Tid.

En gång var vår sommar
en evighet lång.
Vi strövade i soldagar 
utan slut en gång.
Vi sjönk i gröna doftande 
djup utan grund
och kände ingen ängslan 
för kvällningens stund.

Vart gick sen vår evighet?
Hur glömde vi bort 
dess heliga hemlighet? 
Vår dag blev för kort.
Vi strävar i kramp,
vi formar i strid
ett verk som skall bli evigt –
och dess väsen är tid. 

Så skrev Karin Boye redan 1935. Vår dag blev för kort, skrev hon. … och dess väsen är tid. Tid. Vår världs absoluta lyxvara. De flesta människors absoluta bristvara. Kvalitetstid, familjetid, egentid. Tid vi inte har. För vår dag är för kort. Vi strävar i kramp, vi formar i strid…. redan 1935? Innan mobiltelefoner gjorde oss ständigt anträffbara, innan Instagram gjorde oss ständigt jämförbara, innan barn hade hobbyn, innan den milda modern tränade crossfit, innan familjefadern tävlade i triathlon, innan Facebook måste uppdateras. Redan då strävades det i kramp, redan då formades våra dagar i strid.

Det var 1935. Vi har inte fått mera tid sedan dess. Vi har inte fått fler dagar, inte längre dygn. Vi har bara fått oändligt mycket mer att göra. Och då räcker inte tiden till. Inte till det den borde. Inte till DEM den borde räcka till för. För vi måste jobba och så måste vi göra karriär och så måste vi städa och så måste vi träna och så måste vi kolla Facebook och så måste vi tala lite i telefon och så måste vi bara skicka ett jobbmail älskling men sen kommer jag och läser den där sagan jag lovar fast sen måste vi laga mat och sen diska undan och så måste barnen iväg på gymnastik och så måste vi jobba lite till och så måste vi hämta från fotbollen och så måste vi skynda och så måste vi plocka undan och så måste vi så många saker att vi aldrig riktigt hinner med något alls. Och då måste vi stanna. Och så måste vi tänka. För till sist måste vi välja. Måste vi göra ett aktivt val.

För Karin Boyes dikt tog inte slut där. Den fortsätter. Den fortsätter så här:

Men än faller tidlösa
stänk i vår famn
en stund då vi är borta
från mål och namn,
då solen faller tyst
över ensliga strån
och all vår strävan syns oss
som en lek och ett lån.

Då anar vi det villkor
vi en gång fick: 

att brinna i det levandes
ögonblick,
och glömmer det timliga, 
som varar och består,
för den skapande sekunden
som mått aldrig når. 

Då måste vi tänka vad den sekunden är för oss. Den skapande sekunden, den som mått aldrig når. Den som fäller tidlösa stänk i vår famn. Den måste vi hitta. Jag vet vad den sekunden är för mig. Jag har hittat den. För mig är den det här:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och det här:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Kanske bäst beskrivet så här:

Är det sant att jag håller ett barn på min arm,
och ser mig själv i dess blick?
Och fjärdarna gnistra och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år?
Vem är jag, vad bär jag för namn? 

Du skrattande knyte med solblekt hår, 
hur fick jag dig i min famn? 

Jag lever, jag lever på jorden jag står,
var har jag varit förut? 
Jag väntade visst miljoner år, 
på denna enda minut.

De är min skapande sekund. Mitt levande ögonblick. Mina barn. Det är på dem jag vill spendera min tid. Så enkelt är det. Och ändå inte. För allt det där andra. Det kommer så lätt i vägen. Tar så oändligt lätt över. Och så plötsligt har all den där tiden gått och inget alls av den spenderade jag med att lyssna till mina barn. För visst, jag kanske var tillsammans med dem, men jag hade ju så lite tid, så jag måste samtidigt laga mat, plocka lite, svara på ett sms, kolla en inbjudan till ett event, hänga en tvätt, prata med en kompis, skriva en jobbgrej och lägga upp en bild på Instagram. Och då räknas det inte. Inte som det borde. För all den här tiden som bara går, när jag har så bråttom, det är inte bara tid. Det är mina barns barndom. Den som de kommer att bygga hela sitt liv på, den som jag så gärna vill skall vara en okrossbar grund att vila på, den som jag får vara del av. Det får jag inte sedan. När de blir större, flyttar hemifrån, bildar egna familjer. Inte på samma sätt. Inte så här totalt och förbehållslöst. Det får jag bara nu. Och därför har jag tänkt. Tänkt så mycket att jag blev författare. Det skrev jag om här:

https://bliforfattare.wordpress.com/2014/05/28/sommarlov/

Det kan ni läsa när ni har tid. Jag har tid, därför att jag är författare. Tid att ta ledigt hela sommaren. Tid att ströva i soldagar utan slut, hand i hand med min barn. Tid att sjunka i gröna doftande djup utan grund, tillsammans med dem. Tillräckligt med tid för att inte känna någon ängslan för kvällningens stund. Tid att ge dem de där magiska barndomssomrarna, somrarna som skall bära dem igenom livet, genom stunder då det stormar och regnar och allting skaver.

Nu är det första veckan i juni. Sommarens första spirande vecka, ljusgrön, äppelblomsvecka. Och då packar jag ihop oss och så flyttar vi till landet. Till mina barndomssomrar, till mina barns somrar. Till en barfota sommar då vi har tid att göra allt det som hör sommaren till, tid att simma och leka och cykla och äta glass och meta abborrar och dyka från bryggan och bygga lådbilar och odla morötter och plocka smultron. Tid att gör allt det som jag skrev om förra året. Men också tid att göra allt det där ingenting. Tid att sitta en hel förmiddag i köket, titta på det stilla sommarregnet utanför och prata. Prata om varför myggor sticks, varför det regnar, hur fiskar pratar, hur stor världen är, vad kärlek är, vad man skall bli när man blir stor.

För stora blir de. Stora och självständiga och utflyttade. Precis som de skall. Oändligt fort blir de stora. Oändligt fort kommer de att växa upp och välja att dela sina somrar med någon annan än mig. Precis som de skall. De kommer att prata om fiskar och kärlek och livet med någon annan än mig. Precis som de skall. Och då kommer jag att hinna göra allt det där andra. Kommer jag att hinna jobba och träna och plocka och städa och träffa vänner och jobba lite till och sedan när jag har gjort allt det så kommer jag att ha tid att sätta mig där i köket och titta ut på ett stilla sommarregn och så kommer jag ur hjärtat att ta fram alla de där tidlösa stunderna jag satt där med mina barn. Ta fram minnena av de där ändlösa somrarna jag spenderade tillsammans med dem. Ta fram vetskapen att jag hade den tiden med dem. Vetskapen att de var min skapande sekund, vetskapen att de var mitt val.

Och så kommer jag att omsorgsfullt vika tillbaka minnena och gömma dem djupt i mitt hjärta och så kommer jag att veta, veta med säkerhet det som jag vet redan nu. Att jag har valt dem och för mig är det valet helt rätt.

Jag hoppas att ni alla andra också har hittat er skapande sekund, era tidlösa stunder. Och jag hoppas att ni har haft möjligheten och modet att välja det.

Glad sommar till er alla. Vi ses igen i höst.

Annonser