Sumo

Ibland läser man böcker som man inte riktigt förstår något av men som man tycker om i alla fall. Böcker som är så välskrivna rent tekniskt att man läser vidare, sugs in i berättelsen, i textens rytm så mycket att man inte slutar läsa fast man inte förstår något av handlingen. Böcker som man kan älska utan riktigt kunna förklara varför. Utan att riktigt förstå något av.

Det finns mycket av det här i Japan. Saker man tycker om utan att förstå något av. Saker man fascineras av utan att man har en aning om vad det är för något.  Förra veckan var vi på Sumobrottning i Osaka. Det kan man bara göra en gång om året när det är Grand tournament och det var precis så stort och exotiskt som man kan tänka sig och så lite till. Vi hade lyckats få biljetter till en sådan box seat var man får en liten ruta och fyra platta kuddar på golvet och så sitter man där hela dagen och dricker sake (vi) och cola (barnen) och äter och hejar och klappar och hurrar och jublar. Och det är varmt och högljutt och spännande och fullständigt obegripligt. För det är en väldans massa riskastande och jublande och sopande och klinkande med träpinnar och stampande och så korta, sjukt intensiva brottningsmatcher och så mera jubel och mera riskastande och stampande och vi tittade på brottarna och på publiken och vi jublade och applåderade och barnen frågade vad som hände nu och jag hade ingen som helst aning så vi fortsatte att titta och äta torkade fisksnacks och dricka sake och applådera och titta på det här:

(Och eftersom jag inte vet så kan de hända att de sa så här till varandra: )OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Alltså fasiken vad jag är hård i magen! Måste vara allt det här jäkla riset vi äter!

– Alltså tell me about it!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Gud vad jobbigt, nu har den där jäkla stringtrosan åkt in i rumpan igen!

– Jag veeet! Nästa gång tänker jag köra boxershorts. Eller brottarshorts! Hahaaaa get it?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Du, alltså jag tror att jag har fått en hemmorojd! Kan inte du kolla om du kan se nåt?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Stop! Jag har tappat min kontaktlins!

– Vänta jag tror jag ser den! Aj, nej det var ett riskorn! Jäkla mycket ris det ligger här!

 

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– En bastkjol, sa jag! En Hawaiiansk bastkjol! Hur svår skall det vara liksom!!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Du, jag kommer inte upp!

– Nej, inte jag heller men det är jäkla mycket folk som tittar på oss så play it cool!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Åh vad gott ditt hår doftar. Är det Moroccan Oil du använder?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

– Jag visste det, jag borde ha blivit sushikock!! Fiser en enda en gång till så drar jag! 

Ja, eller så inte!

Men spännande var det! Och jag har dessutom insett att jag aldrig mera tänker bry mig om celluliter. Ju större, desto mera jublade publiken! Det tänker jag införa hemma också!

Påsk

När man skriver vill man vara världens bästa författare. Man vill skriva texter som går rakt in i läsaren. Som trollbinder, som berör. Och den viljan kan vara förlamande. För hur skall man våga börja då? Hur skall man kan kunna skriva en hel bok när man inte ens får till första meningen så att man är nöjd? Så många faller på detta redan innan startlinjen. Man vågar inte för man tror inte att man kan. Då finns det bara en sak jag kan säga: Skriv i alla fall. Skriv och skriv och skriv och sedan kollar du hur det blev. När boken är klar. När alla orden är där. För alla är kanske inte perfekta men helheten blev ganska bra ändå. Tillräckligt bra. Och det är allt som behövs. Kanske inte som man hade tänkt sig men bra iallafall. Tillräckligt bra!

Nu har vi varit här i Japan i snart tre månader och det känns inte längre så otroligt långt borta hemifrån. Det känns ganska bra. Det känns som vanligt. Med vardag och skola och middagar och hobbyn och prat och fredagskvällar och utflykter och läxor och kaffe. Det känns lite som hem.

Nästan i alla fall. Ända tills det blir påsk. Där hemma. Men inte här. Och plötsligt öppnas det ett avgrundsdjup mellan här och där och jag drabbas av akut hemlängtan. För min Instragram svämmar över av bilder på alla kompisar i fjällen. Och solen lyser och de åker skidor och de målar påskägg och vi är inte där!  Och mina föräldrar är på landet och lagar memma och pasha och lamm och väntar  på min syster med familj och de skall äta påskägg och bada bastu och beundra vårens första små, späda blommor och vara tillsammans och vi är inte där. Fast vi borde. För vi är alltid där när det är påsk. För där gömmer vi påskägg och spanar efter påskhäxor och äter fisk på långfredag och lamm på påskdagen och choklad hela tiden och det är vår och kravlöst och tillsammans! Och nu är vi inte där. Fast vi alltid är där!

Och jag dricker kaffe med min hemlängtan och tänker att jag struntar i hela påsken för det kan ändå inte bli som där och då är det ingen idé! Och så läser jag nyheter och bilderna från Bryssel går rakt in i mig och det finns barn som gråter över sina föräldrar och föräldrar som söker sina barn och deras sorg har inga gränser. Och jag tänker på mina egna barn som jag skickade iväg till skolan i morse. Och så kommer jag ihåg hur sonen ropade på mig en natt för några veckor sedan. Hur han nattvarm och rufsig tittade på mig och frågade med oro i rösten.

– Mamma, tror du påskharen hittar hela vägen till Japan?

Jag sveper det sista av mitt kaffe, förtränger min hemlängtan och tar mig samman. För vi är här och dem vi tycker om de är där! Men vi har ändå varandra.Och då är allt bra i alla fall, tillräckligt bra. Så barnen klär ut sig till påskhäxor och går och önskar glad påsk till grannarna och folk undrar och folk skrattar och så dukar jag fint och tänker att sushi är ju faktiskt också fisk och imorgon skall vi åka upp till Hokkaido och åka skidor för nästa vecka har barnen spring break och i väskan packar jag med påskäggen som jag tänker gömma på hotellrummet för vet ni vad? Påskharen hittar hela vägen till Japan! I alla fall med lite hjälp av världens snällaste mormor som har skickat påskägg hela vägen från andra sida det där avgrundsdjupa, ljusårsbreda gapet. Och så hämtar jag barnen från skolan och så firar vi påsk. För idag är det långfredag. Och gapet hem krymper igen och jag vet att de har det bra där hemma och vi är här och de är där men det gör inte så mycket för vi är tillsammans i alla fall, bara lite längre bort och då är allt bra. För det kanske inte blir som det brukar men det blir bra i alla fall. Tillräckligt bra. Väldigt, tillräckligt bra. För vi har varandra.

Glad påsk till er alla!

image

(ja och den här var ju inte helt enkel att förklara för grannarna.
– No, actually they’re not Hezbollah fighters, they’re witches flying to the Blue Hill. You know? Now please give them some chocolate.)

 

Snällhet.


Så hände det igen. Det som inte får hända. Det som är så fruktansvärt hemskt och ogreppbart. Det som har hänt för många gånger nu. Det som gör en så rädd och ledsen och arg. Bilder på folk som flyr när dammet lägger sig efter bomberna. Bilder på de som inte längre kan fly. Och det är blod och ren skräck och ofattbar sorg. Och vi tittar på bilderna och lyssnar på rapporterna från Bryssel och på Facebook ställer vi frågan:

– Vad är det för värld vi lever i?

För när man ser bilderna som kablas ut från Bryssel så kan man tänka att det är en ond värld. En skräckinjagande värld. En otrygg värld. En värld full av bomber och blod och hat. Och barnen ser och barnen hör och vid frukosten frågar barnen:

– Mamma, varför gör de så? Mamma, kan det hända här?

Och jag har inget svar. För jag vet inte varför de gör så. Jag kan inte förstå. Och hur mycket jag än vill så kan jag inte säga att Nej, det kan inte hända här. För det kan det. Och jag försöker och jag svamlar och jag harklar mig och jag  förklarar att det finns dumma människor och så tittar sonen på mig och ställer en fråga som jag kan svara på:

– Men mamma, är alla människor dumma?

Jag sätter mig framför honom och kupar mina händer runt hans mjuka kinder när jag svarar honom. Och jag svamlar inte och jag harklar mig inte för det här vet jag.

– Nej hjärtat, alla människor är inte dumma. Du är snäll och jag är snäll. Och alla de vi känner är snälla. Och alla de som alla de känner är snälla. För de allra, allra flesta människor i världen är snälla.

För så är det. De allra, allra flesta människor är snälla. För mitt bland bilderna på all förödelse kommer också bilderna på alla de som hjälpte till. Bilderna på dem som inte sprang utan valde att vända om och bära, hjälpa, rädda liv. Rädda liv på människor de inte kände. Utan att veta om det fanns ännu en bomb. Utan att veta om det skulle smälla ännu en gång. Och på samma gång som de där självmordsbombarna tryckte på sina utlösare så fanns det 7 miljarder andra människor i vår värld som inte gjorde det. Människor som bryr sig, som älskar, som gråter över förödelsen, som hjälper till. Människor som är snälla. Människor som utgör den här världen. För den där frågan som vi ställde på Facebook, om vad det är för värld vi lever i. Den har samma svar som frågan sonen ställde.

Det är vår värld vi lever i. Min och din. Våra barns. Och det är en vacker värld. Det är en snäll värld. Där fruktansvärda saker händer ibland. Och ändå fortsätter folk att älska och att skratta och att sjunga och att plantera blommor. Ändå fortsätter människor att vara snälla. För det måste vi göra. För att behålla världen som vår. För att inte ge upp den till hatet och ondskan.

Så jag säger till sonen att han alltid skall vara snäll. Mot dem han känner och mot dem han inte känner. Mot dem han tycker om och mot dem han inte tycker om. Precis som vi andra skall vara det. Snälla. Mot dem vi känner och mot dem vi inte gör. Mot familj och vänner. Mot kolleger. Mot den främmande kvinnan på bussen. Mot alla dem som flyr samma bomber som small i Bryssel. Mot oss själva. För det kanske inte är så mycket men ändå måste vi vara det. Så att små ringar av snällhet sprider sig runt om oss. Från oss och utåt. Så att de blir fler och fler. Så att de stöter ihop med andras ringar av snällhet och blir större. För när allt är sagt och gjort så är det allt som räknas. Att vara snäll.

För snällhet gör inte det fruktansvärda ogjort. Det tröstar inte dem som har förlorat en älskad. Men det kanske hjälper lite för att behålla den här världen som vår. För att göra världen till en lite vackrare plats. Och för att någonstans måste det börja. Så varför inte med oss?

Nästa vecka skall körsbärsträden blomma här i Japan och alla stora träd kommer att färga hela landet rosa! Och det kommer att vara hänförande och storslaget. Men det måste börja någonstans! Och det är de minsta körsbärsträden som blommar först.

image

Världen är en vacker plats! Låt oss inte glömma det!

 

 

Hur svårt kan det vara?

Skrivkramp! Katastrofal skrivkramp! Kan. Inte. Skriva. Inte en mening. Inte ett enda litet sketet ord. Går inte. Jag stirrar på det tomma word-dokumentet. Tvingar mina fingrar att röra sig över tangentbordet. Men går inte. Jag svär. Dricker kaffe. Försöker igen. Går inte. Jag kallsvettas! Svär ännu lite högre! Hur svårt kan det vara liksom??? Svårt. Så sjukt ofantliget svårt att du svär på att du aldrig mera kommer att skriva ett enda ord i ditt liv. Ändå gör du det. Till sist. Sakta, sakta. För du gav inte upp. För du vägrar ge upp. För du tänker skam den som ger sig och tvingar dig själv att sitta kvar vid datorn. Och så till sist skriver du. Och du har muskelvärk i hela kroppen från ansträngningen att sitta kvar och du svär över ditt yrkesval och du tänker hur svårt skall det vara?

Jaha, det kan jag berätta er. Ungefär lika svårt som att lära sig Japanska. För då måste man lära sig läsa. Och det ser ut så här:

Det här är tecknet för ljudet So

image-68

Och det här är tecknet för ljudet n:

image-69

Självklart eller hur?

Och det här är tecknet för ljudet Shi

image-67

Och det här är tecknet för ljudet Tsu

image-66

Visst jätteenkelt eller hur? De är ju verklingen inte alls lika liksom!

Och vet ni vad? Det finns 44 sådana tecken! Så här:

image-64

I det första alfabetet! FÖRSTA! FÖR DET FINNS TREEEEE STYCKEN!!

Hur svårt kan det vara? MUHAAAHHAAAHHAAAAAA!

Skam den som ger sig!

 

 

Celebrate your victories!

Idag har jag skrivit klart en essä som jag skall skicka in till en tävling. Och när mannen ringde och frågade hur det gick så sa jag att den nog är ganska dålig och att han absolut inte får läsa den. Och så förtränger jag hela essän och pratar om annat. När jag borde fira. Fira bara för att jag i alla fall fick den skriven. Precis som vi borde fira lite mer av allt vi gör.  När jag fick min första bok antagen av ett förlag drack jag champagne. Mycket champagne. För det hade jag förtjänat. Jag hade jobbat hårt och så lyckats och då fick jag fira det. För det var stort! Men allt annat? Det som vi lyckas med? Små saker och stora saker. Projekt på jobbet som vi ror i hamn. Söndagsmiddagar som alla tycker är gott. Borde vi inte bli lite bättre på att klappa oss själva på axeln och säga bra gjort. Borde vi inte bli lite bättre på att fira? På att vara stolta över vad vi har åstadkommit. På att berömma oss själva. För precis lika viktigt som det är att lära sig av sina misstag så är det ju att fira när något gott bra. Så att det var värt att göra det. Så att det är värt att göra det igen.

Borde vi inte bli lite bättre på att begrava den där jäkla jantelagen och bli lite snällare mot oss själva.

Min sex-åriga son tyngs inte av jantelagen. I fredags hade de musikkonsert i barnens skola. Barnen hade övat och övat och de spelade xylofon och de sjöng och de spelade triangel och så var det något litet underbarn som spelade violin och alla föräldrar var där och scenen var enorm och det var stort och det var formellt och det var på riktigt! Och en vecka innan konserten träffade jag sonens musiklärare i skolan och hon sa att sonen skulle sjunga solo på konserten! Sa att han hade anmält sig frivilligt. Att sjunga solo. På en enorm scen framför massor av människor. Och jag visste inte rikigt vad jag skulle tänka och jag frågade sonen om det stämde och han sa glatt

– Klart jag skall sjunga, mamma, det är ju roligt!

Och jag smålog och nickade och sa inget mer. För ni ser, jag vet inte om han kan sjunga. Jag vet inte om han kan träffa en enda ton. Det har vi inte riktigt kommit på ännu. Ni förstår jag är totalt tondöv. Jag kan inte träffa en ton om så mitt liv hängde på det. Och jag sörjer det och har alltid gått omkring och önskat att jag var en sådan som kunde sjunga! Sjunga snapsvisor, melodifestivalsånger, vad som helst för sånger. Det kan jag inte. Men jag gör det iallafall. Här hemma. Och i bilen. Och så har jag en man som har absolut gehör och som kallsvettas alldeles i smyg varje gång jag tar ton men han säger inget för han älskar mig i alla fall.

Och vi vet inte riktigt ännu vems gehör våra barn har ärvt. Mitt eller mannens.

Och det blev fredag och konserten kom och jag var tusen gånger mer nervös än sonen och alla barnen stod på scen och de sjöng och folk klappade och allt var precis så fint som det är när barn har konsert och så höll läraren upp en skylt och sonen steg fram och redan då började jag gråta lite och så sjöng han och hans milda röst gick rakt in i mitt hjärta och jag har ingen aning om han sjöng bra eller inte, jag vet bara att han var alldeles fantastisk!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Och han bockade och gick tillbaka till sin plats och jag torkade tårarna ur mina ögon och tittade på honom och såg det här:

Tror ni att han var nöjd med sin insats?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Tror ni jantelagen tynger honom?

Celebrate your victories, min älskade son, det är du värd!

Nästa gång jag lagar middag som alla tycker om tänker jag göra likadant!

Kvinnodagen.

Igår satt vi vid middagsbordet och pratade om Japan med barnen. Om vad de tyckte var bäst med att bo här (poolen och skateparken o skidbackarna, jaha det var ju verkligen japanskt) och vad de tyckte var sämst (att vår torktumlare ringer så högt när den är klar!!?? what liksom!!) och så frågade de mig vad jag tyckte mest om och jag räknade upp massa saker och så tittade de på mig och frågade vad jag tyckte var sämst. Jag behövde inte fundera länge på det svaret. Det självklara är att alla de man tycker om är så långt borta. Att man inte kan träffa familj och vänner när man vill. Att man inte ens kan ringa till folk utan att planera det lite pga av tidsskillnaden.

Det andra och det som jag kämpar med varje dag är att inte kunna läsa. Inte kunna läsa en enda vägskylt, inte en enda förpackning i butiken, inte kunna läsa skylten i hissen och se på vilken våning vårdcentralen ligger, inte kunna fylla i en enda blankett, inte kunna läsa hur mycket medicin jag skall ge till förkylda barn, inte kunna se skillnaden mellan ett postkontor och ett apotek innan jag går in och kollar. Inte kunna kolla en tågtidtabell eller en butiks öppethållningstider. Inte kunna läsa vart bussen går. Eller var jag skall stiga av. Inte veta om jag har köpt sköljmedel eller handtvål i butiken innan jag öppnar förpackningen och testar. Och inget av det här är livsavgörande för mig och jag kan alltid få hjälp men ändå!

Att inte kunna läsa är ett handikapp. Ett enormt handikapp som utesluter dig ur samhället. Som gör dig till ett litet barn. Fullständigt beroende av någon annan. Ett handikapp som jag aldrig har upplevt tidigare. Som jag aldrig riktigt har förstått hur totalt förlamande och uteslutande det kan vara.

Och då kan jag inte läsa i ett land som Japan. Där de allra flesta människor är otroligt hjälpsamma och mer än gärna visar mig hur jag köper tunnelbanebiljetter, i ett land var jag har människor jag kan ringa till och be om hjälp. Ett land var jag har en app på min telefon som översätter. Ett land som jag har valt att komma till själv. Ett land som jag kan lämna när jag vill och åka tillbaka till ett annat land där jag kan läsa.

Det kan inte alla. Det kan inte de 22% av världens kvinnliga befolkning som är analfabeter. Det kan inte de 32 miljoner flickor världen över som inte får gå i skola! Flickor som kommer att växa upp och bli kvinnor som inte kan läsa. Kvinnor som är totalt utlämnade till någon annan. Utsatta, marginaliserade.  22 %. Det är en hisnande andel.

Idag är det den internationella Kvinnodagen. Dagen då man skall fira alla kvinnor. Dagen då man skall lyfta fram alla de starka, modiga kvinnor som har format den värld vi lever i. Men också dagen då man skall lyfta fram alla de ojämlikheter som finns i vår värld. För det finns det. Överallt. På så många olika plan. Och man kan titta på allt och känna sig lite uppgiven och inte göra något alls eller så kan man välja. Välja att fokusera på något. På det som står en närmast.

Jag är mamma och jag är författare. Därför väljer jag det här:

Att verkligen försöka uppfostra min dotter och min son på samma sätt. Att försöka ge dem samma självkänsla, samma självklara vetskap att de har samma rätt att växa upp och ta för sig, samma rätt att bli det de själva vill, samma rätt till lika lön, samma rätt att själva bestämma över sin egen kropp.

Och så väljer jag det här:

Att understöda flickors skolgång. Genom Unicef och genom at sponsorera ett fadderbarn via SOS barnbyar.

Och jag vet att det är en droppe i havet och att det i stora hela kanske inte spelar så stor roll men jag gissar att frågar du vårt fadderbarn Johanna i Namibien så spelar det roll. Enormt stor roll. För vårt månatliga bidrag är skillnaden mellan en skolgång eller inte för henne. Skillnaden mellan att hon skall växa upp och bli en av de 22% av världens kvinnor som utesluts ur samhället berövad sin framtid eller att hon skall ges chansen att välja själv.

Precis som ni skall välja. Att göra något. Vad som helst för att göra världen en pyttelite bättre plats för världens kvinnor. Därför att vi kan. Välja! Det kan inte 22 % av oss. Låt oss minska den procenten en flicka i taget.

Glad kvinnodag till er alla!

 

Motivation.

Det krävs motivation för att skriva en hel bok. Man måste faktiskt villa det. Annars går det inte. För det tar tid. Och det är ensamt. Och det är väldigt, väldigt segt ibland.

Precis som det krävs motivation för att lära sig Japanska. För det är svårt. Sjukt svårt. Men jag försöker. Och övar och tar lektioner och ändå så känns det ibland lite hopplöst och jag tänker att jag kan ju klara mig på engelska och så slarvar jag med mina hemläxor och övar inte och så händer det här:

Mina föräldrar som är här åker till Koya-san och bor i tempel. Mannen åker till Tokyo på jobbresa och då blir självklart båda barnen förkylda och måste vara hemma heeeela dagen. Utan att någon kommer hem på kvällen. Utan att någon tar över. Och jag lagar mat som ingen äter och trugar i dem hostmedicin och febernedsättande och jag läser sagor och jag spelar Afrikas stjärna och jag tittar på Youtubeklipp på BMX-åkare och jag snyter och tröstar och hela tiden tänker jag på den stora burken chokladglass jag har i frysen. Den som jag skall äta när barnen äntligen lagt sig. Den som jag har förtjänat.

Och så äntligen blir det kväll och alldeles, alldeles tyst i huset och jag sätter mig i soffan och öppnar nästan andäktigt locket till chokladglassen. Och ser det här:

image-62

Det var inte chokladglass. Det var grönt te glass! Det står det på förpackningen! På japanska!

Hade jag gjort mina läxor hade jag kunnat läsa det!

Imorgon gör jag mina läxor!

(Och ja, jag åt den! Är man desperat så är man!)