Vår.

När jag sitter vid mitt skrivbord här i Japan kan jag se ut över ett av världens nionde största urbana områden. 19 miljoner människor i ett område som täcker Osaka, Kyoto och Kobe. Tre olika städer men sammanväxta. Hopflätade av hus och gator och upphöjda expressways och industriområden och snabbtåg. Överallt! Ett myller av folk och bilar och reklamskyltar. Och jag får lite hemlängtan för att allt är så stort men det kan jag leva med för allt det där stora där ute, det ropar mitt namn! Lockar. Pockar på min uppmärksamhet. Alla små lunchställen, alla butiker, alla gator som ber om att få gås på. Och hur skall jag då kunna sitta inne och skriva? När allt det där finns där utanför? När solen lyser. När det första vårljuset sipprar in i hela din kropp. Ett ljus som ger löfte om värme, om vår.

Förra veckan såg jag barnens japanskauppgifter uppsatta på väggen i skolan och de såg ut så här:

image-6

Och i mitt cyniska sinne tänkte jag att är det verkligen det här de skall lära sig skriva? Är det verkligen det här som är det allra viktigaste att lära sig i vår moderna värld? Så tänkte jag och fick lite hemlängtan när det är så mycket här som jag inte förstår. Tills vädret vände i veckan och det där vårljuset kom. För det är något magiskt över det. Det där ljusa, späda soltrålarna som värmer. De som hemma får snön att droppa från taken. De som plötsligt gör kvällarna så mycket ljusare. Det som nu lyser här. Det som kanske är just precis det som man borde lära sig skriva i vår moderna värld.

Så jag jobbar inte. Jag går ut. För där ute väntar Japan. Och där blommar plommonträden och japanerna berättar att de heter Ume och är det allra första tecknet på vår. Och de ser ut så här och är kanske det vackraste vårtecknet jag har sett:

image-8

Och jag äter sushi och så kollar jag Facebook och ser bilder på all snö som finns där hemma och så sörjer jag pyttelite över att våren har kommit så snabbt här för jag älskar ju verkligen vintern och så får jag lite hemlängtan för det får man alltid när man bor så långt borta men så tittar jag lite till på de vackra Ume och tänker att jag nog kan leva med det här.

Och så kommer jag ju plötsligt ihåg att vi skall åka till Hakuba och åka skidor över helgen imorgon och så går jag hem för att packa grejorna och då får jag följande e-mail av kompisen vi skall åka med:

image-7

Ume i Kobe. Japanese powpow på helgerna! DET kan man ju nog leva med, hemlängtan eller inte.

 

 

 

Annonser

Skola.

Idag dansade sonen in i sitt klassrum på morgonen. Dottern gav mig bara en snabb puss innan hon gick in till sitt. Och jag svävade ut ur skolan. Flög genom hela matbutiken. Sjöng när jag satte på en tvätt. För jag har nu insett att min trivsel här i Japan står och faller på hur mina barn trivs. Och då framförallt hur de trivs i skolan. För det är ju där de spenderar så otroligt mycket tid. Där de skall lära sig språk. Där de skall få vänner. Där de skall lära sig så mycket. Och det är också där jag inte kan vara. Inte får vara.

Precis som föräldrar världen över inte får vara. I sina barns skolor. Och det är lite skrämmande om man tänker efter lite för mycket. För de är så små. Och så sköra. Och de kan bli så ledsna av så lite. Och vi kan inte skydda dem. Vi kan inte lova våra barn att de kommer att ha det bra i skolan. För vi vet inte. Vi vet inte vem som annat går i deras klass. Vi kan inte garantera dem att ingen kommer att retas. Vi kan inte bestämma vem de skall ha till lärare. Vi kan inte lova dem att deras lärare alltid kommer att vara snäll. Vi kan inte ens lova dem att de alltid kommer att vara säkra i sin skola.

Idag kom sonen hem och berättade att de hade haft en Intruder drill i skolan. Det är en internationell skola men den följer det nordamerikanska skolsystemet och då har de sådana här övningar ganska ofta. Vad man skall göra om det kommer in en våldsman i skolan.  Och sonen berättade att de måste lämna allt de höll på med och blixtsnabbt krypa till en vägg och sedan vara alldeles knäpptysta medan läraren sprang och låste dörrarna. Och så måste man sitta alldeles stilla och tyst också om något kliade eller man var kissnödig. Och på kvällen när han skulle sova var han lite orolig och han ville att jag säkert, säkert skulle låsa alla våra dörrar och han frågade om någon kan komma in och jag tänkte att det var ju sjukt onödigt att skrämma upp dem så här. Tänkte att det var väldigt amerikanskt att ha sådana drills! Tänkte att det skulle man aldrig ha hemma! Och jag lovade sonen att det inte kommer att komma någon intruder varken här eller i skolan.

Men det är tyvärr ett löfte jag inte kan garantera att håller.

För sedan somnade sonen och jag satte mig i soffan och tog fram datorn och såg det här:

Internationella skolan i Helsingfors utrymd pga hot.

Den skolan ligger inte alls långt från den vara mina barn går i Finland. Jag känner flera som har sina barn i den skolan. Och ja, det var troligtvis världens sämsta skämt men ändå! Det finns inga garantier att det alltid kommer vara en skämt.

Skall man öva? Eller inte?

Jag vet inte. Vad tycker ni?

Pudersnö.

Om jag skrev något förra veckan? På min bok? På det där som skall ge mig en inkomst? Hmmmm…. låt oss säga så här: Nej. Nej. Nej. Nej det gjorde jag ju inte. Jag är i Japan. Hur skall jag hinna skriva? När det finns så mycket att se? Och äta? Och när det dessutom tar 82 timmar att googla fram något som helst. För allt är på japanska! Allt, allt. Och då tar det tid att hitta information. Så förra veckan skrev jag inte. Jag googlade skidorter i vår närhet. Och jag måste säga att det var värt besväret.

I lördags åkte vi till Biwako Valley, som ligger 1 h 40 minuter från oss här i Kobe. Och vad kan jag säga? Det där som alla pratar om att pudersnön i Japan är så bra? Well understatement of the year! Den är inte bra. Den är utomjordisk. Fantastisk. Tjockare, mer kompakt än hemma. Som vispad grädde. Inbjudande, fullständigt orörd och absolut förbjuden! För i Japan får man inte åka off pist. Och då gör man inte det. Så enkelt är det. För det är en regel och i Japan bryter man inte mot regler. Så vi kom upp och berget såg ut så här:

image-4Och barnen såg ut så här:

image-5

Och vi åkte och åkte och rakt utanför alla pister låg pudersnön som vispad grädde och vi hölls på rätt sida om repet. Och vi åkte lite mer och tittade lite mer och pudersnön såg ut så här:

image-2

Och de enda spåren var spåren av en hare. Och vi tittade längtansfullt över repet och läste skyltarna var det stod att det var förbjudet att åka utanför pisten och vi vill inte komma hit och bryta mot regler så vi åkte mera pist och lite mera pist och så tills sist som kom vi plötsligt på en grej. Vi kanske kan läsa skyltarna! Men det kan ju faktiskt inte våra barn. Tadaaaa….

image

Vad lära vi här av? Jo om du skall åka off pist i Japan, se till att du har med dig två små barn som åker puder så att det susar om det. Så gör du så här: böj dig under repet, åk powpow så det bränner i låren, vänta på pistvakterna och så säger ni att barnen slank iväg och vi måste ju rädda dem! Tadaaaa!

Den perfekta puderursäkten ser ut så här:

image-3

Har ni ingen egen puderursäkt så oroa er inte! Ni får gärna låna den här. För det här sa hon i bilen på väg hem:

– Att åka skidor, det är nog livet!

Hon kommer så gärna! Och hennes mamma!

 

 

Fredag.

Det finns så otroligt mycket som är så annorlunda här i Japan. Så otroligt mycket som är nytt, spännande, svårförståeligt. Och det är ju det som gör en utlandsflytt så rolig. Det är ju just olikheterna. För att man skall få uppleva något annat. Men det är också tröttande. Att hela tiden måsta försöka förstå, att hela tiden måsta ta reda på, kolla upp, prova nytt.

Och då är det ganska skönt att det finns vissa saker som ändå är så lika. För det finns det. Idag var dottern bjuden på sitt första födelsedagskalas här i Japan. Och det var ett sjukt långt kalas och otroligt påkostat och när jag hämtade henne såg jag serveringen i köket och det var massvis med gäster och otroligt mycket mat och jag tänkte – Oj, tur att vi hade kalas för dottern redan där hemma för det här var annorlunda. Och där var gästers syskon och kusiner och alla möjliga som gästerna tydligen kan ta med sig utan att det är konstigt och jag tänkte – Oj vad märkligt. Och en annan mamma som hämtade samtidigt sa att det är mycket vanligt i Japan, att det kommer många fler gäster än de som är bjudna och jag tänkte – Hur skall jag någonsin lära mig allt om det här landet när det är så annorlunda. Och så fick jag äntligen dottern ihopsamlad och så gick jag till födelsedagsbarnets mamma för att tacka och hon sa att det var så roligt att Filippa hade kommit och så tackade hon för presenten och jag sa att det var så roligt att de hade bjudit henne och att de hade ordnat ett så fint kalas. Då tittade hon på mig och så sa hon:

– The things you do for your kids! But the very second the last guest leaves I will have a very large glass of wine!

Så funderade hon en liten stund och så sa hon:

– Or maybe even a bottle!

Vissa saker är bara väldigt lika! För aldrig är ett glas vin mera välförtjänt än kvällen efter avklarat barnkalas. Var än i världen kalaset hålls.

Glad fredagkväll till er alla! Det här är vår utsikt vid vårt fredagsvin just nu.

image-146

Jag hoppas ni också tittar på något fint!

 

 

Konnichiwa!

När jag skrivit klart min första bok och hade skickat in den till tusen olika förlag kunde jag inte tänka på något annat än om jag skulle få ett svar eller inte. Och det tar tid att få svar från förlag, sjuuuukt lång tid. Tid som jag gick omkring och förberedde mig på att få ett nej men ändå fantiserade jag om hur det skulle vara att få ett ja. Hur det skulle vara att bli författare.

Jag fick ett ja, jag väntade i miljoner år och så plötsligt fick jag ett ja. Jag var författare. På riktigt. Blev det som jag hade tänkt? Ja och nej, antar jag! För man har dåliga dagar i det här jobbet också. Precis som i alla jobb. Precis som i allt här i livet.

När jag skriver det här sitter jag i vår lägenhet på 19. våningen på Rokko Island i Kobe. För nu har vi flyttat till Japan. Vi väntade och väntade och planerade och planerade och nu är vi äntligen här. Men hur mycket vi än planerade och tänkte så vet jag inte om man kan förbereda sig för något sådant här innan? Kan man veta hur det skall bli? Och blev det som jag trodde?

Jo och nej, antar jag. För där jag sitter har jag en vidunderlig utsikt över Stilla Havet åt ena hållet och Rokko bergen åt andra. Jag har tränat med mina nyfunna ex-pat vänner på morgonen och ätit fantastiskt god sushi till lunch. Jag har hela dagen på mig att upptäcka Japan. Japan med all sin historia och fantastiska mat. Japan med sina geishor och cutting edge teknik, Japan med sina teceremonier och bugningar, Japan med sina berg och stränder, Japan med de enorma storstäderna där det bor så många miljoner människor att det är svindlande. Städer där allt ändå fungerar, städer där du inte hittar ett enda skräp på gatan och aldrig blir irriterad på tåg som är sena. För tågen i Japan är inte sena. Inte en enda sekund. Allt det här har jag en möjlighet att uppelva, se, smaka, känna. Allt det här får jag göra. Och det är precis så fantastiskt som jag hade tänkt det.

Men ändå inte.

För jag har också lämnat två storgråtande barn i en skola i morse. I en skola där de inte förstår ett ord av någon säger. Jag har bänt loss min sexåriga sons armar från min hals och gett honom till hans lärare. En lärare som är världens gulligaste men som tröstar honom på engelska. För något annat kan hon inte. Och sonen kan inte engelska. Det kan inte dottern heller. Och hon gråter så att blodkärl spricker runt hennes ögon innan hon skall till skolan för hon vill förstå. Vill förstå vad de andra barnen säger. Vill kunna vara med. Vill höra till gruppen. Vill kunna leka. Det kan hon inte. Inte än. Och hur jag än försöker lova dem att de kommer att lära sig engelska jättesnabbt så gråter de. Och det skär rakt igenom mitt hjärta och får mig att gå sönder inuti. För hemma grät de inte på morgnarna. Hemma förstod de vad kompisarna sa. Hemma hade de kompisar. De har de inte här. Inte än. Och det var vi som tvingade hit dem. Som ville flytta. Som valde att rycka upp dem från en miljö de stortrivdes i för att ploppa ner dem i det här. Och jag säger till mig själv att det kommer att bli bra. Att de kommer att lära sig så otroligt mycket av det. Säger till mig själv att vi har gjort rätt. Men sanningen är den att jag inte vet. Just då på morgonen när jag med tårar brännande bakom ögonlocken går ut från skolan, när jag fortfarande har deras gråt ringades i mina öron, då vet jag inte. Vet inte om vi har gjort rätt. För hur skall man kunna veta?

Och så går dagen och jag handlar mat i en butik där jag inte förstår en enda skylt eller förpackningstext, jag dricker grönt te till min sushi, simmar i poolen som vi har i bottenvåningen i vårt hus, jag spenderar en halv timme på att försöka tyda skyltarna i tunnelbanestationen och jag kör fel med bilen 85 tusen gånger. Och det är roligt och spännande och utmanande därför att jag älskar att vara på äventyr. Och ändå gör jag det inte. För hela tiden hör jag mina barns gråt i mina öron. Hela tiden känner jag deras armar som krampaktigt klamrar sig fast vid min hals. Och då är ingenting riktigt roligt!

Men så blir klockan äntligen dagas att hämta och jag står utanför deras klassrum och väntar på två storgråtande små spillror av mina barn. Det kommer inga sådana. Det kommer två glada, hoppande barn. Barn som har haft japanska lektion och art och PE. Barn som vinkar till de andra, ropar: Bye Kanori, see you tomorrow! Bye Asato, see you tomorrow. Bye Mr Fugami!

Barn som sprudlande berättar om allt de har gjort, om det de har förstått och det de inte har förstått. Barn som plötsligt kan otroligt mycket engelska. Som säger saker som: Imorgon skall jag bringa in en black extra tröja för när vi skall måla. Och jag andas och småler och känner äventyrets iver i hela min kropp.

För vi är här. I Japan. På äventyr hela familjen. Och vi kommer att få uppleva så mycket. Se så mycket. Känna så mycket. Tillsammans.

Och imorgon kommer mina barn att gråta igen när jag för dem till skolan. Och jag kommer att kämpa med mina egna tårar och gå därifrån men varje dag kommer det att gå lite bättre. För varje dag kommer jag att bli lite säkrare på att allt kommer att bli bra.

För varje dag kommer jag att bli lite säkrare på att vi har gjort rätt.

Det här är vårt Japan äventyr, jag hoppas ni vill följa med!