Den perfekta fredagen (nästan).

Inget skrivet idag! Trots att jag vet att jag borde. Jag har missat så många skrivdagar den senaste tiden. Sjuka barn gör det nämligen. Får dig att missa skrivdagar. Men vet ni vad annat man missar när man har sjuka barn? Något mycket mera störande än skrivdagar? Jo, din frisörtid! Den där underbara stunden du hade bokat för att äntligen få klippa ditt hår! Ditt hår du borde ha klippt redan innan ni åkte på resa för tre veckor sedan men inte kunde för dina barn hostade då. Ditt hår som du äntligen skulle klippa för två veckor sedan och inte kunde så du bokade om till förra veckan och kunde inte så du bokar om igen. Till idag! Och då kan man inte skriva några böcker. Inte när man har den perfekta fredagen. Nästan.

Den går så här: Du stiger upp innan man och barn har vaknat för att gå träna. Du kommer hem igen när de alla tre står i hallen, påklädda och färdiga att gå. Du hinner precis ge dem en puss innan du vinkar av dem. Du duschar och äter frukost och dricker ditt morgonkaffe helt ensam i lugn och ro. Du läser tidningen, tar din jacka och promenerar till frisören! I vårsolen. Du tänker att det här med att vara författare är nog ganska lyxigt i alla fall. Inspirerad av vårsolen och ljuset och fredagen säger du till frisören att hon skall färga det ljust och klippa det kort! Jättekort! Du vågar, du vill. Och det blir klart och du är otroligt nog jättenöjd och du går på lunch med en kompis och hon säger

-Åååh vad fint det är, jättesnyggt!

Och du är ännu lite nöjdare. Och du går till mataffären och köper fredagsmiddagen och snacks för ikväll släpps nya House of Cards och det skall ni titta på med mannen och sedan hämtar du dina barn och dottern kramar dig och säger:

– Mamma, vad fin du är i håret.

Och din fredag blev ännu lite bättre och tillsammans går ni för att hämta sonen och han kramar dig och tittar på dig och säger.

– Mamma, ditt hål äl jättefint!

Och du tänker att mycket bättre än så här blir det inte. Och ni lämnar dagis och promenerar till lekparken och du småler för dig själv och då fortsätter sonen.

– Mamma, jag tyckel faktiskt du äl jättefin i hålet för du sel helt ut som Amos. Och jag tyckel om Amos.

Jag tycker också om Amos. Amos är sonens kompis, nyss fyllda 6 år är han ett mycket gulligt barn men likväl ligger han inte jättehögt på min lista över frisyrförebilder.

Det var en perfekt fredag, nästan! Men man kan nog titta på House of Cards iklädd mössa också!

Annonser

Härdad.

Nu har jag börjat få de första reaktionerna och recensionerna på nya boken. Och jag kommer kanske inte att måsta emigrera till Vladivostok och byta hårfärg. Jag kan bo kvar. De tycker om den. Folk som läst den tycker att den är bra. Folk skriver till mig och gratulerar. Folk kommer fram till mig på gatan och berättar att de var totalt fast i boken. Att de älskade den. Att den berörde! Och jag strålar av glädje. Lyckan är total. Lättnaden är total. För det är så nervöst innan man vet. Det är så fruktansvärt hemskt före någon har läst den, före du vet. Du är övertygad om att ingen kommer att tycka om den. Du är helt säker på att det var ett enormt misstag att den någonsin publicerades. Du vet att folk kommer att hånskratta åt den. Du vänder på klacken och springer när du träffar folk. Du är ett fullständigt nervvrak.

Och då är det här ändå min andra bok. Jag borde kanske vara van? Jag borde ha lärt mig? Jag borde vara härdad. Det är jag inte. Och jag är så avundsjuk på folk som inte stressar upp sig för allt och inget som jag. Som behåller lugnet oavsett vad som händer. Som tänker rationellt i krissituationer, som aldrig tappar fattningen. Ni vet de som i flygkrascher och tågolyckor lugnt räddar alla andra först och sedan till sist någon drunknande kattunge innan de sätter sig själva i säkerhet. Lugna, rationella människor som aldrig överreagerar. Varför är jag inte sådan tänker jag. Varför är det inte jag? Tills jag inser varför. Tills vi åker till landet över helgen och fiskar och jag lyckas fånga något på bild som förklarar allt. Jag är inte härdad för jag har ingen lillebror.

Det har min dotter. Har nästan alltid haft. Och därför är hon härdad. Luttrad. Hon tappar inte fattningen. Låter sig inte bekommas. Inte vad som än händer. Så härdad att en fullskalig vapenattack riktad rakt mot henne inte ens berättigar ett höjt ögonbryn. Beviset ser ni här:

image-39

image-35

image-36

image-37

Hon blinkade inte ens! Räddade bara lunchen! Hon är härdad!

 

Det finns hopp.

Nu är jag äntligen tillbaka vid datorn. Jag har båda barnen på dagis efter veckor av sjukstuga, jag har tid, jag har lugn. Och jag har enorm skrivkramp. Det står fullständigt stilla. Jag tvivlar, på min bok, på mig själv, på hela mitt yrkesval. Jag är fullständigt övertygad om att jag aldrig mera kommer att kunna skriva ett enda ord. Jag har ångest. Mina fingrar ligger stela som pinnar på tangentbordet och vägrar röra sig. Jag får inte ner ett enda ord på pappret, inte en enda mening formas i mitt huvud. Men jag sitter kvar. Rör mig inte. Tvingar mig själv att inte lämna datorn, inte ge upp. För jag vet. Jag vet att det enda sättet att bota skrivkramp är genom att skriva. Så är det. Det hjälper inte att göra något annat emellan. Det går inte att stiga upp och samla på dig inspiration. Om du vill skriva böcker då måste du skriva. Också när det tar emot. Så jag sitter kvar. Fastlåst vid datorn. Och så plötsligt händer det. Mina fingrar tar några trevande steg över tangenterna, rör sakta på sig. Ett ord bildas på skärmen. Mot alla odds får jag ner ett litet ord. Genom allt tvivel och all osäkerhet tränger sig ordet igenom och landar på datorskärmen och lättnaden är enorm. Det var allt som behövdes. Självförtroendet återvänder. Jag vet att jag kommer att lyckas. Ännu en gång kommer jag att komma igång. Ännu en gång kommer jag att skriva en bok. Ett ord i taget. Men det kommer att gå. Det gör det alltid.

Precis som allt annat. Precis som när februarimörkret känns som allra gråast och kallast och ruggigast. Precis när du hinner tänka att mörkret aldrig kommer att ge vika. Att ljuset aldrig kommer att återvända. Då åker du till landet över helgen och snön ligger kvar på alla skuggsidor och fjärden är ännu täckt av is och kylan är rå och kall. Men det gör inget för när du går över gräsmattan ser du plötsligt det här:

image-38

Mot alla odds har snödropparna kämpat sig upp genom snöslasket som ännu på morgonen täckte gräsmattan. Årets första lilla trevande blomma! Och du vet att våren nu är på väg och vad som helst är möjligt! Ett ord i taget. En blomma åt gången. Ett litet steg i taget. Allt är möjligt. För kan snödropparna växa i februari då skall väl jag kunna skriva en bok!

Vad är det du skall göra? För titta på bilden igen. Kan de där små blommorna så kan väl du!

En bra idé.

När man skriver böcker kommer man ibland på en idé man gärna skulle få in i sin historia. Det kan vara en karaktär eller en händelse som man tycker verkar så bra i början men som sedan sist och slutligen inte alls passar in eller tillför något. Då måste man ta bort den. Hur mycket man än har skrivit på den, funderat på den eller tänkt på den. Deleate knappen bara och så tjopp är den borta. Och det är rätt skönt att man kan göra så. Ändra sig. Ta bort. För alla idéer man har är inte världsbäst.

Inte heller i riktiga livet. Men där kan man inte ta tillbaka dem. Inte radera dem tjopp bara. Där får man stå sitt kast. Det gjorde jag i helgen. Helgen efter att jag har varit hemma med sonen i 8 dagar för att sköta hans salmonella. Då var inte alla idéerna jag har haft super bra. Speciellt inte denna: Mannen fyller år i augusti. Mitt i varmaste sommaren, mitt i ledigheten, i solen, efter veckor av semester tillsammans. Och då är det lätt att komma på superhärliga idéer. Förra året kom jag på det här:

– Stort grattis på födelsedagen, älskling. Du skall ta dina två bästa kompisar och åka till alperna en långhelg på vintern.

Ja, så skrev jag på kortet. Så sa jag. ( att jag sedan alltså inte har råd att ge honom en resa till alperna så han fick betala det själv det gör liksom inte så mycket, jag gav honom idén, tiden och tillståndet att åka och alla vet att det är tanken som räknas i alla fall) Och det var supertrelivgt och jag är en sådan snäll fru och han ringde kompisarna som han har säsongat med i alperna i sin glada ungdom och de hurrade och sa till sina fruar att jag minsann hade sagt att de skulle åka och jag var så härlig och allt var roligt.

Det var då det! På sommaren!

Men nu är det inte sommar längre. Utan vinter. Och det betyder att han ju faktiskt skulle åka. Till alperna. Där det var pudersnö. Och sol. Och god mat. Och after ski med kall öl. Och hotellsängar med rena, vita, lakan och fluffiga täcken. Och jag skulle inte komma med. För jag skulle vara här hemma med salmonellasonen och hans syster. Och mannen hade fantastiskt roligt och de bokade en guide och åkte couloirer och puder och galet många fallhöjdsmetrar och han skickade bilder och filmklippar och jag unnade honom verkligen det och jag var så glad för hans skull och han är verkligen värd det! Och nästa år får han ett par jävla strumpor i födelsedagspresent!

Harmoni.

Nej, jag har inte skrivit idag heller. Inte en rad. Inte ett ord. Jag har varit i skidbacken. Hela dagen. Men jag är inte stressad för det. Jag är harmonisk. Och jag har bestämt att sonen har inte salmonella utan vi har sportlov. För det låter trevligare eller hur? Och det här sportlovet kommer jag att komma ihåg som det då jag tog ett mycket stort steg framåt i mitt föräldraskap! Sportlovet då jag nådde ljuset i tunneln. Nu är jag harmonisk.

När man får sitt första barn läser man böcker om alla olika faser som barn går igenom. Man är nervös, kollar, väntar, bockar av de stora hållpunkterna. Ni vet, vända sig från rygg till mage, äta, krypa, gå, tala. Man jämför, gläds, oroar sig. Men man vet inte att det egentligen inte spelar någon som helst roll. Inget av det som står i böckerna. Man förstår inte som nervös förstagångsförälder att att det är fullständigt egalt när din kära avkomma vänder sig från mage till rygg, äter mos, kissar på pottan. Det underlättar inte ditt liv det allra minsta. Gör inte din vardag något lättare. Man vet inte att det egentligen finns bara tre stycken framsteg som ditt barn gör som på allvar påverkar kvaliteten av ditt liv. Tre steg som tar dig närmare ett liv i fullständigt lugn och harmoni.

Steg ett. Ditt barns armar räcks ner till deras egen rumpa och därmed kan de torka sig själva. Det här är en milstolpe värd att skåla för. För nu behöver du aldrig mer stå inklämd i ett litet hörn av en flygplanstoalett och vänta på att barnet i fråga bajsar mycket illaluktande i en kvart.
Du behöver aldrig mer ta med lillebror och alla jackor och mössor och vantar ni precis har fått av er på kaféet och klämma in er allihopa i världens minsta toalettbås när ni går och fikar.
Och du behöver aldrig mer vakna kl 3.30 av att en nattkissare ropar i mörkret.
-JAG ÄR FÄÄÄÄRDIG, KOM OCH TOOOORKA!
Ja ni förstår! Vem bryr sig om barnet har lärt sig använda pincettgreppet liksom?

Steg 2. Ditt barn lär sig att kräkas i en bytta när det är magsjukt. Mina vänner, detta steg är värt att ta fram årgångschampagnen för. Man kan lägga barnet i sin säng. Ställa en bytta bredvid. Och de träffar rätt! Mitt i natten. Och du kommer in i tröstar och tömmer byttan och så kan du gå tillbaka och lägga dig. Och du behöver inte byta lakan och tvätta madrasser och soffor och mattor och kläder och dig själv i en hel vecka. Du tömmer bara byttan!
Och man som satt och väntade på att barnet skulle säga sitt första ord? Who cares liksom?

Steg 3. Det sista steget. Det som jag har tagit idag. Det som har tagit mig till ljuset i tunneln. Det som gör att jag nu som mamma kan säga I did it! Jag klarade det! Jag är här nu! Harmoni.
Steg 3. Dina barn lär sig att bära sina egna skidor. På axeln. Utan att varken skidorna eller barnet faller. Hela vägen från bilen till skidliften. Och du jublar! För att iklädd pjäxor bära tre par skidor och tre par stavar över en isig parkeringsplats med två barn i pjäxor som spontanfaller var tredje meter, det är något av det mest tålamodsprövande en människa kan vara utsatt för. Det är ditt eldprov. Det sista du måste utstå innan ljuset. Nu har jag klarat det. Nu är jag här.

Harmoni!

Slut.

Nej jag har inte skrivit idag heller men tackar som frågar. Jag har nu tryckt upp visitkort var det står diarréskötare, heltid. För JAAAA HAN HAR FORTFARANDE DIARRRRÉÉÉÉ!!! Hur mycket kan en unge bajsa liksom??? Och jag tröstar och hjälper och jag ringer till läkaren igen och hon säger att nej det är bara virus. Du måste bara se till att få i honom tillräckligt med vätska så går allt bra! Laga hans favortimat. Lägg upp det lite roligt så han kanske äter. Laga mat?? Lägga upp det roligt? Jag?

Jag som sitter på badrumsgolvet på natten och undrar om han skulle försvinna ner i toaletten om jag spolade när han sitter på den? Då skulle det bli alldeles tyst! Då skulle jag få sova. Och med tanke på att han ser ut som ett spaghettistrå för tillfället så är det inte helt omöjligt att jag faktiskt skulle lyckas spola ner honom. Tanken är ganska lockande så här diarrénatt nummer fem.

Men jag spolar inte ner honom annat än i fantasin och det blir morgon och det blir dag och vi åker tillbaka till skidbacken för han kan ju inte smitta någon i en ankarlift och risken att jag skall spola ner honom i en toalett är mindre när vi kommer ut lite bland folk och så ringer plötsligt telefonen och det är från labbet och de sista provsvaren har kommit och han har salmonella!! Och jag jublar så det ekar i skidbacken för salmonella är en baktiere och mot bakterier kan man ta medicin! Riktigt medicin! Som hjälper! Och tanten i telefon undrar om jag är ok och säger att salmonella inte är farligt och kan läka ut av sig själv men om jag vill så kan de skriva ut en antibiotikakur så tillfrisknar han snabbare? Om jag vill? Is that a trick question? OM JAG VILL????

Nu är det slutbajsat i det här huset!

Det blev bra i alla fall.

När man skriver böcker så tar historien ibland en vändning man inte hade planerat. Det kanske låter märkligt för det är ju jag som skriver texten och oftast har man ju historien i stora drag i huvudet. Men ändå händer det ibland att man plötsligt ser texten på worddokumentet och tänker AH men förstås! Hon eller han gör ju så.. och så har historien fått ett helt annat slut. Av sig själv liksom, utan att du egentligen har någon kontroll över det. Och det kanske inte blir precis som man hade tänkt det men oftast blir det ganska bra i alla fall.

Och det är lite som min måndag. Jag skulle skriva. Jag skulle jobba stenhårt för att fixa massa grejer jag inte har hunnit när jag satt på toaletten med sonen dygnet runt förra veckan! Men nehej det blev inte helt som jag hade tänkt.  För ja, tro det eller ej men sonen har FORTFARANDE diarré!! Jag menar hur är det möjligt? Världshistoriens längsta magsjuka. Och har man diarré då kan man inte gå till dagis! Det är en big no no! Trots att läkaren sa att han antagligen inte smittar längre. Så han är hemma och av bara farten stannar storasyster hemma som sällskap och ja han är mycket bättre och äter och är pigg och ute lyser solen och det är -2 grader och plötsligt säger sonen.

– Mamma, det finns ju toalettel i Hjoltlandet! (den lokala skidbacken)

Och jag ser hans tanke. Och jag måste säga att ibland har han sällsynt bra tankar. Och jag tänker, ja, det gör det ju. Varför inte! Vi chansar. Och vi chansade och allt gick bra. Hela dagen. I skidbacken. I solen. Sonen, dottern och jag. Och inte en enda kackastrof inträffade också om jag var tvungen att köra lite rallyfart de sista tio minuterna hem men vi hann. Och nej, jag skrev inget på hela dagen men det blev ganska bra i alla fall.

image-34