Happy Halloween.

Idag är det fredag och Halloween. Då hinner man inte skriva på sin bok. Då stiger man upp tidigt för att hinna klä ut barnen innan skolan och så går man och köper pumpor och ingredienser till spökmuffinsar för du är ett fullständigt offer för marknadsföringen och blandar friskt ihop Allhelgona med Halloween och så går du på lunch med några kompisar och så hämtar du från skolan när dottern slutar kl 13.10 för att du någon gång i början av hösten tyckte att det var en jättebra idé att hon inte skulle gå på eftis/fritids på fredagar! (VAAARFÖÖÖÖR??).

Och så läser du tidningen. Och så tänker du på det här med att det i media skrivs så mycket om det själviska klimatet som råder. Om hur folk har slutat bry sig om andra. Om hur empatin och medmänskligheten har försvunnit. Om hur folk lever i sin egen bubbla utan att se människorna runt omkring en. Hur världen är en ond plats.

Men vet ni vad? Det stämmer inte. Det stämmer inte alls. Det fick jag bevisat idag på väg till skolan.

Mina barn skulle ha Halloweenfest på skolan och förskolan idag och då stiger man snällt upp en halvtimme tidigare och målar dem och fixar dem. Och så är man väldigt tacksam att de inte är så superkräsna för du inser ganska snabbt dina begränsningar som teatermaskör när du står där med din kajal och mörka ögonskugga och ditt röda läppstift. Och skelettdräkten är lite för liten och löständerna hålls inte i munnen men man tager vad vad man haver liksom. Sedan tittar de sig i spegeln och är som tuuuur sjukt nöjda och planerar hur de skall göra sin entré på förskolan och skrämma alla och sonen undrar om folk på gatan kanske kommer att bli fööör rädda och jag säger kanske det och småler och de såg ut så här:

image-116

Och små vampyrer och skelett måste sedan ta sig till skolan och de satte på sig sina jackor och fick tillåtelse att gå utan mössa och så begav vi oss iväg. Så här:

image-114

image-115

image-113

Och vet ni vad som hände? Jo, varenda vuxen människa vi mötte på gatan låtsades bli rädd. Varenda en. Gamla tanter med tjocka hundar, byggkillar med ciggen i mungipan. mammor med barnvagnar, män i kostym, affärskvinnor i snygga dräkter och telefonen vid örat. Varenda en ropade till, spärrade upp ögonen, backade undan, låtsades vända sig om av skräck för dessa monster. Trots att det bara var lite kajal i deras panna. Trots att löständerna föll ut.Trots att den för korta skelettdräkten inte syntes. Och skelettet och vampyren väste och morrade tillbaka och tittade på varandra och kiknade av skratt. Deras ögon glittrade av lycka när de vände sig till mig och sa.

– Åååh mamma, vi har så braaaaaa utklädsel! ALLLAAAAAA blir ju rädda! Ååååh tack mamma!!

Och mitt hjärta blev alldeles varmt och så svävade dom vidare, lyckliga små monster.

Till alla er som mötte mina barn imorse. Vi är fullständiga främlingar. I ett samhälle som påstås ha blivit så kallt. Ni hade ingen som helst skyldighet att låtsas bli rädda. Ni kunde ha fortsatt er väg framåt utan att se dem, utan att bry er. Det gjorde ni inte. Och för det skall ni ha ett oerhört stort tack! Ni gjorde två, små barn mycket lyckliga! Och mig mycket varm om hjärtat.

För världen är en snäll och vacker plats.

Glad Allahelgona till er alla!

 

 

 

Annonser

Äventyr.

Det är stort att få sin första bok publicerad. Det är stort därför att det är något nytt. En ny karriär, ett nytt skede i ditt liv. Något annorlunda, något spännande. Och då är det stort. Lite skrämmande men stort! Det är allt nytt.

Man går här i sin vardag och trivs helt bra och skriver och för barnen till skolan och hjälper med läxor och träffar kompisar och kan inte komma på vad man skall laga för mat och skjutsar till hobbyn och stressar på jobbet och svär över att bilen måste på service och det kostar så förbenat mycket och barnen är friska och glada och man är frisk glad och allt är bra. Men ibland ändå inte. För någonstans djupt inne så blir man ibland gaaaalen på att laga ännu en middag en tisdagkväll som ingen äter. Gaaaalen på att skjutsa till hobbyn, gaaaalen på att gå samma gator dag in och dag ut och så tänker man – Ååååhhh jag vill åka på äventyr. På resa. Uppleva, se, känna. Jag vill leva!! Och man önskar att ens barn skulle få se något annat, uppleva hela den stora världen med allt den har att erbjuda. Man vill att de skall få lära sig nya språk, träffa nya människor, uppleva nya smaker. Man längtar. Längtar bort mot något nytt, något okänt, något magiskt. För man är en ganska äventyrlig människa. Som tycker om förändring. Som njuter av att inte veta vad som väntar bakom nästa hörn. En människa som har lovat sig själv att aldrig bli för bekväm. Att aldrig nöja sig. Att aldrig sluta upptäcka.

Och det är ju väldigt lätt att tänka. När man går här på sina fina, vänliga gator var man känner alla och barnen är glada och allt är så lätt, så lätt. För så plötsligt kommer det där äventyret. Bara så där. I form att av ett utlandskontrakt. En fråga ställd till mannen av hans chef.

– Skulle du kunna tänka dig att åka till Japan på två år?

Och mannen vidarebefodrar frågan till mig och utan en sekunds tvekan ropar jag

– JAAAAAAAAA!!

För jag är ju en så äventyrlig människa. Som inte räds det nya, det okända. Som längtar efter äventyr!! Ända tills det kommer. För sen skriver mannen under och vi planerar och fantiserar och så blinkar man en gång och så plötsligt är det dags att verkligen åka. Åka på det där äventyret man så har längtat efter. Och det är då man kommer på att ens barn kanske inte alls behöver se något nytt. Kommer ihåg att de ju verkligen inte tycker om något annat än spaghetti bolognese och kycklingryta, den utan kryddor! Kommer på att det inte kan ett ord engelska för att inte tala om Japanska. Kommer på att de trivs så oerhört bra här. Med sina kompisar och hobbyn och gatorna de känner till. Precis som jag ju gör. Trivs. I vår fina lägenhet med alla våra underbara grannar. Här var jag träffar 25 personer jag stannar och talar med bara när jag för barnen till skolan. Här var jag har mina kompisar, min familj. Här var jag hör hemma. Och jag tänker VAD HAR VI GJOOOOOORTT??? och får lite panik över allt som måste fixas med visum och skolor och packande och flyttande och engelskalektioner till barnen och boende. Och jag tänker att jag måste andas lite i en papperspåse (helst en sådan som innehåller en bulle jag kan äta till mitt kaffe) och så lagar jag middag och så ropar jag på barnen och så äter vi och pratar och så säger dottern plötsligt!

– Mamma, jag skulle villa åka på resa! På ÄVENTYR! För där finns ju så mycket att se, mamma!

Och jag tittar på henne och småler och så svarar jag:

– Jag med hjärtat, jag med!

För jag vill verkligen. Har alltid velat. Har alltid rest. Bott i flera olika länder. Upptäckt. Smakat. Känt. Och varje gång precis innan jag har åkt har jag ångrat mig. Djupt och bittert. Tänkt att det är ett misstag. Frågat mig själv VAAARRFÖÖÖR jag bara inte kan nöja mig med det jag har här. När allt är så bra. Och så har jag svurit och så har jag satt mig på flyget och i samma sekund som hjulen har lämnat marken har jag älskat det, äventyret, resandet, känslan av att vara på väg mot något nytt, något okänt. Älskat därför att jag har vetat att jag reser inte bort från något, utan till något. Jag beger mig inte ut på äventyr för att jag inte skulle ha det bra här. Jag gör det just på grund av att jag har det bra. Så bra att vi kan resa. Kan erbjuda våra barn en möjlighet att bli en del av en större värld. Så bra att det är lätt, väldigt lätt att bara bli kvar. Väldigt lätt att bara nöja sig. Alltför lätt. Därför åker man på äventyr. För ni vet vad de säger:

We travel not to escape life
But for life not to escape us! 

Så i januari bär det iväg. Innan dess kommer jag att svära många gånger. Ångra mig många gånger. Men jag vet att så fort vi äntligen kommer iväg kommer det att bli helt fantastiskt.

Jag hoppas ni vill följa med! För bloggen tar jag med mig!

 

Att vinterbada!

När man skriver böcker måste man skriva sådana som man själv skulle tycka om att läsa, Det går liksom inte att ge sig in på en genre som kanske är väldigt populär just nu men som man själv inte läser. Då kommer du inte att skriva en hel bok. Då kommer du aldrig att få flyt i din text. För när du skriver så måste du få lust att veta vad som kommer att hända, hur det kommer att gå. Annars kommer du aldrig orka skriva hela boken klart. Jag till exempel skulle gärna skriva en Fantasybok. Jättegärna! Bara för att de just nu är väldigt pop. Och så jag tänker ibland att jag testar. Bara skriver en och så säljs den i miljoner exemplar och så kan jag få en köksö med marmorskiva och resa till Maldiverna. Men det går inte. Det går aldrig. För jag tycker det Fantasy är så tråååkigt. För Fantasy är inte jag. Och en marmorskiva till köksön är inte tillräcklig motivation för att få en hel bok skriven. Så är det bara. Inte hur mycket jag än skulle villa.

Lite som jag alltid har tänkt att jag skulle villa vara en person som vinterbadar. Bara för att jag har fått för mig att det skulle vara så skönt. Så fantastiskt uppiggande och renande. Men det är bara något jag tror. För jag vet inte. Jag har aldrig vågat mig i vattnet när det är kallt. Och då har jag ändå prövat. Modigt gått ner till stranden på senhösten eller vintern. Fast besluten att ta mig ett dopp.Men det går inte. För det är ju så jääääääkla kallt! Det är ju det som är problemet med vinterbadande. Att det är just vinter! Och då är det ju så kaaaallllttt! Och så doppar jag en liten tå i vattnet och fryser hela vägen in i benmärgen och rusar upp till huset igen och virar in mig i fleecefiltar och inser ännu en gång att vinterbadning nog inte är något för mig. Inte än i alla fall. Men kanske en vacker dag. När jag är en gammal tant. Kanske av den lite rundare sorten så att jag har lite isolering. Då skall jag bli en sådan. Som promenerar ner till stranden iklädd min badrock varje morgon och jag skall inte bry mig om att folk tittar på mig på gatan för då skall jag vara så gammal att jag skall ha insett att vad andra tror inte spelar någon helst roll. Och så skall jag lämna badrocken på stranden och ställa mig i vattenbrynet i morgonsolen och titta ut över havet och så skall jag utan den minsta tvekan sakta gå i och simma in i solbryggan som glittrar över vattnet och så skall min måndagsmorgon vara ren och klar och alldeles lugn och min hela vecka alldeles perfekt. För jag har vinterbadat och då kan ju inget vara så stressigt egentligen.

Då skall jag vara en sådan tant. När jag blir gammal. En vinterbadare. En som hon som jag såg idag när jag var på en löptur på morgonen. Och solen hade just gått upp och det var bara 3 grader och luften var kall och klar och doftade vinter. Och jag tog rundan nere vid vattnet och såg det här:image-111

image-110

image-112

Kära lilla tant. Jag vet inte vem du är och jag ber om ursäkt att jag fotograferade dig så här i smyg. Men alla ni andra, håll med att det ser härligt ut!

Bara det inte skulle vara så förbannat kallt!

 

Betydelse.

Det är svårt ibland att veta hur en läsare kommer att uppfatta din text. Nervöst att de skall missförstå dig. Oroligt att de skall tolka något du har menat på ett sätt som något helt annat. För de kommer de att göra. För alla läser in sig själv i en text. Utgår från sina egna erfarenheter, tolkar ord på andra sätt än vad du gör. För så är de ju med ord ibland. De har olika innebörd för olika människor. För alla har olika referensramar, olika utgångspunkter liksom.

Lite som det är med mina barn. Ord har inte alltid samma innebörd för dem som för mig. Min sexåriga son tycker väldigt mycket om att spela ishockey. Så mycket faktiskt att han nu har skrivit en sång om det. En lovsång till ishockeyn liksom. Den går så här:

image-109

Jaha, och för er som har svårt att tyda vad en karaktär från filmen Awakenings har skrivit så heter sången JAG TYKÄR OM AT SPELA ISHÅKI, och den går så här: (melodi valfri eftersom den ändrar ungefär varje gång han sjunger den)

Jag stiger upp på mårgonen,
jag smyge ner till köket
och smyger utt….

Och det kanske han gör tidigt på söndagmorgon när han skall på träning. Smyger. Visst. Om han med smyger menar det här:

BANG! Dörren till hans rum flyger upp. BONK, BONK, BONK, han sprakar till sin fotboll som ligger utanför hans rum så att den studsar in i vardagsrummet.

-PAAAPPPPAAAAAAAA JAG ÄL VAAAAk…… ajo shyyyyy jag skall vala tyst, Filippa sovel. Han viskropar i stället ni vet som bara barn kan

– Paaaappppaaa jag äl vaken!

PAM, springer in i dörrenkarmen till köket, slår huvudet.

– AAAAAAJJJJJJ!!! UÄÄÄHHHHH! Ajo shyyyy jag skall vala tyst, Filippa sovel.

BANG. Stänger dörren till köket. Äter frukost.

BANG, BANG dörren slår igen, in på sitt rum.

– MAMMMAAAAAA VAL ÄL MITT SNOPPSKYDD??? (Ja, så kan man också bli väckt en söndagmorgon, och det faller definitivt under kategorin: saker du aldrig trodde du skulle höra en söndagsmorgon innan du fick barn.) Ajo schyyyy jag skall vala tyst, Filippa sovel.

PAM, SLÄÄÄÄP; DUNK. Släpar den stora ishockeytrunken med alla skydden från sitt rum till hallen. Slår i varenda dörrkarm på vägen.

– VAAAAL ÄL MIN ISHOKEYKLUB…. ajo schyy jag skall vala tyst Filippa sovel (han har alltså ett minne som en dement guldfisk)

KRASCH! Hittar klubban, slår i den i hallspegeln. Mannen räddar spegeln i sista sekund. De klär på sig. Ut genom dörren.

BANG. Dörren slår igen med en smäll. Fån trappan hörs:

– NEEEEEJ PAPPPAAAAAA JAG VILLLE TLYCKAAA PÅ HISSKNAPPPEEEEEENNNNN!

De åker ner. Och upp igen.

KLONK, BANG, dörren öppnas på nytt.

– JAG GLÖMDE JU KLUUUBBAAAAN MAMMMAAAA, ajo schyyy Filippa sovel.

Nej, älskade lilla barn. Filippa sover inte. Inte mamma heller. Eller en enda av våra grannar för den delen. För det här med att smyga? Det har vi visst lite olika syn på du och jag, älskling.

 

 

 

Fantasi.

Du måste ha jättebra fantasi, är det många som säger till mig, när du kan hitta på historier till dina böcker så där. Och det kanske jag har, kanske inte. Det finns dagar då jag kan svära på att jag inte kan hitta på något alls när min fantasi är fullständigt uttorkad som en sådan åker av sprucken lera man ser på bilder ibland och så finns det andra tillfällen när jag önskar att jag hade lite mindre fantasi. När jag önskar att mina tankar inte skenade iväg  fullständigt okontrollerat. Stunder då jag önskar att jag bara kunde somna.

Som när man tror att man har en inbrottstjuv hemma. Och det hade jag kanske i natt, kanske inte. Men den här gången var det inte mitt fel. För jag är inte den enda i vår familj med bra fantasi. Det började så här:

Jag sov djupt och skönt när någonting svagt tränger igenom till mitt medvetande och jag vaknar.

– MAAAMMMAAAAAA!

Ni vet hur det är. Du kravlar dig upp från det djuuupa hålet av sömn du befinner dig i och går halvsovandes in till sonen som ropar. Du kan det här. Du öppnar knappt ögonen. Vet att du bara skall stoppa om honom och så får du sova igen. Han sitter spikrak upp i sin säng och kramar sin kudde. Nu har han haft en mardröm igen suckar du för dig själv.

– Vad är det älskling, viskar du med tankarna fortfarande på din egen kudde.

Han tittar skräckslagen mot dörren du just kom in genom.

– Mamma, viskar han, vem äl det som smygel omkling utanföl mitt lum? Jag såg skuggan som gick fölbi min döll flela gångel.

Du småler mot honom i mörkret. Åh denna barnafantasi. Du lägger ner honom i sängen och stoppar om hon igen. Säger att det inte finns någon där utanför hans rum. Säger att det är bara hans eget huvud som spelar honom ett spratt. Du pussar honom på kinden och så sover han igen. Du går tillbaka till din egen säng och skakar lite på huvudet och tänker, oj vilken fantasi de har de där små. Här finns ju ingen som smyger omkring i er lägenhet.

ELLER??? Hmmm var verkligen dörren till klädskåpet öppen innan du gick in till sonen? Hördes det inte något från köket precis? Vaddå såg skuggan, vilken skugga då??? Hans rum ligger i mot gården det kan inte ha varit en bil från gatan. Knarrar det inte lite i vardagsrummet nu?  DET ÄR NÅGON HÄÄÄÄÄÄR, ropar det inne i ditt huvud och du tänker att det är nog bäst att du går och tittar till sonen en gång till. Jag menar du är ju hans mamma, du är vuxen. Och han kanske ännu är vaken och rädd. Du kanske springer in till honom, kanske inte. Och han kanske sover, kanske inte men du kanske lägger dig hos honom iallafall, kanske inte. Bara om han är rädd liksom. Och du kanske lägger dig närmast väggen, kanske inte. För det kanske är någon som smyger omkring inne hos er, kanske inte.

Du sover inte den natten. Kanske nästa.

Orättvist.

Det är inte alltid de bästa böckerna som blir utgivna. Så är det bara. Det är inte alls säkert att du får ditt manus antaget av ett förlag. Det finns inga garantier. Det kan hända att redaktören som råkar plocka upp ditt manus ur högen har en dålig dag, inte tycker om just den genre du skriver, har tappat sina glasögon, vad som helst. Och då ryker ditt fina, fina manus i nej tack högen oberoende hur bra det egentligen är. Så är det bara, det är inte rättvist.

Precis som livet inte är rättvist. I lördags var i i Sverige på dop. Mina barn har fått en ny urgullig liten kusin och nu skulle den lilla kusinen döpas. Han klarade dopet galant och så skulle hela släkten hålla honom lite och pussa på honom lite och så lyfta lite på hans fina dopklänning och klämma lite på hans lår. För ni förstår, den lilla kusinen är inte så liten. Han är en av de där 800 kilos bebina som är så sjuuuuukt gulliga. Som har lår som veckar sig hela vägen ner och är så klämgoda att man inte kan låta bli. En sådan bebi som har två halloween pumpor till kinder och runda bollar till händer med knogar som går inåt. Ni vet, dom där uuurgulliga Buddhabebina som verkar så tillfreds med livet i all sin knubbighet och bara skrattar och äter och sover och dreglar lite. Och då lyfter man på dopklänningen och tittar på låren och klämmer lite och säger saker som:

– Ååååååh titta på dom vecken! Herrrreguuuud vad fina dom är.

och:

-Åååååh titta på dom groparna i hans lår! Äääär dom bara inte för goooooa??

Och så petar man med fingret lite i låren och pussar honom och han skrattar och man skrattar och så äter man massor av doptårta och skålar lite för kusinens fina namn och petar lite mer på han lår och pussar lite på honom och alla är glada!

Och så kommer man hem och tar av sig klänningen man bar och plötsligt får man en skymt av sina egna lår i spegeln och vet ni vad? De är också stora. De har också gropar. Men inte fan är de gulliga för det. Orättvist.

Och inte är den någon jäkel som tittar på dem och ropar.

– Åååååh titta på dina gropar i låren!!! Åååååh vad fina de är!!

och lyfter på din klänning och petar lite med fingret i dem. Orättvist.

Fast det är i för sig kanske tur att ingen gör för jag misstänker att jag inte skulle gurgelskratta som en buddhabebi och dregla lite. Jag misstänker att jag skulle karatesparka dem i huvudet och sedan fånga dem runt halsen i en wrestlingssax mellan mina gropiga lår så att de kippade efter andan och bad för sitt liv.

Orättvist kanhända men ååh så berättigat. Vissa saker växer liksom inte till sig med åren. Gropiga lår är definitivt en av dem. Orättvist.

Busy busy

Idag har jag inte skrivit ett enda ord. Jag har rusat från ställe till ställe och fixat, jobbat, ordnat, bokat.

Ungefär så här:

image-108

Busy, busy! Och jag tittar på den här bilden och jag vet inte om mitt feministiska hjärta skall skratta eller om mitt blödiga mammahjärta som fantiserar om oförstörda barndomar skall gråta?

Tror jag kollar lite Netflix och struntar i att göra någondera!

Lite av varje så blir det nog bra till slut i alla fall!