Jag hänger inte med!

Nej, inget skrivet idag heller. Nej, nej, det är sista veckan maj. Då hinner man inte skriva! Då hinner man inte något alls! Då hänger man inte med.

Idag var det vårfest på dagis. Och det är alltid så gulligt så man måste gråta lite, och solen sken och dottern fick en ros och ett diplom för på hösten skall hon börja skolan och då måste jag koncentrera mig jättemycket på att inte tänka för mycket på det och så grät jag kanske lite, lite till och alla sjöng och det var precis som det skall vara.

Och när det är vårfest på dagis så vill min lilla, lilla dotter ju alltid ha sin rosa tyllklänning, den hon har fått av sin moster hela vägen från Amerika för ni vet de här små prinsessorna och sonen vill ha finkavajen och de blev så fina för de såg ut så här:

image-87

 

image-86

Och så vände jag mig om för att låsa dörren och när jag vände mig tillbaka såg jag det här:

image-84

image-85

Och jag tvärstannade där på trappan och tittade på dem och undrade, vem är de här tonåringarna? Varför kallar de mig mamma? Och vad har de gjort med min lilla prinsessa i rosa tyll och min lilla gosboll till pojke? Var är de? Vart försvann de? Och hur kunde det gå så snabbt?

JAG HÄNGER INTE MEEEEEED!

Annonser

Ibland kan bara inte förstå.

När man skriver måste man utgå från det man själv tycker om att läsa. Jag tror att det är omöjligt att skriva en hel bok om du verkligen inte tror på vad du vill berätta. Jag vet tex. att fantasy är väldigt populärt bland förlagen just nu men eftersom jag själv inte läser det kan jag inte heller skriva det. För det går inte att gissa sig till vad andra skulle tycka om och skriva utifrån det. Man måste bara lita på att det man själv tycker är bra också har en större publik. För det går inte att veta vad andra tycker om eller inte.

Idag var vi hos tandläkaren med sjuåriga dottern. För att kolla om hon kommer att behöva tandställning. Och tandläkaren kollade och röntgade och hmmmade och pekade på dotterns kindtänder och så tittade hon på mig och sa att Ja, de här tänderna kommer att måsta korrigeras. Antagligen redan på hösten. Och jag svalde och tittade på dottern och förklarade att tandställning inte alls är farligt och att det inte göra ont (det var en lögn men jag var tvungen att säga det) och att allt kommer att gå bra. Och dottern låg där i stolen med de mörka solglasögonen och tittade storögt på mig.

– Tandställning? Skall jag få tandställning?

Och jag tröstade och sa att allt skulle bli bra och vi tackade tandläkaren och gick mot förskolan och hela vägen förklarade jag att det inte var så farligt, det är jättemånga som har tandställning och det kan vara jättefint och sedan blir tänderna sååå bra. Dottern sa inte ett ord på hela vägen. Hon gick helt tyst, förkrossad. Och jag talade fortare och fortare om hur fantastiskt det egentligen är med tandställning och jag blev mer och mer orolig för dottern och till sist tog jag till det sista desperata kortet jag hade och lovade henne en fin present som tröst. Hon svarade inte ens. Och jag var nära gråten och så kom vi fram till förskolan och jag frågade henne om hon var säker på att hon ville gå, hon kunde få vara hemma idag och hon bervärdigade mig inte ens med en blick innan hon öppnade dörren och hoppade in i rummet där alla hennes kompisar satt. Och jag tänkte att kanske hon vägrar ta in det här med tandställning, kanske är chocken så stor att hon på något vis förtränger det. Och jag står i dörröppningen och tänker så är det nog när jag ser henne sträcka upp armarna i luften och triumferande ropa:

– JAG SKALL FÅ TANDSTÄLLNING!

Responsen är omedelbar. Hennes små kompisar flyger upp, flockas runt henne, välter stolar i sin iver att få komma nära, få bekräftat detta underverk. Filippa skall få tandställning! De kan inte tro sina öron. De tittar på mig! Jag nickar, det stämmer! Hon gapar, små huvuden trängs runt hennes mun för att få se hennes tänder, de som skall få tandställning. Stoltheten lyser om henne. Hennes kompisar krymper av avundsjuka. De suckar. Hur kan livet vara så orättvist! Varför just Filippa! Förra året bröt hon tummen och fick grönt gips och nu skall hon få tandställning! Avundsjukan är nära att knäcka dem tills en liten kompis, en liten kompis som har något ännu bättre, säger:

– Men du har inte glasögon, det har jag!

Lite av dotterns oerhörda lycka sjunker undan. Hon tittar på kompisen. Säger sakta.

– Nej, men tänk om jag får!

Sedan suckar hon, fortsätter:

– Fast sådan tur kan nog ingen ha!

Älskade dotter, be real careful what you wish for! Din mamma är stamkund hos ögonläkaren.

Ibland kan man bara inte förstå!

Vabba.

Idag har jag inte skrivit. Inte ett enda ord. Jag har rusat omkring och bockat av saker på listan över allt som måste fixas före sommaren. För nu är det tre, TRE, dagar kvar innan sommarlovet börjar och då börjar hjärtat slå lite i panik och man funderar på att andas i en papperspåse en stund men inser att man hinner inte. Hinner varken hitta en papperspåse eller andas för det gör man inte i slutet av maj. Det gör man aldrig i slutet av maj. Inte ens om allt går som planerat. Och det gör det aldrig.

Förra veckan hade sonen den oerhörda fräckheten att vara förkyld tre dagar. Och ni förstår när barnen är sjuka i slutet av maj, då faller korthuset, din minuttidtabell rasar och din to do lista blir fullständigt oöverkomligt lång. Och jag erkänner att jag svor lite och funderade på om jag kunde snyta honom tillräckligt mycket för att få iväg honom till dagis iallafall. Tänkte att jag kanske kunde få två timmar innan de ringde. Det gjorde jag inte. Istället kom jag att tänka på något jag läste i julas. Något jag har tänkt på ända sedan dess. I julas var det tio år sedan tsunamin som dödade så många den där julannandagsmorgonen i paradiset. Och då skrevs det artiklar, om de som dog, om de som överlevde. Och en av dem som överlevde var en kvinna som förlorade två barn i vågen. En dotter som var 11 år och en son som var 15 år. Och nu hade det gått tio år och hon pratade om sin sorg som aldrig lämnade henne, som låg som ett stort blödande sår i hennes hjärta varje dag, oberoende av hur lång tid det gick. Och det var väldigt sorgligt att läsa och jag tänkte på mina egna barn när jag läste men det var inte det som fastnade hos mig av artikeln. Det som jag tänkte på nu, när sonen var förkyld, det var en fråga som intervjuaren ställde kvinnan i artikeln.

Vad ångrar du mest?, frågade hon och kvinnans svar har legat och grott inom mig ända sedan jag läste det.

Att jag aldrig vabbade (vara hemma från jobbet när barnen är sjuka). Att jag inte en enda gång under de 15 år jag hade dem var hemma med dem då de blev sjuka. Vi hade alltid  barnvakter som gjorde det. För jag trodde att det var så viktigt att jag gick på jobb. Så inte en enda gång bäddade jag ner oss i soffan en hel dag och tittade på film eller läste sagor. Det tänker jag på nästan varje dag. Det ångrar jag allra mest.

Så sa hon, kvinnan i artikeln, så stod det i texten. Och jag kan inte glömma det. Kan inte glömma det därför att vabba är något man svär över, något man stressar för, något man till varje pris vill undvika. Man tittar i lätt panik på barnet som somnar i soffan på kvällen, plötsligt helt slut, du spanar efter glansiga ögon och snor som börjar rinna. Ni tar fram era kalendrar och jämför, vem vabbar, vems möte är viktigare, hur delar ni? Vem kan ni ringa till och be om hjälp? Kvinnan in artikeln hade alltid hjälp, hon hade ett jättebra jobb som gav henne möjligheten att ha en barnvakt. Så det hade hon. Varje gång. Och det ångrar hon mest av allt.

Förra veckan var sonen sjuk. Då jobbade jag inte. Skrev inte ett enda ord. Då satt jag i soffan med honom och läste saga efter saga, spelade tusen rundor av Afrikas Stjärna, tittade på film med honom, tillsammans.

Och nej boken gick inte framåt, och flera viktiga skrivdagar gick till spillo och to do listan växte för varje sekund. Och jag tvingade mig själv att svälja rastlösheten, mota undan stressen, tvingade mig själv att sitta kvar i soffan, att läsa ännu en saga. Och nej, jag fick inga pluspoäng för det och pensionen ökade inte och texter blev oskrivna.

Men det kanske inte gör så mycket. För när min son var sjuk så då var jag där med honom. Och det kommer jag nog aldrig att ångra. To do listor eller ej.

Att åka karusell.

Man väljer författaryrket för att man tycker att det ser så stressfritt ut, så lugnt, så fullständigt fritt från upp och ner gångar. Det är det inte. Det finns inget yrke i världen som kan vara så totalt underbart euforiskt ena dagen och så galet ångestfyllt nästa dag. (Eller ja, det kanske det finns, jag antar att det är rätt ångestfyllt att nysa vid fel tillfälle om du är hjärnkirurg, men det vet jag ju inget om). Att vara författare är som att åka Berg och dalbana. Varje dag. Från en lång och långsam uppförsbacke till en lugn och härlig kurva upp i skyn till ett störtdyk ner i en kolsvart tunnel. Och sedan sakta upp igen. Om och om igen.

Igår var vi på Borgbacken. Borgbacken det är nöjesparken här i Helsingfors och ett besök på en nöjespark med två barn är inte alltid helt stressfri. Framförallt inte om ett av barnen kanske är tillräckligt långt att få åka de större karusellerna, kanske inte. Ni förstår, för att få åka något annat än vanliga karuseller eller minitåg måste man vara 120 cm och jag vet inte hur lång sonen är exakt men vi laddade upp med de skor som har tjockast botten och en mössa trots det stundtals ganska fina vädret. Och så kom vi fram och köpte åkband och så skulle sonen mätas. Han var preppad. Vi hade sagt att han måste sträcka på sig så mycket som han bara kan. Nästan lätta lite på hälen men utan att det syns och så får han absolut inte ta av den tjocka mössan. Och flickan med mätpinnen stegade fram och sonen töjde och töjde och sträckte och sträckte och pinnen nuddade vid hans mössa och flickan tittade och hmmade och jag slutade andas och sonen slutade andas och på ren vilja växte han en centimeter där och då och han tittade på mig och jag tittade på flickan och så till sist så nickade hon. Hon nickade och sonen fick sin stämpel och han fick åka. Åka allt han ville. Och den lyckan var så stor så jag tror att han växte fem centimeter till av bara farten.

Ni förstår, den här mätpinnen är ett stort trauma för både sonen och mig. När han var två år gammal älskade sonen en enda sak. KÖLA BIL. sa han och så satt han i bilen och låtsades köra. En hel sommar satt han där och körde och körde. Och jag lockade med simning och studsmatta och fotboll men han bara körde och körde och jag vevade ner alla rutorna och tog bort nyckeln och lät honom hållas. Och så en dag var vi i Göteborg och så gick vi till Liseberg. Och där finns såna små radiobilar för barn som man fick köra, köra alldeles själv. Och sonen trodde att han hade kommit till paradiset och han fick sin lilla pappersbiljett och han köade och köade. Och aldrig hade jag sett honom sköta sig så bra. Han gick åt rätt håll i kön och tappade inte den lilla biljetten och han klagade inte när det tog lång tid, han bara köade och köade. Och så till sist kom de fram till porten och storasyster gav sin biljett och gick igenom porten, sprang mot en bil, mot himmelriket och sonen som var så liten så han inte riktigt pratade ens ännu han förstod precis vad som skulle göras och han sträckte fram sin hand med den sönderkramade biljetten och satte händerna på snurrporten som skulle leda honom in till detta himmelrike och då säger flickan plötsligt.

– Jag tror vi måste mäta dig!

Och så halar hon fram en pinne och sonen måste ställa sig under den och han lilla huvud når inte hela vägen upp. Inte hur stora hans ögon än är, inte hur mycket hans underläpp än darrar.

– Tyvärr, säger flickan, man måste vara 90 cm för att få åka de här.

Och så öppnar hon en sidoport och släpper ut sonen ur kön och han får inte åka. Han kan inte förstå. Han hade inte bråkat alls i kön och han hade inte tappat sin biljett och han skulle ju KÖLA BIL!!! Och nu fick han inte. Och jag fångade upp honom in min famn och han störtade ner i ett avgrundsdjup hål av total sorg och han grät och han grät. Han grät så mycket att en mamma som stod bredvid oss faktiskt fällde en tår hon med trots att hon inte ens kände oss.

Så ni förstår, nu skulle han mätas igen. Alla sår revs upp, minnen kom tillbaka. Men nu var han tillräckligt lång. Han skulle få åka. Berg-och-dalbana, snabbtåg, upp och ner, allt, allt skulle han få åka och det var ju bara underbart.

Förutom att du får åka allt när du är 120 cm, men innan du är 140 cm måste du göra det i sällskap av en vuxen. En vuxen som är jag! Som inte alls tycker att det är fantastiskt att få åka allt, allt. En vuxen som skrek så mycket i en berg-och-dalbana att en man frågade mannen som satt i vagnen framför oss med dottern om jag var ok. En vuxen som åkte och åkte så att jag till sist knappt kunde gå för att inte tala om att kunna äta något. En vuxen som nu drömmer om en enda sak. Att både sonen och dottern blir 140 cm. Nu. Så att jag kan sluta må illa.

Plötsligt bara händer det.

Det tar tid att få sitt manus antaget. Det tar sjuuuukt lång tid. Det tar så lång tid att du redan har gett upp, gråtit över en karriär som tog slut före den ens hade börjat, sörjt din dröm som aldrig blev sann. Så lång tid att du nästan redan har glömt att du har skrivit något alls. Och då, när du minst anar det händer det. Plötsligt bara händer det. Någon ringer. Säger att de vill ge ut din bok. Och så är du författare. Trots att du redan hade gett upp. Ge inte upp. Fortsätt skriva, fortsätt skicka in. För plötsligt bara händer det.

Vet ni vad vi har gjort i måndags? Vet ni vad som har hänt? Jo vi har sålt vårt lägenhet. Efter månader av visningar, av folk som vill komma och titta igen och igen, efter tuuuuusentals potentiella köpare som bara måste få sin egen lägenhet såld innan de lägger ett bud kommer det plötsligt in en kvinna på en visning, tittar på den, älskar den och så köper hon den. Bara så där. Och vår mäklare e-mailar oss hennes offert och och vi skriver under och så tittar vi på varandra. Mannen småler.

– Vi sålde den, säger han!

– Vi sålde den, svarar jag.

Och så väntar jag, väntar på euforin som jag tror skall komma flygande, på lättnaden, på ordet ÄNTLIGEN! Inget av det kommer! Istället tittar jag mig sakta om i vårt lilla hus! Ser alla ställen våra barn har lekt hela sina liv, ser uteplatsen var jag druckit så många koppar kaffe, ser tulpanerna i rabatten, ser vårt fina badkar! Och så grips jag av panik!

– VAD HAR VI GJORT! Ropar jag och kastar mig ner på vardagsrumsgolvet. Jag kramar  det! Lägger kinden mot de vackra golvbräderna mina fötter gått över så många gånger, smeker det!

-VAD HAR VI GJOOOORT, hulkar jag och vill inte flytta någonstans. Jag sätter mig upp. Slår handen i golvet. Jag tänker inte flytta! Jag vägrar. Och jag är inte den som ger upp!

– JAG SKALL KÄMPA FÖR DIG ÄLSKADE HUS! Ropar jag och förklarar för mannen att han inte skall vara nervös, jag tänker rädda oss! Tänker rädda vårt hus. Jag kan kedja fast mig i trappräcket när den nya ägaren skall komma. Jag kan protestera, jag kan hungerstrejka, jag kan ensam stå emot detta fruktansvärda! Ungefär så här tänker jag mig det:

NANNING_1_3264190beller så här:

gty_nail_house_china_highway_ss_thg_130731_ssheller så här:

images

KAN DOM SÅ KAN JAG!

– Vi kommer att klara det, älskling! Ropar jag till mannen och kramar vårt kylskåp.

Han står helt stilla och tittar på mig med ögonbrynen någonstans vid taknocken ungefär. Så säger han:

– Ja, alltså nu var det ju vi som sålde huset. Helt frivilligt!

– JA MEN VAAAAAARFÖÖÖÖÖR? Hulkar jag och funderar om jag kommer måsta spika fast mina fötter i köksgolvet, smärtsamt men vad gör man inte för att rädda det man älskar!

– Eh….för att du vill har mera förvaringsutrymme och en köksö!

– Ajo…, just ja…, det vill jag ju! Älskade hus, det är inte du, det är jag!

WALK IN CLOSET OCH KÖKSÖ HERE I COME!!!! WHOOOP WHOOOP!

 

 

 

Skrivkramp!

Skrivkramp! Guuuud vad den kan sitta hårt ibland! Som om dina fingrar var limmade med superlim till varandra och inte gick att röra. Stenhårt. Så hårt som inget annat kan sitta!

Förutom omslagspappret på en Chupa Chups-klubba. När du kör bil. Ensam med dina två barn i baksätet. Långt. Och du har lovat dem klubbor. Trots att det inte är lördag, trots att svärfar är barntandläkare och du veeeeet att klubbor inte är bra för tänderna! Men det skiter du i. Bara du klarar bilresan. Så du ger dem klubbor. Får upp den första med tänderna. Sträcker ut din Go Gadget arm som en gummiorm hela vägen till barnet som är fastspänt i bilstolen där bak. Sedan tar du den andra klubban. Och det går inte. Du sliter och biter och släpper ratten med båda händerna och det fåååår man inte göra men du har ett barn med en klubba och ett utan och då är det kris. Stor kris. Men det pappret får du inte upp. För någon har använt NASA teknologi för att löda fast det. Använt superlimmens superlim för att försegla det pappret för evigheternas evighet. För att gömma den klubban för all framtid. För det finns ingenting i hela världen som kan sitta hårdare fast än omslagspappret på en Chupa Chups Klubba!

Ingenting förutom din skrivkramp!

Vår.

Ibland när jag har skrivit på en bok en längre tid kan jag komma på mig själv att längta till en helt ny bok. Längta efter att få öppna ett alldeles tomt word-dokument och börjar på något helt nytt och fint och spännande. För det är då, alldeles i början som det är som allra roligast att skriva. När allt ännu är möjligt, när du är säker på att boken du precis har skrivit det första ordet på kommer att bli en bestseller över hela världen. Innan skrivkrampen sätter in, innan du tappar bort dig någonstans i kapitel 14, innan du är så trött på din bok att du aldrig mera vill se den. Då, just då i början är allt som allra bäst.

Nu är det vår. Solen lyser och för första gången kunde barnen leka i parken i bara t-shirt. På helgen var vi på landet. Och vinden kom från havet och var isande kall men solen sken och när du hittade en knut någonstans i lä kunde du stänga ögonen en liten stund och vända ansiktet mot solen och känna i hela kroppen hur sommaren är på väg. Och vi planterade morötter och hämtade hem hönsen och klippte gräset och så pratade vi. Pratade om att snart, alldeles snart är det sommar. Och vi drömde oss bort till värmen och solen och njöt. Njöt av sommaren som skall komma. För det är nu den är som allra, allra bäst. För nu är sommaren ännu varm och solig varje dag. Nu är barnen fortfarande glada och friska hela sommaren och ännu har ingen myggbett över hela benen som kliar så att man inte kan sova på hela natten och nu är ännu alla picnicar smulfria och filtarna hålls raka och maten är god och ännu stiger ingen med sandiga fötter på din badhandduk och ännu låser sig inget lågtryck över landet och dränker det i strilande gråregn dag efter dag. Ännu vill barnen vara ute i skog och mark och leka med kottar dagarna i ända och ingen vill ännu sitta inne och titta på iPaden och ingen grälar om Uno-reglerna och jordgubbslandet har inget ogräs och grillen behövs inte rengöras och ännu pusslas inget alls för hinna hälsa på svärföräldrarna och gå på kräftskiva och midsommarvädret är fortfarande soligt och varmt och din midsommarklänning är fortfarande avslappnat vacker och underbar och båten behöver inte fyllas på med bensin och abborrarna nappar fortfarande och ännu finns det inga fästingar i blåbärsskogen och ännu vill ingen åka till stan för att träffa sina kompisar!

För ännu är sommaren precis så underbar som den skall vara. Så underbar som den kanske bara är just nu.Så underbar som den kommer att vara!