Skola.

Jag har sagt det förr men det är värt att upprepas. När du har skrivit klart ditt manus måste du ge det till någon att läsa. Läsa helt utan din inblandning. Du får inte stå lutad över deras axel och förklara, vidareutveckla, fråga om de förstår. Du måste låta historien bära sig själv. Måste se om den håller också utan dig. För det måste den göra om det någonsin skall bli en bok. Behövs det en tilläggsförklaring för att historien inte skall stanna då är det inte tillräckligt bra. Så är det bara. Då måste du rätta, skriva om, bygga på. För boken måste kunna stå på egna ben. Annars är det ingen bok.

Min sjuåriga dotter har börjat skolan. Första klass. Och det är så ofattbart stort för henne men ändå är det tusenfalt större för mig. För samtidigt som jag vet att barn växer, barn börjar skolan, samtidigt som det är så självklart så våndas jag djupt i mitt hjärta lite varje morgon. För plötsligt måste jag släppa taget. Plötsligt är jag tvungen att vinka av henne på skolgården och låta henne försvinna in i myllret av barn och kompisar och lärare och lektioner och läxor och några som bråkar och några som retas och springtävlingar och elevrådsmöten och gymnastiktimmar och kompisgäng och pojkar med lockigt hår som hon rodnar när hon pratar om och allt det här skall hon navigera helt utan mig. Utan att jag kan hålla henne i handen. Utan att jag kan stötta, trösta, bära. Och hon älskar sin skola och jag gläds med henne och vi gör läxorna vid köksbordet tillsammans på eftermiddagarna och vi pratar om vad hon gjort och varje morgon springer hon glatt in på skolgården och jag vinkar lika muntert tillbaka och jag småpratar med några andra föräldrar och så när ingen ser så går jag runt hörnet och tar ett djupt andetag, samlar mig, övertygar mig själv att hon klarar det. Övertygar mig själv att hennes självförtroende bär, att hennes självkänsla håller. Och så önskar jag att jag kunde veta. Veta att grunden hon står på är tillräckligt stark. Önskar att jag kunde veta att vingarna hennes pappa och jag har gett henne håller. Veta att det kommer att gå bra. Önskar att hon förstår att vad som än händer så står jag här runt hörnet och väntar! Och så kommer hon hem en dag och har fått i läxa att skriva om sin familj. Och så skriver hon det här:

image-98

Jag tror att vingarna bär. Det kommer gå bra det här.

Den snälla hösten.

I morse var det kallt när jag förde barnen till skolan. Så kallt att de ville ha vantar när de höll i handtaget till sina sparkbrädor. Jag sprang tillbaka in och grävde lyckligt fram varsitt par fingervantar till dem. Gick tillbaka ut på gården och andades njutningsfullt in den klara, kalla luften. Lycklig därför att nu är det höst. Höst på riktigt. Nu börjar den. Den mjuka, snälla hösten. Inget mer flängande till kräftskivor och grillkvällar, inget mer stressande att ta vara på solen, värmen. Inget mer cape diemande och njutande hit och dit. Inga fler kvällspromenader i det fina vädret. Inga fler cykelturer eller båtutflykter. Inga fler man borde, man måste.

Bara höst. Så som den skall vara. Ruggig, grå, kall. Snäll. Så som hösten är. När man med gott samvete kan sitta inne på kvällarna. När man kan klä sig i stora, förlåtande ylletröjor och mjuka scarfer som täcker och döljer. När man kan bjuda vänner på middag utan att dammsuga för mörkret gömmer ju så vänligt dammtussarna i hörnen. När man kan tända ljus i köket och märka att i ljuset av stearinljus syns det inte om man har tvättat fönstren eller om köksbänken är skurad. Så att man istället kan spendera sin tid med att prata, läsa böcker, tänka, vara. Vara tillsammans. För nu är det höst. Och då måste vi ta hand om varandra. Ta hand om oss själva.

För det här är hösten då små barn drunknar i Medelhavet. Hösten då människor som flyr ett helvete på jorden möts av ett annat. Hösten då en spänning har lagt sig över världspolitiken. Hösten då regeringar gör vad de måste göra och stramar åt på alla håll och kanter. Hösten då en undersökning visar att stressrelaterade sjukskrivningar har ökat med 73% på två år. Hösten då en annan undersökning visar att var tredje kvinna känner sig mycket stressad över att hon inte hinner träna tillräckligt. Hösten då var fjärde kvinna känner sig mycket stressad för att hon inte har det tillräckligt fint hemma.

Och det är här någonstans som höstens snällhet kommer in. Här någonstans som snällheten måste komma in. För samtidigt som länder sätter upp taggtrådsstängsel vid sina gränser och idioter klär ut sig till Ku Kux Klan så finns det hundratusentals andra som hjälper, som donerar pengar och kläder, som ställer upp som frivilliga, som blir stödpersoner, som öppnar sina hem för dem som har förlorat allt. Och samtidigt som ekonomin går på knäna finns det folk som grundar företag, anställer folk, vågar chansa. Och samtidigt som folk stressar ihjäl sig för att att ha det fint hemma så finns det folk som äter middag hos varandra utan att någonsin reflektera över om köket de sitter i är städat eller inte.

För helt ärligt! Har du någonsin kommit hem till en kompis och sagt:

– Oj kolla du har inte skurat handfatet du är en dålig människa!

Ja, ni hör ju hur det låter! Helt absurt! Och helt ärligt, har du någonsin tittat på din kompis och sagt:

– Kolla du har inte tränat den här veckan, du är nog en dålig människa!

Lika absurt eller hur? Då är frågan: varför säger vi så till oss själva? Varför går vi under för att skura köksbänkar och plocka legobitar. Varför klandrar vi oss själva så hårt när vi ännu en gång trycker på snooze knappen fast vi hade tänkt ta en löptur på morgnen. Varför är vi så elaka mot oss själva?

Nu är det höst. Vår höst. Min höst. Hösten då jag tycker att vi skall bli lite snällare. Mot varandra, mot världen. Snällare mot oss själva. Hösten då du avslutar din arbetsdag med att säga till dig själv – Bra gjort! Trots att du inte hann med allt. Hösten då vi bjuder kompisarna på middag trots att vi varken har hunnit laga sufflé eller städa och påminner oss själva om att de kommer för att de vill umgås med dig, inte för att inspektera dina inredningstalanger. Hösten då vi mjukt viskar till oss själva – Du behöver nog sova istället för att springa du är ju så trött. Och låter oss själva somna om på morgonen trots att du hade lovat dig själv att springa. Hösten då vi sitter på våra barns sängkant och lyssnar på ännu en sak de bara skulle fråga. Trots att de redan har ropat allt för många gånger. Trots att du redan sagt att nu MÅSTE de sova. Hösten då vi pussar på dem istället för att gräla bara därför att vi har den oerhörda lyckan att vi kan det. Vi kan pussa på dem. Vi kan  stoppa om dem i en varm och trygg säng. När så många andra inte kan det. Då kanske det inte spelar så stor roll om vi tränade på morgonen eller inte. Om färgen på våra köksluckor är precis rätt eller inte. Om vi garderob är uppdaterad och färgmatchad eller inte.

För det här är hösten då vi lutar huvudet mot vår partners axel, tittar på våra liv och tänker:

– Fan, vad vi har det bra!

Och så tror vi verkligen på det! För helt ärligt! Visst har vi?

Älskade snälla höst! Nu kör!