Mormor och morfar.

Nu skriver jag igen. Lugnt och samlat. Koncentrerat. För nu är allt bra. Ni ser, nu trivs våra barn i Japan. Det är inga tårar längre på mornarna. Inga utbrott, ingen hemlängtan. För efter en tid så inser de att det mesta faktiskt är ganska lika här som hemma. Här finns god mat. Här finns lekparker. Här finns kompisar. Här finns en skatepark. Här finns skidbackar. Här finns nästan allt som man behöver. Och det som inte finns här det kan man få skickat till sig hemifrån, som tandkräm som inte smakar pyton och lördagsgodis som inte är gjort av någon märklig bönpasta. Och kompisarna där hemma kan man facetima med. Och då har man liksom allt man behöver och lite till.

Förutom en sak. En sak som man inte man inte kan packa med sig hemifrån. En sak som man kan sakna så att det gör ont i en ibland. Mormor och morfar. Eller som hos oss, Mommo och Boffa. Mommo som läser sagor och lagar mat och steker pannkakor. Boffa som låter en åka med på gräsklipparen och som bygger båtar åt en i verkstaden på landet och låter en använda sågen och borren och alla målarpenslarna trots att det var alldeles nya och man aldrig kommer ihåg att tvätta dem efteråt. Mommo som tröstar och kramar och aldrig, aldrig grälar. Boffa som spelar schack med en och låter en fylla i siffrorna i hans sudokorutor. Dem kan man inte ta med till Japan. Inte hur gärna man än skulle villa. Och man kan inte heller facetima med dem som med kompisarna. För då blir man bara påmind om hur mycket man saknar dem och då vill man inte tala med dem för då börjar man bara gråta.

Och därför blir man så glad, så otroligt glad när de skall komma hit. Hit och hälsa på. Och de skall de göra imorgon. Och lyckan har inga gränser. Och man skall visa dem skateparken och skolan och poolen och kompisarna och man skall sitta i soffan och lyssna till sagor och man skall äta frukost med dem och de skall hämta från skolan och allt allt är roligare då! Och så skall man kramas och kramas. Så att man har några kramar i reserv. Så att de räcker hela vägen till sommaren.

Och om tio dagar kommer de att åka hem igen och jag kommer att tycka att det är jätte tråkigt och barnen kommer att gråta tills hela deras små varelser är små pölar på golvet och jag kommer att samla ihop dem och trösta och krama dem och veta att man är otroligt lyckligt lottad för att man har någon att sakna så.

För då har man allt och lite till.

 

 

 

 

Att upptäcka.

Man läser böcker för att upptäcka nya världar. Upptäcka för att det blir man glad av. Vilket är samma orsak varför man reser. För att upptäcka nya världar. För att se nya saker, gå på nya gator, känna nya smaker, för att lära sig nya språk. För att upptäcka. För det blir man glad av.

Något som var tanken bakom vår flytt till Japan. Att vi skulle ge våra barn möjligheten att uppleva något nytt. Möjligheten att upptäcka. Men vet ni vad? Nu är jag osäker. Osäker på hur mycket mina barn faktiskt ser. Vad de verkligen tar in av allt det som finns runt om dem. Hur mycket de faktiskt upptäcker. För vet ni vad? Jag tror inte det är så mycket.

Igår ropade sonen plötsligt mycket ivrigt på mig.

-MAAAAMMMMAAA!! MAAAAMMMMMA! KOM OCH TITTA PÅ DET HÄR!!!

Jag följde hans ivriga röst och hittade honom i tvättrummet bakom köket. Han studsade upp och ner där inne och jag undrade vad det var han hade hittat? Hade en fågel flugit in i vår lägenhet och byggt bo? Hade grannens hund smugit in och gömt sig där? Eller hade han hittat en hemlig lönndörr?

Det hade han inte. Istället vänder han sig mot mig med strålande ögon när jag kommer in och utbrister:

-TITTA MAMMA VI HAR EN TVÄTTMASKIN!!!!!

Han hade upptäckt tvättmaskinen! Tvättmaskinen som har stått där precis bakom köket alla de sex veckor vi redan har bott här. Tvättmaskinen som jag har fyllt och tömt antagligen varje dag då han har suttit i köket och gjort sina läxor. Tvättmaskinen som jag har tvättat alla hans kläder i. Den hade han upptäcket! Nu! Efter sex veckor i lägenheten! Jag tittar på honom. Stolt sveper han med armen mot tvättmaskinen. Förevisar sin enorma upptäckt och så säger han:

– Tänk, nu kan du tvätta kläder, mamma! Då blir du väl jättejätteglad!

Och jag vet faktiskt inte vad som är värre. Det att han inte har upptäckt tvättmaskinen innan. Eller det att han på allvar tror att jag blir jättejätteglad av att tvätta kläder.

Kommer bli intressant att höra vad han kommer ihåg av Japan sedan då vi har flyttat hem igen. Kanske att vi hade en tvättmaskin. Och att mamma var jättejätteglad.

 

 

 

Att få gäster!

Nu har jag inte skrivit. Inte något alls. För det hinner man inte när man har gäster ser ni! Och jaaaaa det har vi nu!!! Och det är ju nog något helt fantastiskt med att få gäster när man bor så långt borta. Att ha kompisar som packar ihop hela sin familj för att komma och hälsa på oss?? (Ja, och kanske lite för att se Japan då men det låtsas vi inte om.)

Och då hinner man inte skriva. För då går man på stjärnkrog och äter Kobebiff (och färsk gåslever och hummer och 85 andra magiskt goda rätter). Och ja, Kobebiff är faktiskt ännu godare än man kan föreställa sig och nej, barnen fick inte följa med.

image-44

image-42

image-41

(och jag som aldrig har fotograferat min mat innan gör det plötsligt friskt, är man gaijin så är man.)

Och så åker man tåg till Kyoto för att uppleva det gamla Japan och man går på den helt otroliga Nishiki matmarknaden och tittar på allt och försöker få barnen att smaka på något alls (man lyckas enbart med de färska donuts som säljs i ett hörn men hej, de var faktiskt gjorda på sojamjölk! Living on the edge liksom.) Och det är så roligt för man har gäster och man får turista tillsammans.

image-52

Och när man gäster så går man ut och äta på kvällen i Kyoto och det är så roligt för man har någon att prata med och man mutar barnen med extra mycket glass så att de orkar bara lite till och sedan går man på Geisha jakt i gamla Ponto-Cho och facineras av dessa nästan lite sagolika väsen. Och det är så roligt för vi har någon att göra det med för vi har gäster.

image-53

Och så bor man i en Roykan för att verkligen få uppleva det riktiga Japan och barnen tycker det är supermysigt att sova på golvet tillsammans hela familjen.

image-49

Och man badar Onsen och barnen tycker det är så mysigt och så äter man äkta japansk frukost på Roykan och barnen tycker INTE att det är så jäkla mysigt men det gör inget för de har sällskap och det är så roligt.

image-50

Och följande dag så åker vi till Bamboskogen i Arashiyama och hänförs av hur vackert det är och barnen tycker det är jätteroligt att gå långa sträckor….. eller så inte men det gör inget för vi har sällskap och då är allt roligt.

image-48

Och vi tittar på tempel och ringer i klockor och tänder ljus och barnen tycker faktiskt att det är ganska spännande och extra rolig för de har sällskap.

image-45

image-46

image-51

Och allt det här gör vi för att vi har gäster och det är galet roligt att tänka att någon har kommit hela vägen hit för att se allt det här med oss. Och ändå är det inte det bästa med att ha gäster. Nep, för det bästa med att ha gäster är det här:

image-47

Att ha kompisar som har flugit runt halva jorden med sina två barn för att träffa oss! Att ha kompisar som har med sig brev från dotterns skolklass där hemma. Att ha kompisar som man kan skratta med från minuten man vaknar till minuten man somnar igen på kvällen för då är det så här roligt att äta frukost innan man går till skolan. Att ha kompisar som man vet att finns kvar där hemma och som kommer ihåg en trots att vi är så långt borta. Det är det bästa med att ha gäster. Och så kanske lite det här:

image-54

Att ha kompisar som inte kommer tomhänta hemifrån! Aaaaahhhhhhhh!

 

Safety first!

När man skriver böcker så finns det vissa regler för hur man skall få en text att flyta. Regler för hur man lägger upp en historia, hur man beskriver en karaktär och hur man gestaltar en miljö. Regler som man kan lära sig. Så att man inte gör läsaren besviken eller boken rörig. Regler som man måste lära sig för att sedan kunna frångå. Så att boken blir din. Originell. Oförutsägbar.

I Japan finns det regler för allt. Säkerhet är ett stort måste här och då måste det finnas regler. Safety first liksom. Därför måste alla åka runt, runt åt samma håll på skridskobanan, annars kan man döden dö och därför kommer skridskovakten och visar det stora krysset med armarna till dig så fort du tänker tanken om att vända och åka ÅT ANDRA HÅLLET!!! GASP!!.

Därför finns det regler om att inte ta selfies i tunnelbanan för då kan man döden dö, det förstår man.

image-147

Regler för att hålla alla dessa miljoner människor trygga och säkra i alla lägen. Regler som alla följer.

Tills man åker upp i bergen för att åka skidor. (som vi gjorde förra veckan, från onsdag till söndag och det var ju roligt att jag fick det berättat också eller hur? För det ville ni jättegärna veta. Att torsdag och fredag var lediga här. Och att vi då åkte skidor. I strålande sol och massa pudersnö.)

För i bergen där finns det visserligen regler om var man får gå med pjäxor på och hur man skall köa för liften och mycket strikta regler om att man MÅSTE vika ner den bakre bindningen på snowboarden när man åker lift och regler för att alltid ha en leash när man åker snowboard. För annars finns det risk för the INJURIOUS ACCIDENT!! Och det är ju verkligen inget att leka med eller hur?

image-39

Men sedan då? När man har köat rätt och vikt ner bindningen och satt fast leashen och visat liftkortet på rätt sätt och lyckats ta sig fram till liften utan att få det stora krysset med armarna av liftvakten? Ja, då sätter man sig i en stollift som svischar upp en tjugo meter upp i luften och de har inga skyddsräcken. De har inget alls. De har bara en sits och ett ryggstöd. Och där skall man sitta med sina barn vars ben är så korta så det sitter en centimeter från kanten av sitsen. Med ett par JÄTTETUNGA skidor på fötterna som suger ner dem i abyssen! Det vet jag. Det vet jag så att det suger i min mage och hela min familj skrattar åt mig när jag blundar och för åttiofemte gången ber barnen att luta sig tillbaka i liften. Och jag biter mig i läppen och säger inget mer. För jag klarar det. Klarar det bra. För jag är inte höjdrädd. Inte egentligen. Var det i alla fall inte förr. Så jag vägrar vara det nu.

Ända tills vi kommer till det här:

image-40

Och inser att det måste vara världshistoriens läskigaste skidlift. För den har ingenting. Bara en liten platta som precis rymmer en rumpa och inget annat. Inget ryggstöd, inget skyddsräcke, inget handtag. Och där skall man sitta. Där skall man sitta tio meter upp i luften och låstas att man inte är rädd. Låtsas att man inte ber till Gud att den skall stanna och börja gunga. Well, I don’t think so, säger jag och skidar vidare! Men tror ni det är någon som lyssnar? Tror ni det var någon annan i min familj som höll med mig?

image-38

Nähe, det var det ju inte! För den där orange hjälmen, den sitter på min sexåriga sons huvud. Och den rosa framför honom. Den sitter på min åttaåriga dotters huvud. Och håll med, de där skidorna på deras fötter, de är JÄTTETUNGA!!!!

Tror jag skall börja spela schack! På platt mark.

Safety first liksom!

Fastlagstisdag.

När man är i slutet på en av sina böcker så kan man längta så enormt till att få börja på en helt ny bok. För när man sitter här och redigerar och skriver om och tar bort och lägger till då är drömmen ett helt nytt, tomt worddokument. En ny bok, massa tomma sidor du får fylla med text utan att måsta tänka på stavning eller kapitel eller nåt, för allt sådant tar man sen. Och så kommer det där sedan och man sitter och korrläser och flyttar text och skär ord och då längtar man, längtar efter att få börja på en helt ny, oskriven bok. Det man totalt förtränger är den förlamande skrivkrampen som kan sätta in av blotta tanken på alla de där oskrivna sidorna. Ångesten över att du är säker på att den här gången kommer du inte att få ihop till en bok. Det vet du. Men det har du glömt just nu. För allt verkar så mycket härligare på distans.

Lite som det här med hemlängtan som kommer och går. Varför reser man egentligen bort? Varför väljer man att bo utomlands? Visst, det är för att få uppleva nya saker, se nya städer, länder, känna nya smaker. Men egentligen är det precis lika mycket för att se sitt eget land med nya ögon. Med nya längtansfulla ögon. För ju längre bort du reser desto bättre ter sig ditt hemland. Ju längre tid du är borta desto mera fantastiskt blir allt det där du lämnade när du åkte. Och då får du lite hemlängtan vissa dagar. Och då kanske man gör märkliga saker. Som kanske lite idag.

Idag är det fettistisdagen där hemma. Och då måste man äta fastlagsbullar/semlor. Det måste man. För det är en del av ens kulturarv och det är varje nordbos skyldighet att hedra denna högtidsdag genom att äta fastlagsbullar. Det förstår jag som mamma. Förstår att jag måste baka till mina barn. Nästan för att rädda livet på dem liksom. För de kanske inte vet om att det är fastlagstisdag. Och de kanske inte ens förstår att de därför skall ha hemlängtan. Men det gör jag.  För jag vet ju att alla där hemma sitter i strålande vinterväder med några minusgrader och solsken och äter hembakade fastlagsbullar i pulkabacken. Tillsammans. Alla de vi känner. Alla de vi tycker om. Och solen skiner och de åker pulka och längdskidor på isen och alla är där. Utom vi. För vi är så långt borta. Så det minsta jag kan göra är ju att iallafall baka semlorna till mina barn trots att de inte alls verkar ha vett att längta hem till någon fettisdag.

Så jag ringer hysteriskt till min mamma förra veckan och ber henne skicka kardemumma till mig här lååååångt borta. Jag spenderar två dagar i olika matbutiker för att få tag på jäst (hittar endast en märkligt sort av torrjäst), socker ( i konstiga små påsar) och mjöl (osäker på vilken sort det är) och så bakar jag. Och jag knådar och blandar och fixar och den första satsen blir inte till något alls och jag har lust att kasta mig ner på köksgolvet och storgråta men det gör jag inte. (främst kanske för att vår städerska är här idag och det antagligen hade varit en lite märkligt upplevelse för henne. Och ganska svårt att förklara – My fastlagsbullar buhuuuu! Ja, ni förstår inte en bra scen.) Så jag prövar på nytt och får ihop en deg som faktiskt jäser lite, lite grann och de bränns bara lite i botten (jäkla gasugn) och de ser nästan ut som riktiga bullar och jag vispar grädde (för hand, flyttlasset väntas först om en vecka) och spritsar grädde och så serverar jag dem triumferande till mina barn. För att de skall få en liten bit av hemma. För att vi skall upprätthålla denna viktiga viktiga högtidsdag. Denna enorma del av vårt kulturarv. Av vår identitet.

Och barnen äter glatt och jag lyser och myser och så säger jag.

– Glad fastlagstisdag, älsklingar!

Och de tittar oförstående på mig och med grädde runt munnen frågar de:

– Vad är det för något, mamma?

Och mitt hjärta stannar och jag tänker att vi har bara varit borta en månad och de har redan glömt vem de är, var de kommer ifrån och i mitt huvud bokar jag biljetter hem redan nästa vecka innan de glömmer all svenska och börjar prata med mig på japanska. Innan jag förlorar dem helt. Tills mannen tittar på mig och säger.

– Tänk det är första gången vi firar den dagen.

Och nej, han har inte glömt sitt ursprung. Han har inte tappat sin identitet på en månad. det var visst bara så att hemma var fastlagstisdagen kanske inte lika viktig som den var här. Hemma satt vi kanske inte i en solig pulkabacke och åt hembakade semlor. Hemma kanske vi bara åt några semlor när jag råkade se dem i något bageri oberoende vad det var för dag. Hemma kanske vi inte alls förstod hur mycket vi längtat dit ibland.

Hemma kanske vi längtade bort. Hemma kanske vi längtade hit.

Imorgon äter vi sushi.

Glad fastlagstisdag till er alla!

image-37

You live and you learn.

Det är många som tror att man bara föds till författare. Många som tror att man antingen kan skriva böcker eller så kan man det inte. Det stämmer inte. Man lär sig att skriva. Man läser, man övar, man går på kurser och så lär man sig. Och varje gång man skriver något lär man sig lite mer. Varje gång du läser en bok blir du lite bättre på att skriva själv. För man lär sig, varje dag så lär man sig något nytt. Precis som man lär sig allt annat här i livet.

I helgen var vi på en djupark här i Kobe. Och jag vet inte varför men jag hade liksom en bild av att man kanske kände till de flesta stora däggdjur som finns i världen. Visst, det finns tusen småkryp och fiskar och grejor som man inte har en aning om. Men stora däggdjur? De flesta har man väl sett på någon dokumentär på Animal Planet någon gång när barnen var bebisar och man satt och ammade framför tv’n kl 03.27 när programutbudet ju är ganska begränsat. Eller läst något om i en gammal National Geographic tidning när man har spenderat 7 timmar i kö till vårdcentralen med ett febrigt barn? Eller sett i den största biologiska kunskapskällan nämligen en Disney film. (ni vet vem skulle annars någonsin ha lärt sig om lemurer eller vårtsvin eller pingviner, fast de kanske inte beter sig som Timon och Pumba i verkligheten eller?)

Men vet ni vad? Det stämmer inte! Det finns massa djur man inte har en aning om att existerar! Massa djur som finns på Animal Kingdom i Kobe. Som man får mata. Och klappa. Och gosa med. (Och ja, någonstans i mitt nordiska hjärta skrek en djurrättsaktivist att vi måste gå för detta är FEEEEEEL och säkert GRRYYYYYMT men den överröstades tyvärr snabbt av mina barn som ropade – ÅÅÅÅÅÅH TITTA MAMMA, MAN FÅR KRAAAAMA DOM! OCH MATA DOM!!!  DET FÅR MAN JU ALDRIG HEMMA.)

Så vi stannade.

Och djuren gick omkring fritt både ute och inne i det stora växthuset och vi sprang omkring och tittade på apor och enorma fåglar och luktade på pingviner och kramade kaniner och blev spottade på av alpackor och matade:

image-34image-35

image-33

image-32

image-29

Och ja, jag vet vad dessa är för djur. Också om jag faktiskt tror att det var första gången i mitt liv som jag har sett en känguru live. Och definitivt första gången jag har klappat en. Den var väääldigt mjuk kan jag berätta. Men det fanns andra djur. En stor svart björn med jättelång lurvig svans som jag glömde fotografera och så djur som de här:

image-30

Och de här som väldigt artigt stod i cafékön: (och ja, detta måste ju vara ett av de där only-in-Japan-stunderna)

image-31

Och det här:

image-36

Och jag hade ingen aning om vad det är för djur! Och vet ni vad? Alla skyltarna stod ju på Japanska, så jag vet fortfarande inte vad det är för djur.

You live and some days you don’t learn! Det var kanske tur att jag inte blev biolog.

HALLELUJA!

Vet ni vad det här är?

image-10

Det här är ett åksjukt barn som åker bil och tittar på iPad. Utan att må illa. Utan att må illa i 480 km!  Och det är inte möjligt!

Inte innan man går in i ett japanskt apotek och hittar de här: För vet ni vad det är?

image-21

Sugtabletter mot åksjuka. Som smakar godis! Och FUNGERAR!

HAAAAAALLLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA!!!

HAAAAAALLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA!!!!

OCH ÄNNU EN GÅNG, ALLA TILLSAMMANS NU. (Iallafall alla ni med åksjuka barn)

HAAAAAAAALLLELUJA, HALLELUJA, HALLELUJA!!!!