Att åka karusell.

Man väljer författaryrket för att man tycker att det ser så stressfritt ut, så lugnt, så fullständigt fritt från upp och ner gångar. Det är det inte. Det finns inget yrke i världen som kan vara så totalt underbart euforiskt ena dagen och så galet ångestfyllt nästa dag. (Eller ja, det kanske det finns, jag antar att det är rätt ångestfyllt att nysa vid fel tillfälle om du är hjärnkirurg, men det vet jag ju inget om). Att vara författare är som att åka Berg och dalbana. Varje dag. Från en lång och långsam uppförsbacke till en lugn och härlig kurva upp i skyn till ett störtdyk ner i en kolsvart tunnel. Och sedan sakta upp igen. Om och om igen.

Igår var vi på Borgbacken. Borgbacken det är nöjesparken här i Helsingfors och ett besök på en nöjespark med två barn är inte alltid helt stressfri. Framförallt inte om ett av barnen kanske är tillräckligt långt att få åka de större karusellerna, kanske inte. Ni förstår, för att få åka något annat än vanliga karuseller eller minitåg måste man vara 120 cm och jag vet inte hur lång sonen är exakt men vi laddade upp med de skor som har tjockast botten och en mössa trots det stundtals ganska fina vädret. Och så kom vi fram och köpte åkband och så skulle sonen mätas. Han var preppad. Vi hade sagt att han måste sträcka på sig så mycket som han bara kan. Nästan lätta lite på hälen men utan att det syns och så får han absolut inte ta av den tjocka mössan. Och flickan med mätpinnen stegade fram och sonen töjde och töjde och sträckte och sträckte och pinnen nuddade vid hans mössa och flickan tittade och hmmade och jag slutade andas och sonen slutade andas och på ren vilja växte han en centimeter där och då och han tittade på mig och jag tittade på flickan och så till sist så nickade hon. Hon nickade och sonen fick sin stämpel och han fick åka. Åka allt han ville. Och den lyckan var så stor så jag tror att han växte fem centimeter till av bara farten.

Ni förstår, den här mätpinnen är ett stort trauma för både sonen och mig. När han var två år gammal älskade sonen en enda sak. KÖLA BIL. sa han och så satt han i bilen och låtsades köra. En hel sommar satt han där och körde och körde. Och jag lockade med simning och studsmatta och fotboll men han bara körde och körde och jag vevade ner alla rutorna och tog bort nyckeln och lät honom hållas. Och så en dag var vi i Göteborg och så gick vi till Liseberg. Och där finns såna små radiobilar för barn som man fick köra, köra alldeles själv. Och sonen trodde att han hade kommit till paradiset och han fick sin lilla pappersbiljett och han köade och köade. Och aldrig hade jag sett honom sköta sig så bra. Han gick åt rätt håll i kön och tappade inte den lilla biljetten och han klagade inte när det tog lång tid, han bara köade och köade. Och så till sist kom de fram till porten och storasyster gav sin biljett och gick igenom porten, sprang mot en bil, mot himmelriket och sonen som var så liten så han inte riktigt pratade ens ännu han förstod precis vad som skulle göras och han sträckte fram sin hand med den sönderkramade biljetten och satte händerna på snurrporten som skulle leda honom in till detta himmelrike och då säger flickan plötsligt.

– Jag tror vi måste mäta dig!

Och så halar hon fram en pinne och sonen måste ställa sig under den och han lilla huvud når inte hela vägen upp. Inte hur stora hans ögon än är, inte hur mycket hans underläpp än darrar.

– Tyvärr, säger flickan, man måste vara 90 cm för att få åka de här.

Och så öppnar hon en sidoport och släpper ut sonen ur kön och han får inte åka. Han kan inte förstå. Han hade inte bråkat alls i kön och han hade inte tappat sin biljett och han skulle ju KÖLA BIL!!! Och nu fick han inte. Och jag fångade upp honom in min famn och han störtade ner i ett avgrundsdjup hål av total sorg och han grät och han grät. Han grät så mycket att en mamma som stod bredvid oss faktiskt fällde en tår hon med trots att hon inte ens kände oss.

Så ni förstår, nu skulle han mätas igen. Alla sår revs upp, minnen kom tillbaka. Men nu var han tillräckligt lång. Han skulle få åka. Berg-och-dalbana, snabbtåg, upp och ner, allt, allt skulle han få åka och det var ju bara underbart.

Förutom att du får åka allt när du är 120 cm, men innan du är 140 cm måste du göra det i sällskap av en vuxen. En vuxen som är jag! Som inte alls tycker att det är fantastiskt att få åka allt, allt. En vuxen som skrek så mycket i en berg-och-dalbana att en man frågade mannen som satt i vagnen framför oss med dottern om jag var ok. En vuxen som åkte och åkte så att jag till sist knappt kunde gå för att inte tala om att kunna äta något. En vuxen som nu drömmer om en enda sak. Att både sonen och dottern blir 140 cm. Nu. Så att jag kan sluta må illa.

Annonser

5 thoughts on “Att åka karusell.

  1. Hej!

    Jag har nu läst alla dina inlägg från början – upptäckte din blogg nu i vår – och det är underbar läsning!
    Jag uppskattar hur du blandar tips på skrivande (jag har fått bekräftelse på mycket av det jag gör då jag skriver) med familjeanekdoter och drar paralleller.

    Jag är intresserad av att läsa de böcker du gett ut och kommer att göra det. (Men har några böcker på vänt som jag ska läsa först) Men tänker också att det format du nu skriver i – humoristiskt i dagboksform – även det lämpar sig som bok/böcker.

    • Ååh vad snällt sagt! Helt otroligt att du har läst alla inlägg, vad smickrad jag blir! Och vilken bra idé, tänk att få skriva en bok i detta format!! Vad skriver du själv på?

  2. Förutom att jag fick ett gott skratt och nästan fällde en igenkännande tår över mätpinnsbesvikelsen så känner jag verkligen igen berg- och dalbanan där man ständigt pendlar mellan eufori och angst men ändå vill hålla på med det som man håller på med. Jag har nyligen skrivit om samma sak på min blogg (http://theoptingoutblog.com/2015/05/19/having-what-it-takes/). Livet som forskare är nämligen också en berg- och dalbana.. Tack för ett fint inlägg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s