor. Det är så det känns när man skriver. Som att man får tillgång till en värld man annars inte är inbjuden till. Det är ju lite samma sak man är ute efter när man läser böcker. Att uppleva en historia som inte är ens egen. Att ta del av ett liv man själv inte har levt. Men när man skriver böcker kommer man ännu närmare historien, lär känna karaktärerna ännu bättre. Så man upplever verkligen det som händer i boken. Men besöker verkligen den världen. Och det är ju en av alla de saker som gör det här yrket så fantastiskt.

I går hade vi kalas. 7-års kalas för dottern. Det var disco och pannkakor/plättar (se, här skiljer sig svenskan och finlandssvenskan) och kladdkaka och ballonger och fiske och presenter. Och ja, det var lite svettigt och en kort stund innan alla kom tänkte jag varför?? Varför har vi inte bara utlokaliserat kalaset? Varför i fridens namn har vi bjudit in 15 st 6 och 7-åringar på en söndageftermiddag. En söndag då vi skulle kunna vara i skidbacken, laga god mat, läsa en bok, dricka kaffe, träffa kompisar. Varför har vi blåst upp självlysande ballonger och ställt ut massa skålar med ostbågar som jag vet att kommer att trampas in i mattan i barnens rum och knåpat ihop en playlist med Justin Bieber och Isak Elliot och Sean Banan och stekt pannkakor/plättar hela lördagskvällen och bakat kladdkaka och fyllt stora skålar med godis. Varför? För nej, det är inte såååå roligt att ha 16 stycken sockerstinna och kalasuppspelta 6-7-åringar som alla äter chokladkex med två händer på din ljusa matta i vardagsrummet.

Ändå älskar jag dessa kalas. Älskar när de första gästerna ringer på dörren redan 15 minuter före utsatt tid för de bara inte kunde vänta längre. Älskar när alla dessa små gäster som är så finklädda och ivriga och glada väller in i vår hall. Vet ni varför?

Jo, för att de alla kommer för att fira min dotter. Min älskade lilla baby. Hon som föddes igår, hon som jag tycker helst bara skall sitta här hemma med mig och vara liten. Henne har de kommit för att fira. För de är hennes kompisar. Kompisar som hon blir så strålande glad av att se. Kompisar som hon kramar när de kommer in. Kompisar som har fina presenter med kort som de har ritat själva, kort med massa hjärtan på bara för att de tycker så mycket om henne, paket med små halsband de mödosamt har pärlat till henne, av pärlor som stavar Filippa och deras eget namn bredvid. Kompisar med vilka hon spenderar sina dagar. Med vilka hon har ett liv jag inte är en del av. Och därför älskar jag att den här söndagseftermiddagen få se henne i ett sammanhang jag inte tillhör. Att få besöka den del av hennes liv vart jag inte äga tillträde.  Att få träffa den person hon är när jag inte är med. Den person hon kommer att bli.

Och hon är så glad och de små gästerna ger sina presenter och sedan äter vi plättar och någon spiller ut hela skålen med sylt och någon dricker fyra glas saft på raken och någon stiger upp på stolen och ropar – DE HÄR PLÄTTARNA ÄR TOTALT GUDOMLIGA och säkrar därmed mannens (som har stekt plättarna) eviga kärlek och så är det fiske och så disco och de dansar så att svetten rinner och ljudvolymen är högre än på en hårdrockkonsert och några spontanbrottas och några jagar varandra och några äter så mycket ostbågar så de nästan spricker och jag trycker undan oron över våra golv och möbler och grannar och njuter. Njuter över att ännu ett år få vara med. Få dansa loss till Sean Banan, få höra vad de pratar om, få se dem vara tillsammans. För jag vet att min tid på min dotters dansgolv är räknad. Jag vet att risken är överhängande att nästa gång jag får tillstånd att dansa med hennes kompisar är på hennes bröllop. Jag vet att hon snart, väldigt snart, alltför snart flyttar in i denna andra värld permanent, denna värld jag inte tillhör, denna värld av kompisar hon är på väg mot. Och jag kan inte följa med henne dit. Jag kommer att bli kvar här. Mannen och jag. Med mattan med chokladfläckarna som aldrig riktigt gick bort. Med skålarna som inte längre kommer fyllas med ostbågar. Med alla lugna söndagseftermiddagar vi kan önska oss. Och hon kommer att komma och hälsa på oss men inte längre bo här hur gärna jag än skulle villa. Och vi kommer kunna njuta av lugnet och sörja över tystnaden men mer än det kommer vi kunna vila i tryggheten att vi vet att hon har det bra. För hon kommer vara med sina kompisar. Och dem känner vi. Dem har vi dansat med. Dem har vi ätit plättar med. Och det var en ära och en ynnest och ett privilegie. Och ganska skönt när de gick hem.

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Fina va?

image-28Visst är det rörande!

Väntan är över, nästan.

Bokbranschen är inte världens snabbaste bransch. Kanske är det så det skall vara. Kanske är det meningen. Att saker skall få ta tid. Att man skall skynda långsamt. Precis som när man läser. Det skall få ta tid. I en värld där allt annat skall gå så fort. Då skall läsningen få ta tid. Och jag förstår. Jag tänker att jag inte skall stressa. Inte vara otålig. Jag andas, låtsas att jag inte bryr mig. Väntar! Tänker på vad man säger: Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Det är den officiella versionen.

I smyg tänker jag så här: Bla, bla, bla! Herreegyyyyyd ändå hur länge måste man vänta!!! Utgivningen av min andra bok är försenad, försenad från förlaget, tryckeriet, överallt! Och det är tydligen vanligt i den här branschen, det måste man ta, vänja sig vid. Men jag vill inte!!!!! Jag hatar att vänta! Jag tål inte när saker går långsamt. Får stressutslag av bara tanken på att vänta. Ändå har jag inget val. Så jag väntar. Otåligt, men jag väntar. Som barnen som ofelbart exakt tre och en halv minut in i den två timmar långa bilfärden till landet frågar:

– När är vi framme?

AAAAALLLLLDRIIIIIG!!!! Har jag lust att skrika till dem men biter mig i tungan. Sätter på en ljudbok, mutar dem med tuggummi, pratar, väntar. Och det går. Varje gång så går det. Varje gång så kommer vi fram.

Och det har jag gjort även denna gång. Kommit fram. Nästan i alla fall. Nej, den trycka upplagan av boken finns inte i butik än men nu finns den som e-bok. Jepp, nu går den att köpa. Att läsa. (Och det faktum att det stressar mig ännu mer att den nu är ute än det gjorde att vänta på den tänker jag förtränga.) För nu är den här. Nu har jag väntat klart. Nu är jag framme.

Ni kan köpa den här:

http://www.bokus.com/bok/9789175539102/fattig/

och här:

http://www.adlibris.com/se/e-bok/fattig-9789175539102

Och så får ni själva bestämma om den var värd att vänta på men jag hoppas det. (och så måste ni lova att även köpa den trycka upplagan när den kommer för det är så svårt att signera era iPads)