Toaletter.

Om tre dagar skall jag sätta mig på ett flyg med mina två barn, låtsas att jag inte är flygrädd och åka hem! Hem till Finland. Till allt det som vi har saknat när vi har varit här. Hem till matbutiker fyllda med saker vi vet vad det är, hem till rågbröd och familj och kompisar (ja, vissa mornar är det i den ordningen). Hem till det vi känner till och kan. Ja, och då förstår ni att jag inte skriver utan springer omkring som en huvudlös höna och försöker planera vad jag skall packa och vad vi inte får glömma och hur jag skall komma över min flygrädsla och hur det kommer att vara.

Att komma hem. För nej, vi har inte varit borta mer än 5 månader. Men 5 månader är en lång tid om du är 6 och 8 år.  För på fem månader hinner man lära sig ett och ett halvt språk. Man hinner få nya kompisar som man kommer att sakna, man hinner lära sig älska massa olika maträtter och snacks som är omöjliga att få tag på hemma och så hinner man tappa förmågan att spola en toalett.

Ni ser, att lära barn att komma ihåg att spola toaletten efter uträttat ärende är ju verkligen ett av livets stora mysterier. En av alla de där sakerna ingen nämnde innan du fick barn. Då när alla pratade om förlossningen som det allra svårare med att få barn liksom! HA säger jag bara. Du kan ligga där på BB och tänka att nu är det värsta över all you want liksom! Men oh no!! För ungen kommer inte färdigprogrammerad. Du måste lära den. Allt! Även att spola en toalett. En uppgift så övermäktigt att det tar ungefär lika länge att lära sig som att uppnå Nirvana genom meditation dvs ca 800 livstider!  What’s the deal liksom? I åratal hemma i Finland så lät det så här varje gång något av mina barn kom från toaletten. Jag- Tvättade du händerna? Spolade du? Vad tror ni de svarade?

– Oj, jag glömde!

Varje gång! Varje, varje gång! Hur svårt kan det vara? Och just när jag börjar se en liten ljusning i det här så flyttar vi till Japan. Och i Japan behöver man inte spola toaletterna. I Japan spolar toaletterna sig själv! I Japan tror jag att toaletterna antagligen kunde omforma sig till ett flygplan och ta dig till Thailand på semester samtidigt som den masserade din rumpa bara jag kunde hitta rätt knapp. I Japan är toaletter en hel vetenskap. Med kontrollpaneler som ser ut så här:

image

Med uppvärma sitsar och musik eller havbrus och vattenstrålar och automatiskt tvätt och självöppnande och stängade lock och förstås automatiskt spolning! Så att man aldrig behöver fälla ner ett lock. Aldrig spola.

Inte innan man åker hem igen! Och vi börjar om från ruta ett!

Annonser

Att träffa nya människor

Att bo utomlands är att träffa nya människor. Människor man aldrig skulle träffa annars. Folk från länder man aldrig har besökt, folk som jobbar med saker man aldrig kunnat föreställa sig. Och jag tycker att det finns något fint i det. Att mina barn får lära känna andra barn från så många olika länder. Inte bara japanska barn utan barn från hela världen. De går i en internationell skola och deras kompisar kommer från Japan och Indien och Korea och Frankrike och USA och tiotals andra länder. Och jag hämtar mina barn från skolgården och tittar ut över havet av lekande, springande, klättrande barn och tänker att de är alla så olika för vissa av dem bär blåa turbaner över sitt hår och vissa har långa klänningar och vissa är mörka och vissa är ljusa och vissa har namn jag aldrig kan uttala men mina barn ser inte något av det. Inte nu längre. De ser bara om någon är målvakt eller om någon kan göra spagat eller om någon är snäll eller någon är snabb eller någon alltid delar sin snack men en. För de ser inte nationaliteter eller hudfärg eller annorlunda kläder. De ser bara sina kompisar. Och de gör mig varm om hjärtat.

Och så ibland gör det mig lite extra varm om hjärtat. Som när det visar sig att ena kompisens pappa råkar vara starting pitcher för Hanshin Tigers baseball lag. Och vi får front tickets hela familjen till deras hemmamatch! För då får vi gå på baseballmatch i Japan och att gå på baseballmatch är fullständigt vansinne på ett mycket organiserat sätt. För japaner är galna i baseball och stadion är fullsatt till sista plats och folk sjunger och hurrar och vrålar och trummar med pinnar och släpper iväg 70.000 ballonger och folk dricker massa öl och massa sake och i vilket annat land som helst skulle jag känna mig lite obekväm med att sitta längst fram med mina två små barn men inte i Japan. För här spelar det ingen roll hur mycket öl eller sake eller Chu-hai de har druckit. När plastmuggen är tom viker de prydligt ihop den och lägger den i den medhavda soppåsen och toalettkön är kort och artig och toaletterna renare än något jag har sett och maten som säljs i alla kioskerna är fantastisk. Och vi tittar på matchen och jag som inte vet något alls om baseball hurrar och vrålar och hejar och så tittar jag lika mycket på publiken som på matchen för ja, vi är alla så lika men så kanske ändå inte!

image image image image

image

image

Men lika eller olika, är ni i Japan gå på baseball match! Vifta med ballonger, trumma med pinnar, sjung, drick öl, drick Chu-hai! Go crazy! Kom bara ihåg att städa upp efter er! After all, du är i Japan, go crazy mycket organiserat liksom!

Living on the edge.

Jag har insett något den här våren. Nu när jag har fyllt 40 år och blivit så oerhört vis. Jag har insett att när man blir äldre så blir man rädd. Rädd för höjder, rädd för att flyga, rädd för att barnen skall falla med cykeln, rädd för att de skall bli mobbade, rädd för att de skall drunkna. Rädd för massvis med saker man inte hade en tanke på att vara rädd för när man var yngre. Och så går man här och är 40 år och oroar sig för massa saker och vågar inte titta när barnen åker skatebord och ropar – akta dig! när de hänger i knävecken i klätterställningen och säger – försiktigt nu! när de får för sig att testa om de kan cykla ner för trapporna vid lekparken och skickar telepatiska meddelande till dem att de skall hålla hårt i sig när de åker skidlift utan dig och så till sist blir man arg.

Arg på sig själv för att man är rädd. För man har inte alltid varit rädd. För det fanns en tid när man inte var rädd för något. När man själv hoppade från höga klippor i havet och gjorde stora tricks på snowboard och cyklade utan att hålla i styret. Det fanns en tid då man prövade nya saker, en tid då man ständigt testade gränserna. En tid då man faktiskt vågade bryta mot regler. Bara för att se om man klarade det. Det fanns en tid då man inte var rädd.

Och då måste man bestämma sig. Bestämma sig för att inte vara rädd längre. Man måste bita sig i tungan och inte ropa till barnen. Man måste tvinga sig själv att titta när de droppar in i stora ramper. Tvinga sig själv att låta dem testa nya saker. Också om man vet att de kommer att falla. Falla många gånger. För hur skall de annars lära sig?

Och så måste man tvinga sig själv att själv också testa nya saker. Att våga lära sig något nytt. Att inte vara rädd. För annars så är det här allt jag kommer att kunna. Annars är det här allt jag kommer bli. Och det vill jag inte. För jag är inte klar.

Så den här våren har jag, inte nog med jag har blivit väldigt vis (för det blir man när man är så gammal som jag), även lärt mig att åka ramp med skateboard. Bara för att se om jag kunde. Det har kostat mig några ordentliga blåmärken och nej, det kanske inte kommer att bidra till en raketkarriär eller göra mig ekonomiskt oberoende men nu kan jag droppa in utan att slå ihjäl mig eller skämma ut mig. Och vet ni vad? Det känns bra. Riktigt bra. Jag kanske är 40 år men hey I’ve still got it liksom!

image

40 år och still living on the edge!

 

 

 

Japan.

Det finns saker man måste älska med Japan. Det finns mycket man inte förstår och mycket som man kanske inte håller med om men vissa saker kan man bara inte låta bli att tycka om. Som maten förstås. Och artigheten och punktligheten. Och så renligheten. För det är rent i Japan. Så otroligt välstädad och putsat och sopat att man inte hittar ett enda skräp på gatan, inte om så ditt liv hängde på det. För folk slänger inget på gatan. De viker prydligt ihop alla sina tuggummipapper och vattenflaskor och tågbiljetter och lägger ner dem i sin väska och går hem och sopsorterar dem. Inte för att de måste, man får inga böter för nedskräpning utan för annars kan det vara stötande för någon annan  För tänk om någon annan kommer gående och måste se din använda näsduk på trottoaren? Eller din ciggarrettfimp? Eller använda tunnelbanabiljett! Vilken skymf! Vilken oartighet! Vilket svek mot kollektivet, mot gruppen.

Och här är gruppen alltid viktigare än du själv. Andras välbefinnande högre prioriterat än ditt eget. Samhällets väl viktigare än ditt eget. Vilket gör att man väldigt ofta kan se det här:

image

Helt vanliga människor som på väg hem från jobbet stannar och rensar lite i rabatten vid gatukanten. Så att det skall vara fint för de nästa som skall korsa gatan. Eller någon som sitter och väntar på tåget på stationen och passar på att ta fram en våtserviett och torka av stolarna runt om. Inte för att sitta på själv utan för att de som skall vänta på nästa tåg inte måste sitta på en dammig stol. Eller det som kanske fascinerar mig mest som jag tyvärr ännu aldrig har täcks fota.  Människor i kostym eller dräkt, tjänstemän, kontorsfolk, businessfolk, unga och gamla som vid lunch kan ses plocka gamla löv eller rensa gräs som kanske kommit upp mellan gatstenarna på trottaren. Och man kan ju föreställa sig konversationen som föregick detta frivilliga gatustädande:

– Högt ärade kollega, förlåt att jag gör dig så trött med mitt prat men nu när vi har vår sju minuter långa lunchpaus i vår 14 timmars arbetsdag vad tycker du vi skall göra? Skall vi äta vår medhavda Bentolåda eller kan det vara stötande för någon som inte hinner hålla lunchpaus alls idag?

– Högt ärade kollega, förlåt att jag gör dig ännu tröttade med mitt prat men jag tror att du har rätt. Vi skall tänka på dem som kanske har glömt benotlådan hemma och inte äta. Men jag vet, högt ärade kollega, låt oss spendera all denna ocean av fritid, alla sju minuter på att rensa blomlådan jag såg i rondellen när jag kom till kontoret imorse kl 4.45.

– Ärade kollega, du är så vis. Det är därför du har så mycket högre lön än jag och jag är inte bitter alls. Det gör vi! Kom!

– Hai, arrigato gozaimasu!

Only in Japan liksom!

Undrar om det kommer att vara svårt att flytta hem till orenasde blomlådor och tuggummifläckar på gatan när den dagen kommer?