Vänner.

Det är svårt att i text gestalta vänskap. Svårt att få fram den där känslan av tillhörighet, känslan av trygghet, vetskapen att det finns någon där. Alltid. Det är svårt att veta vad man skall använda för ord för att beskriva sann vänskap, när sann vänskap i verkligheten inte behöver några ord.

Vid ytterdörren i vår hall här i Japan hänger ett kort jag en gång gav till mannen och som han har ramat in och satt upp. Det kortet ser ut så här:

image

Och det är lite tacky (ok, det är jätte tacky att ha det på väggen) men jag tycker om de orden. Tycker om tanken att alltid välja det annorlunda, det okända. För att se vad det är för något. Tycker om känslan av vara på väg. Tycker om att uppleva det nya. Förutom ibland.

För ibland är allt det nya bara alltför långt borta från allt det gamla. Från allt det man tycker om. Allt det man tillhör. Idag är en sådan dag. För idag åker mina bästa barndomskompisar till Spanien för en långhelg. Allihopa. Alla utom jag. För jag är så långt borta. Och är ofantligt sorgligt. För jag vill också dricka sangria i den spanska kvällen och laga mat och prata, prata, prata med dem som jag har pratat med hela mitt liv.

Med dem jag har vuxit upp med. Med dem som sitter där bredvid mig på klassbilden från dagis i likadana gräsliga velorbyxor och flätor. Med dem som vet vad mitt första marsvin hette, vad min första pojkvän hette. Med dem som visste långt innan den där fösta pojkvännen när det skulle ta slut. Med dem som jag har läst till prov med, blivit full med, rest med, skrattat med, gråtit med, studerat med, sökt jobb med. Med dem som vet hur många stygn jag fick under mina förlossningar. Med dem som jag har druckit oändliga koppar kaffe med, tränat med, lagat middagar med, med dem jag har pratat jobb och barn och män med. Med dem som jag aldrig behöver förklara mig inför. Aldrig behöver bevisa något, aldrig behöver berätta någon bakgrund. Därför att de redan kan allt, vet allt. De var ju där. De var med när det hände. Med dem jag bara plockar upp tråden med från förra gången vi sågs och fortsätter prata. Med dem jag så gärna pratar med.

För de är viktiga. Så otroligt viktiga för mig. För vi kanske inte hinner ses så ofta nuförtiden för vi bor på olika ställen och vi har andra vänner som vi umgås med. Men ändå är de här barndomsvännerna så viktiga. För de bär hela min livshistoria med sig och ändå tycker de om mig, precis som jag bär deras och ändå tycker om dem. För våra livshistorier går ihop. Sammanflätas. Våra livshistorier hör ihop.

Och nu skall de åka till Spanien. Och jag är inte med. Och då vill jag inte bo i Japan. Då vill jag inte ha något äventyr. Jag vill bara ha dem.

Och kanske lite sangria!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s