Jag har inte alltid varit författare. Jag läste marknadsföring, fick jobb som brandmanager, blev marknadsföringschef, jobbade hårt och trivdes. Trivdes i alla fall helt ok. Tillräckligt för att stanna. För det gick bra för mig på jobbet och lönen steg och jag fick någon extra bonus här och där och blev befordrad och då är det lätt att stanna. Bara bli kvar. Alltför lätt. För där vet du vad du har. Och ändå tänker du att du skulle villa testa något annat. Något som du inte vet hur det skall gå. Något okänt. Men det är ju precis det, okänt och därför är det osäkert. Och då är det ännu lättare att bara stanna. Precis som det är lättare att stanna här. Att inte flytta till Japan. För jag vet inte hur där är. Jag vet inte om vi kommer att trivas. Och så tänker man att äsch man blir kvar, det är lättast så. Lättast just nu, kanske sen, när man har mera tid, när barnen är större, när ja, vad som helst egentligen. För det är lättast så. Man kör barnen till gymnastiken med bil, för det är lättast så. Man lagar mat man vet att de äter till middag, för det är lättast så. Man klär på sonen ytterkläderna, för det är lättast så. Alltid för att det är lättast.
Och då måste man tvinga sig själv. Tvinga sig själv att våga. Våga byta jobb, för det är roligare då. Våga prova på något nytt, för att det är roligare då. Våga flytta utomlands, för att det är roligare då. Våga laga annan mat, för att det är så mycket roligare då. Varje dag måste man våga lite mer än igår. För det kanske inte alltid är det lättaste men för att det definitivt är roligare så.
Igår morse bad jag barnen gå bädda sina sängar. När uppmaningen nådde mina barns öron sögs sjuåriga dottern in i något slags tonårsbubbla och hon hällde ut sig själv i soffan och meddelade att hon
– Inte ooooorkar bäddaaaaa! Det är så jooooobbigt!!
Jag bad henne på nytt, sa att det tar henne en halv minut att göra det. Hon oooorkade fortfarande inte. Jag sa till lite mer på skarpen. Hon suckade, rann ner från soffan och kravlade till sitt rum, djupt suckandes och stönandes så att jag skulle förstå vad jag utsätter henne för, vilken kraftansträngning det krävs. Dörren till hennes rum åkte fast med en smäll. Bara för att öppnas en sekund senare. Dottern flyger ut, ropar på lillebror. Båda två försvinner inte på hennes rum. Dörren öppnas, ett huvud sticks ut.
– Mamma och pappa, ni får sen inte komma in!!!
Dörren stängs. 40 minuter senare går dörren upp igen.
– Mammmaaaaa, nu har jag bäääädddat!
Jag går in och ser det här:
Med lillebros hjälp har de möblerat om hela rummet, de har flyttat en hel byrå och ett skrivbord och stolar och mattor allt för att få plats att flytta sängen till mitten av rummet så att den skulle vara under hennes gymnastikringar som är uppsatta i taket. Allt detta så att hon skulle kunna bädda sin säng gungandes av och an, hängandes i knävecken i ringarna. Lillebror skiner av stolthet. Dottern skrattar i sina ringar. Jag suckar lite. Det blir ju inte super städigt i rummet när barn möblerar om, om man säger så.
– Du oooorkade ju inte bädda just, säger jag, var det liksom lättare så här?
Dottern häver sig upp i ringarna, vänder sig mot mig.
Hennes ögon strålar när hon svarar:
– Nä, men roligare, mamma!
Och det har hon ju alldeles rätt i! That’s my girl!
bliforfattare 