Alla hjärtans dag.

Skriva? Böcker? Jag? Nej ser ni jag jobbar nuförtiden heltid, dag och natt, som Florence Nightingale. Jag håller handen och kramar och tröstar och matar lite saft och trugar i en liten, liten bit banan och sonen bara bajsar och bajsar och jepp you guessed it: mannen är på jobbresa! Så när sonen bajsar och bajsar heeeeeela jäkla natten då är det jag och bara jag som sitter på badrumsgolvet och håller hans hand. Tröstar, bäddar ner honom i sängen när han är klar. Tvättar mina händer tills de blöder. Lägger mig bredvid honom, sluter ögonen och precis då är det dags igen. Och när klockan är 6 på morgonen och sonen äntligen somnar då stiger jag och bara jag upp och lagar frukost till dottern.

Och precis när jag står där i fullständig koma och skär upp frukt ringer mannen. Och han är jätteorolig och frågar hur natten har gått och tycker att det är sjukt jobbigt att vara borta hemifrån och tycker så synd om mig och sonen men jag hör inget av det. Jag hör bara hur han har sovit i en hotellsäng. Och ätit middag på restaurang. Och nu skall han äta hotellfrukost. Helt ensam. Och jag som inte har tappat humöret en enda gång de senaste två dygnen jag har varit vaken tappar det totalt och skäller ut honom för någonstans måste detta ju vara hans fel det förstår han ju. Till sist slänger jag på luren och häller upp juice till dotten. Jag känner mig lite bättre. Jag skällde ju i alla fall inte ut dottern. Och så kommer mormor för att föra dottern till skolan och sonen och jag åker till doktorn för att ta blodprover och bajsprover och där plockar jag upp en tidning och läser att man inte skall ta kärleken för givet, att man inte skall ta sin partner för givet. Att man skall anstränga sig. Jobba för kärleken. Kämpa. Och jag blir lite stressad.

Och vi åker hem och dottern kommer hem och så äntligen, äntligen kommer mannen och i samma stund som han stiger in i hallen rycker jag åt mig min jacka och kastar mig ut på gatan utanför. Försvinner ut i den gråmulna eftermiddagen, andas, går, njuter av tystnaden, av utomhusluften, av vetskapen att han nu tar över. Han tröstar, hjälper, håller handen. Utan att jag måste säga till, utan att jag har bett om förlåtelse för min utskällning, utan att han ifrågasätter för en sekund det faktum att jag måste ut på en promenad och jag tänker på det jag läste tidigare idag. Om att ta sin partner för givet. Och jag tänker att är inte det egentligen precis det man skall göra? Är inte det precis det man skall få göra? Ta varandra för givet? Veta att vad som än händer så kommer han hem? Förstår. Förlåter.

Är inte ens partner just precis det enda man inte måste kämpa med? För? Är inte det just den kärleken som är det enda man skall få vila i utan att måsta prestera? Göra sig till? Är det inte just precis det som gör ett äktenskap lyckligt? Att jag vet att han älskar mig precis just då när jag inte gör mig till, bjuder på mig själv, presterar. Att jag vet att han älskar mig oavsett. Alla dagar. Precis som jag gör honom.

I morgon är det alla hjärtans dag. Den kommer vi att fira här hemma. Stora delar av den troligtvis på badrumsgolvet hållandes sonen i handen. Och jag kommer inte ha tvättat mitt hår och mina hemmabyxor har ett hål på knäna och jag kommer inte att vara rolig eller smart eller spännande. Och ändå kommer jag att ta veta att mannen älskar mig. Precis som han kommer att veta att jag älskar honom. Det kommer jag att ta fullständigt för givet! Precis som man skall.

Glad alla hjärtans dag, hoppas ni alla har någon att ta för givet.

 

Annonser

One thought on “Alla hjärtans dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s