Jag har tappat något.

Min största skräck när jag skriver är att något skall hända med min dator och så skall alla mina fina sidor bara försvinna ut i någotslags cyber gravgård dit gamla wordfiler går för att dö. Och dit äger ingen människa tillträde och därför kan man aldrig hitta de förlorade dokumenten igen. Och det spelar ingen roll att folk säger att det är du som styr över datorerna och att det är ju bara att ta en säkerhetskopia jag är ändå fullständigt övertygad om att datorer egentligen är levande och ligger där så oskyldigt på ditt skrivbord och planerar det totala haveriet där alla dina dokument går förlorade.

Så är det! Och jag tycker inte om att förlora saker! Jag tycker inte om att tappa bort något. Och nu har det hänt! Jag har tappat något! Något stort. Något som jag behövde!

JAG HAR TAPPAT MAJ MÅNAD!!

Bara så där! Spårlöst försvunnen innan den ens kom. För hur kan det vara sommar när jag inte har packat undan skidkläderna än? Hur kan det vara skolavslutningar och sommarlov när jag fortfarande håller på att lära mig barnens läseordning? Hur är det möjligt att vi som kom till Japan igår redan har varit här i fem hela månader? Hur kan det just vara juni när det ännu i morse var april?

Och hur kan äppelträden redan ha blommat ut där hemma jag inte ens har sett dem?

Älskade maj kom tillbaka, jag menade inte att ignorera dig, jag hann bara inte med!

Ignorance is bliss!

Japan är ett fantastiskt land att bo i med barn. Det säger alla! För det är så tryggt! Så sa alla innan vi flyttade hit och så sa alla när vi kom hit. Och ja, det stämmer. Japan är tryggt! För folk är så otroligt vänliga och allt känns så otroligt ärligt. Jag menar i vilket annat land reserverar folk ett bord på en proppfull Starbucks med en splitterny iPhone 6 och går sedan och ställer sig i en halvtimmes kö? Eller varför inte, som jag såg en gång, reservera bordet med en bunt kontanter om du nu skulle villa använda telefonen när du köar för ditt kaffe och några sedlar råkar vara det enda du har i fickan?

I vilket annat land skulle jag låta min sexåring cykla ensam till skolan om det krisar på morgonen. Trygg i vetskapen att alla övergångsställen har trafikljus och att alla, alla bilar stannar. Eller i vilket annat land kan du ta en taxi från flygfältet en timme bort bara för att följande dag höra en knackning på dörren och där står taxichauffören från igår. Som kört en timme efter avslutat skift för att lämna tillbaka de 400 yen du hade betalat för mycket. 400 yen det är ca 3 euro eller 30 svenska kronor! Note to self liksom, lämna inte dricks i Japan! Och i vilket annat land kan du stå i lost and found kontoret på tunnelbanan för att söka efter dotterns kvarglömda tröja som min kompis gjorde och se någon komma in med en 10 yen slant som den hittat. Och personen bakom disken tar emot den. Och registrerar den på datorn! 10 yen! Det är 8 cent! Eller ca 75 öre! Som någon lämnar in! Just in case att någon kommer och frågar! Ja, Japan är ett tryggt land!

Men ändå inte. För i skolan dit jag låter min sexåring cykla ensam har varje barn en sådan här:

image

En emergency pack med nödproviant och vatten och en ficklampa.

För om det kommer jordbävningar. Eller tyfoner. Eller tsunamin.

Och i hemma i hallen har vi en sådan här:

image

En ryggsäck med nödproviant och vatten och våra pass och lite pengar och skor till hela familjen.

För om det kommer jordbävningar. Och vi måste ut! Fort! Skorna är för att inte trampa på allt glas som tydligen ligger på marken efter en större jordbävning.

För det kommer jordbävningar. Hela tiden små. Och faran är att det till sist kommer den stora. Och det kommer tyfoner! Stormar som sveper med sig människor och bilar och hus. Och då stänger skolan och läraren ringer och säger att man måste komma och hämta barnen inom 15 minuter, efter det hittar man dem i den gymnastiksal som ligger längst in i byggnaden, deras safeplace i skolan.

Och i skolan har barnen jordbävningsövningar och sätter sig under borden i klassrummet och de har tsunamiövningar var de mycket organiserat tar sig upp på översta våningen i skolan och jag byter maten vi har i ryggsäcken i hallen med jämna mellanrum och jag förbereder mig och bestämmer en mötesplats med mannen var vi skall söka efter varandra om katastrofen kommer och jag kollar upp vad man skall göra och jag funderar men jag har ingen aning. Ingen aning om hur det känns att upplevda en stor en! Ingen aning vad som händer om en tsunami verkligen kommer! Ingen aning om hur en stor tyfon verkligen låter!

Och jag erkänner att jag ber till alla gudar jag någonsin hört talas om att det fortfarande är så när vi flyttar hem! Att jag inte har någon aning! För jag vill inte veta hur det känns att vakna på 19 våningen av att hela huset skakar och svajar! Jag vill inte veta hur det ser ut när en tsunami drar in! Jag vill inte se om jag är tillräckligt stark att hålla fast mina barn i en tyfon.

Så är Japan ett tryggt land? Jag har ingen aning. Till all lycka har jag ingen aning. Ignorance is bliss.

 

Varmt!

Det blir varmt i Japan. Väääldigt varmt kan jag konstatera! Och jag är inte van att leva vardagsliv i tropisk värme. Vanligtvis när man befinner sig i ett liknande klimat så är man ju på semester och kan flyta runt i en pool hela dagen. Och då syns det inte om man svettas under skinkorna! Det gör det här! Ni vet sådana mörka streck just där benen börjar på dina byxor! Och då är det inte helt oberörd du rör dig här omkring bland alla svala, väldigt osvettiga japanskor!

Då är det tur att det blir helg och man kan dra till beachen! För det kanske inte är Hawaii men det är samma hav. Och det är i Japan vilket betyder att den soliga biten av stranden, den har du i princip heeeelt för dig själv. För Japaner, de ligger inte och solar. De kommer till stranden med stora vagnar med tält och parasoller och picnicbord och en gammal mormor eller två och så klär de sig i fullständigt heltäckande solkläder, inkulderat handskar, enorma solhattar och något slags solstrumpor och så samlar de små krabbor i skuggan någonstans.

Vilket betyder att det inte gör så mycket att det inte är Hawaii för det ser ut så här:

image image

Och det är ingen som är tillräckligt nära dig för att se att det rinner små rännilar av svett längs med baksidan av dina lår när går ner till vattnet.

Och då får det duga, Hawaii eller inte!

Det här med att förstå!

Det är många författare som säger att de skriver böcker för att de tycker om tanken att lämna något bestående efter sig. Något som finns kvar av dem den dagen då de själva inte längre finns. Och tanken är ju fin men jag tror faktiskt att jag hellre vill lämna ett hål efter mig.

Igår fick sonen ett brev. Ett stort och tjockt kuvert adresserat till honom. Och det är inte jätteofta han får post så redan att få hålla kuvertet var ganska stort. När han sedan förstod att man faktiskt skall öppna det och titta vad som finns inuti ja, då var ju lyckan total liksom.

Och vet ni vad som låg där i? Jo, ett kuvert proppfullt med hemlängtan (för mig då alltså, han har ju inte vett att få hemlängtan). Det var nämligen en hel bunt med handskrivna små brev. Text mödosamt nedplitat av alla hans kompisar i hans förskoleklass där hemma. Fjorton stycken brev. Fjorton stycken små kompisar som hade suttit och skrivit och ritat och kämpat och tänkt på honom. Och sonen blev så glad och han läste och han tittade på teckningarna och han skrattade och vi pratade om alla dem där hemma och vi läste breven några gånger till och så steg han upp och försvann in till sitt lego.

Bara så där. Utan att överhuvudtaget förstå att han faktiskt borde bli ledsen. Utan att förstå att han borde få hemlängtan. Utan att förstå att han egentligen borde översållas av ångest för att någon annan spelar på hans plats i fotbollslaget, någon annan fyller hans plats i ishockeylaget. Utan att förstå att de faktiskt sitter någon ny på hans stol i matsalen i förskolan. Utan att förstå att alla hans kompisar där hemma fortsätter att leka och hänga och växa upp tillsammans. Fast han inte är där! Fast han hör hemma där. Fast han borde vara där. Det ser man ju på de här:

image

image

image

 

image

Utan att förstå att han har lämnat ett hål efter sig. Utan att vara livrädd för att det hålet skall hinna fyllas av någon annan innan vi flyttar hem igen.

Det förstod jag. Förstod så klart och tydligt att jag var väldigt tacksam för min vattenfasta mascara!

Dagens barn alltså, de förstår ju ingenting!

17 Maj!

Idag har jag inte skrivit. Jag har inte hunnit ser ni. Inte heller har jag övat på mitt japanskaprov jag har i morgon. Inte hunnit med det heller hur gärna jag än hade gjort det.

Idag har jag nämligen varit en snäll kompis. En som ställer upp. Stöttar, hjälper en vän i nöd. Trots att man så gärna skulle sitta ensam hemma och läsa det japanska katakanaalfabetet, för det är ju verkligen så sprittande roligt.

Idag är det nämligen den 17 maj. Och det betyder att om man är norrman så måste man vifta hysteriskt med den norska flaggan, gå i stora parader, dricka massa champagne och lyssna på norsk musik precis hela dagen. Annars kan man faktiskt bli av med sitt norska pass! Utvisad. Utfryst. Och det gäller faktiskt även för norrmän som bor utomlands. För den hemliga norska 17. mai underrättelsetjänsten den har koll. Den ser. Den ser allt. Så norrmän i världens alla hörn gräver fram flaggorna och skruvar upp musiken och så firar de! Hela dagen firar de!

Problemet är bara om du är ensam norrman i en stad. Då kan det där dagsfylledrickandet te sig lite patetiskt. Och det är ju där jag kommer in i bilden. Kompisen som ställer upp. Som tackar ja när norska kompisen bjuder in till lunch. Ställer upp när hon bjuder på iskall champagne långt före lunchtid. Ställer upp när hon serverar rökt lax och surdegsbröd och dillsås och andra hårvalutan här i Japan. Ställer upp när hon bjuder på chokladtårta till efterrätt. Ställer upp när hon öppnar fler champagneflaskor.

Ställer upp så mycket att jag nästan glömmer att hämta mina barn från skolan.

För vad gör man inte för en vän i nöd?

IMG_3740

Så här jobbigt var det att ställa upp! (och nej barnet i min famn är inte mitt, så länge har jag inte varit borta).

Alla norrmän, gratulerar med dagen! Jag älskar ert firande! Nästa år igen!

Very big in Japan.

Skriva? Jag? Nehe ni, det hinner jag inte med! Jag springer! Långt! Och mycket!

För ni vet det här med folk som flyttar till Japan och blir very big in Japan? Jag trodde liksom att betydde att man skulle bli jätteberömd och tjäna massa pengar. Men vet ni vad? Jag tror att  jag har missförstått det!

Att bo i Japan är att vara stor! Enormt mycket större än alla andra runt dig! För lång och för bred och alldeles fel byggd för de flesta kläder som säljs här. Och det har inget som helst att göra med att tjäna några pengar och är inte alls så jättebra för ditt kroppssjälvförtroende.

Och så åker man till Hawaii. Och jag kan berätta att åka från Japan till Hawaii gör fullständiga underverk för din kropp! För någonstans på flyget där över Stilla havet händer något och när du landar så är du plötsligt inte längre den där svettiga jätten som lufsar omkring tre storlekar större än alla andra. Nej, plötsligt är du liten. Och smal. Och i sådan sjukt bra bikiniform att du skulle kunna tänka dig att springa på beachen! I bikini. Samtidigt som någon filmade dig! I slowmotion! (Du gör det inte, det gör ingen vid sinnes fulla bruk efter två barn och en rumpa som har börjat leva lite av ett eget liv) Men du skulle kunna! För du har ju en kropp som en supermodells!  Det är väl bara en tidsfråga innan du får kontrakt med Victorias Secret. Du är direkt mager! Herregud du är ju nästan undernärd.

Så det är bäst att du äter en stoooor Club Sandwich till lunch! Och en Pina Colada före middagen. Och pancakes till frukost. Och glass vid poolen. Och lite mera Club sandwich. Och en Banana Split stor som en flygplanshangar till efterrätt.

Varje dag! Varje dag i tio dagar!

Och så sätter du dig på ett flyg tillbaka till Japan!

Och sedan springer du! Långt, långt bort från din bikini!

You asked for it!

Well you asked for it!! Ja eller det gjorde ni ju inte! Men det är min blogg och då kan jag låtsas att ni gjorde det! Muhahaaaaa här kommer de:

MINA SEMESTERBILDER!!!!!!

 

image

Vi lekte på stranden!

image

Vi glammade till de i baddräkt på Waikikibeach en dag.

image

Vi fick nya vänner på beachen!

image

Vi sprang undan eller dök in i trettiotusen vågor! Per dag!

image

Vi surfade!

image

Och surfade!

image

Vi tittade på vågor!

image

Vi åkte till North Shore och tittade på stora vågor!

image

Vi (eller det kanske bara var jag) låtsades fota min dotter på stranden när jag egentligen försökte fota surfarna som kom upp från Pipeline på North Shore. Men säg inget till mannen! Note to self, zooma nästa gång, eller be henne gå närmare.

image

Vi drack juice på beachen.

image

Och åt frukost här!

image

Och fish tacos i mängder!

image

Vi hängde i hotellpoolen!

image

Och på hotellbeachen!

image

image

Och vi drack champagne och Pina Coladas och allt var alldeles, alldeles underbart!

Och nu lever vi på ris och bara ris så att vi har råd att åka tillbaka!

Min absolut varmaste rekommendation är att ni gör det samma!