Fastlagstisdag.

När man är i slutet på en av sina böcker så kan man längta så enormt till att få börja på en helt ny bok. För när man sitter här och redigerar och skriver om och tar bort och lägger till då är drömmen ett helt nytt, tomt worddokument. En ny bok, massa tomma sidor du får fylla med text utan att måsta tänka på stavning eller kapitel eller nåt, för allt sådant tar man sen. Och så kommer det där sedan och man sitter och korrläser och flyttar text och skär ord och då längtar man, längtar efter att få börja på en helt ny, oskriven bok. Det man totalt förtränger är den förlamande skrivkrampen som kan sätta in av blotta tanken på alla de där oskrivna sidorna. Ångesten över att du är säker på att den här gången kommer du inte att få ihop till en bok. Det vet du. Men det har du glömt just nu. För allt verkar så mycket härligare på distans.

Lite som det här med hemlängtan som kommer och går. Varför reser man egentligen bort? Varför väljer man att bo utomlands? Visst, det är för att få uppleva nya saker, se nya städer, länder, känna nya smaker. Men egentligen är det precis lika mycket för att se sitt eget land med nya ögon. Med nya längtansfulla ögon. För ju längre bort du reser desto bättre ter sig ditt hemland. Ju längre tid du är borta desto mera fantastiskt blir allt det där du lämnade när du åkte. Och då får du lite hemlängtan vissa dagar. Och då kanske man gör märkliga saker. Som kanske lite idag.

Idag är det fettistisdagen där hemma. Och då måste man äta fastlagsbullar/semlor. Det måste man. För det är en del av ens kulturarv och det är varje nordbos skyldighet att hedra denna högtidsdag genom att äta fastlagsbullar. Det förstår jag som mamma. Förstår att jag måste baka till mina barn. Nästan för att rädda livet på dem liksom. För de kanske inte vet om att det är fastlagstisdag. Och de kanske inte ens förstår att de därför skall ha hemlängtan. Men det gör jag.  För jag vet ju att alla där hemma sitter i strålande vinterväder med några minusgrader och solsken och äter hembakade fastlagsbullar i pulkabacken. Tillsammans. Alla de vi känner. Alla de vi tycker om. Och solen skiner och de åker pulka och längdskidor på isen och alla är där. Utom vi. För vi är så långt borta. Så det minsta jag kan göra är ju att iallafall baka semlorna till mina barn trots att de inte alls verkar ha vett att längta hem till någon fettisdag.

Så jag ringer hysteriskt till min mamma förra veckan och ber henne skicka kardemumma till mig här lååååångt borta. Jag spenderar två dagar i olika matbutiker för att få tag på jäst (hittar endast en märkligt sort av torrjäst), socker ( i konstiga små påsar) och mjöl (osäker på vilken sort det är) och så bakar jag. Och jag knådar och blandar och fixar och den första satsen blir inte till något alls och jag har lust att kasta mig ner på köksgolvet och storgråta men det gör jag inte. (främst kanske för att vår städerska är här idag och det antagligen hade varit en lite märkligt upplevelse för henne. Och ganska svårt att förklara – My fastlagsbullar buhuuuu! Ja, ni förstår inte en bra scen.) Så jag prövar på nytt och får ihop en deg som faktiskt jäser lite, lite grann och de bränns bara lite i botten (jäkla gasugn) och de ser nästan ut som riktiga bullar och jag vispar grädde (för hand, flyttlasset väntas först om en vecka) och spritsar grädde och så serverar jag dem triumferande till mina barn. För att de skall få en liten bit av hemma. För att vi skall upprätthålla denna viktiga viktiga högtidsdag. Denna enorma del av vårt kulturarv. Av vår identitet.

Och barnen äter glatt och jag lyser och myser och så säger jag.

– Glad fastlagstisdag, älsklingar!

Och de tittar oförstående på mig och med grädde runt munnen frågar de:

– Vad är det för något, mamma?

Och mitt hjärta stannar och jag tänker att vi har bara varit borta en månad och de har redan glömt vem de är, var de kommer ifrån och i mitt huvud bokar jag biljetter hem redan nästa vecka innan de glömmer all svenska och börjar prata med mig på japanska. Innan jag förlorar dem helt. Tills mannen tittar på mig och säger.

– Tänk det är första gången vi firar den dagen.

Och nej, han har inte glömt sitt ursprung. Han har inte tappat sin identitet på en månad. det var visst bara så att hemma var fastlagstisdagen kanske inte lika viktig som den var här. Hemma satt vi kanske inte i en solig pulkabacke och åt hembakade semlor. Hemma kanske vi bara åt några semlor när jag råkade se dem i något bageri oberoende vad det var för dag. Hemma kanske vi inte alls förstod hur mycket vi längtat dit ibland.

Hemma kanske vi längtade bort. Hemma kanske vi längtade hit.

Imorgon äter vi sushi.

Glad fastlagstisdag till er alla!

image-37

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s