Comfort zone.

Att skriva är självutlämnande. Du producerar något som andra läser. Utan att du kan påverka dem eller förklara vad du egentligen menade eller fråga dem vad de tycker. Och det betyder att du konstant går omkring och tror att allt du har skrivit är katastrofalt dåligt att alla sitter hemma och skrattar åt dig! (för folk har ju verkligen jättemycket tid att sitta hemma och tänka på mig). Ändå fortsätter du att skriva. För du älskar det. Trots att du måste gräva djupt för att våga ta steget ut ur din comfort zone. Varje gång! För det skulle faktiskt vara lättare att inte skriva! Lättare men definitivt inte lika roligt!

Nästa vecka är det Golden Week här i Japan. Då är hela Japan ledigt och alla skolor och kontor och allt är stängt. Och när jag insåg detta någon gång i februari så klick, klick, klickade jag lite väl mycket på Expedia.com (man måste klicka jättesnabbt innan alla tankar om nej, vi kan inte, har vi råd?, vi har ju rest ganska mycket nu, kommer ikapp) och så plötsligt hade vi bokat en resa. Och inte vilken resa som helst utan en resa till Hawaii. (Igen, en av fördelarna med att bo i ett land som ligger i Stilla havet är att det är väldigt nära till andra ställen i Stilla havet.) Och jag har hela mitt liv velat åka till Hawaii och jag ser sjukt mycket framemot vår resa och ändå våndas jag just nu. För just nu måste jag packa och kolla väder och oroa mig för att någon skall bli sjuk och förbereda mig på att någon skall kräkas och så måste jag intala mig själv att vi än en gång har gjort rätt, påminna mig själv om att jag faktiskt älskar att resa, att mina barn älskar att resa. Och det är inte helt lätt.

För visst, vi reser ganska mycket med våra barn. Och ibland säger folk till mig att vi är så coola när vi bara åker iväg och att våra barn måste vara så duktiga resenärer.

Sanningen är den att jag inte alls är så cool. Precis innan vi skall iväg är jag allt annat än cool. Jag våndas och oroar mig och stressar över allt jag är säker på att jag kommer att glömma packa och så önskar jag att vi bara hade stannat hemma. För hemma är allt så tryggt och invant och lätt. Hemma gör det inget om någon blir sjuk. Hemma spelar det ingen roll om det regnar.

Men hemma är ju bara hemma! Så vi reser! Men varje gång vi gör det måste jag långt utanför min comfort zone. Jag måste andas och tvinga mig själv att inte stressa. Påminna mig själv om att det blir roligt. Att vi skall surfa, och simma och snorkla! Att det är det här vi älskar! Att det här är det bästa som finns!

För det är det! Genast när man kommer iväg. Genast efter att jag har grälat med mannen om vem som har glömt att ladda iPadsen och panikpackat ännu lite snacks för flyget och tvingat barnen att gå kissa 847 gånger och vi sätter oss i taxin till flygfältet! Då är det roligt! Helt fantastiskt roligt! Och visst, barn blir sjuka (jag tror att båda barnen har varit helt friska en hel resa en enda gång) och det regnar ibland men för det mesta, för det allra, allra mesta så har vi så superroligt iallafall. Trots att det är utanför min comfort zone!

Trots att det skulle vara lättare att stanna hemma! Lättare men definitivt inte lika roligt!

Och vet ni vad det värsta med min ångest är? Att jag stressar för att vi skall åka tio dagar till Hawaii. Och då är sympatipoängen man får ganska få. Eller hur? För jag erkänner, om det någonsin fanns ett lyxproblem så är det väl detta? Comfort zone eller inte!

Ha en trevlig Valborg och första maj alla ni där hemma! Vi ses igen efter Golden week (för som alltid så lämnar jag datorn hemma men om ni vill ge mig sympati och kolla att jag har det bra efter all min stress så kan ni alltid göra det på instragram, ni hittar mig som tinkaullbro.)

 

 

 

Annonser

Lära sig!

Nu har vi varit i japan i snart fyra månader. Fyra månader som fullständigt har flugit förbi. Fyra månader då jag har lärt mig hitta i matbutiken och lärt mig buga och lärt mig äta fermenterade sojabönor och lärt mig det första av de tre olika alfabeten som de använder här. Fyra månader då jag inte har hunnit skriva tillstymmelsevis så mycket som jag hade tänkt. Men så får det vara. För det här att lära sig det tar tid. Mycket tid tydligen.

Förutom om du är sex och åtta år. Då tar det inte så lång tid att lära sig. Inte något alls. (förutom att hitta tvättkorgen eller att använda servetten inte tröjärmen till att torka sig om munnen med, något som tydligen tar en livstid att lära sig). Men resten? Det går så ofattbart fort. Att äta sjögräs, och att buga som hälsning, att omedvetet ta av sig skorna varje gång man stiger in genom en dörr. Att tala engelska.

Igår lekte mina barn en lååång stund i vardagsrummet medan jag var i köket. Och jag lallade runt i mina egna tankar och lyssnade inte så mycket till barnen men så plötsligt slår de mig att de pratar inte svenska med varandra. De talar engelska. Med varandra. Helt omedvetet och nästan intill flytande. Och vi har bara varit här i knappa fyra månader, så  jag kan inte riktigt förstå hur det är möjligt för vi började här:

När barnen hade gått tre dagar i skolan här i Japan kom sonen hem och sa glädjestrålande:

– Mamma, idag har jag fått min första kompis! Hon sitter bredvid mig i klassen! Och hon pratar hela tiden med mig! Hon är den enda som pratar med mig!

Och mitt hjärta blev alldeles varmt och jag tittade på honom och frågade vad hon säger då? Sonen tittade lika glatt som innan på mig och svarade:

– Det vet jag inte, för jag förstår inte vad hon säger!

Så tystnade han och funderade en stund innan han fortsatte:

– Mamma, vad betyder Don’t touch me, don’t touch me?

Jag är glad att de lär sig fort! Ofattbart fort!

 

Rötter.

Ju längre bort hemifrån man kommer desto viktigare blir den egna nationaliteten och identiteten. För hemma går man ju inte omkring och är stolt över var man kommer ifrån. Hemma går man omkring och funderar på vad man skall laga till middag och hur man skall klara nästa deadline. Så flyttar man utomlands och plötsligt bankar ens finska hjärta hårt i bröstet på en.

För här pratar man om det. Var man kommer ifrån. Här presenterar man sig så. Jag är Tinka, jag är från Finland. Det gör också mina barn. Och de säger: We’re from Finland but our dad is from Sweden. Och mitt finska hjärta bankar lite extra då och jag låtsas att jag inte hör när mannen harklar sig i bakgrunden. Deras finska rötter sitter djupt!

I lördags var det Food and Fun fair på barnens skola. Då skall alla de olika nationaliteterna som går där laga mat från sitt eget hemland och man skall klä sig i sitt lands färger och visa upp sig och fira sina rötter. Dela sina rötter med de andra. Och eftersom vi nordbor är så få så beslöt vi att ha ett bord tillsammans och servera en mix av mat från våra länder.  Och vi hade möten och  jag lovade glatt att jag kan baka Karelska piroger som den finska delen av tallriken. Så gick jag hem och kom på att jag ju inte i mitt liv har bakat karelska piroger! För vem i fridens namn har gjort det? Man köper dem? Frysta eller färska. Så slänger man dem i brödrosten och ber på lite äggsmör och tvingar i barnen dem som mellanmål och så ägnar men dem inte en tanke mer, (pirogerna alltså, barnen gör ju sig nog påminda liksom). För hemma är de bara ett mellanmål. Här är de en symbol för mitt land. En symbol för vem jag är! Och då skall jag väl kunna baka dem??

Det kan jag inte! Men som tur finns det andra finnar här. Tre stycken andra. Som i motsats till mig faktiskt kan baka dem. Så i fredags stod jag i mitt kök i Japan och lärde mig baka Karelska piroger och pratade finska och kände hur jag blev alldeles varm om hjärtat.

Och så på lördag var det dags och vi begav oss till skolan och jag var klädd i vitt och blått och mitt finska hjärta bankade extra hårt och vi mötte upp med norrmännen (en) och danskarna (två) och svenskarna som ju är många fler och vi tittade på alla barnens kompisar i sina fantastiska nationaldräkter från Indien och Korea och Sri Lanka och Mexico och mina jeans och vita t-shirt bleknade lite men vi det finska hjärtat bankande ändå hårt och vi smakade på alla otrolig mat som serverades och mina karelska piroger såg lite gråa ut plötsligt men de gjorde inget för de är ju ändå finska! Och så blev det Parade of Nations och barnens skulle gå i procession genom skolan under sitt lands flagg och jag såg den vita och blåa fanan vaja. Hörde porlet från alla sjöarna i vårt vackra hemland. Kände doften av havet och björkarna och snön där hemma (för det gör man när man är tillräckligt långt borta) och vet ni vad mina barn gjorde???

De ställde sig under den svenska flaggan! Den svenska!!!

Jag lovar mannen har mutat dem!

image

De flyttade till Japan och blev svenska? Mitt finska hjärta blöder!

 

 

Nöja sig!

Idag var jag tillbaka framför datorn. Och nej, det hade inte skett något mirakel när jag fyllde 40 så att jag skulle vara fylld av inspiration. Så att fingrarna skulle flyga fram över tangenterna och sida efter sida skulle fyllas med mästerverk. Nej, det var ganska samma slit som innan. Men jag skrev i alla fall. Flera sidor. Och då tänker jag vara nöjd! För det är bättre än inget. Det är good enough!

Lite som det här med att dina barn blir större. Så att man man kan göra saker med familjen. Så att man kan gå på restaurang. Lite så där franskt ni vet. Och sitta långa, härliga middagar och prata med varandra hela familjen, njuta av maten, diskutera, begrunda livet, titta på folk, lyssna när barnen berättar om sina tankar. På fina restauranger och lokala små ställen. Ni vet.

Lite så här:

image

Eller så här:

image

Och sedan promenera till ett strandcafé för efterrätt och beundra stjärnorna tillsammans, så här:

image

Ja, eller så inte. Men vi var i alla fall på restaurang! Och mannen somnade ju inte! Nöjer mig med det!

Att vara 40!

Jaha, nu har jag fyllt 40. Och det var helt fantastiskt roligt för vi var på resa och jag fick presenter och massor av människor gratulerade mig och jag fick dricka champagne och alla var snälla mot mig och vår resa var super härlig för det såg ut så här: (Och jaaaaaa det är ju klart att ni vill titta på mina semesterbilder!!!! Muhahaaaaaaa!!)

image

image

image


image

image

image

image

Men det var då! För det var ju roligt att FYLLA 40. Men att VARA det? Det är jag inte så säker på ännu! För igår kom vi hem. Och det regnade och jag måste packa upp och köra tusen tvättmaskiner och gå till matbutiken och allt det här måste jag göra och samtidigt vara 40 år! Och det gjorde mig lite deprimerad så jag kokade lite kaffe och så tänkte jag. På vad det innebär att vara 40.

Och vet ni vad jag kom fram till? Jo, att det var inte så illa. För i mitt huvud hade jag en bild. Ett foto som inte var taget med en kamera. Ni vet vissa bilder måste man bara ta med sitt eget huvud. Klick och så spara det djupt i hjärtat. För vissa stunder måste sparas. Det här var absolut en sådan.

Jag paddlar ut på min surfbräda i Stilla havet. Och vattnet är 30 grader varmt och solen lyser och på stranden vajar några palmer och inte en människa syns till. Ingen utom min egen familj och vår surfguide. Och jag tittar framåt och ser mannen på sin surfbräda lite längre ut och jag på vänder huvudet och tittar in mot stranden och ser min åttaåriga dotter paddla för en våg, fånga den, stiga upp på sin bräda och surfa in mot stranden. Jag ropar ett hurra som studsar över vågorna och när jag fortsätter paddla tittar jag till sidan och där bredvid mig paddlar min sexåriga son. Och det salta vattnet har har gjort hans långa ögonfransar alldeles vita i topparna och hans mjuka kinder är solbrända och havet och solen glittrar i hans ögon och hans små armar lyfts och sänks  i ett frenetiskt tempo för att få tillräckligt kraft att paddla ut. Så vänder han på huvudet och tittar på mig och hans småleende går från öra till öra och den fulländande lyckan i hans blick speglar min.

För jag är lycklig. Lycklig för att jag kan göra det här med min egen familj. Lycklig för att vi har kommit hela vägen hit utan att någon har kräkts i flyget eller i bussen eller i taxin. Utan att vi har spenderat 6 timmar i den minsta babypoolen, den som är ligger under tak för skuggan. Utan att någon har kräkts i poolen av att ha svalt för mycket vatten. Utan att någon har öroninfektion eller diarré. Utan att någon har vägrat äta frukost för att det inte fanns exakt det barnet ville ha. Utan att någon har börjat gråta för att det är för varmt eller kallt eller sandigt eller vått. Utan att någon har fått ett raseriutbrott för att simshortsen var blöta. Utan att någon vill åka hem. Utan att vi har måstat äta lunch kl halv elva när det frukostlösa barnet fått hunger raseri! Utan att jag velat åka hem!

För mina barn är stora. Tillräckligt stora för att inte bli åksjuka, inte svälja poolvatten, inte slicka på rulltrappans svarta räcke på flygplatsen. Tillräckligt stora för att inte äta sand och få diarré. Tillräckligt stora för att kunna äta vad som bjuds, när det bjuds. Tillräckligt stora för att lära sig att vågsurfa.

Och det skulle de inte vara om jag inte var 40 år.

Och därför är jag lycklig! För det är nu det börjar!

 

 

 

Födelsedag!

Jaha, så är det den tiden på året igen! Ja, ni vet ju vad jag pratar om för ni har väl det i era kalendrar eller hur? Bara en dag kvar nu. Om ni inte har hunnit skaffa en present så hinner ni ännu, igen fara. För ja, imorgon är det min födelsedag!! Och jag älskar att fylla år. Jag gör det verkligen. För då är barnen lite extra gosiga mot mig (iallafall de första fem minuterna på morgonen men det räcker) och jag behöver inte laga frukost och bara det är ju värt att fira och folk ringer och gratulerar och man kan äta gott och mannen är extra snäll mot en och allt är härligt för att man har födelsedag.

Men så kommer år som i år. Då man skall fylla något stort! Något mycket märkligt. Något som man bara inte kan förstå! År då man skall fylla 40! Och hur det gick till kan jag bara inte förstå. För fyrtio, det är vuxet. Det är stort på något sätt. Och plötsligt vet jag inte längre om jag tycker att det är så roligt att fylla år. Blir jag liksom gammal nu, tänker jag? Och folk frågar om jag krisar och jag känner efter och funderar och ligger vaken några nätter och funderar på allt det där jag egentligen skulle bli när jag blev stor, är det för sent nu? Är det allt förbi? Och just då när krisen är som värst så får jag en inbjudan på Facebook. 20-års studentjubileum. Och folk förfasar sig i kommentarsfältet över hur det är helt sjukt att det är tjugo år sedan och att de känner sig gamla men jag jublar!

Jublar, därför att den inbjudan på ett enda kick raderade hela min fyrtioårs kris. Ni förstår, allt är inte förbi. Det är inte för sent. För sent att bli allt det där man skulle bli när man blev stor. För tänk så mycket det är kvar? Om pensionsåldern när jag blir äldre är ca 70 år, då betyder det att jag har 30 år kvar i arbetslivet. Trettio år! Och jag som blev student för 20 år sedan! Och vad har man inte hunnit med på de här 20 åren?

”Här lägger ni alla in era senaste 20 år”  (De här är mina: Studerat, rest, sällskapat, gjort slut, säsongat i alperna, surfbummat i Indonesien, läst franska i Lyon, bott i en skåpbil, läst marknadsföring i Bangkok, blivit färdig ekonomie magister, förälskat mig, fått mitt första jobb, blivit befordrad, gift mig, bytt jobb, blivit befordrad igen, och igen, fött barn, varit mammaledig, gått tillbaka på jobb, bytt jobb, fött ett barn till, varit mammaledig igen, bytt karriär. Totalt. Från marknadsföringschef till författare. Gett ut en bok, och en till.  Flyttat ca tio gånger, bott i 6 olika länder, skrattat, festat, gråtit, älskat, saknat, sjungit, tränat,åkt skidor, surfat, levt!)

Och allt detta på bara 20 år? Fatta vad man kommer hinna med på trettio? Då man inte måste föda fler barn, inte måste vara mammaledig, inte måste pricka in varje happy hour för att ha råd att dricka så många drinkar som möjligt. Inte måste fundera vad andra tycker om ens karriärval. Vad andra tycker om ens kläder. Vad andra tycker om ens näsa, och röst och frisyr och nya skor. Inte måste hänga med på allt. Inte måste hitta någon att gifta sig med för det har man redan gjort. Inte måste låtsas. Inte måste änglsas. Inte måste leva någon annans liv, bara för att alla andra gör så.

Bara leva sitt eget liv. Göra sina egna val. För nu är jag vuxen. Och då kan jag välja själv. Vad jag vill göra. Baserat på vad jag vill, inte på vad andra kanske tänker. För jag kan välja. Och ja, jag har tid att välja. Tid att skola om mig, tid att byta karriär. Flera gånger om jag vill. För det är ju egentligen först nu det börjar!

För jag fyller ju bara fyrtio år! Och jag älskar verkligen att fylla år!

( Lite underlättar det kanske även att jag direkt efter att jag skrivit detta kommer att hämta barnen från skolan och ta ett flyg till en söderhavsö, jepp för en av fördelarna med att bo i ett land som råkar ligga i Stilla havet är ju det att det är mycket nära till andra ställen i Stilla havet. Och nepp, jag kommer inte att blogga därifrån men kanske ses vi på instagram? Ni hittar mig på tinkaullbro.)

Presenterna kan ni lämna vid dörren, vi är tillbaka igen efter helgen!

Sakura.

Nej, jag har inte skrivit. Inte någonting. Inte ens lilla bloggen har ju fått någon uppmärksamhet den senaste veckan. Jag har helt enkelt inte hunnit. För jag har gjort vackrare saker än att sitta framför datorn. Och vet ni vad? Jag har inte ens dåligt samvete för det. (Förutom kanske lite för den försummade kära lilla bloggen.) För jag tycker om att göra vackra saker. Jag har gjort det här:

Om vi någongång köper en hund tänker jag döpa den till Sakura! Sakura därför att det är mitt nya favoritord! Sakura, därför att det betyder körsbärsblommning! Och nu har jag upplevt den i Japan. Och skulle du ha gjort det så skulle Sakura vara också ditt favoritord. För det är vackert. Otroligt vackert. Och storlaget och stillsamt på samma gång. Och fascinerande. Fascinerade därför att de är så många de där träden och de är planterade överallt. Längs med gator och kanaler. Vid floder och i parker. Hela Japan är uppbyggt efter dessa träd. Folk väntar och längtar. Folk pratar om det och gissar när de skall slå ut. Och så till sist blommar de! Och Japanerna går man ur huset för att ha picnic under de blommande träden och de sitter på stora blåa presenningar och äter massor av mat och dricker massor av sake och så lutar de sig tillbaka och beundrar de vackra blommorna. Bara tittar på dem. Bara för att de är vackra.

Och jag går där och tittar på träden och på alla människorna och så tänker mitt effektiva jag att det måste ätas en väldigt massa körsbär i Japan med alla de här träden. att det måste ju vara deras nationalfrukt? Största exportvara? Men vet ni vad? De här träden bär ingen frukt. De står alldeles kala och ganska fula hela vintern och så blommar de på bar kvist! Och det är otroligt vackert. Men de gör det bara en vecka. Kanske två! Sedan blommar de ut. Och så är det förbi. Och alla dessa träd, de bär inte frukt. Det kommer gröna blad på dem men det växer inga körsbär på dem. De gör ingen nytta. Annat än att de är otroligt vackra två veckor om året. Och ändå planteras de överallt. Ändå är de så beundrade. Ändå har de rätt att ta upp så mycket odlingsmark i detta lilla, överbefolkade land. Bara för sin skönhet. Bara för att de är så vackra när de blommar.

Och jag promenerar vidare och stannar och tittar och njuter och blir lite mera kär i Japan. För att de här träden får ta all den här platsen, i Japans kultur, av Japans odlingsmark och det slår mig att jag skall också göra mera saker bara för att det är vackert. Eller roligt. Eller bara för att jag vill. Inte för att det har någon nytta. Inte för att det skall bära frukt. Bara för att jag skall njuta. För kan japaner det så kan väl jag. För när allt är sagt och gjort så är det ju nog det man kommer att komma ihåg. Det vackra. Inte det effektiva. Inte det nyttiga. Utan det vackra.

Och det är lätt att njuta av det här:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

För visst är det vackert? Men vet ni vad? Jag hittade något som var ännu vackrare förra veckan. Hemma i mitt eget kök när jag kom hem från min sakurapromenad hittade jag det. För vet ni vad som stod där? Jo, min mamma och min syster! Som hade kommit på överraskningsvist! Bara för att träffa mig! Bara för att det är min födelsedag nu på torsdag och de ville komma och gratulera. Bara för att det är roligt!

Och roligt var det! Att få hänga med dem en hel långhelg. Få äta god mat och shoppa lite och få åka til Kyoto och vandra runt och titta på Geisha dansen och dricka champagne och prata och prata och prata och beundra körsbärsblommorna. För det gjorde vi, för sakura i Kyoto är storslaget. Och att få vara där med sin mamma och syster, det är svårslaget!

För när man delar något med dem man tycker om, med dem man har saknat, då blir allt ännu vackrare.

Och jag tycker om vackra saker.