Flyttångest!

Skrivit? Nej, nu skriver jag inte! Inte ett enda ord längre. För på torsdag kommer flyttgubbarna så nu flyttar jag. Och så jobbar jag stenhårt på att hålla ångesten i schack. För nu har den kommit, flyttångesten! Och jag visste ju att den skulle komma men ändå!! Den har attackerat mig med full kraft och hotar att krossa mig om jag inte aktivt motar bort den hela tiden. Tvingar mig själv att tänka positivt, att det blir roligt, spännande. Påminner mig själv att vi har valt detta helt själva. Att vi VILL åka. Att det blir så bra för barnen! För dem att få se något annat, få uppleva, lära sig! Så går jag omkring och intalar mig själv. Så säger jag glatt till barnen. Att vi skall åka på äventyr! Att det skall bli så roligt!

Men ändå kommer ångesten! För tänk om det inte stämmer? Tänk om barn inte alls behöver äventyr? Tänk om det enda barn behöver är precis det de har nu? Kompisar, en skola de tycker om, en klass de trivs så bra i, en lärare de älskar, hobbyn de lyckligt går till varje gång. Ett sammanhang, en tillhörighet. Riktiga vänner. Äkta, underbara kompisar. Som vi nu skall lämna! Och jag vet inte om jag kommer att klara det. (Jag menar, strunt i vad barnen klarar! WHAT ABOUT MEEEE??)

I fredags hade vi dotterns 8-års kalas. Inte för att hon fyllde år, för det gör hon först i januari, utan för att vi i ett svagt ögonblick någon gång på sommaren hade lovat henne att hon självklart skulle få ha kalas innan vi flyttar. Och innan vi flyttar, det är ju nu. Så mitt i all decemberstress och flyttpanik så planerar vi kalas. Och hon funderar och planerar och skriver listor på vem hon vill bjuda. Och hon lägger till namn och suddar ut och hela tiden blir det bara nio stycken kvar. Nio namn på barn som betyder så oerhört mycket för dottern. Som är hennes skyddsnät, hennes armé. Barn som på en sekund sluter upp runt om henne och frågar vad det är när hennes elaka mamma förra torsdagen hämtade henne från eftis/fritids mitt i pepparkaksbaket INNAN de hade fått börja dekorera och hon började storgråta. Barn som lägger armarna runt henne och tröstar. Barn som tittar uppfordrande på mig och säger att hon måste få stanna lite till ända till jag lovar gå och komma tillbaka senare. Barn som alla tackade ja till hennes kalas trots den mycket sena inbjudan.

Barn som kom med de finaste presenterna. Presenter som deras föräldrar skrev sms och  berättade att de hade funderat över jättelänge. Vad de ville ge, nu när Filippa skall åka bort. Halsband med ett halvt hjärta var andra halvan hänger runt halsen på kompisen. En liten mjukisapa att ta med till Japan av pojken med lockigt hår som dottern rodnar varje gång hon tittar på. Kort med handritade hjärtan på, mödosamt skrivna kort var det står du har en vän.

Och vi åt tårta och slog sönder pinjatan och kalasade tills de var helt svettiga och så gick de hem och kvar blev vi. Och dottern tittade på alla sina fina presenter och läste korten om igen och hon var så nöjd och glad och lycklig ända tills hon skulle gå sova. För när hon låg där i mörkret efter att jag släckt lampan kom hon på att hon ju inte alls vill flytta till Japan. För i Japan kanske man kan åka skidor och i Japan kanske vi skall bo i ett hus med en swimmingpool på bottenplan och i Japan kanske man kan vågsurfa men det spelar ingen roll för i Japan finns ingen av hennes kompisar. Och jag satt på hennes sängkant och jag sa att jag förstod och att jag vet att det kan kännas sorligt just nu men att allt det här här hemma finns ju kvar, alla kompisarna väntar på henne för vi kommer ju tillbaka och jag lovar att hon kommer att få nya kompisar i Japan också och sedan har du vänner både här och där och vad är väl bättre än det. Och hon slutade gråta och jag pussade henne godnatt och viskade småleende:

– Jag lovar att allt blir bra!

Och så gick jag ut ur hennes rum och stängde tyst dörren bakom mig och så grät jag floder.

För tänk om det inte stämmer?

image-142

Tänk om den andra halvan inte finns kvar när vi kommer hem igen?

Flyttångest!!

Annonser

4 tankar om “Flyttångest!

  1. Åh hjärtesuck! Så gripande, tårarna pressar i ögonvrån här på tidig morgonbuss till jobb. Men det kommer helt säkert gå jättebra Tinka, precis som du sagt henne. Ni reser till, inte ifrån och kommer ha det helt fantastiskt!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s