God Jul.

Idag är det den 21 december. Årets allra kortaste dag. Och det, mina kära vänner, är alldeles underbart! För om dagen är så kort så betyder det att natten är väldigt lång. Lång och tyst och mörk. Och jag lägger mig i sängen på landet i vårt svala, tysta, mörka sovrum och sover som en sten i tolv timmar. Utan att drömma stressdrömmar, utan att ligga vaken och inte kunna somna, utan att måsta stiga upp kl 2.47 för att skriva listor på allt som ännu måste packas och fixas. Utan att en enda gång få hjärtklappning eller svettas. För nu har alla jobb lämnats in. Alla deadline klarats. För nu har alla julfester och avslutningar och glöggmingel och pepparkaksbak varits på. Och så har flyttlasset åkt. Hälften med flyg, hälften med båt. Väskorna till landet har packats och kommit hit. Julklappar har fixats och slagits in och postats och packats hit och dit och jag hoppas allt gick rätt (utom guddotterns julklapp som nu är på väg i en container till Japan förstås men i det stora hela var det ett relativt lättlöst missöde).

Och vi har äntligen kommit till landet. Och så har jag sovit och sovit och sovit. Och så i morse steg jag upp och gick ner till köket och eldade i vedspisen och satte på radion som spelade julmusik och så drack jag mitt morgonkaffe i skenet av julgranen. Och så tänkte jag tyst för mig själv: I did it! Jag klarade det! Som ett maratonlopp så kom jag i mål. Och då tog jag en hel hög med pepparkakor till frukost som belöning. För den här hösten var jag faktiskt inte helt säker på att jag skulle det. Komma i mål. För det fanns stunder de senaste veckorna då jag tänkte att nu lägger jag mig ner här på golvet och så ger jag upp, stunder då jag tänkte att jag löser inte det här längre. Men jag klarade det. Ännu en höst klarade jag.

Ännu ett maratonlopp av jobb och skola och hämtning och läxor och skjutsning och fester och en miljard vardagsmiddagar och kvartssamtal och uppvisningar och kalas och förkylningar och resor och mörka, tidiga skolmornar och TVÅ flyttar och skratt och pussar och bråk och borttappade vantar och matteprov och söndriga tvättmaskiner. Och det blev mörkare och mörkare och barnen blev tröttare och tröttare och de bråkade och bröt ihop om frukostmackan var fel och jag tänkte att den här hösten kommer aldrig att ta slut. Och så susade dagarna förbi och jag fick panik för att hösten tar slut alldeles för fort och jag grälade på barnen och jag svor över vår stundande flytt till Japan, ångrade bittert hela idén. Grät över att barnen måste lämna sina kompisar, hatade hela ordet äventyr och så packade vi bilen proppfull och så plötsligt är vi här.

Årets kortaste dag. Alldeles, alldeles underbart. För det betyder att imorgon vänder det. Imorgon går vi mot ljusare tider. Imorgon blir dagen lite, lite längre. Lite, lite ljusare. Och jag äter mina peppakor i det varma ljuset från granen och känner hur julfriden sänker sig över mig, hur lugnet lägger sig som bomull runt mitt hjärta. Och så hör jag stegen i trappan. Sonen smyger in i köket och kryper upp i min famn. Och han som är så stor ibland nuförtiden är plötsligt pytteliten och fortfarande pyjamasvarm doftar han baby och jul och himmelskt gott. Hans ögon glittrar när han tittar på granen och på radion spelar de Nu tändas tusen juleljus och så viskar han:

– Det så fint så jag blir alldeles darrig.

(för nu har han lärt sig r så bra) och jag tänker att han har rätt. Det är så fint så man blir alldeles darrig.

För vi är här tillsammans. Hela familjen. Tillsammans. Och då är allt precis som det skall vara. Och höstens stress förvinner och jag tänker att det ju egentligen har varit en fantastiskt höst. För vi har varit tillsammans. För vi har varandra. Och om bara några skälvande dagar är det julafton och den får vi fira tillsammans. Och runt hörnet lurar nyår och sedan vårt stora äventyr. Som vi skall iväg på tillsammans. Och jag känner hur ivern sprider sig sakta i min kropp. Jag tänker att jag nog älskar äventyr. När man får uppleva det tillsammans.

För tillsammans är allt som räknas.

God jul till er alla. Var ni än firar så hoppas jag att ni gör det tillsammans!

image-145

Ses igen i januari för jag hoppas ni följer med till Japan!

En gammal häst.

Jag låg i natt och funderade över (bland annat, man sover inte jättemycket nätterna innan flyttlasset går om man säger så) varför jag tycker det är så jobbigt att flytta. När jag ju egentligen vet att jag vill. När jag egentligen tycker att det är roligt. Och jag kom fram till att det är för att jag är ett vanedjur. Jag har dragit upp några spår som jag vandrar i varje dag och där vill jag stanna. För det är lättast så. Som en gammal häst som går hem till sitt stall varifrån som helst. Men jag vill inte vara en gammal häst. Jag vill inte fastna i samma spår. För hur kan jag då veta att det är de bästa spåren? När jag inte testat något annat? Så jag reser. Och flyttar. Och då får man ta ångesten på köpet. Och hoppas på att det är värt det.

Och jag gissar att mina grannar inte heller vill att jag är en gammal häst. För ni ser när man flyttar till Japan måste man göra en miljard saker. Och en av dem är att sälja sin bil. Så att den inte bara står här medan vi är borta. Det gjorde vi i helgen. (Och jag som aldrig i mitt liv har brytt mig om vad vi kör för bil blev plötsligt jättevemodig och tyckte det var ofantligt sorgligt.) Men för att vi skall ha något att köra med innan vi åker fick vi en lånebil. Med minimal utrustning. Vilket betyder….. tadaaaaa…. ingen parkeringssensor! Som vi har haft i vår bil de senaste tre åren. Som pip, pip, piiiiiper när jag parkerar så att jag vet hur långt det är kvar till bilen bakom. Så att jag kan kurva in i en minimal ficka med enhandsfattning talandes i telefon. Inga problem. Tills nu. När jag lägger i backen och gasar in parkeringsfickan och så kommer det inget pip, pip, PIIIIIIIP. Det kommer bara ett BONK! och så ett Uuuups. och sen ett  Fan också! och till sist ett: Hoppas ingen såg! Och vet ni vad? Det gör jag varje gång. För den gamla hästen i mig verkar vara en seglivad krake. Och jag börjar tro att jag eftersom hade jag en parkeringsensor i tre år så kommer det antagligen att ta mig tre år att vänja mig av att med ha en också.  Så alla mina kära grannar, de där märkena på era kofångare? Det var inte jag. Det var någon märklig vit bil som försvann ditåt!! Med en hästvagn på släp!

(Men vet ni vad det bästa med hyrbilen är? Det vet mina barn. För de vet att man

– KAN VEVA NER RUTORNA MAMMAAAAA!!!! MED EN VEV!!!!!!!!KOLLLAAAAAAAA!!!

Och coolare än det blir det liksom inte. Och då kan man köra omkring och sjuuukt nöjt säga från baksätet:

– Tänk nu sitter vi här och alla de där människorna på gatan utanför, ingen av dem vet att vi VEVAR ner rutorna här i den här bilen!

Här skall man inte vänja sig vid några gamla knappar liksom! Man måste våga prova nytt. Man måste våga veva!)

Död åt hästkraken!

Flyttångest!

Skrivit? Nej, nu skriver jag inte! Inte ett enda ord längre. För på torsdag kommer flyttgubbarna så nu flyttar jag. Och så jobbar jag stenhårt på att hålla ångesten i schack. För nu har den kommit, flyttångesten! Och jag visste ju att den skulle komma men ändå!! Den har attackerat mig med full kraft och hotar att krossa mig om jag inte aktivt motar bort den hela tiden. Tvingar mig själv att tänka positivt, att det blir roligt, spännande. Påminner mig själv att vi har valt detta helt själva. Att vi VILL åka. Att det blir så bra för barnen! För dem att få se något annat, få uppleva, lära sig! Så går jag omkring och intalar mig själv. Så säger jag glatt till barnen. Att vi skall åka på äventyr! Att det skall bli så roligt!

Men ändå kommer ångesten! För tänk om det inte stämmer? Tänk om barn inte alls behöver äventyr? Tänk om det enda barn behöver är precis det de har nu? Kompisar, en skola de tycker om, en klass de trivs så bra i, en lärare de älskar, hobbyn de lyckligt går till varje gång. Ett sammanhang, en tillhörighet. Riktiga vänner. Äkta, underbara kompisar. Som vi nu skall lämna! Och jag vet inte om jag kommer att klara det. (Jag menar, strunt i vad barnen klarar! WHAT ABOUT MEEEE??)

I fredags hade vi dotterns 8-års kalas. Inte för att hon fyllde år, för det gör hon först i januari, utan för att vi i ett svagt ögonblick någon gång på sommaren hade lovat henne att hon självklart skulle få ha kalas innan vi flyttar. Och innan vi flyttar, det är ju nu. Så mitt i all decemberstress och flyttpanik så planerar vi kalas. Och hon funderar och planerar och skriver listor på vem hon vill bjuda. Och hon lägger till namn och suddar ut och hela tiden blir det bara nio stycken kvar. Nio namn på barn som betyder så oerhört mycket för dottern. Som är hennes skyddsnät, hennes armé. Barn som på en sekund sluter upp runt om henne och frågar vad det är när hennes elaka mamma förra torsdagen hämtade henne från eftis/fritids mitt i pepparkaksbaket INNAN de hade fått börja dekorera och hon började storgråta. Barn som lägger armarna runt henne och tröstar. Barn som tittar uppfordrande på mig och säger att hon måste få stanna lite till ända till jag lovar gå och komma tillbaka senare. Barn som alla tackade ja till hennes kalas trots den mycket sena inbjudan.

Barn som kom med de finaste presenterna. Presenter som deras föräldrar skrev sms och  berättade att de hade funderat över jättelänge. Vad de ville ge, nu när Filippa skall åka bort. Halsband med ett halvt hjärta var andra halvan hänger runt halsen på kompisen. En liten mjukisapa att ta med till Japan av pojken med lockigt hår som dottern rodnar varje gång hon tittar på. Kort med handritade hjärtan på, mödosamt skrivna kort var det står du har en vän.

Och vi åt tårta och slog sönder pinjatan och kalasade tills de var helt svettiga och så gick de hem och kvar blev vi. Och dottern tittade på alla sina fina presenter och läste korten om igen och hon var så nöjd och glad och lycklig ända tills hon skulle gå sova. För när hon låg där i mörkret efter att jag släckt lampan kom hon på att hon ju inte alls vill flytta till Japan. För i Japan kanske man kan åka skidor och i Japan kanske vi skall bo i ett hus med en swimmingpool på bottenplan och i Japan kanske man kan vågsurfa men det spelar ingen roll för i Japan finns ingen av hennes kompisar. Och jag satt på hennes sängkant och jag sa att jag förstod och att jag vet att det kan kännas sorligt just nu men att allt det här här hemma finns ju kvar, alla kompisarna väntar på henne för vi kommer ju tillbaka och jag lovar att hon kommer att få nya kompisar i Japan också och sedan har du vänner både här och där och vad är väl bättre än det. Och hon slutade gråta och jag pussade henne godnatt och viskade småleende:

– Jag lovar att allt blir bra!

Och så gick jag ut ur hennes rum och stängde tyst dörren bakom mig och så grät jag floder.

För tänk om det inte stämmer?

image-142

Tänk om den andra halvan inte finns kvar när vi kommer hem igen?

Flyttångest!!

Den eviga optimisten.

Många människor har en bild av att författare är svåra människor, djupa, helst lite deprimerade människor. Som suger åt sig all världens ångest för att förvandla den till text. Det stämmer inte riktigt. Ni ser för att bli författare måste man vara ganska optimistiskt lagd. När du sitter där med den tomma, första sidan av ditt kommande mästerverk måste man våga tro. Tro på sig själv, på att det kan lyckas, att det kan gå. Och det är inte alltid lätt.

Då är det tur att jag är den eviga optimisten. För det är man när man har två barn. Två morgontrötta barn. Två barn som inte alls vill stiga upp än mindre äta något på morgnarna. Trots att du är övertygad om att man kommer att svälta ihjäl och dö innan lunchen serveras i skolan om man inte äter en ordentlig frukost. Trots att man själv är typen som älskar att äta frukost. Typen som inte heller är särdeles morgonpigg, typen som egentligen hatar morgnar. Hatar att stiga upp när det är alldeles mörkt och kallt och hemskt. Ändå gör jag det. Varje dag. Varje eviga dag stiger jag upp kl 6.20 på morgonen, duschar och så lagar jag frukost till barnen. Bräder deras favoritmackor, kokar ägg, skär upp frukt, dimmar taklampan, tänder ljus. Och så lovar jag mig själv att den här morgonen skall jag inte bli arg. Den här morgonen skall jag vara den snälla, tålmodiga mamman. Den här morgonen skall vi äta frukost i allsköns ro, vi skall prata med varandra, vara glada och inte enda gång skall jag säga till dem att de skall skynda sig! Inte en enda gång skall jag bli arg.

Och det börjar så bra. Jag är klar. Frukosten är klar. Lugnet råder. Det ser ut så här:

image-138

Eller så här:

image-140

Eller så här:

image-141

Och det doftar kaffe och nyrostat bröd och allt är mjukt och varmt och lugnt. Och så går jag och väcker barnen. Tyst smyger jag in i deras rum, pussar dem sakta på kinden, kliar dem lite på ryggen. Viskar att det är dags att stiga upp. Och någonstans svävar en vag doft av baby, av varm, mjuk, babyhud trots att de i vaket tillstånd nuförtiden inte alls är några bebisar längre.  Fortfarande går allt bra. De drar täcket över huvudet. Skuffar undan min hand. Mumlar Duuummmaaaa mamma. Jag låtsas inte höra. Fortfarande är jag lugn. Går in till den andra. Väcker. Samma respons. Tillbaka till den första.

– Neeeej jag vill iiiinte!

Ok, de är inte glada. Men de är vakna. Jag går tillbaka till köket. Väntar. Jag är fortfarande lugn. Jag går tillbaka till den första. Smyger försiktigt in mina armar under en pyjamasvarm liten kropp. Bär hela den sömniga, mjuka lilla varelsen till köket. Inte för att jag måste, utan för att de då är tvungna att lägga sina armar om min hals och hålla hårt. Och då räknas det som en kram. En lång sådan. Hela vägen från sovrummet till köket. Av barn som inte alltid längre delar med sig av sina kramar frivilligt. Jag är lugn och lycklig. Jag sätter ner de pyjamsvarma små kropparna på varsin stol. Jag kryper in under bordet och får på deras tofflor. (Och ja, skulle någon ha sagt till mig att jag skulle göra det innan jag fick barn skulle jag ha skrattat dem rakt i ansikte, ungen kan väl sätta på sina tofflor själv eller?) Och så sätter jag mig ned. Andas.

Och det är då det händer. Plötsligt börjar tiden gå i något slag Warp speed och innan jag har hunnit blinka har det gått en hel timme och jag har sagt tusen gånger att de måste äta och jag har blivit arg och de har gjort allt och inget och inte ätit något alls av all den fina frukosten och sonen har fått ett litet raseriutbrott för att vi har läst tidningen och det var inte han som hade namnsdag, idag heller, och jag har ropat: KLÄÄÄ PÅ EEER så folk borta i Madrid ungefär hört det och jag har sagt saker som HUUUUR KAN DET VARA SÅ SVÅRT ATT FÅ PÅ SIG EN STRUMPA??? och klandrat och klagat och någonstans i bakhuvudet sett hur mina barns framtida terapitid bara ökar och vi har sprungit runt och sökt glasögon och favoritpennan och den röda tröjan och grävt som en tok efter den andra vanten fast jag hade kollat deras ytterkläder redan kvällen innan och jag har sagt tusen gånger – Häng inte i ringarna nu!! och SLUUUUTA KITTLA HONOM DÅ! och SÄÄÄÄTTT PÅÅÅÅ MÖÖÖÖSSSSAN NU!! SLUTA SPEGLA DIG!! och så äntligen är vi ute genom dörren.

Andas. Och vi promenerar iväg till skolan och vi har gott om tid för det har vi alltid i alla fall och jag svär tyst för mig själv och klandrar mig och tänker att jag är en dålig människa och en DÅLIG MAMMA  och vi pratar och går hand i hand och jag försöker vara så snäll jag bara kan för att släta över allt det arga och jag tänker:

– Imorgon! Imorgon skall jag inte bli arg på morgonen!

Men idag var imorgon igår. Tror ni det höll?

Kanske imorgon. Den evige optimisten.

Lite roligare.

Jag har inte alltid varit författare. Jag läste marknadsföring, fick jobb som brandmanager, blev marknadsföringschef, jobbade hårt och trivdes. Trivdes i alla fall helt ok. Tillräckligt för att stanna. För det gick bra för mig på jobbet och lönen steg och jag fick någon extra bonus här och där och blev befordrad och då är det lätt att stanna. Bara bli kvar. Alltför lätt. För där vet du vad du har. Och ändå tänker du att du skulle villa testa något annat. Något som du inte vet hur det skall gå. Något okänt. Men det är ju precis det, okänt och därför är det osäkert. Och då är det ännu lättare att bara stanna. Precis som det är lättare att stanna här. Att inte flytta till Japan. För jag vet inte hur där är. Jag vet inte om vi kommer att trivas. Och så tänker man att äsch man blir kvar, det är lättast så. Lättast just nu, kanske sen, när man har mera tid, när barnen är större, när ja, vad som helst egentligen. För det är lättast så. Man kör barnen till gymnastiken med bil, för det är lättast så. Man lagar mat man vet att de äter till middag, för det är lättast så. Man klär på sonen ytterkläderna, för det är lättast så. Alltid för att det är lättast.

Och då måste man tvinga sig själv. Tvinga sig själv att våga. Våga byta jobb, för det är roligare då. Våga prova på något nytt, för att det är roligare då. Våga flytta utomlands, för att det är roligare då. Våga laga annan mat, för att det är så mycket roligare då. Varje dag måste man våga lite mer än igår. För det kanske inte alltid är det lättaste men för att det definitivt är roligare så.

Igår morse bad jag barnen gå bädda sina sängar. När uppmaningen nådde mina barns öron sögs sjuåriga dottern in i något slags tonårsbubbla och hon hällde ut sig själv i soffan och meddelade att hon

– Inte ooooorkar bäddaaaaa! Det är så jooooobbigt!!

Jag bad henne på nytt, sa att det tar henne en halv minut att göra det. Hon oooorkade fortfarande inte. Jag sa till lite mer på skarpen. Hon suckade, rann ner från soffan och kravlade till sitt rum, djupt suckandes och stönandes så att jag skulle förstå vad jag utsätter henne för, vilken kraftansträngning det krävs. Dörren till hennes rum åkte fast med en smäll. Bara för att öppnas en sekund senare. Dottern flyger ut, ropar på lillebror. Båda två försvinner inte på hennes rum. Dörren öppnas, ett huvud sticks ut.

– Mamma och pappa, ni får sen inte komma in!!!

Dörren stängs. 40 minuter senare går dörren upp igen.

– Mammmaaaaa, nu har jag bäääädddat!

Jag går in och ser det här:

image-129

 

image-130

Med lillebros hjälp har de möblerat om hela rummet,  de har flyttat en hel byrå och ett skrivbord och stolar och mattor allt för att få plats att flytta sängen till mitten av rummet så att den skulle vara under hennes gymnastikringar som är uppsatta i taket. Allt detta så att hon skulle kunna bädda sin säng gungandes av och an, hängandes i knävecken i ringarna. Lillebror skiner av stolthet. Dottern skrattar i sina ringar. Jag suckar lite. Det blir ju inte super städigt i rummet när barn möblerar om, om man säger så.

– Du oooorkade ju inte bädda just, säger jag, var det liksom lättare så här?

Dottern häver sig upp i ringarna, vänder sig mot mig.

image-132Hennes ögon strålar när hon svarar:

– Nä, men roligare, mamma!

Och det har hon ju alldeles rätt i! That’s my girl!

Att minnas.

Som jag skrev i förra inlägget händer det ibland att man fastnar på ett enda stycke när man skriver. Ett stycke som man inte får rätt. Det finns till och med dagar då man fastnar på en enda mening. En mening som man sitter och filar på hur länge som helst och ändå inte får rätt. Och så kan man inte sluta tänka på den. På hur just den meningen antagligen kommer att förstöra hela boken. Så är det inte. Ingen kommer att komma ihåg den meningen. Ingen kommer ens att notera den. Ingen utom du själv. Så släpp den. Låt inte en hel dags skrivande bli förstört enbart på grund av en mening. Glöm den, gå vidare, skriv på.

Igår var jag på middag med några väninnor. Vi åt och pratade och drack en flaska vin. Men sedan kom vi fram till att vi inte kunde beställa in en flaska till för idag på morognen var det julfest på förskolan. Och vi har alla barn i samma grupp i förskolan och vi är alla fem ordentliga mammor som hade bestämt oss för att vi i år skulle vara uppe i god tid, äta en mysig julfrukost, öva sångerna en sista gång och sedan stressfria och svala promenera iväg till förskolan i tid. Och så pratar vi lite om hur duktiga våra barn är som uppträder helt utan nervositet, som talar inför så många människor utan det minsta darr på rösten. Då frågar någon.

– Uppträdde vi så här mycket när vi gick på dagis?

Men det är det ingen som kommer ihåg. För våra minnen från vår dagistid är väldigt sporadiska och udda. Jag kommer ihåg att en liten pojke en gång bröt benet och hans mamma måste bära honom till dagis. Och hans ben under de bruna mjukisbyxorna var alldeles hårt och stelt. Och i flera år var jag övertygad om att bryta benet betyder att det blir stort och hårt och stelt. En kompis kom vagt ihåg en lekpark av något slag. En tredje ett Luciatåg, där hon inte var med. Och det var ungefär det. Det var ungefär våra samlade minnen från alla de år vi gick på dagis. Vi tystnar.

– Så våra barn kommer alltså inte att komma ihåg något av det här? frågar väninnan med tre små pojkar varav den äldsta är sex år.

Det är ingen som vågar svara.

– De kommer alltså inte att minnas något av alla de här gångerna jag har bakat pepparkakor med dem, inget av alla kalasen jag har ordnat, inget av alla lekar jag har lekt, inget av alla de tusentals timmar jag har stått i lekparken, inget av alla utklädningsdräkter jag har fixat?

Tystnaden runt bordet är total. Insikten sjunker sakta in hos alla. Alla dessa dagar? Alla dessa dagar man gör allt för dem? Och ingenting! Vänninan med de tre pojkarna vänder sig långsamt om i stolen och vinkar till servitören.

– Vi tar en flaska vin till, tack! Eller vänta! Vi tar två, tack! NU! Tack!

Ingenting!

Och idag uppträdde sonen på julfesten och höll välkomsttalet och så sjöng de och han var så duktig och stolt och de var så gulliga och ingenting av det här kommer han att komma ihåg. Alla dessa dagar! Och ingenting.

Och så drack vi glögg och åt pepparkakor och så var julfesten slut och jag gick hem och insåg jag att de var sista gången jag var på en dagis julfest. Sista gången jag var på någotslags dagisfest. I januari flyttar vi till Japan och där börjar sonen skolan. Min lilla minsting. Som plötsligt är så stor. Och han kanske glömmer den här julfesten men det hoppas jag att jag aldrig gör. Glömmer. Alla dessa dagar jag har med dem. Nu, när de fortfarande är små. När de fortfarande vill att jag skall stå längst fram och hurra för dem. När de fortfarande vill hänga med mig i lekparken. När de fortfarande älskar att baka pepparkakor med mig. När jag fortfarande får vara med på deras kalas.

Alla dessa dagar. Jag vill inte glömma. Jag vill aldrig glömma.

 

 

December.

När du skriver fastnar du ibland på något visst stycke. Det kan vara en händelse, hur liten som helst, i historien som måste finnas med för att storyn skall hålla som du bara inte får till. Du filar och skriver om och raderar och svär och så vet du att läsaren kommer att spendera precis fyra sekunder på just det stycket. Ingen kommer någonsin förstå hur mycket blod svett och tårar du har lagt in i den texten. Ingen kommer att veta hur du legat vaken om nätterna för att få just den ena sidan rätt. Ingen kommer att tacka dig. Inte för just det stycket men kanske för boken. För helhetsupplevelsen. Och då måste stycket finnas med. Som en del av det stora. Som en liten pusselbit som bär. Och då är det värt det. Allt vånda.

Idag är det den första december.  (Och hur det är möjligt kan jag inte förstå. Igår var det september. För en halv timme sedan var det den första november. Och så plötsligt, puff bara så var det december månad.) Och vet ni vad man får göra den första december? Jo, man får ÄÄÄNTLIGEEEN öppna julkalendern. Och barnen som jag vanligtvis måste slita upp kl 7.30 för att hinna till skolan vaknar redan 6.45 och de är så lyckliga och andäktigt öppnar vi första kalenderpåsen och vi tänder ljus vid frukosten och pratar om att nu är det äntligen december. Och åh vad vi skall ha det mysigt i december. Vi skall baka pepparkakor och bjuda kompisarna på glögg och vi skall fira förskolans julfest och vi skall fira skolan julfest och vi skall uppträda på gymnastikens julfest och fotbollens julfest och simningens julfest och ishockeyns julfest och vi skall packa julklappar och vi skall skriva julkort och vi skall vattna hyacinter och amaryllisar så att de slår ut passligt till jul och vi skall gå på glöggfester och vi skall baka lussebullar och vi skall hugga julgran och vi skall klä den och vi skall julpynta och tända adventsljusen och sätta upp stjärnan i fönstret och kransen på dörren och vi skall vara med i skolans Luciatåg och så äntligen skall det bli julafton och vi skall dricka julkaffe på morgonen och äta massa julmat och öppna klappar och knäcka nötter och äta julchoklad och så skall vi sätta oss ner en liten stund mitt i allt det underbara och tänka – Åååh vad julen är härlig!

Det pratar vi om vid frukosten. Det säger jag till mina barn.

Till er andra säger jag så här:

– Nu är det december! Ta ett djupt andetag. På era platser…. fääärdiga….. SPRIIIIIING!!!!!!

För nu är det december! Om 24 futtiga små dagar är det julafton. Och då måste du gräva fram julpyntet från källaren, hitta rätt sladd till stjärnan i fönstret, räta ur kransen till dörren, köpa nya Luciaklänningar till Luciafesten för förra årets är ju självklart för små, köpa julfestkläder, kläder till julafton, köpa julkort, inte glömma frimärken, köpa julklappar, komma ihåg pepparkaksdegen, hitta pepparkaksformarma, köpa glögg, värma glögg, hitta en termos till förskolans julfest, samtidigt gå på tre olika julavslutningar, öva julsångerna till uppvisningen på skolans julfest, boka frissa, komma ihåg att gå till frissan, byta batterier i Luciakronan, kolla att lamporna fungerar, komma ihåg att skriva de köpta julkorten, jobba, gå på jobbets julfest, köpa en present till fröken, till gymnastikläraren, en blomma till simfröken, en vadddååå??? till ishockeytränaren (jag menar komma med en amaryllis till det svettluktande omklädningsrummet i källaren under ishallen känns inte helt coolt på nåt sätt,) kolla att fotbollskläderna är tvättade till slutturneringen, hitta glöggmuggarna på vinden, helst innan er glöggfest, jobba lite till för att få allt gjort inför årets slut, lyssna på julmusik, komma ihåg kusinerna i Sverige, köpa julklappar till dem, posta klapparna, i tid denna gång, jobba ännu lite mera, andas, hitta julkorten i din handväska, gå till posten, komma ihåg att gå kissa, laga julmat, gå hitta en bra gran att hugga, hitta en såg, gräva fram julgranspyntet på vinden på landet, titta noga, noga på dina barn när ni har pyntat klart och tänder ljusen i granen, gråta dig igenom julskådespelet i skolan, äta pepparkakor, hitta änglaspelet, söka som en dåre efter en butik som säljer de smala, små ljusen till änglaspelet. Veta att du säkert glömt hälften av allt du borde ha gjort. Strunta i det. Packa alla klapparna och festkläder och vinterkläder, Åka till landet. Lägga barnen, sätta dig vid den tända  vedspisen i köket på landet kvällen innan julafton, känna doften av granen i vardagsrummet, sakta ner, känna lugnet som försiktigt sprider sig i köket runt omkring dig, hälla upp lite varm glögg till mannen och dig, tända änglaspelet och andas. Andas djupt in och ut, lyssna till det mjuka plingande av änglarna som snurrar runt, runt. Titta ut i den mörka, mörka natten, känna närvaron av era sovande barn, känna deras iver, deras fullständiga lycka över att det imorgon är julafton. Veta att ni är tillsammans. Får fira jul tillsammans. Titta på mannen och tänka – Ååååh vad julen ä härlig.

För det är den! Bara man är tillsammans så är den.