Sommartid.

Låååångsamt. Det går låååångsamt idag. Sjuukt långsamt. Ändå skriver jag. Några få ord i taget men jag skriver. För det måste man. Man måste skriva också då när det går långsamt. Annars blir man inte klar, annars blir man inte författare. Och det vill man ju bli. Författare. Så att man kan vara ledig hela sommaren! Jepp för den är på väg, sommaren och snart, alldeles snart är den här.

För nu har vi ju redan bytt till sommartid och det är ju verkligen härligt eller hur? För då får man får stiga upp när det plötsligt är mörkt igen på morgnarna och det är ju så myyyysigt. Och sedan får man stå i barnens rum på morgonen och slita upp dem i 35 minuter innan de ens visar ett första tecken på liv och det är ju bra så hääääärligt. Och så, det bästa av allt, man får en hel extra timme på kvällen då man kan njuta av det underbara sommarvädret! En hel extra timme då man får vila ögonen på naturen som vaknar till liv där ute. Och det är så rooooofyllt.

image-68

Man får äntligen plantera lite blommor och barnen tar fram sina kickboards.

image-69Och så kan man ta långa härliga promenader i de ljusa vackra vårkvällarna.

image-67

Och det är så njutbart och energigivande att man verkligen kan KÄNNA LIIIIVET I SIG!! Eller var det döden?  Kära mörker kom tillbaka! Jag vill inte se detta!

Självförtroende.

Det krävs en ganska bra dos självförtroende för att bli författare. Du skall skriva en bok som andra människor sedan (förhoppningsvis) kommer att läsa och sedan tycka till om. Folk kommer att skriva recensioner om den och tala om den och även om det ju var precis det du hoppades att folk skulle göra när du satt och skrev så är det alldeles fruktansvärt! För du kan ju inte bestämma vad de kommer att tycka om den. Du kan ju inte bestämma vad de kommer att skriva om den. Och du är så nervös att du lovar dig själv att aldrig skriva en enda rad till och du funderar på att emigrera till Långtbortistan och aldrig visa dig bland folk igen. Ändå gör du det inte, slutar skriva. Du ger ut en bok till. Våndas i väntan på recensionerna. Men kanske inte lika mycket som första gången? Kanske är det pyttelite lättare andra gången. Kanske är det så att du kan öva upp ditt självförtroende? Genom att utsätta dig för det du är rädd för? Genom att tvinga dig själv att våga visa dina texter till någon annan. För att se att det tar inte livet av dig? Så våga göra det. Våga visa det där första kapitlet du har skrivit till någon. Våga delta i en novelltävling. Våga be om feedback. Du kommer inte att dö. Du kommer att bli en bättre författare.

För så är det, allt som inte dödar gör dig starkare. Och kanske är det därför jag idag har skrivit så att fingrarna blöder. Dubbelt min dagliga kvot. Utan skrivkramp, utan paus. Bara flytande, härlig text. För i lördags var jag med om det här och överlevde.

I fredags var jag bjuden till en väninna på tjejmiddag. Och hon har flyttat och vi beundrande hennes nya, fantastiska lägenhet och drack champagne och pratade och beundrade allt lite till och pratade ännu mera och drack allt för mycket champagne. Så mycket att jag på lördagen vaknade och var bakis. Så bakis att jag kom på den strålande idén att vi skulle gå på bio med familjen. För när man går på bio får man sitta i ett mörkt rum och äta godis och popcorn och man får inte prata med någon och ingen ser om man stänger ögonen bara lite grann. Det ville inte barnen eller mannen (som ju inte hade varit på tjejmiddagen). Nej, de ville åka och klättra!!! Och man skall ju uppmuntra sina barn till att vara sportiga och de var tre mot en så jag blev nedröstad, klättring blev det. Och att klättra är jätteroligt. Det ser ut så här:

image-65

 

image-66

 

Förutom att man måste klä sig i tights och tights är helt ok när man är ute och springer och man rör sig fort och det är mörkt ute. Tights är inte ok när man utanpå sina tights drar på en klättersele. En sele som klämmer åt runt båda skinkorna och fullständigt krossar ens självförtroende! Och så står man där med en rumpa som hänger ut över kanterna på selen och låtsas vara oberörd och svettas lite för att du i din bakfylla plötsligt har blivit höjdrädd och tittar på när barnen klättrar och hoppas att det räcker att du står här i din sele, jag menar det är utmanande nog en dag som denna. Men det räcker tydligen inte. Plötsligt hör du det här:

– Mamma, varför klättrar inte du? Vågar du inte?

– Hahaaa mamma vågal inte!!!

Och mannen i all sin jävlighet är inte till mycket hjälp.

– Kom igen nu, älskling, klart du också skall klättra.

Och du biter ihop och tar ett djupt andetag och mässar inombords det enda som hjälper just nu – En dag flyttar de hemifrån, en dag, en vacker dag. och så börjar du klättra. Och barnen hurrar och du förtränger din plötsligt påkomna höjdskräck och klättrar vidare och vidare och till sist kommer du högst upp och triumferande tittar du ner för att ropa:

– HA! Vem är det som inte vågar!

Det ropar du inte för när du tittar ner ser du hur högt upp du egentligen är och sele eller ingen sele så är det inte naturens mening att man skall hänga tusen (känns så) meter över golvet när man har spenderat hela natten med ett välfyllt champagneglas i handen. Ynkligt piper du:

– Hur kommer jag ner?

– Lita på repet, älskling. Fall bara bakåt, selen tar dig! ropar mannen glatt och ordet skilsmässa svichar förbi i ditt huvud.

Fall bara bakåt?? Lita på repet? Jag är bakis och jag är höjdrädd och jag svettas och jag vill hem. Då öppnar mannen munnen igen.

– Fast vänta, älskling, jag tar telefonen så kan jag fota dig först!

Fota mig? FOTA MIG? Underifrån!!! I tights och klättersele!!

– Kära domare, jag kräver omedelbar skilsmässa, jag vill ha allt och jag vill ha det nu.

– På vilka grunder ställer du dessa krav?

– På dessa grunder: Han tog denna bild på mig: ”bildbevis” (Nej ni kommer INTE att få se den!! Någon jäkla självbevarelsedrift har jag väl ändå!)

– Gasp! Ok GRANTED! (här blev det en amerikansk film för effektens skull)

Nästa gång går vi på bio.

 

 

Nya ord.

Ibland när jag skriver stöter jag på uttryck som jag inte längre vet hur de skall användas. Saker som jag inte vet hur jag skall gestalta. Till exempel hur skriver man i en text att någon svarar i telefon? Ja, förutom då att man skriver att hon svarade i telefon förstår? Ni vet förr skrev man: Hon stirrade på telefonen, med darrande händer lyfte hon luren….
Men nu? Man lyfter ju inte luren längre? Det finns ju inte ens en lur. Så vad gör hon med sina darrande händer? Trycker hon på den gröna knappen? Svajpar hon på svarsraden? Tekniken utvecklas fortare än språket. Det saknas ord. Ord som vi nu har rätt att hitta på. Fritt tillföra till Svenska Akademins Ordlista. Och alla har inte ens med teknik att göra. Vissa är bara ord som har saknats i det svenska språket redan länge. Så de får man hitta på. Alla familjer har sina egna. Egna ord som de använder utan tanke på att en utomstående inte förstår dem. Här är några från vår lista:

1. Tysträdd – Rädd för en alltför stor tystnad. Oftast vid läggdags när allt blir stilla. Rädd för allt det utrymme som borde fyllas med ord, med prat, med ljud. Rädd för vad som kan finnas i den tystnaden. Jämför mörkrädd. ex Mamma, jag kan inte sova för jag är så tysträdd.

2. Parka – verb; i betydelsen hänga i lekparken. Exempel: Parkar ni idag efter dagis?

3. Springckla – verb. Sportgren utövad av småbarnsföräldrar som måste hitta tiden och möjligheten att löpträna. Den vuxna springer, barnet cyklar.

4. Fickla – verb. Lysa med en ficklampa. Ex, om du släcker taklampan så ficklar jag.

5. Bagostund- Spa för våra barn. De badar, mannen eller jag sitter på golvet bredvid och läser en saga. Deras ultimata lyx.

Vi har många fler. Vilka är era?

 

Omgivning.

Var skall man skriva då, frågar mig folk ibland. Var som helst bara det fungerar för dig brukar jag svara. Jag skriver hemma. Hemma i mitt eget vardagsrum var jag har ett eget skrivbord och en pianopall jag sitter på. Det är kanske inte helt optimalt utifrån ett ergonomiskt perspektiv men jag skriver bäst här. För jag vet att när jag sätter mig här då är jag på jobb. Och då jobbar jag. Jag vet att de finns författare som skriver i soffan, i sängen eller på kaféer. Det fungerar inte för mig. Jag måste sitta på samma ställe. Så att huvudet förstår att jag är på jobb. Så att jag vet att jag är i rätt omgivning.

För det gäller att hitta rätt omgivning för allt. Skall man öva break dance till exempel medan ens mamma står och lagar middag då skall man inte göra det nära köksbänkens vassa hörn. Då går det så här:

image-59 Och då måste ens mamma vira en kökshandduk runt huvudet på en för att stoppa blodflödet och be ens storasyster riva ut det första hon hittar i frysen att lägga mot såret och bulan och det råkar tyvärr vara en bit fryst lax som sakta smälter och blandas med blodet och att ha blodindränkt hår som luktar fisk det är inte så roligt! Inte när man sedan måste tvätta det för att ens mamma inte vågar skicka en till dagis med torkat blod och fisk i håret av rädsla för att någon skall ringa socialen så då måste det tvättas och det svider. Svider väldigt mycket! Det har ens mamma nu förstått. Förstått väldigt tydligt. Det tror ens mamma att alla som bor i vår omgivning, alla som bor inom en två kilometers radie av oss, har förstått. Förstått väldigt tydligt! Så tydligt att vi kanske måste byta omgivning innan socialen kommer i alla fall, fisklukt eller inte.

 

Tävlingsmänniska.

Jag vet att jag borde skriva, Skriva massa fina, fantastiska sidor. Skriva så att jag skulle få klart min bok. Det har jag inte gjort. Inte idag. Jag provade. Jag försökte verkligen. Men sedan var jag tvungen att ta mig en liten, bara pytteliten, sväng på stan. Ni ser, mitt självförtroende har fått sig en ganska allvarlig törn. Och sådant måste botas. Och självförtroendekriser botas bäst med retail therapy för det är billigare än riktig terapi.

Igår var dottern på gymnastik och sonen och jag var hemma. Sonen vek pappersflyg medan jag diskade efter middagen och allt var lugnt och skönt. Då frågar sonen:

– Skall vi spela memory, mamma?

Och jag svarade ja. Det borde jag inte ha gjort! Det borde jag aldrig ha gjort. För vi har inte spelat memory på ett år ungefär. Och nu spelade vi och jag förlorade. Förlorade varje gång. Trots att vi spelade NIO gånger. Trots att jag verkligen försökte vinna. Och nej det är inte så farligt att förlora. Man måste kunna ta ett nederlag. Man måste kunna uppträda värdigt när någon är bättre än en själv. Och det kan jag. Det har jag övat på hela livet. Att förlora med värdighet. För jag vet att jag är en extrem tävlingsmänniska och det är inte ett så charmigt drag så jag har verkligen jobbat på det. Och jag tycker verkligen att jag kan det nu. Erkänna ett nederlag. När motståndaren är värdig.

Men när motståndaren är fem år gammal? När motståndaren glömmer att gå kissa om jag inte säger till. När motståndaren fortfarande tror att det är påskharen som gömmer alla påskäggen trots att han ser äggen varje år i bakluckan på bilen när vi kör till landet. DÅ VILL JAG INTE FÖRLORA!! Inte när motståndaren är livrädd för älgar för han tror att de bits. Inte när motståndaren är just över en meter hög. Inte när motståndare kanske, kanske har ärvt sin tävlingsinstinkt av mig (även om jag försöker skylla på hans pappa) och hoppar upp och ner varje gång han vinner och ropar:

– JAG VANN!!! HAHAHAAAAAA MAMMA DU FÖLLOLADE!

DÅ VILL JAG INTE FÖRLORA! Då hatar jag förlora! Och inser att min enda tur att motståndaren inte ens kan klockan än.

– Jaha, nu måste vi sluta spela för det är läggdags!

– VA? Len? Men Filippa äl ju inte ens hemma ännu? Jag vill inte gå sova!

– Nej, det är hon inte synd va? Intresseklubben antecknar!

Retail therapy here I come! Jag skall bara elda upp ett memoryspel först!

 

Att älska berg.

Nu är vi hemma från fjällen och jag är tillbaka vid datorn. Och skrivande går segt! Sjukt segt.  Jag knaprar in några obestämda bokstäver helt utan mening, tvingar mig själv att sitta vid datorn. Tvingar mig själv att skriva. Men det är seeeegt!

Men det gör ingenting för jag är glad ändå. Otroligt glad för att jag har två barn som älskar berg. Som älskar att åka skidor. Älskar det på riktigt. Så att de flyger upp på morgnarna och väntar på att första liften skall öppna. Älskar det så att de säger: – Men mamma, kan du inte äta lite FORTARE då!, när vi har tvingat in dem på en restaurang i backen på lunch. Älskar det så att de vid varje sväng tjoar, så att det sjunger när de åker. Så att de hela tiden söker efter en liten kant att hoppa över, en brantare backe att få extra mycket fart i, en rail att åka över. Älskar det så att femåriga sonen vaknar på morgonen, tittar ut genom fönstret och utbrister:

– JAG ÄLSKAL BELG!

Och vem gör inte det efter en vecka som det här?

image-47

De poserade motvilligt en pytteliten stund när jag skulle fota och sedan planerades dagens åkning och alla var glada för vi älskar berg.

image-46

Och så satte de av off pist så att jag knappt hann med, de hoppade i hopp så stora att jag inte vågade titta och så kramades de lite ibland bara för att de älskar berg.

image-57image-51
image-45De tjatade sig till att få hyra snowboards.

image-50

Och så drack vi varm choklad i backen och after ski-öl med kompisarna (och vi var 8 vuxna och 9 barn och alla var friska hela veckan och det måste ju vara något slags världsrekord???) och utsikten var magisk för det var berg och vi älskar berg.

image-52image-48Och vi gick på fin restaurang och mannen och jag drack vin och barnen uppförde sig (kanske för att de älskar berg). image-53Och så blev vi bjudna på middag till kompisar som bor i Åre i världen vackraste hus och vi grillade vid deras strand och lekte med deras 9 slädhundar och avundades dem enormt att de får bo där när vi måste åka hem fast vi älskar berg.

image-49image-54

För det är segt att åka hem. Segt att vakna och inte se några berg. Segt när man älskar berg. Segt när det enda berget vi har här är det här:

image-58Tvättberget! Och vår förbannade torktumlare är sönder! Jag älskar inte alla berg. Segt!

 

Tystnad.

Idag har jag inte skrivit. Idag har jag packat. Vikt och tvättat och planerat och packat. För jepp, vårsolen lyser, snön finns kvar. Det är dags att dra till fjällen! Precis som förra året. Samma vecka, samma ställe, samma gäng och jag längtar ihjäl mig.

Men jag förstår ju att det blir sorgligt för er. Tråkigt. Tomt. För nej, jag hinner inte blogga i fjällen. Inte på en hel vecka! Jag kommer att ha fullt upp med att åka skidor i vårsolen, äta luncher, dricka öl på after ski, simma, bada bastu, äta middagar med kompisar, bara vara med min familj, åka snöskoter och skida, skida, skida.

Men inte att förtrösta. Ni måste bara fylla tystnaden med något annat. Böcker, tidningar, prat. Vad som helst. För ni förstår, tystnad är till för att fyllas. Fyllas med ord. Tydligen vad som helst som helst för ord.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade. Om dotterns framtida skolstart, om solen kan slockna, om skateboardtricks, om varför ett flygplan har fler knappar att styra med än en bil. Ni vet helt vanliga samtalsämnen när man har en sjuåring och en femåring. Så tystnar konversationen. För en liten sekund är det alldeles tyst vid bordet. Och det händer inte ofta i vår familj. Då säger sonen apropå precis ingenting alls:

– Mamma, om du ätel en myla så måste du komma ihåg att svälja den hel föl annals göl det jätteont på mylan. Om du bitel i den liksom.

Jag tittar på sonen. Han förevisar koncentrerat hur han biter ihop tänderna på en stackars imaginär myra.

– Visst älskling, men nu äter jag inte myror jätteofta, säger jag, speciellt inte levande myror.

Sonen tittar förnärmat på mig och svarar:

– Nej, men jag sägel bala OM. Jag sägel bala. Föl det fanns inget annat att säga.

Ni ser. Tystnaden varade i en sekund. Den måste fyllas, fyllas till varje pris. Men vad som helst för ord. Anything goes!

Ät myrorna hela när ni äter! Vi ses igen om en vecka!