I teorin.

Ibland får jag för mig att kontakta olika tidningar och fråga om de skulle vara intresserade av några artiklar. För jag tycker det är så roligt att skriva artiklar. Texter som har en början och en mitt och ett slut. På några sidor. Texter som du kan skriva på någon dag. Texter som du får betalt för. Så jag pitchar mina idéer, skickar iväg och så hoppas jag. Och vet ni vad? Ibland får jag ett ja! Ibland vill någon ha en text skriven av mig. Och då blir jag jätteglad för det är jätteroligt och så sätter jag mig framför datorn och så får jag lite panik. Varje gång. Innan jag kommer igång. Innan jag kan se att det verkligen kommer att bli en text.

För det här med att skriva artiklar. det är liksom roligare i teorin.

Lite som det här med att campa! Ni vet, man lovar barnen att man skall åka iväg och sova i tält och de jublar och man packar ungefär lika mycket grejor som när man flyttar till Japan och så får man precis plats med allt i båten och så åker man iväg. Och solen lyser och det är sommar och barnen är överlyckliga och man känner hur man är en del av naturen, hur man är en duktig och närvarande förälder, hur man älskar detta med friluftsliv. Och man hittar en perfekt ö med en perfekt plats för tältet och man förtöjer båten och barnen leker med kottar om man riktigt känner hur deras barndom blomstrar i kapp med naturen och man simmar och lagar mat på ett litet gasolkök och solen glittrar när den går ner i havet och du tänker att det här med att campa, det är ju livet.

Men sen går solen ner. Och då skall man gå sova i det där tältet man har satt upp i skogsdungen. I det där tältet som försäljaren i butiken sade att var gjort för fyra vuxna personer. Och det kanske det är, om de fyra vuxna personerna i fråga råkar bestå av en kvartett anorektiska swingers som planerar att spendera natten i en och samma sovsäck, tänker du när barnen jublande har rullat ut sina sovsäckar i mitten och du ser den halva centimetern plats i ena kanten där du förväntas tillbringa natten. Men skam den som ger sig tänker du och kryper ner i din sovsäck och nu skall jag berätta er något. Att sova i tält är inte bekvämt. Att sova i tält är att ligga som prinsessan på ärten förutom att du inte ligger på en ärt utan på en granrot och tretton tusen kottar och liggunderlaget som skall vara självfyllande är verkligen inga tjugo madrasser och tjugo dunbolster utan platt som ett vissnat lönnlöv och marken du ligger på sluttar lite snett neråt så glider sakta neråt i din vääääldigt mycket för varma sovsäck. Och på den ena sidan har du ett mycket sprattlande barn och på den andra har du en tältduk som är våt av kondesen och du vågar inte öppna din sovsäck för du kan höra en mygga i tältet trots att du inte kan se den. Och det tar trettontusen timmar innan barnen somnar och du ligger alldeles stilla med ansiktet tryck mot tältduken för du vill inte störa barnet som ligger bredvid dig och precis har somnat och då hör du hur mannen sakta börja snarka på andra sidan barnen och du kan inte förstå hur han har lyckats somna och då känner du det. Du måste kissa. Och ju mer du försöker låta bli att tänka på det desto mer måste du kissa och till sist så inser du att du måste göra något åt det. Tyst som en vålnad ålar du dig ur sovsäcken, kryper över dina sovande barn, öppnar föööörsiktigt tältdörren och som en ninja tar du dig ljudlöst ut ur tältet. Där ute väntar myggen. Och myrorna. Och du kissar i mossan och får fyra myggbett i rumpan och du kastar lustfyllda blickar på båten som ligger förtöjd där nere. Du funderar om du kunde kasta dig i den, köra hem, sova i din egen säng och sedan komma tillbaka tidigt imorgon bitti innan någon i tältet vaknar men du gissar att det kanske inte riktigt passar in i de där lyckliga barndoms minnena du vill ge till dina barn (ni vet, morsan hon övergav oss på en öde ö) och kryper tillbaka in i tältet. Tillbaka in i den klasutorfobiska sovsäcken, tillbaka till bädden av kottar och rötter. Och där ligger du. I ungefär två år. Tills solen äntligen, äntligen går upp över det förbannade havet och du har sovit klart i tält. Som är så mysigt.

I teorin.

image

Avfärd. Nej, vi skall inte segla jorden runt. Vi skall sova i tält. En natt. Ja, jag har tio liter vatten med mig. Man vet aldrig vad som kan hända.

image

Se där leker han med vad naturen har att erbjuda. För vi är sådana friluftsälskande föräldrar.

image

Myyyysigt!!

image

Frukost. Man kunde tro att de har vänt sig mot havet för utsikten. Det har de inte. De har vänt sig bort från mig. För mamma kan inte tala. Mamma går runt, runt i en cirkel och mumlar för sig själv- kaffekokare, kaffekokare, kaffekokare.

Den här veckan skriver jag resereportage från Japan. För det är så roligt att skriva artiklar. I teorin!

 

Annonser

När någon tror på dig!

Alla författare borde ha små barn! Inte för att det gör det lättare att skriva men för att du då alltid har någon som tror på dig. Som på riktigt tror att du kan allt, fixar allt, löser allt, hittar allt. Någon som tittar på dig och ser perfektion! Så att de dagar då du slukas av det svarta hål av misstro och tvivel som lurar bakom varje hörn har någon som kastar sig i din famn och vet att du kan allt. Precis allt! Någon som tror på dig! När du inte gör det!

Imorse slutade dottern att tro.

Imorse, ser ni, stod jag i badrummet och borstade hennes hår. Klockan är tre minuter i 8 på morgonen. Om exakt 2 minuter och trettio sekunder måste vi börja ta på oss skorna för att hinna till skolan i tid.

– Hur vill du har håret idag, älskling?

Jag ställer samma fråga jag gör varje morgon. Svaret är antigen fläta eller tofs. Det är vad jag kan. Det är precis vad jag klarar av på de 10 sekunderna jag har allokerat till detta i vår morgonrutin. Jag plockar upp hårsnodden från handfatskanten. Då säger dottern:

– Jag sku villa ha det som Fatimas idag, mamma för det är så fint!

Fatima är min kompis. Ex-pat här i Japan precis som jag. Har ett barn i tredje klass precis som jag. Fransyska, inte som jag. Mycket trevlig, ja jag vet, precis som jag. Kära vänner låt mig visa er något:

Det här är dotterns hår:

image

Det här är Fatimas:

image

Vi har exakt tio sekunder på oss.

Nej, min älskade dotter, mamma kan inte fixa allt. Mamma kan inte trolla.

Nederlag åh nederlag!

 

 

 

Att veta vad man vill.

En dag på sommaren när jag hade eldat bastu gick jag ut och ropade på barnen. När de kom frågade jag om någon av dem ville komma i bastun.

– Jag vill!! Ropade sonen och kastade upp ena armen i luften.

Sedan tittade han på sin storasyster och sa.

– Eller vill jag det?

– Nej, det vill du inte! Kom de bestämda svaret från henne och så var saken klar. Han ville inte bada bastu.

Jag suckade och försökte säga att han kanske har en egen vilja men han var redan långt borta på väg mot trampolinen för det ville han göra istället. Det hade storasyster bestämt. Och jag tänkte att hur kan man låta någon annan bestämma så där lättvindigt över en.

Ända tills det blev höst och jag insåg något. Nämligen att jag också har en storasyster!

För ni ser nu är det höst och då måste man känna de obligatoriska känslorna av – Har jag gjort rätt val? Är detta vad jag vill göra? Är det här allt? Tycker jag om mitt jobb? Borde jag byta? Skola om mig? Hitta nytt! Vad skall jag egentligen bli när jag blir stor?

Man måste ser ni känna dem nu, man måste tänka dom här tankarna nu för om två veckor när man har kommit igång med hela vardagen igen så hinner man inte tänka en enda tanke förutom jobb, skjutsa, tvätt, skola, läxor, måste hinna träna, fan glömde ju föräldramötet arghhhh, måste fixa kalaspresent, borde gå till frissan, vaaaaaad skall jag laga till middag idag, jobb, skola, skjutsa, playdate, puuuuust äntligen fredag, ett glas vin, oj är det redan måndag, jobb, skola, skjutsa, jag vägrar laga mat.

Ja ni ser, det finns inte riktigt utrymme för något storslaget, något annat, något tidskrävande. Så därför gör jag det nu. Tänker. Precis som jag gör varje höst. Och då kommer jag fram till det här:

Jag älskar att jag vara författare. Så är det. Jag tycker om friheten, om rätten att kunna bestämma över min egen tid. Jag tycker om att sätta mig framför datorn och titta på ett tomt worddokument. Jag älskar att skriva. Jag gör det verkligen. Ändå finns det dagar då jag tänker att jag borde göra något annat. Dagar då jag längtar tillbaka till tiden när jag jobbade på kontor och hade kollegor och möten och kickoffar och utvecklingsamtal. Dagar då jag tänker att jag skall göra något annat. Byta karriär. Och så funderar jag och funderar och googlar lite jobbannoser och så kommer jag ihåg att jag egentligen inte tyckte om att jobba på kontor. För man hade tider att passa och jobbuppgifter att sköta och alla kolleger var inte alltid trevliga. Och så gläds jag igen över mitt författaryrke. Tills jag får skrivkramp och igen börjar längta efter en chef som säger till mig vad jag skall göra. Och så här håller jag på. Vill och vill inte byta jobb. Vill och vill inte skriva. Vill och vill inte. Googlar några jobb. Tänker att jag kanske skall skicka in en ansökan. Bara för att testa liksom. Tills jag kommer på att mitt CV är väldigt icke-uppdaterat och att det ju faktiskt är sjukt jobbigt att skriva en jobbansökan. Vill och vill inte.

Och så till sist så tar jag en kaffe med min syster och så suckar hon och himlar lite med ögonen så säger hon så här:

– Nå du skall nu skriva! För då har du ingen chef som du går omkring och stör dig sjukt mycket på och då är du mycket trevligare att umgås med.

Och så är min höstångest och jobbytariver borta och jag fortsätter skriva ett helt år till. Till nästa höst. När vi kör samma varv en gång till.

Men vet ni vad? Nu är jag i Japan! Och systern är hemma i Finland! Och då kan man inte ta en kaffe. Då kan hon inte sucka och himla med ögonen och lösa mina problem bara så där!

Nu måste jag bestämma mig helt själv!! Och då vete gudarna vart det kommer att leda!

Vill och vill inte! Hur skall detta sluta?

Jag borde ha det som sonen, så här:

image

Ni kan se hans vilja där precis bakom honom eller hur? Den externa hårddisken. Den som tar beslut. Alla beslut.

Som att nu är vi glada:

image

För annars går det så här:

image

Vill och vill inte! Hur skall detta gå??

Tillbaka!

Den kom till sist. Hösten. Vardagen. Verkligheten. Tiden då man skrubbar sanden och granbarren och myrorna ur barnens hår. Klär på dem riktiga kläder. Borstar deras hår och så gör man så här:

image

Vinkar av dem på höstens första skoldag. Och när dörren till skolbyggnaden stängs bakom dem så vänder man sig om på parkeringsplatsen, tar ett djupt, djupt andetag och så jublar man. Jublar för att man äntligen har en enda sekund för sig själv. Jublar för att man äntligen kan göra vad man vill. Jublar över det faktum att man inte konstant måste laga något slags mat, kolla att ingen drunknar, smörja solkräm, plåstra om knän, sparka en fotboll eller applådera när någon gör en volt på trampolinen för 875te gången!

Och med lätta steg promenerar jag tillbaka hem och och i en öronbedövande tystnad går jag runt i den tomma lägenheten och njuter och plockar undan morgonens spår men någonstans när jag kommit till sonens pyjamas som jag hittar kastad på golvet på balkongen (varför klär man av sig på balkongen??) så är det inte alls lika härligt längre. Plötsligt är tystnande inte alls så njutbar. Plötslig är det bara tomt. Tomt och ensamt och alldeles, alldeles sorgligt. För sommaren var fantastisk. För vi var tillsammans. I oändliga, långa sommarveckor fick jag vara tillsammans med mina barn. Varje dag. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Och vi simmade och klättrade och lekte och läste och sov i tält och hoppade trampolin och lagade mat och badade bastu och fiskade och plockade svamp och rensade jordgubbsland och spelade badminton och tennis och fotboll och monopol och kimble och Afrikas stjärna och åkte vattenskidor och wakeboard och båt och var på ridlektioner och vi tittade på film och åt glass och plockade smultron och matade hönsen och klappade fåren och allt, allt gjorde vi tillsammans.

Och så plötsligt blev det höst och vi återvände till Japan och barnen gick till skolan. Med sina nya ryggsäckar och kläder de valt helt själva. Och ingen av dem ville att jag skulle hålla dem i handen eller följa dem upp till deras nya klassrum. Och de kastade sig i famnen på sina kompisar och hann knappt vinka innan de försvann in genom skoldörrarna. Och jag vet att jag borde vara glad. Lättad. Lycklig. För att de har det så bra i skolan. För att de trivs. För att de har kompisar som de har saknat.

Och det är jag. Lycklig. Men ändå är det sorgligt. För visst, deras nya ryggsäckar är fortfarande gigantiskt stora på deras späda ryggar och de älskar fortfarande när jag gör röster till deras gosedjur och allt som oftast får jag en kram när jag vill det. Men ibland får jag det inte längre. Ibland vill de inte. För att jag är pinsam. Eller jobbig. För att de inte hinner, de facetajmar ju faktiskt med kompisen och kan jag pliiiiis knacka när jag kommer in! För att deras ben är plötsligt långa och spretiga och de har tandställning och fotsvett och eget instagramkonto och jag vet inte hur många somrar jag har kvar. Somrar som den vi precis har haft.

Hur många somrar som de fortfarande vill vara tillsammans med mig. Hur många somrar de fortfarande vill sova i tält med mig och inte en kompis. Hur många somrar de fortfarande vill att jag tittar och hurrar och applåderar när de dyker från bryggan. Hur många somrar vi fortfarande kommer att vara tillsammans. Varje dag. Hela sommaren.

Och jag andas lite och tänker på hur det sägs att förändring är ju faktiskt det enda tecknet på att man lever. Och det känns kanske lite bättre så  jag kokar en kopp kaffe och sätter mig ner och så börjar jag skriva. Helt ostört. Helt på mina egna villkor. Utan att bli avbruten eller ha dåligt samvete. Utan att samtidigt försöka svara på hur mycket ett myrägg väger eller tvätta målfärg ur någon hår eller förklara hur man blåser en tuggummibubbla. Utan att göra något annat än precis det jag själv vill. Och jag textar med en kompis och bokar lunchdate och jag går och tränar och så tänker jag på mina barn och tittar lite på bilderna i min telefon från sommaren. Från sommaren då vi var tillsammans. Varje dag. Varje. Varje dag. Hela sommaren. Utan att jag kunde göra en enda sak helt ostört. Utan att jag gjorde en enda sak utan dem. Varje. Varje dag.

Hmmm man kan ju faktiskt applådera åt sina barn via deras instragram också? Det finns ju faktiskt emojis liksom!

Älskade vardag och verklighet och skola och tystnad! Välkommen tillbaka!

Nu kör vi!

Toaletter.

Om tre dagar skall jag sätta mig på ett flyg med mina två barn, låtsas att jag inte är flygrädd och åka hem! Hem till Finland. Till allt det som vi har saknat när vi har varit här. Hem till matbutiker fyllda med saker vi vet vad det är, hem till rågbröd och familj och kompisar (ja, vissa mornar är det i den ordningen). Hem till det vi känner till och kan. Ja, och då förstår ni att jag inte skriver utan springer omkring som en huvudlös höna och försöker planera vad jag skall packa och vad vi inte får glömma och hur jag skall komma över min flygrädsla och hur det kommer att vara.

Att komma hem. För nej, vi har inte varit borta mer än 5 månader. Men 5 månader är en lång tid om du är 6 och 8 år.  För på fem månader hinner man lära sig ett och ett halvt språk. Man hinner få nya kompisar som man kommer att sakna, man hinner lära sig älska massa olika maträtter och snacks som är omöjliga att få tag på hemma och så hinner man tappa förmågan att spola en toalett.

Ni ser, att lära barn att komma ihåg att spola toaletten efter uträttat ärende är ju verkligen ett av livets stora mysterier. En av alla de där sakerna ingen nämnde innan du fick barn. Då när alla pratade om förlossningen som det allra svårare med att få barn liksom! HA säger jag bara. Du kan ligga där på BB och tänka att nu är det värsta över all you want liksom! Men oh no!! För ungen kommer inte färdigprogrammerad. Du måste lära den. Allt! Även att spola en toalett. En uppgift så övermäktigt att det tar ungefär lika länge att lära sig som att uppnå Nirvana genom meditation dvs ca 800 livstider!  What’s the deal liksom? I åratal hemma i Finland så lät det så här varje gång något av mina barn kom från toaletten. Jag- Tvättade du händerna? Spolade du? Vad tror ni de svarade?

– Oj, jag glömde!

Varje gång! Varje, varje gång! Hur svårt kan det vara? Och just när jag börjar se en liten ljusning i det här så flyttar vi till Japan. Och i Japan behöver man inte spola toaletterna. I Japan spolar toaletterna sig själv! I Japan tror jag att toaletterna antagligen kunde omforma sig till ett flygplan och ta dig till Thailand på semester samtidigt som den masserade din rumpa bara jag kunde hitta rätt knapp. I Japan är toaletter en hel vetenskap. Med kontrollpaneler som ser ut så här:

image

Med uppvärma sitsar och musik eller havbrus och vattenstrålar och automatiskt tvätt och självöppnande och stängade lock och förstås automatiskt spolning! Så att man aldrig behöver fälla ner ett lock. Aldrig spola.

Inte innan man åker hem igen! Och vi börjar om från ruta ett!

Att träffa nya människor

Att bo utomlands är att träffa nya människor. Människor man aldrig skulle träffa annars. Folk från länder man aldrig har besökt, folk som jobbar med saker man aldrig kunnat föreställa sig. Och jag tycker att det finns något fint i det. Att mina barn får lära känna andra barn från så många olika länder. Inte bara japanska barn utan barn från hela världen. De går i en internationell skola och deras kompisar kommer från Japan och Indien och Korea och Frankrike och USA och tiotals andra länder. Och jag hämtar mina barn från skolgården och tittar ut över havet av lekande, springande, klättrande barn och tänker att de är alla så olika för vissa av dem bär blåa turbaner över sitt hår och vissa har långa klänningar och vissa är mörka och vissa är ljusa och vissa har namn jag aldrig kan uttala men mina barn ser inte något av det. Inte nu längre. De ser bara om någon är målvakt eller om någon kan göra spagat eller om någon är snäll eller någon är snabb eller någon alltid delar sin snack men en. För de ser inte nationaliteter eller hudfärg eller annorlunda kläder. De ser bara sina kompisar. Och de gör mig varm om hjärtat.

Och så ibland gör det mig lite extra varm om hjärtat. Som när det visar sig att ena kompisens pappa råkar vara starting pitcher för Hanshin Tigers baseball lag. Och vi får front tickets hela familjen till deras hemmamatch! För då får vi gå på baseballmatch i Japan och att gå på baseballmatch är fullständigt vansinne på ett mycket organiserat sätt. För japaner är galna i baseball och stadion är fullsatt till sista plats och folk sjunger och hurrar och vrålar och trummar med pinnar och släpper iväg 70.000 ballonger och folk dricker massa öl och massa sake och i vilket annat land som helst skulle jag känna mig lite obekväm med att sitta längst fram med mina två små barn men inte i Japan. För här spelar det ingen roll hur mycket öl eller sake eller Chu-hai de har druckit. När plastmuggen är tom viker de prydligt ihop den och lägger den i den medhavda soppåsen och toalettkön är kort och artig och toaletterna renare än något jag har sett och maten som säljs i alla kioskerna är fantastisk. Och vi tittar på matchen och jag som inte vet något alls om baseball hurrar och vrålar och hejar och så tittar jag lika mycket på publiken som på matchen för ja, vi är alla så lika men så kanske ändå inte!

image image image image

image

image

Men lika eller olika, är ni i Japan gå på baseball match! Vifta med ballonger, trumma med pinnar, sjung, drick öl, drick Chu-hai! Go crazy! Kom bara ihåg att städa upp efter er! After all, du är i Japan, go crazy mycket organiserat liksom!

Living on the edge.

Jag har insett något den här våren. Nu när jag har fyllt 40 år och blivit så oerhört vis. Jag har insett att när man blir äldre så blir man rädd. Rädd för höjder, rädd för att flyga, rädd för att barnen skall falla med cykeln, rädd för att de skall bli mobbade, rädd för att de skall drunkna. Rädd för massvis med saker man inte hade en tanke på att vara rädd för när man var yngre. Och så går man här och är 40 år och oroar sig för massa saker och vågar inte titta när barnen åker skatebord och ropar – akta dig! när de hänger i knävecken i klätterställningen och säger – försiktigt nu! när de får för sig att testa om de kan cykla ner för trapporna vid lekparken och skickar telepatiska meddelande till dem att de skall hålla hårt i sig när de åker skidlift utan dig och så till sist blir man arg.

Arg på sig själv för att man är rädd. För man har inte alltid varit rädd. För det fanns en tid när man inte var rädd för något. När man själv hoppade från höga klippor i havet och gjorde stora tricks på snowboard och cyklade utan att hålla i styret. Det fanns en tid då man prövade nya saker, en tid då man ständigt testade gränserna. En tid då man faktiskt vågade bryta mot regler. Bara för att se om man klarade det. Det fanns en tid då man inte var rädd.

Och då måste man bestämma sig. Bestämma sig för att inte vara rädd längre. Man måste bita sig i tungan och inte ropa till barnen. Man måste tvinga sig själv att titta när de droppar in i stora ramper. Tvinga sig själv att låta dem testa nya saker. Också om man vet att de kommer att falla. Falla många gånger. För hur skall de annars lära sig?

Och så måste man tvinga sig själv att själv också testa nya saker. Att våga lära sig något nytt. Att inte vara rädd. För annars så är det här allt jag kommer att kunna. Annars är det här allt jag kommer bli. Och det vill jag inte. För jag är inte klar.

Så den här våren har jag, inte nog med jag har blivit väldigt vis (för det blir man när man är så gammal som jag), även lärt mig att åka ramp med skateboard. Bara för att se om jag kunde. Det har kostat mig några ordentliga blåmärken och nej, det kanske inte kommer att bidra till en raketkarriär eller göra mig ekonomiskt oberoende men nu kan jag droppa in utan att slå ihjäl mig eller skämma ut mig. Och vet ni vad? Det känns bra. Riktigt bra. Jag kanske är 40 år men hey I’ve still got it liksom!

image

40 år och still living on the edge!