Jag lovar.

När man skriver en historia får man inte plötsligt byta riktning mitt i, man får inte tillföra karaktärer allt för sent eller byta miljö totalt. Alla viktiga karaktärer måste presenteras i de första kapitlen på något sätt. Det är viktigt. Mördaren får liksom inte plötsligt vara någon som läsaren aldrig har hört talas om. En bok får inte börja som något för att sedan bli något helt annat. Det är att luras. Att lova läsaren något och sedan bara rycka undan den. Och löften är till för att hållas.

Det vet vi alla. Det vet mina barn. Det vet jag. Så jag ger dem löften. Löften jag vet att jag kommer att hålla. Lovar dem saker. Saker som att jag kommer att älska dem alltid, alltid, massor, massor. Saker som att jag lovar komma och hämta dem direkt efter mellanmålet. Lovar att inte bli arg längre vid frukosten. Lovar att komma ihåg att köpa nya ritpapper. Och nästan, nästan alltid håller jag vad jag lovar. För det skall man så jag försöker i alla fall och lyckas nästan alltid, förutom kanske just det där med frukosten men allt annat håller jag.

Förutom en sak. På lördag skall båda barnen uppträda  på deras gymnastikklubbs 140 års jubileum. Och de har övat och övat och vi har tvättat dotterns gymnastikdräkt och sonens shorts och vi pratar om det och funderar på det och nu på lördag är det äntligen dags. Och idag hade de sista övningen före uppvisningen och när dottern kom hem sa hon så här:

– Mamma, på lördag så måste du sen lova att inte hurra för mycket. Inte så där mycket högre än alla andra föräldrar! Så där som du brukar! Det är pinsamt!

Och jag blir lite knäckt över att vara pinsam och funderar på att lova henne det. Tills jag inser att det inte går! Till jag inser att det är det enda löftet jag inte skulle kunna hålla. Inte hur jag än försöker. Inte hur jag än skulle bita mig i tungan.

Älskade dotter, det är ett löfte jag aldrig kommer att ge dig! För pinsamt eller inte så  kommer jag alltid, alltid hurra för dig! Högt! För att försäkra mig om att du hör mig. Så högt att du vet att vad som än händer så hurrar jag för dig! Så högt att den dag du forcerar hinder utan mig i publiken fortfarande kan höra det. Så högt att när du växer upp och flyttar hemifrån och skriver tentor och går på jobbintervjuer fortfarande har ekot av mina hurrarop inom dig. Så högt att du går genom hela livet med mina hurrarop som stötdämpare mot verkligheten. Det lovar jag.

Att det inte blir pinsamt? Det kan jag tyvärr inte lova!

Annonser

One thought on “Jag lovar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s