En gammal häst.

Jag låg i natt och funderade över (bland annat, man sover inte jättemycket nätterna innan flyttlasset går om man säger så) varför jag tycker det är så jobbigt att flytta. När jag ju egentligen vet att jag vill. När jag egentligen tycker att det är roligt. Och jag kom fram till att det är för att jag är ett vanedjur. Jag har dragit upp några spår som jag vandrar i varje dag och där vill jag stanna. För det är lättast så. Som en gammal häst som går hem till sitt stall varifrån som helst. Men jag vill inte vara en gammal häst. Jag vill inte fastna i samma spår. För hur kan jag då veta att det är de bästa spåren? När jag inte testat något annat? Så jag reser. Och flyttar. Och då får man ta ångesten på köpet. Och hoppas på att det är värt det.

Och jag gissar att mina grannar inte heller vill att jag är en gammal häst. För ni ser när man flyttar till Japan måste man göra en miljard saker. Och en av dem är att sälja sin bil. Så att den inte bara står här medan vi är borta. Det gjorde vi i helgen. (Och jag som aldrig i mitt liv har brytt mig om vad vi kör för bil blev plötsligt jättevemodig och tyckte det var ofantligt sorgligt.) Men för att vi skall ha något att köra med innan vi åker fick vi en lånebil. Med minimal utrustning. Vilket betyder….. tadaaaaa…. ingen parkeringssensor! Som vi har haft i vår bil de senaste tre åren. Som pip, pip, piiiiiper när jag parkerar så att jag vet hur långt det är kvar till bilen bakom. Så att jag kan kurva in i en minimal ficka med enhandsfattning talandes i telefon. Inga problem. Tills nu. När jag lägger i backen och gasar in parkeringsfickan och så kommer det inget pip, pip, PIIIIIIIP. Det kommer bara ett BONK! och så ett Uuuups. och sen ett  Fan också! och till sist ett: Hoppas ingen såg! Och vet ni vad? Det gör jag varje gång. För den gamla hästen i mig verkar vara en seglivad krake. Och jag börjar tro att jag eftersom hade jag en parkeringsensor i tre år så kommer det antagligen att ta mig tre år att vänja mig av att med ha en också.  Så alla mina kära grannar, de där märkena på era kofångare? Det var inte jag. Det var någon märklig vit bil som försvann ditåt!! Med en hästvagn på släp!

(Men vet ni vad det bästa med hyrbilen är? Det vet mina barn. För de vet att man

– KAN VEVA NER RUTORNA MAMMAAAAA!!!! MED EN VEV!!!!!!!!KOLLLAAAAAAAA!!!

Och coolare än det blir det liksom inte. Och då kan man köra omkring och sjuuukt nöjt säga från baksätet:

– Tänk nu sitter vi här och alla de där människorna på gatan utanför, ingen av dem vet att vi VEVAR ner rutorna här i den här bilen!

Här skall man inte vänja sig vid några gamla knappar liksom! Man måste våga prova nytt. Man måste våga veva!)

Död åt hästkraken!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s