saker man inte vill tala om vid frukosten.

Det finns ju bra morgnar och så kanske inte så bra.

Imorse satt vi i köket och åt frukost, jag i mina pyjamasbyxor och ett linne. Då tittar dottern på mig och säger plötsligt.

– Mamma, du har jättesmå bröst!

Sonen tittar upp från frukost tallriken, fokuserar sina morgontrötta ögon på mina tydligen väldigt små bröst.

– Ja, det har du verkligen, mamma.

Han nickar till storasyster och fortsätter.

– Inte som XX (min ena kompis) hon har jättestora bröst. Dom hoppar när hon springer!

Och här någonstans känner jag att jag borde vara pedagogisk och säga något i stil med – Ja, älskling hon har större bröst än jag, alla har olika stora, precis som alla är olika långa och har olika hår. Men jag hinner inte. För mina barn fortsätter.

– Jo, och XX hon har också större än du, mamma! Och XX!

Den andra fyller i. Den här gången med medföljande handrörelser:

– Jooooo och XX som har så här stora!

Klockan är tjugo minuter över 7 på morgonen, jag har inte ens druckit den första klunken av mitt kaffe och det är det här vi skall prata om? Då fortsätter dom:

– Tänk mamma, nästan alla har större bröst än du!

Och det var ju väldigt observant av dem säger jag och antar att strimmor av inte jätteglada tankar lyckas ta sig in i min röst för båda barnen tittar tröstande på mig.

– Men det gör det inget, mamma, för du har stora ben istället!

Idag lämnade jag mina barn på skolgården en halv timme tidigare än vanligt. En halvtimme innan det ringde in!

– Men mamma, varför är vi så tidiga, det är ju ingen här! ropade de efter mig när jag vinkade av dem.

– Ja, ni ser mina stora ben är så snabba när jag inte har något vindmotstånd av mina jättesmå bröst! Hej då, älsklingarna, jag kommer och hämtar er sedan. Kanske!

 

Att leva med en 40 årig rumpa.

Det går lååååångsamt idag. Väääääldigt långsamt. Och jag skulle så gärna villa skylla på vädret eller någon lämplig förkylning eller oväntat besök. Men nej, det kan jag inte. Det går långsamt därför att jag nu är 40 år gammal. Och när man är 40 år gammal kan man tydligen inte gå på fest både på fredag och lördag och sedan förvänta sig att få överhuvudtaget något som helst gjort på måndag. Det har jag nu insett.

Förr kunde jag det. Herregyyyyd förr kunde man börja på torsdag och glatt festa sig hela vägen till söndag morgon utan att varken gå under eller för den delen upp i vikt! Javisst, man kanske kände sig lite sliten söndag förmiddag men det var inget man inte kunde bota med en god pizza och film liksom. Och varför inte en öl till det man började ju faktiskt känna sig lite törstig redan. Och ja, man kanske såg en pytteliten cellulit på ens 20 åriga rumpa och man bara oj jag måste visst promenera ett varv runt kvarteret innan jag klämmer i mig den fotbollsplans stora pizzan så ploff bara så var celluliten borta och rumpan igen 20 år gammal.

Det är den inte längre. 20 år gammal.  Rumpan. Nu är den plötsligt 40 år och en 40 årig rumpa är liksom inget man skojar bort bara så där. Nej, ni ser en 40 årig rumpa på en 40 årig kropp med ett 40 årig huvud det är verkligen inget att skämta om. Ett huvud som tror att man kan gå på kräftskiva på fredag och gala middag på lördag och sedan faktiskt få något gjort på måndag!

HA! Those were the days säger jag bara när jag kravlar mig upp ur sängen och försöker bända upp ögonlocken så att jag kanske kunde komma ihåg vad det är meningen att jag skall laga till frukost till mina barn. Eller ens komma ihåg vad de nämnda barnen heter. Dimman är ogenomtränglig. Och då drack jag bara några glas vin per kväll. Inget shottande i någon obskyr bar på morgontimmarna, inget halsande ur någon udda flaska. Några glas vin, några glas champagne och priset jag betalar är skyhögt.

Och ändå är det inte förrän jag går in i badrummet jag inser hur högt det verkligen är. För i badrummet finns en spegel och tammetusan om inte varje droppe av varje kalori i det där vinet har satt sig på min rumpa under natten. Fastlimmat som cement sitter det där för evigheternas evighet och inte ens en promenad runt hela jäkla jordklotet kommer att rubba det. För så är det.

Din 20 åriga rumpa var gjord av teflon. Din 40 åriga rumpa har blivit magnetisk.

Så magnetiskt att det räcker med att gå förbi hyllan med choklad i affären en enda gång och TJONG bara så sugs kalorierna från de ännu inpackade chokladplattorna TJOMP rakt på din rumpa som omedelbart blir två storlekar större. Utan att du ens har tittat på chokladen, än mindre haft den hisnande tanken att faktiskt köpa en platta och smaka på den.

Och så tror du att du kan gå ut två kvällar i rad? Utan att betala dyrt!

Ja, det kan man. För oj vad det värt det! För jösses vad roligt man har när man går på fest! Nu när man är 40!

 

Tyfon och andra grejer i världsalltet!

Nej jag har inte glömt bort min lilla blogg. Jag har inte bytt karriär men nej jag har inte skrivit. Inte på tusen år! För mina barn går inte längre i skola ser ni. Nepp. Inte alls. För det har världsalltet bestämt och då måste jag bara sitta hemma och laga mellanmål och lunch och frukostar och snacks tills fingrarna blöder och hela planetens mat har tagit slut. Uppäten av mina barn och deras kompisar.

Ja, ni förstår i måndags var det ledig dag i Japan. Respect for the elders day! Jaha, tror ni att mina barn förstod vinken? Tror ni de väckte oss med frukost på sängen, städade sina rum, sa trevliga saker till mig som exempelvis
– Åh mamma, du är världens bästa mamma.
-Åh mamma, tänk att du alltid orkar laga så god mat till oss.
-Åh mamma, dina ben är så långa och fina.

Nehenej det gjorde de ju inte. De betedde sig helt vanligt. Och det betyder ju inte alltid jättebra liksom om man säger så. Så blev det äntligen tisdag och världshistoriens längsta helg var över och jag skuttar upp ur sängen kl 6.30 (det gör man när det äntligen är dags för de små ljuva liven att gå till skolan igen) och det första jag ser är min telefon. Och på den lyser ett meddelande:
School closed due to typhoon Malakas!
Stängd? Skolan är stängd!! Och dottern börjar storgråta när hon hör det (hon missar ju sin fotbollsklubb, det är skäl för att gråta) och någonstans djupt inom mig gråter jag lite också och så tar vi in alla möbler från balkongen och stänger alla fönster och så väntar vi. Väntar på vinden som skall dra in. Och himlen ser ut så här:

image

och det är något ganska spännande över hela väntan och så äntligen blåser det upp och vi beundrar och tittar och och så struntar vi i den för vinden är inte så farlig. Den var vi förberedda på. Vad jag inte var förberedd på var ljudet. Det ylande, knakande, bankande, öronbedövande ljudet av en storm som sliter byggnader i stycken och det är väldigt skrämmande. Och så efter någon timme kommer illamåendet. Som jag inte heller var förberedd på. Inte det minsta. Men bor man på 19. våningen och en tyfon drar in då gungar huset. Gungar så mycket att man blir sjösjuk. Och vi går ner till bottenvåningen och leker och så plötligt, lika fort som den kom, mojnar vinden och allt blir alldeles, alldeles stilla. Förutom hemma hos oss för där är mina barn fortfarande hemma och har nu inte ens kunna gå ut på hela dagen och då säger jag bara
– Tyfon??!! HA! Eat my shorts liksom, du har inget att sätta emot mina barn!
och så blir det äntligen onsdag och skola och vet ni vad? Då är sonen förkyld! Och måste bli hemma och världshistoriens längsta helg är nu uppe i ungefär 35 år och vi äter sushi och spelar memory och Afrikas stjärna och så äntligen,äntligen blir det torsdag och sonen går till skolan och dottern går till skolan men vet ni vad? Då är det höstdagsjämning och då är alla kontor i Japan stängda! Så då är mannen ledig!! Och vill gå träna! Och på lunch! Med mig!!!

Ni ser, världsalltet har bestämt att jag inte skall skriva någonsin mera igen!

Men jag kommer igen! Jag lovar. Bara stjärnorna står rätt på himlen igen så ses vi! Hoppeligen redan imorgon!

Vänner.

Det är svårt att i text gestalta vänskap. Svårt att få fram den där känslan av tillhörighet, känslan av trygghet, vetskapen att det finns någon där. Alltid. Det är svårt att veta vad man skall använda för ord för att beskriva sann vänskap, när sann vänskap i verkligheten inte behöver några ord.

Vid ytterdörren i vår hall här i Japan hänger ett kort jag en gång gav till mannen och som han har ramat in och satt upp. Det kortet ser ut så här:

image

Och det är lite tacky (ok, det är jätte tacky att ha det på väggen) men jag tycker om de orden. Tycker om tanken att alltid välja det annorlunda, det okända. För att se vad det är för något. Tycker om känslan av vara på väg. Tycker om att uppleva det nya. Förutom ibland.

För ibland är allt det nya bara alltför långt borta från allt det gamla. Från allt det man tycker om. Allt det man tillhör. Idag är en sådan dag. För idag åker mina bästa barndomskompisar till Spanien för en långhelg. Allihopa. Alla utom jag. För jag är så långt borta. Och är ofantligt sorgligt. För jag vill också dricka sangria i den spanska kvällen och laga mat och prata, prata, prata med dem som jag har pratat med hela mitt liv.

Med dem jag har vuxit upp med. Med dem som sitter där bredvid mig på klassbilden från dagis i likadana gräsliga velorbyxor och flätor. Med dem som vet vad mitt första marsvin hette, vad min första pojkvän hette. Med dem som visste långt innan den där fösta pojkvännen när det skulle ta slut. Med dem som jag har läst till prov med, blivit full med, rest med, skrattat med, gråtit med, studerat med, sökt jobb med. Med dem som vet hur många stygn jag fick under mina förlossningar. Med dem som jag har druckit oändliga koppar kaffe med, tränat med, lagat middagar med, med dem jag har pratat jobb och barn och män med. Med dem som jag aldrig behöver förklara mig inför. Aldrig behöver bevisa något, aldrig behöver berätta någon bakgrund. Därför att de redan kan allt, vet allt. De var ju där. De var med när det hände. Med dem jag bara plockar upp tråden med från förra gången vi sågs och fortsätter prata. Med dem jag så gärna pratar med.

För de är viktiga. Så otroligt viktiga för mig. För vi kanske inte hinner ses så ofta nuförtiden för vi bor på olika ställen och vi har andra vänner som vi umgås med. Men ändå är de här barndomsvännerna så viktiga. För de bär hela min livshistoria med sig och ändå tycker de om mig, precis som jag bär deras och ändå tycker om dem. För våra livshistorier går ihop. Sammanflätas. Våra livshistorier hör ihop.

Och nu skall de åka till Spanien. Och jag är inte med. Och då vill jag inte bo i Japan. Då vill jag inte ha något äventyr. Jag vill bara ha dem.

Och kanske lite sangria!

Ett bra försök.

Idag har jag skrivit nästan ett helt resereportage. Bara för läsa igenom och inse att det inte håller. Det inte var tillräckligt bra. Och då finns det inget annat att göra än att radera. Meningar, stycken, hela sidor, ibland hela dokument. Störande visst men så är det. Man kan inte alltid få det rätt. Man kan inte alltid lyckas. Så imorgon skriver jag igen. På nytt. jag gör om, gör bättre. För dagens text var inte tillräckligt bra. Men det var ett bra försök.

Idag hade sonen skolfotografering i skolan! Så här stilig var han kl 8.02 när vi gick hemifrån.

image

Sedan cyklade vi de 800 metrarna vi har till skolan. Vissa av oss lugnt och fint så här:

image

Och andra fort, fort, runt, runt på sin BMX, ner för varje trappa, upp för varje kulle, hoppandes över varje kant.

Kl 8.07 var vi framme. Då såg han ut så här:

image

Vad kan jag säga: det var ett bra försök.

I teorin.

Ibland får jag för mig att kontakta olika tidningar och fråga om de skulle vara intresserade av några artiklar. För jag tycker det är så roligt att skriva artiklar. Texter som har en början och en mitt och ett slut. På några sidor. Texter som du kan skriva på någon dag. Texter som du får betalt för. Så jag pitchar mina idéer, skickar iväg och så hoppas jag. Och vet ni vad? Ibland får jag ett ja! Ibland vill någon ha en text skriven av mig. Och då blir jag jätteglad för det är jätteroligt och så sätter jag mig framför datorn och så får jag lite panik. Varje gång. Innan jag kommer igång. Innan jag kan se att det verkligen kommer att bli en text.

För det här med att skriva artiklar. det är liksom roligare i teorin.

Lite som det här med att campa! Ni vet, man lovar barnen att man skall åka iväg och sova i tält och de jublar och man packar ungefär lika mycket grejor som när man flyttar till Japan och så får man precis plats med allt i båten och så åker man iväg. Och solen lyser och det är sommar och barnen är överlyckliga och man känner hur man är en del av naturen, hur man är en duktig och närvarande förälder, hur man älskar detta med friluftsliv. Och man hittar en perfekt ö med en perfekt plats för tältet och man förtöjer båten och barnen leker med kottar om man riktigt känner hur deras barndom blomstrar i kapp med naturen och man simmar och lagar mat på ett litet gasolkök och solen glittrar när den går ner i havet och du tänker att det här med att campa, det är ju livet.

Men sen går solen ner. Och då skall man gå sova i det där tältet man har satt upp i skogsdungen. I det där tältet som försäljaren i butiken sade att var gjort för fyra vuxna personer. Och det kanske det är, om de fyra vuxna personerna i fråga råkar bestå av en kvartett anorektiska swingers som planerar att spendera natten i en och samma sovsäck, tänker du när barnen jublande har rullat ut sina sovsäckar i mitten och du ser den halva centimetern plats i ena kanten där du förväntas tillbringa natten. Men skam den som ger sig tänker du och kryper ner i din sovsäck och nu skall jag berätta er något. Att sova i tält är inte bekvämt. Att sova i tält är att ligga som prinsessan på ärten förutom att du inte ligger på en ärt utan på en granrot och tretton tusen kottar och liggunderlaget som skall vara självfyllande är verkligen inga tjugo madrasser och tjugo dunbolster utan platt som ett vissnat lönnlöv och marken du ligger på sluttar lite snett neråt så glider sakta neråt i din vääääldigt mycket för varma sovsäck. Och på den ena sidan har du ett mycket sprattlande barn och på den andra har du en tältduk som är våt av kondesen och du vågar inte öppna din sovsäck för du kan höra en mygga i tältet trots att du inte kan se den. Och det tar trettontusen timmar innan barnen somnar och du ligger alldeles stilla med ansiktet tryck mot tältduken för du vill inte störa barnet som ligger bredvid dig och precis har somnat och då hör du hur mannen sakta börja snarka på andra sidan barnen och du kan inte förstå hur han har lyckats somna och då känner du det. Du måste kissa. Och ju mer du försöker låta bli att tänka på det desto mer måste du kissa och till sist så inser du att du måste göra något åt det. Tyst som en vålnad ålar du dig ur sovsäcken, kryper över dina sovande barn, öppnar föööörsiktigt tältdörren och som en ninja tar du dig ljudlöst ut ur tältet. Där ute väntar myggen. Och myrorna. Och du kissar i mossan och får fyra myggbett i rumpan och du kastar lustfyllda blickar på båten som ligger förtöjd där nere. Du funderar om du kunde kasta dig i den, köra hem, sova i din egen säng och sedan komma tillbaka tidigt imorgon bitti innan någon i tältet vaknar men du gissar att det kanske inte riktigt passar in i de där lyckliga barndoms minnena du vill ge till dina barn (ni vet, morsan hon övergav oss på en öde ö) och kryper tillbaka in i tältet. Tillbaka in i den klasutorfobiska sovsäcken, tillbaka till bädden av kottar och rötter. Och där ligger du. I ungefär två år. Tills solen äntligen, äntligen går upp över det förbannade havet och du har sovit klart i tält. Som är så mysigt.

I teorin.

image

Avfärd. Nej, vi skall inte segla jorden runt. Vi skall sova i tält. En natt. Ja, jag har tio liter vatten med mig. Man vet aldrig vad som kan hända.

image

Se där leker han med vad naturen har att erbjuda. För vi är sådana friluftsälskande föräldrar.

image

Myyyysigt!!

image

Frukost. Man kunde tro att de har vänt sig mot havet för utsikten. Det har de inte. De har vänt sig bort från mig. För mamma kan inte tala. Mamma går runt, runt i en cirkel och mumlar för sig själv- kaffekokare, kaffekokare, kaffekokare.

Den här veckan skriver jag resereportage från Japan. För det är så roligt att skriva artiklar. I teorin!

 

När någon tror på dig!

Alla författare borde ha små barn! Inte för att det gör det lättare att skriva men för att du då alltid har någon som tror på dig. Som på riktigt tror att du kan allt, fixar allt, löser allt, hittar allt. Någon som tittar på dig och ser perfektion! Så att de dagar då du slukas av det svarta hål av misstro och tvivel som lurar bakom varje hörn har någon som kastar sig i din famn och vet att du kan allt. Precis allt! Någon som tror på dig! När du inte gör det!

Imorse slutade dottern att tro.

Imorse, ser ni, stod jag i badrummet och borstade hennes hår. Klockan är tre minuter i 8 på morgonen. Om exakt 2 minuter och trettio sekunder måste vi börja ta på oss skorna för att hinna till skolan i tid.

– Hur vill du har håret idag, älskling?

Jag ställer samma fråga jag gör varje morgon. Svaret är antigen fläta eller tofs. Det är vad jag kan. Det är precis vad jag klarar av på de 10 sekunderna jag har allokerat till detta i vår morgonrutin. Jag plockar upp hårsnodden från handfatskanten. Då säger dottern:

– Jag sku villa ha det som Fatimas idag, mamma för det är så fint!

Fatima är min kompis. Ex-pat här i Japan precis som jag. Har ett barn i tredje klass precis som jag. Fransyska, inte som jag. Mycket trevlig, ja jag vet, precis som jag. Kära vänner låt mig visa er något:

Det här är dotterns hår:

image

Det här är Fatimas:

image

Vi har exakt tio sekunder på oss.

Nej, min älskade dotter, mamma kan inte fixa allt. Mamma kan inte trolla.

Nederlag åh nederlag!