Att höra ihop.

Ibland när jag har skrivit intensivt en dag så kan det vara svårt att ta sig tillbaka till verkligheten igen. Du är så inne i historien att du plötligt tittar upp och blir jätteförvånad att det är vår ute och inte vinter eller höst eller vad det nu är i din bok. Du är så inne i den fiktiva världen att du har svårt att se var den slutar och den verkliga börjar. Ibland kan det ta mig hela vägen till dagis innan jag helt förstår var jag är någonstans. För också om historien är helt fiktiv så är du en del av den. Du finns i den i tankar hos karaktärer, i miljöer du känner till och använder dig av, i utseenden. Du finns där inne i varje bok som du har skrivit. Du är en del av varje historia. Och varje historia är en del av dig. Vare sig du vill eller inte så kommer varje karaktär du hittar på att bli en liten del av dig. Du spenderar så mycket tid att fundera på vad de olika karaktärerna skulle tänka i olika situationer att du efter en hel skrivdag inte kan vara säker på vad som är dina tankar och vad som är karaktärernas. Du vet inte alltid var du slutar och de börjar.

Och det är lite som allt som man spenderar mycket tid med. Allt som man tänker mycket på. Som dina barn. Som är egna individer, egna personligheter. Små människor som skall växa upp och bli stora människor och en dag flytta hemifrån. Och det är så sorgligt att tänka på att du förtränger det totalt och låtsas att ni alltid skall bo tillsammans, att ni alltid skall vara en enorm del av varandras vardag för ni hör ihop. De är en del av dig. Och du tittar på dem och du ser dig själv. Och ibland är du inte helt säker på var du slutar och de börjar.

Förra veckan hade jag en mardröm. Jag drömde att mannen och båda barnen steg in i en hiss på ett hotell och jag fick inte plats. De åkte iväg och jag var tvungen att ta trapporna och så tappade jag bort dem. Och jag sprang upp och ner i trapporna och sökte och sökte men visste inte var de hade stigit av. Just när jag är mitt i denna mardröm vaknar jag med ett ryck av att dottern gråter till i sömnen. Jag går in till henne och hon sätter sig upp i sängen och kramar mig hårt, hårt.

– Mamma,, gråter hon, jag drömde att pappa och Jonathan och jag tappade bort dig! Och vi kunde inte hitta dig någonstans!

Var det hon som var inne i min dröm eller jag i hennes? Var jag slutar och hon börjar? You tell me!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s