Det här med tid.

Idag har jag inte skrivit. Inte ett enda ord. Och jag medger att det börjar vara oroväckande ofta som jag inte skriver! För det är så mycket annat som måste göras. För att dagarna inte räcker till. För att tiden går så fort! Det säger alla. Att tiden bara går fortare och fortare. Men vet ni vad? Det stämmer inte. Det har jag nu bevisat!

Jag har nämligen ägnat mig åt lite forskning igen. Ni vet, jag brukar ju göra det så här alltid emellanåt. Jag har ju tidigare forskat om magsjuka här: https://bliforfattare.wordpress.com/2014/03/03/skydd-mot-magsjuka/,
Om smärta här:
https://bliforfattare.wordpress.com/2014/02/27/skalor/
Och till och med om kvantfysik här:
https://bliforfattare.wordpress.com/2014/02/19/kvantfysik/

Idag var det dags igen. Den här gången tog jag mig an tid. Om hur man stannar tiden! Och vet ni vad? Jag lyckades. Lyckades bromsa upp tiden så till den grad att den nästan gick bakåt. Och i min stora godhet tänker jag nu delge er denna enorma vishet helt gratis! Einstein och hans relativitetsteori kan slänga sig i väggen liksom för jag har stannat tiden!

Man gör så här: Man tar 50st roliga,smarta, snygga, drivna, vackra kvinnor i sina bästa år och så går man på Ladies X-mas party. Och så dricker man champagne och pratar och   äter gott och pratar och dricker vin och pratar och dricker drinks och pratar och dansar och pratar och så plötsligt inser att man att klockan är sjuuuukt mycket och så vandrar man hem i natten och hoppas att ens barn mirakulöst har blivit biten av tzetze-flugan under natten och kommer att sova till kl 17 följande dag.
Det gör de inte. Så du startar dagen med sömn räknad i minuter och inte timmar och så väntar du till lunch ungefär och så vinkar du av mannen som skall sätta sig på ett flyg till Shanghai och det är då det händer! I samma sekund som han stänger ytterdörren bakom sig känner du hur hela världen gnisslar till när jordklotet ställer sig på bromsen och slutar snurra runt solen. Du har stannat världen. Du har stannat tiden! För de följande sju timmarna tills dina barn ääääntligen skall gå lägga sig är de läääängsta du har upplevt i ditt liv. (Eller i alla fall de längsta sedan du senast hade den absurda idén att dansa hela natten i tron att du kanske inte sen heller hade några barn). Och det hjälper inte att du låter dem spela på iPaden mitt på dagen, hjälper inte att du låter dem bada tills de skulle passa med mandlarna i glöggen, hjälper inte ens när du som den super snääääälla mamma du är föreslår att ni går och äter lite glass, för att fira att det är söndag liksom. För det blir inte kväll! AAALLLDRIIIIIIG mer kommer det att bli kväll. Aldrig mer kommer du att få sova!

För du har stannat tiden!

Kära Nobelkommitté, ni kan kontakta mig per mail, ring inte för jag sover!

 

Annonser

Tålamod.

Det krävs tålamod för att bli författare. Enormt mycket tålamod. Först måste du få din bok färdigskriven, sedan måste du vänta på att få den antagen av ett förlag, sedan måste du vänta på att den skall redigeras klart och komma från tryckeriet och så till sist måste du genomlida den extremt ångestfyllda väntan på de första recensionerna. Och alla dessa steg kräver tålamod. Tålamod som jag inte har. Jag hatar när saker går långsamt. Klarar inte av när inget händer. När det blir förseningar. Jag vill att allt skall hända NU. Helst igår faktiskt. Och det gör det inte. Inte när man är författare. Att vara författare är tålamodsprövning efter tålamodsprövning. Extrema sådana har jag trott.

Ända tills jag igår insåg att det var inget mot det här. Den mest extrema tålamodsprövningen någonsin. Nämligen det här:

image-128

image-126

Världens snällaste mormor kom med de handgjorda julkalendrarna! Om man får inte öppna den första påsen förrän på tisdag!!!!!

Hur skall det gåååååååååååå?????!!!!!

 

Den ultimata tystnaden.

Det går trögt med skrivandet. Mycket trögt. För alltså huuuuur mycket är det inte som skall fixas när man skall flytta utomlands. Visum, lägenheter skall hyras och hyras ut, bilar skall leasas och bilar skall säljas och vacciner skall tas och papper skall fyllas i och to do listan tar liksom aldrig slut. Därför går det trögt med skrivandet. Så säger jag till mig själv i alla fall. Att det är därför. Men det är kanske inte hela sanningen. Saken är den att det går trögt med skrivandet för att jag är trött. Trött, inte för att jag har fixat massa saker jag borde, utan trött för att jag har gått och lagt mig för sent. Så är det. Simpelt eller hur? Och ändå inte.

Men ni förstår. I söndagskväll åkte mannen till Japan igen och vet ni vad som då händer? Jo, då lägger man barnen (ja, först lagar man middag, badar dem, lagar kvällsmål, styr upp några bråk, läser sagor, borstar tänder, borstar hår, etc etc i oändlighet) men sedan lägger man dem. Och så sjunger man för dem och så går man ut ur deras rum och stänger dörren bakom sig och det är då den kommer. Den ultimata tystnaden. Den tystnad som bara kan uppstå när barn har lagt sig och du är ensam hemma. Den tystnad som omsluter dig som ett duntäckte när du andäktigt sätter dig i soffan. Ingen som pratar. Ingen som gör någo anspråk på att välja film, ingen som vill berätta något, fråga något. Och ja, det kanske är lite trist, men ibland, bara ibland, är det ju det skönaste som finns. Att vara alldeles ensam! Det är så tyst att du kan höra håret växa på ditt huvud. Och du får sitta i soffan helt ensam och du kan titta på Netflix på iPaden samtidigt som du läser en tidning och kollar Facebook på din telefon och ingen säger åt dig att du skall titta eller undrar hur du kan göra allt på en gång eller äter den sista äppelklyftan du har skurit upp eller tar filten du lagt över dina ben.

Och ni ser, då kan man inte gå lägga sig. Då måste man sitta där och njuta av den ultimata tystnaden. Njuta av ditt eget sällskap. Njuta av en tystnad som nästan går att ta på! Njuta så länge att man är tröööötttt på morgonen!! Så trött att man lovar sig själv att gå lägga sig i tid på kvällen! Ett löfte du verkligen tänker hålla! Hela dagen tänker du hålla det! Ända tills kvällen kommer och du försiktigt stänger dörren till dina nattade barn! Andäktigt sjunker du ner i soffan, andäktigt andas du in ultimata tystnaden! Njuter!

Kanske lägger du dig tidigt imorgon!

 

 

Det blir bra.

Det finns dagar då det går trööögt att skriva. Du sitter som en staty framför din dator. Fullständigt oförmögen att röra dina fingrar. Inte ett enda ord kan du skriva känns det som. Och nu till tricket. Sitt kvar. Sitt kvar framför datorn. Lyft inte fingrarna från tangentbordet. lås fast rumpan på stolen. Rör dig inte. För det kommer. Sakta kommer dina fingrar att börja röra sig. Sakta kommer orden att börja komma. Det kommer att gå. Det kommer att bli bra till slut.

Igår gick jag för att hämta jag barnen från skolan och förskolan. När jag kommit halvvägs dit började det regna. Och jag hade inget paraply. Så stod jag utanför skolgården i regnet och väntade och väntade på dottern efter att det hade ringt ut. Ingen dotter. Jag väntade och väntade lite till. Ingen dotter. Jag gick in i skolan för att söka henne och hittade henne och hennes lärare som gick omkring och sökte dotterns stövlar. För de fanns inte där hon hade tagit av dem och ställt dem efter matrasten. De fanns ingenstans.Någon hade tagit dem. Och jag tänkte att hon kommer bli tvungen att gå hem i sina inneskor i regnet då jag kom på att lillebror har ett par extra stövlar på förskolan. Vi gick ner för att hämta honom och på något märkligt vis, så som bara en sexåring kan, så lyckas han flamsa runt så mycket då han skall klä på sig sin jacka att han slinter och faller handlöst rakt med ansiktet i stengolvet i korridoren. Han får vääärldens näsblod. Jag torkar och tröstar och försöker se om näsan har gått av. Det har den inte. Tror jag. Och jag är blöt och kall och alldeles nerblodad och nu vill jag hem. Så jag trycker upp papperstussar i bägge näsborrarna på sonen, tvingar på dottern hennes lillebrors alldeles för små extrastövlar och så börjar vi vår vandring hemåt i regnet. Och vi är ingen munter syn. Vatten droppar över mitt huvud och rinner ner i ögonen på mig. Dottern går framåtlutad pga några stygn hon var tvungen att få vid naveln tidigare i veckan och klagar på att stövlarna är för små (vilket de är) och gör ont. Sonen gråter hela vägen, så bra det nu går att gråta med en boxarnäsa full av papper. Och jag tänker att vägen hem aldrig har varit lika lång.

Men så plötsligt svänger vi vid ett hörn och går vi förbi ett fönster till ett kontor. Och där i fönstret sitter en hund. En boxervalp och tittar ut. Och sonen tittar in och hunden trycker sin nos mot hans ansikte på andra sidan fönstret och försöker nafsa åt sig papperstussarna från sonens näsa och sonen glömmer sitt näsblod och dottern skrattar och stövlarna slutar klämma och stygnen slutar strama och så plötsligt upphör regnet och vägen hem är inte alls så lång. För allt blir bra till slut. Bara man orkar fram till nästa hörn. Så svänger det.

image-125

Och nu är det november och det blir kväll innan det alls har hunnit bli dag och det regnar och regnar och världen brinner runt omkring oss och terrorister gömmer sig mitt ibland oss och det är skrämmande och obehagligt och ledsamt. Men vi skall bara fortsätta gå. Inte låta det stoppa oss. För vet ni vad. Idag är det fredag. Vi kom till nästa hörn. Och vi är tillsammans och vi kan äta middag med kompisar och titta på sonens fotbollsturnering imorgon och äta lördagsgodis och kolla på film. Och det kanske inte räddar världen men det kanske gör den till en lite bättre plats. För att vi fortsatte gå. Vi fortsatte framåt. Vi kom till nästa hörn.

Allt kommer att bli bra.

Glad helg till er alla!

Att unna sig.

Jag kan säga det direkt. Nej, man blir inte rik på att skriva böcker! Det blir man inte. Inte de allra flesta författare. Inte jag i alla fall. Fast många kanske tror det. Tror att man sitter här och håvar in miljonerna som Camilla Läckberg eller Stieg Larsson. Att det är därför jag har råd att resa till Peru bara så där. Det har jag inte. Inte bara så där. Jag har sparat och sparat och lagt undan och valt bort. Därför hade jag råd att åka. För att jag älska att resa. Och då väljer jag att lägga mina pengar på det. Och så sparar jag på annat. Kläder till exempel. Jag unnar mig vääääldigt sällan något dyrt. Och jag vet att man skall satsa på kvalitet och hållbart mode för det lönar sig i längden och är bra miljön. Men det är ju så dyyyyrt! Den här kvaliteten. Så jag köper det inte. Inte kläder, inte dyr make up, inte dyra krämer. Och så reser jag till Peru istället. Och skippar det andra.

Förutom en sak. Min ansiktstvätt. En dyr, fin flaska! En som jag tänker att den räcker så länge så jag kan rättfärdiga det skyhöga priset. En som jag precis köpte en helt ny flaska av. En som jag varsamt tar några mjuka, dyra droppar från varje kväll och känner hur lyxen löddrar över mitt ansikte. En fin grön, flaska som står där i badrummet och doftar lyx och dyrt och gör min barnsligt glad. Den unnar jag mig.

Ända tills idag. Tills vi kom hem från skolan och dottern satt och gjorde läxorna i köket. Plötsligt lägger hon ner pennan och tittar på sina händer.

– Mamma, säger hon, mina händer är så mjuka nuförtiden. Det har de varit ända sedan du köpte den där nya handtvålen.

(Ni ser ju vart det här leder men jag var vid detta tillfälle fortfarande totalt omedveten om vad hon menade. Ignorance is bliss, som det heter.)

– Vilken nya tvål? frågar jag glatt.

– Du vet den nya, gröna. Som står på din hylla i badrummet. När man tar mycket av den löddrar hela handfatet när man tvättar händerna.

Jag säger inte ett ord. Går sakta in i badrummet. Känner på flaskan. Den är nästan tom. Den som borde vara alldeles full. Den som jag bara tar några få droppar av åt gången. För att den skall räcka så länge. Så att jag kan rättfärdiga det dyyyyyyra priset.

Jag unnar mig inte längre en dyr ansiktstvätt. Jag kanske åker tillbaka till Peru. Ensam.

 

Färger.

Ibland händer det saker som får världen att stanna upp en liten stund. Saker som man önskar att inte hade hänt. Saker som inte får hända. Saker som händer iallafall.

I fredags skulle jag precis stiga på flyget från Lima till Amsterdam när jag fick ett sms från mannen.

Det händer något i Paris. Kom tryggt hem till oss. Älskar dig.

Så skrev han. Och jag såg en första nyhetsflash om något slags attack i Paris och så steg jag på planet. Tretton timmar senare landade jag i Amsterdam och fick äntligen tillgång till stabilt internet och när jag gick in på min Facebook insåg jag att något fruktansvärt hade hänt. Något otänkbart. Något oerhört. Profilbild efter profilbild var täckta av Tricoloren. Rött, vitt och blått täckte ansikte efter ansikte i mitt fb-flöde. Frankrikes färger dominerade alla nyhetssidor, vällde in i folks vardag. Tog över världen. Och det är fruktansvärt. Ofattbart. Så skrämmande att man inte rikitgt kan ta in det. Så skrämmande att man läser och läser. Om vem som gjorde det. Om vem som omkom. Om varför. Om hur. Om vad nu? Och till sist så kan man inte. Inte läsa mer. Inte se fler bilder på döda kroppar. På folk som flyr i panik. Man måste titta på något annat. Måste få in andra färger. För att komma ihåg att mänskligheten är god. För att komma ihåg att världen ändå är en vacker plats. För att påminna sig själv om att det finns andra färger.

Jag har precis kommit hem från Peru. Ett land som för 20 år sedan var djupt sargat av terrorism. Uppemot 70.000 människor uppskattas ha dött i kampen mot terrororganisationen The Shining Path och deras falanger.  Peru var ett land i krig. I krig mot terrorism. Mot våldet som slet sönder deras land. Och Peru vann. Vann över terrorismen. Över det onda. Över våldet. För det finns hopp. För det kan gå. Kan gå att vinna. Nästan i alla fall. Tillräckligt för att andra färger skall få blomma upp.

Idag är Peru ett fredligt land. Ett enat land. Ett folk som är stolta över sin historia. Ett otroligt vackert land. Ett land fullt av färger. Och det är kanske just färgerna som jag bär med mig hem till detta regniga november från vår fantastiska resa. Färgerna jag väljer att fokusera på när jag är tvungen att vila från det fruktansvärda som hände i Paris.

Färger som det här: (Och här går jag ut med en stor varning. Att se någon annans semesterbilder?? Jag vet, who cares liksom?? Men om ni behöver en liten dos färg den här mörka, regniga, novemberdagen, då kan ni titta på de här. Och så kan ni sända en liten tanke till mannen som inte bara måste vara hemma när jag åkte på äventyr utan dessutom måste titta på alla mina 600 bilder OCH låtsas att han är intresserad.) Till er andra bara ett litet axplock för Perus färger är vidunderligt vackra.

Färgerna på de mäktiga bergen som omger dig hela tiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på byarna där folk bor i hus och går på gator byggda redan på Inkatiden.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på kvinnorna som spinner garn på samma sätt som vi andra andas. Omedvetet och utan uppehåll.

IMG_2184

Färgerna på allt det som säljs på deras fantastiska matmarknader.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på deras kryddor.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och färgerna på dem som köper och säljer kryddorna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på alla de blåa dörrarna i stenstaden Cusco.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och färgerna på peruanernas vackra, vackra ansikten.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på filtarna de bär sina barn i.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

De naturliga färgerna de använder för att framställa garnet som behvös.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på blommorna mot allt det karga.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

IMG_2226

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på människorna som lever högt, högt uppe i Anderna.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på de gamla kvinnornas hattar som visar var de kommer från. Vem de är.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och så färgerna på det självlysande Machu Picchu. Det som är så ofattbart vackert trots att du har sett det på så många bilder. Det som bara måste upplevas på plats. Måste ses.

IMG_2238

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Färgerna på den magiskt vackra regnbågen vi såg från Machu Picchu.

IMG_2332

Och så färgen av min mammas regnjacka. Hon som gick framför mig hela tiden. Upp och ner för berg och stentrappor. Längs svindlande bergstigar. Hela dagarna. Utan att hennes dåliga knä bråkade en enda gång. För att jag hade den enorma lyckan att få uppleva detta magiska land med henne.

image-124

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och så till sist färgen av min dotterns blonda hår och min sons lite mörkare på deras kuddar när jag äntligen kom hem sent en natt. För att för mig är det är färgen av kärlek och av lycka. Färgen av den tacksamhet jag känner över att man vet att man har det bra när det bästa med att åka på en fantastisk resa är att komma hem igen.

När det finns så många som precis har förlorat alla dem de skulle komma hem till.

För världen rymmer så många färger.

Mamma.

Idag har jag inte skrivit ett enda ord. Idag har jag packat. Jaha, varför det kanske ni tänker? För man kan ju tycka att man inte skall ut och resa just nu. Man kan ju tycka att man kanske inte skall resa till Peru imorgon. Och vara borta i nio dagar! När det är så mycket som skall göras och texter som skall skrivas och visum som måste sökas till Japan och lägenheter som skall fixas och så lägger man in en liten maginfluensa (jag alltså!!!) igår på det och planeringsdag på förskolan så den är stängd och annat smått och gott och då skall man väl inte ut och resa. För det hinner man ju helt enkelt inte med. Så kan man tänka. Men då tänker man fel. Så är det bara.

Ni ser, när jag var femton år åkte vi till Nepal och vandrade bara mamma och jag. Varken min storasyster eller pappa fick följa med. Och så hade vi så roligt så vi tänkte att vart tionde år skall vi göra något liknande bara mamma och jag. Så tio år senare åkte vi Transsibiriska järnvägen. Igen bara mamma och jag. Varken pappa eller storasyster fick följa med. Inte mannen heller som då bara var en simpel pojkvän. Ett bröllop, två barn, och tio år efter det åkte vi till Buthan. Bara mamma och jag, varken mannen eller barnen eller pappa eller syster fick följa med. Det var för tre år sedan. Och vi hade så roligt och så pratade om vart vi annat ville åka och så tittade vi på mammas knän och så tänkte vi att vart tionde år nog får bli vart femte år från och med nu. Så vi ställde in siktet på Peru och Machu Picchu och tänkte att vi skulle åka hösten 2016 eller våren 2017. Men så plötsligt kom Japan och vet ni vad man gör då? Jo, då skjuter man inte upp resan. Man tidigarelägger den. Man klämmer in den före vi åker till Japan därför att man så gärna vill resa. Man säger inte:

– Äsch det är så mycket nu vi tar det sedan!

För sedan kanske aldrig kommer. Om två år kanske mammas knän inte håller längre. Då kanske det inte går. Och då sitter man där och tänker att ja, man borde ha åkt när man kunde eller hur? Well, säger jag bara could’ve, would’ve, should’ve starts here and now!

För vet ni vad? Er mamma blir inte yngre. Och du har så fullt upp med barnen och jobbet  och vänner och träning så du hinner inte. Du hinner inte träffa mamma. Inte så där som man borde. Så där så att man verkligen hinner umgås, prata, vara, vara tillsammans. För visst träffas ni ju. Ofta. Men det här är kruxet, utan att barnen är med! Utan att mamma också är mormor. En mormor som barnbarnen älskar, mormor som man så gärna låter ta över när man kommer med barnen så att man själv kan lägga sig på soffan en liten, liten stund.

Och du kommer att få mera tid, när barnen är större, när du inte längre hämtar från skolan och kollar läxor och skjutsar till hobbyn, när du inte längre står i lekparken, när du inte längre snyter rinnande näsor och läser sagor för febriga barn. Då kommer du att ha mera tid att umgås. Men vet ni vad? Då kanske det är för sent? För sent att umgås med din mamma som gjorde allt det där för dig? Som hämtade och förde och skjutsade och läste och tröstade och kramade dig när du var liten. Hon som tillsammans med din pappa har stöttat, pushat, älskat dig oavbrutet hela ditt liv. Hon som formade dig till den du är idag.

Henne som du vill umgås med. Nu. När du fortfarande kan. Bara du och hon. Bara din mamma och du. Utan man och barn och allt som hör därtill. Så ni som fortfarande kan, gå på kaffe med er mamma, bjud henne på middag, eller om ni som jag har den stora turen att han en mamma som fortfarande kan och vill åka på äventyr boka en resa tillsammans. För ja, du har så sjukt mycket att göra på jobbet och ja, det är skrämmande att lämna barnen men deras pappa är faktiskt lika kapabel som du att sköta ruljansen och deras snälla farmor kommer och hjälper och de kommer att ha så roligt med henne och din syster står redo att rycka in och alla dina kompisar håller ett öga på dina barn för de vet att du är borta och ingen kommer egentligen att sakna dig. Så boka den där resan. Bara din du och din älskade mamma.

För vet ni vad? Det där sedan, det kanske aldrig kommer.