Nej, jag har inte skrivit. Inte någonting. Inte ens lilla bloggen har ju fått någon uppmärksamhet den senaste veckan. Jag har helt enkelt inte hunnit. För jag har gjort vackrare saker än att sitta framför datorn. Och vet ni vad? Jag har inte ens dåligt samvete för det. (Förutom kanske lite för den försummade kära lilla bloggen.) För jag tycker om att göra vackra saker. Jag har gjort det här:
Om vi någongång köper en hund tänker jag döpa den till Sakura! Sakura därför att det är mitt nya favoritord! Sakura, därför att det betyder körsbärsblommning! Och nu har jag upplevt den i Japan. Och skulle du ha gjort det så skulle Sakura vara också ditt favoritord. För det är vackert. Otroligt vackert. Och storlaget och stillsamt på samma gång. Och fascinerande. Fascinerade därför att de är så många de där träden och de är planterade överallt. Längs med gator och kanaler. Vid floder och i parker. Hela Japan är uppbyggt efter dessa träd. Folk väntar och längtar. Folk pratar om det och gissar när de skall slå ut. Och så till sist blommar de! Och Japanerna går man ur huset för att ha picnic under de blommande träden och de sitter på stora blåa presenningar och äter massor av mat och dricker massor av sake och så lutar de sig tillbaka och beundrar de vackra blommorna. Bara tittar på dem. Bara för att de är vackra.
Och jag går där och tittar på träden och på alla människorna och så tänker mitt effektiva jag att det måste ätas en väldigt massa körsbär i Japan med alla de här träden. att det måste ju vara deras nationalfrukt? Största exportvara? Men vet ni vad? De här träden bär ingen frukt. De står alldeles kala och ganska fula hela vintern och så blommar de på bar kvist! Och det är otroligt vackert. Men de gör det bara en vecka. Kanske två! Sedan blommar de ut. Och så är det förbi. Och alla dessa träd, de bär inte frukt. Det kommer gröna blad på dem men det växer inga körsbär på dem. De gör ingen nytta. Annat än att de är otroligt vackra två veckor om året. Och ändå planteras de överallt. Ändå är de så beundrade. Ändå har de rätt att ta upp så mycket odlingsmark i detta lilla, överbefolkade land. Bara för sin skönhet. Bara för att de är så vackra när de blommar.
Och jag promenerar vidare och stannar och tittar och njuter och blir lite mera kär i Japan. För att de här träden får ta all den här platsen, i Japans kultur, av Japans odlingsmark och det slår mig att jag skall också göra mera saker bara för att det är vackert. Eller roligt. Eller bara för att jag vill. Inte för att det har någon nytta. Inte för att det skall bära frukt. Bara för att jag skall njuta. För kan japaner det så kan väl jag. För när allt är sagt och gjort så är det ju nog det man kommer att komma ihåg. Det vackra. Inte det effektiva. Inte det nyttiga. Utan det vackra.
Och det är lätt att njuta av det här:
För visst är det vackert? Men vet ni vad? Jag hittade något som var ännu vackrare förra veckan. Hemma i mitt eget kök när jag kom hem från min sakurapromenad hittade jag det. För vet ni vad som stod där? Jo, min mamma och min syster! Som hade kommit på överraskningsvist! Bara för att träffa mig! Bara för att det är min födelsedag nu på torsdag och de ville komma och gratulera. Bara för att det är roligt!
Och roligt var det! Att få hänga med dem en hel långhelg. Få äta god mat och shoppa lite och få åka til Kyoto och vandra runt och titta på Geisha dansen och dricka champagne och prata och prata och prata och beundra körsbärsblommorna. För det gjorde vi, för sakura i Kyoto är storslaget. Och att få vara där med sin mamma och syster, det är svårslaget!
För när man delar något med dem man tycker om, med dem man har saknat, då blir allt ännu vackrare.
Och jag tycker om vackra saker.
bliforfattare 