Den stora vårtröttheten.

Det går långsamt idag. Allt går långsamt idag. Skrivandet, fixandet, vaknandet. Och det är egentligen inget märkligt med det! Vet ni varför? Jo, det är vår! Och då kommer den! Den stora vårtröttheten. Som suger musten ur dig! Som lägger sig som ett blytäcke över dig om morgnarna. Som gör det nästan omöjligt att ta dig ur sängen när väckarklockan ringer. Och nej du är inte sjukt, du kommer inte att bli förkyld, du lider inte av någon allvarlig brist. Du är bara trött. Trött trots att du tränar och äter rätt och lägger dig i tid och inte jobbar för mycket. Du är trött för att det är vår! Och våren är sjukt jobbig. För kvällarna blir ljusa och allt växer och man får lämna mössan och tjocka jackan hemma och gå på kvällspromenader och säga saker som – Aah äntligen lite sol, äntligen lite ljus. Och så tycker man att man skall vara pigg. Vaken. Utvilad. Full av energi av allt ljuset. Av allt det nya som växer och gror.

Det är man inte. Man är så sjuuukt trött som om allt som växer och gror gör det med dina krafter. Som om det är du och du allena som ger liv åt varje nytt löv och grässtrå som visar sig. Som om du och du allena är den som ser till att hela världen vaknar till liv igen. Och det är tungt. Så tungt att du på morgonen trycker på snooze tusen gånger och på allvar tänker: Nej, idag kommer jag upp. Idag kan jag inte få upp ögonen. Blotta tanken på att få upp dina barn och få i dem frukost fyller dig med lite panik.

Och du är övertygad om att du håller på att bli sjuk. Övertygad om att du redan är jätte jättesjuk. Och så blir du lite deppig, vet ni varför? Jo, för att den stora hösttröttheten kan botas med att äta choklad och nybakade bullar och pepparkakor. Det kan man inte bota den stora vårtröttheten med. Inte när beach 2015 lurar bara några futtiga veckor bort och din bikini ligger och hånskrattar åt dig djupt nere i byrålådan för du inte riktigt har hunnit ut i löpspåret som du hade tänkt det. Tänkt det då när du botade hösttröttheten. Att du skall springa, springa sedan när det blir ljust och härligt igen och du är så pigg. Så du lagar fruktsallad och köper äckliga chiafrön som du aldrig äter (helt ärligt chiapudding??!! nej det är inte gott) och du sover och ändå är du trött!

Och då, just då när du är övertygad om att du inte kommer att ta dig igenom en enda dag längre så kommer den! Undsättningen, räddningen, salvation! Kära vänner, vi klarade det! We made it! I morgon är det Valborgsmässoafton, April månad går över i maj, och den gör det i ett sus av champagnebubblor och studentsång och ballonger och då får man äta middag med människor man tycker om och dricka champagne och barnen får vara uppe helt för länge och leka med ballonger och så får man vakna följande morgon och vara sjukt trött. Men ser ni, då vet man i alla fall VARFÖR man är trött och då är allt precis som det skall vara! Ordningen är återställd. Sommaren kan komma!

Glad Valborg! Hoppas ni alla firar med någon ni tycker om!

 

 

Att leva som man lär.

För att lära sig skriva måste man läsa. Läsa massvis med böcker. Så att man lär sig vad som fungerar i text, vad som inte fungerar, vad man tycker om, vad man inte tycker om. För så är det. Att läsa är det absolut bästa sättet att lära sig skriva. För det är när man tar efter som man lär sig. Inte när någon förklarar för en hur man skall göra, utan när någon genom sina texter visar hur man skall göra.

Precis som vi lär våra barn. Lär dem vad som är rätt och fel. Lär dem hur man skall reagera i olika situationer. Genom att visa hur vi själva gör. Inte genom att berätta hur man skall göra. Och det är ju lite jobbigt. För vad tror ni att min femåriga son lärde sig av det här:

Igår kväll var dottern på gymnastik och sonen och jag gick ut på gården för att spela lite tennis. Allt går bra tills bollen plötsligt studsar illa från ett av våra tennisrack (jag vet inte helt säkert men det kan ju nog ha varit mitt) och flyger rakt i grannens fönster. Då skall man ju stanna upp, kontrollera att fönstret inte har gått sönder, kanske knacka på hos grannen för att be om ursäkt om man skrämde dem. Det vore ju liksom den vuxna saken att göra. Det gjorde jag inte. Vet ni vad jag gjorde istället? Någon djupt liggande instinkt tog över och jag  kastade handen över sonens arm och  ryckte med honom när jag hoppade in bakom ett hörn och ställde oss båda två och tryckte mot väggen så att ingen skulle se oss. Jag är 39 år gammal och det gjorde jag. Efter att sonen och jag hade spelat tennis på tumanhand på en alldeles tom gård. Bara vi två, Högljutt. Så att alla grannarna nog alldeles säkert visste vem som hade spelat tennis. Ändå gömde jag oss båda. Sedan fnissade jag. Och sonen tittade på mig med stora, uppspärrade ögon och så fnissade han hysteriskt också han.

Jaha det var ju bra. Tror ni att jag lärde honom att ta ansvar? Tror ni att jag lärde honom om konsekvenser, om ärlighet? Om allt det som jag skall lära honom för jag är hans mamma?

Eller tror ni att jag lärde honom att syns du inte så finns du inte och då kan det inte vara ditt fel.

Bad mother award, anyone?

Måndagsmorgon!

När man skriver måste man kolla att man inte använder samma ord allt för många gånger i sin text. Och nu menar jag inte ord som liksom eller typ, utan favoritord. Ord som vi själva älskar ljudet, formen och känslan av så mycket att vi tenderar att klämma in det lite här och var, lite väl ofta. Jag själv tycker till exempel att ordet vidunderlig är helt fantastiskt! Men man kan inte använda det jättemånga gånger i en text innan det börjar låta väldigt märkligt. Men håll med, visst är det fint? En vidunderlig utsikt. Ett vidunderligt äventyr. Och så förstås en av mina favoritböcker: Den vidunderliga kärlekens historia.

Och jag har många favoritord. Ord över vilka det vilar något magiskt. Ord som barndomssomrar, midvinternatt, ljungeldsvilja, skogskälla, nysnö, försommarkväll, kaprifoldoftande. Ord som jag måste se upp med så att jag inte använder dem för ofta. Ord som måste älskas. Ord som måste hanteras med värdighet.

Precis som jag har ord jag inte tycker om. Som jag måste tvinga mig att använda mig av i mina texter därför att de har en plats i vissa sammanhang. Ord som betonggrå, golvbrunn, restskatt. Och så förstås klassikern; måndagsmorgon! Ordet som utstrålar trötthet, seghet, gråhet! Ordet som knäcker vem som helst.

Ändå måste det användas. Måste ges en chans att få visa vad det går för. Måste ges en chans att älskas. För det kan det, älskas. Man kan vakna en dimmig och grå måndagsmorgon och gå in för att väcka barnen, dra upp deras gardin och hitta det här:

image-78Älskade måndagsmorgon, du är en kaprifoldoftande start på en vidunderlig vecka!

 

Underbar fredag!

När man skriver måste man ibland lägga in händelser som kanske inte alltid är helt verklighetstrogna för att att få historien att flyta. Saker som kanske är lite too good to be true. Och det får man. Om resten av historien bara är trovärdig så får man skarva lite med sanningen när det gäller. Annars blir det ingen story liksom! Och så länge det kunde stämma så är det ok. Jag menar, ta inte in utomjordingar om du inte skriver fantasy liksom men låt karaktärerna ha extrem tur. Låt dem ha en fantastiskt bra dag!

För det kan hända. Helt på riktigt också. Imorse vaknade barnen och var sjukt trötta och arga och sega! Och visst är det underbart att de är trygga nog att skrika – DUUUUMMMMAAA MAAMMMMMA redan innan de har stigit ur sängen, då vet man ju i alla fall att de är vakna! Och mannen och jag hade missat  i vårt planering om vem som skulle föra! Och det är ju så härligt när man måste ställa om på studs och kasta sig ut genom dörren i dina svettiga träningsklädet för att du hade bokat en springträff men nu var tvungen att föra barnen först. Och visst är det bara så fantastiskt att springa med en kompis som är sjukt mycket snabbare än dig själv så att du måste frusta och prusta dig igenom 6 kilometer med snor och dregel rinnande över ansiktet? Och solen lyser och världen är en vacker plats! Eller hur?

För vet vet ni vad som hände sedan? Jag gick för att köpa en flaska vin. Och de frågade efter mitt ID! Jag är 39 år gammal! Och de frågade efter mitt ID! Och världen är en vacker plats. För idag är det fredag! Och solen lyser någonstans där bakom molnen. Och de frågade efter ID! HURRRAAAAAAA!!!

 

Jag lovar.

När man skriver en historia får man inte plötsligt byta riktning mitt i, man får inte tillföra karaktärer allt för sent eller byta miljö totalt. Alla viktiga karaktärer måste presenteras i de första kapitlen på något sätt. Det är viktigt. Mördaren får liksom inte plötsligt vara någon som läsaren aldrig har hört talas om. En bok får inte börja som något för att sedan bli något helt annat. Det är att luras. Att lova läsaren något och sedan bara rycka undan den. Och löften är till för att hållas.

Det vet vi alla. Det vet mina barn. Det vet jag. Så jag ger dem löften. Löften jag vet att jag kommer att hålla. Lovar dem saker. Saker som att jag kommer att älska dem alltid, alltid, massor, massor. Saker som att jag lovar komma och hämta dem direkt efter mellanmålet. Lovar att inte bli arg längre vid frukosten. Lovar att komma ihåg att köpa nya ritpapper. Och nästan, nästan alltid håller jag vad jag lovar. För det skall man så jag försöker i alla fall och lyckas nästan alltid, förutom kanske just det där med frukosten men allt annat håller jag.

Förutom en sak. På lördag skall båda barnen uppträda  på deras gymnastikklubbs 140 års jubileum. Och de har övat och övat och vi har tvättat dotterns gymnastikdräkt och sonens shorts och vi pratar om det och funderar på det och nu på lördag är det äntligen dags. Och idag hade de sista övningen före uppvisningen och när dottern kom hem sa hon så här:

– Mamma, på lördag så måste du sen lova att inte hurra för mycket. Inte så där mycket högre än alla andra föräldrar! Så där som du brukar! Det är pinsamt!

Och jag blir lite knäckt över att vara pinsam och funderar på att lova henne det. Tills jag inser att det inte går! Till jag inser att det är det enda löftet jag inte skulle kunna hålla. Inte hur jag än försöker. Inte hur jag än skulle bita mig i tungan.

Älskade dotter, det är ett löfte jag aldrig kommer att ge dig! För pinsamt eller inte så  kommer jag alltid, alltid hurra för dig! Högt! För att försäkra mig om att du hör mig. Så högt att du vet att vad som än händer så hurrar jag för dig! Så högt att den dag du forcerar hinder utan mig i publiken fortfarande kan höra det. Så högt att när du växer upp och flyttar hemifrån och skriver tentor och går på jobbintervjuer fortfarande har ekot av mina hurrarop inom dig. Så högt att du går genom hela livet med mina hurrarop som stötdämpare mot verkligheten. Det lovar jag.

Att det inte blir pinsamt? Det kan jag tyvärr inte lova!

Att höra ihop.

Ibland när jag har skrivit intensivt en dag så kan det vara svårt att ta sig tillbaka till verkligheten igen. Du är så inne i historien att du plötligt tittar upp och blir jätteförvånad att det är vår ute och inte vinter eller höst eller vad det nu är i din bok. Du är så inne i den fiktiva världen att du har svårt att se var den slutar och den verkliga börjar. Ibland kan det ta mig hela vägen till dagis innan jag helt förstår var jag är någonstans. För också om historien är helt fiktiv så är du en del av den. Du finns i den i tankar hos karaktärer, i miljöer du känner till och använder dig av, i utseenden. Du finns där inne i varje bok som du har skrivit. Du är en del av varje historia. Och varje historia är en del av dig. Vare sig du vill eller inte så kommer varje karaktär du hittar på att bli en liten del av dig. Du spenderar så mycket tid att fundera på vad de olika karaktärerna skulle tänka i olika situationer att du efter en hel skrivdag inte kan vara säker på vad som är dina tankar och vad som är karaktärernas. Du vet inte alltid var du slutar och de börjar.

Och det är lite som allt som man spenderar mycket tid med. Allt som man tänker mycket på. Som dina barn. Som är egna individer, egna personligheter. Små människor som skall växa upp och bli stora människor och en dag flytta hemifrån. Och det är så sorgligt att tänka på att du förtränger det totalt och låtsas att ni alltid skall bo tillsammans, att ni alltid skall vara en enorm del av varandras vardag för ni hör ihop. De är en del av dig. Och du tittar på dem och du ser dig själv. Och ibland är du inte helt säker på var du slutar och de börjar.

Förra veckan hade jag en mardröm. Jag drömde att mannen och båda barnen steg in i en hiss på ett hotell och jag fick inte plats. De åkte iväg och jag var tvungen att ta trapporna och så tappade jag bort dem. Och jag sprang upp och ner i trapporna och sökte och sökte men visste inte var de hade stigit av. Just när jag är mitt i denna mardröm vaknar jag med ett ryck av att dottern gråter till i sömnen. Jag går in till henne och hon sätter sig upp i sängen och kramar mig hårt, hårt.

– Mamma,, gråter hon, jag drömde att pappa och Jonathan och jag tappade bort dig! Och vi kunde inte hitta dig någonstans!

Var det hon som var inne i min dröm eller jag i hennes? Var jag slutar och hon börjar? You tell me!

Student 2.0

Idag går det lite långsammare än vanligt det här skrivandet. Min hjärna fungerar inte helt som den skall. Mitt kaffeintag är om möjligt ännu större än vanligt.

Det skulle kunna vara för att jag satt uppe och följde med valvakan igår kväll. Det skulle det kunna vara. För jag är vuxen och intresserad och bekymrad över ekonomin och den politiska situationen. Och det kanske jag är. Men likväl är det inte hela sanningen.

Det går låååångsamt idag för att i lördags var jag på studentjubileum. Och nu tänker ni precis som jag att det var 5 år sedan jag skrev studenten. Kanske, kanske 10 år sedan. Eller hur? Men vet ni vad det stod på inbjudan? 20 år! 20 år sedan jag gick ut skolan. Och det är bara inte möjligt. Och jag får lite ålderspanik och andas i en papperspåse och tänker att jag är så GAAAAMMMAAAAL! Men sedan inser att det ju inte alls står Student 20 år!  Nej ser ni, det skulle ju faktiskt vara omöjligt! Jag läste ju fel! Det stod ju självklart:

Student 2.0!

Ni vet den där uppdaterade versionen. Den nya, bättre du! Vi skulle inte fira att vi var sjuuukt gamla. Vi skulle ju fira att vi hade blivit lite smartare, lite roligare, lite vackrare än sist vi sågs. Det tänkte i alla fall jag fira.

Och flickorna kom till oss på champagne innan och vi drack några glas och vi var verkligen verison 2.0 av oss själva och vi vandrade iväg till festen och vi kramades med folk vi inte hade sett på galet länge och vi drack mera champpis och vi åt middag och vi drack snaps och vi kom ihåg skolan och festerna och vi var alla verkligen version 2.0 av oss själva. Vackrare, roligare, smartare. Och vi pratade om vad vi har gjort sedan sist och vad vi gör nu och vi var verkligen version 2.0, vackra, roliga, smarta. Och vi tittade på bilder från när vi gick i skolan och vi insåg att vi VERKLIGEN var version 2.0 av oss själva. Och vi bad DJ’n spela gamla låtar och vi dansade och vi drack drinks och vi var verkligen version 2.0. Det var vi verkligen. Hela natten.

Ända tills jag vaknade i söndags! Då var jag definitivt inte någon version 2.0 av mig själv. Jag var prototypen, den allra första skissen av mig själv. Den som fortfarande saknade flera vitala delar. Den som tiltade hela tiden. Den som lyste System Error vid alla försök till aktivt tankearbete. Och vi gick till skateparken med barnen och vi åt lunch på McDonalds (för barnens skull ju förstås) och vi gick och röstade och jag försökte andas inåt och så gick vi hem och jag tittade mig själv i spegeln. Och det skulle jag nog inte ha gjort.

För just då, just där så var jag inte någon verison 2.0, inte vackrare, inte roligare, inte smartare. Just där, just då så var det nog inte 20 år sedan jag tog studenten. Det var det i alla fall 40!

Och tänk när vi firar det! Version 4.0! Tänk hur mycket vackrare, smartare och roligare vi alla kommer att vara då! Bara jag hinner nyktra till tills dess!