Ikigai

Det finns ett ord på japanska som lyder Ikigai. Översatt betyder det reason for living, det som får oss att stiga upp varje morgon. Och jag tycker att det är ett vackert ord.

För det finns saker man bara gör och så finns det saker man tycker om att göra, saker man ser framemot, saker man kan längta efter. Och så över allt detta finns det där man älskar. Det där man brinner för, det där man drömmer om, det där man lever för. Och har man då en ofantlig tur så är det även det man lever av. Det man varje dag får jobba med. Det man vet att man varje dag efter att man har fått iväg sin allra största Ikigai, (nej det är inte kaffekokaren, det är din familj) till skola och jobb får ägna sig helhjärtat åt.

Det får jag. För min Ikigai, min reason for being, är utan tvekan att skriva. Att få skapa texter från ingenting, att få skriva långt och kort och sorgligt och roligt och djupt och lättsamt. Att få skriva. Det vet jag nu. Därför att jag hade modet och ja, stödet, att prova. Jag hade chansen att testa om det skulle gå. Om jag skulle kunna skriva, om jag skulle tycka om det. Det visade sig att det gick. Det visade sig att jag älskade det. Men det kunde jag inte ha vetat om jag inte testat. Om jag inte hade haft modet att prova.

Därför har jag fått stiga upp varje morgon de senaste sex åren och vetat att jag får göra precis det jag vill. Precis det jag trivs allra, allra bäst med.

Men så plötsligt får jag en idé. En idé som inte riktigt vill lämna mig i fred. En tanke som har slagit rot och vuxit. En sådan där  hmmm jag undrar hur det skulle vara? En liten, hmm jag undrar om det skulle gå? Ni vet som tränger sig på och inte vill lämna dig i fred.

Och vet ni vad? Då måste man prova. Så att man vet. Och det är precis det jag skall göra nu. Testa något annat. Något nytt. För att jag har gjort det förr. Bytt. Och hittat min Ikigai. Nu skall jag testa igen. För att se om man kan ha flera.

Och nej, det är ingen revolutionerande idé. Det är inga Nobelprisklockor som ringer eller världsallten som kommer att justeras men det är en liten affärsidé som kan lyckas. Eller så inte. Men det kan jag inte veta innan jag har provat. Så det skall jag göra nu. Testa! För jag vill inte se en reklam om ett halvår där någon säljer just precis min idé! Min produkt! Jag vill inte tänka, fan varför provade jag inte! Inte när jag vet att jag kan prova.

Men det tar tid att utveckla en affärsidé. Tid som jag inte har extra av, för det har ingen. Tid som jag därför måste ta från något annat. Och då finns det bara en sak jag kan skära av och det är skrivandet, även skrivandet av lilla bloggen. Så det innebär att jag är tvungen att sätta bloggen på paus en sväng, någon månad eller så. För någonstans tar tiden annars slut hur mycket Ikigai skrivandet än är för mig.

Men jag kommer tillbaka, jag lovar. Vare sig affärsidén blir till något eller inte. För bara för att man hittar en ny Ikigai betyder det väl inte att man måste överge sin förra. Inte när den betyder så mycket för en!

Så vi ses igen om några månader!

Under tiden, håll flaggan högt och jag hoppas att ni hittar er egen Ikigai. Vad den än är.

Hjälp mig!

När vi flyttade till Japan tänkte jag att jag skulle ha massor av tid att skriva. Oändliga dagar med oändliga timmar då jag kunde skriva helt ostört, sida efter sida, bok efter bok.

Och det kunde jag kanske göra. Om det inte vore för allt det andra. Viktiga saker. Som till exempel den kinesiska nationaldagen. Som ju måste firas! Om man har en kompis som kommer från Kina. Och det har jag här. Och då hinner man inte skriva några böcker.

För då måste man hänga i hennes kök och laga dumplings och dricka peachlikör om man med man menar att hon lagar dumplings och vi andra dricker peachlikör. Och så måste man äta sig så proppmätt på dumplings och nudlar och bubbletea att man inte kan röra sig för herregyyyyd vad det är gott och så cyklar man efter barnen trots att man har bilen för man hinner hälla i sig ganska mycket peachlikör före skolan slutar om man säger så.

Ja och då förstår ni ju att man inte hinner skriva. Inte ett ord. Och vet ni vad? Den nästa nationaldagen i vårt gäng, det är jag!! Och vad i fridens namn skall jag servera då hade ni tänkt? Karelska piroger? Kokt potatis? Kalakukko? Vaddå?? För vad är Finlands nationalrätt? Jag kan ju inte gärna slänga några Kabanossin på grillen och servera en öl? Eller?

Inte efter det här:

image

image

Hjälp mig!!!!

 

saker man inte vill tala om vid frukosten.

Det finns ju bra morgnar och så kanske inte så bra.

Imorse satt vi i köket och åt frukost, jag i mina pyjamasbyxor och ett linne. Då tittar dottern på mig och säger plötsligt.

– Mamma, du har jättesmå bröst!

Sonen tittar upp från frukost tallriken, fokuserar sina morgontrötta ögon på mina tydligen väldigt små bröst.

– Ja, det har du verkligen, mamma.

Han nickar till storasyster och fortsätter.

– Inte som XX (min ena kompis) hon har jättestora bröst. Dom hoppar när hon springer!

Och här någonstans känner jag att jag borde vara pedagogisk och säga något i stil med – Ja, älskling hon har större bröst än jag, alla har olika stora, precis som alla är olika långa och har olika hår. Men jag hinner inte. För mina barn fortsätter.

– Jo, och XX hon har också större än du, mamma! Och XX!

Den andra fyller i. Den här gången med medföljande handrörelser:

– Jooooo och XX som har så här stora!

Klockan är tjugo minuter över 7 på morgonen, jag har inte ens druckit den första klunken av mitt kaffe och det är det här vi skall prata om? Då fortsätter dom:

– Tänk mamma, nästan alla har större bröst än du!

Och det var ju väldigt observant av dem säger jag och antar att strimmor av inte jätteglada tankar lyckas ta sig in i min röst för båda barnen tittar tröstande på mig.

– Men det gör det inget, mamma, för du har stora ben istället!

Idag lämnade jag mina barn på skolgården en halv timme tidigare än vanligt. En halvtimme innan det ringde in!

– Men mamma, varför är vi så tidiga, det är ju ingen här! ropade de efter mig när jag vinkade av dem.

– Ja, ni ser mina stora ben är så snabba när jag inte har något vindmotstånd av mina jättesmå bröst! Hej då, älsklingarna, jag kommer och hämtar er sedan. Kanske!

 

Att leva med en 40 årig rumpa.

Det går lååååångsamt idag. Väääääldigt långsamt. Och jag skulle så gärna villa skylla på vädret eller någon lämplig förkylning eller oväntat besök. Men nej, det kan jag inte. Det går långsamt därför att jag nu är 40 år gammal. Och när man är 40 år gammal kan man tydligen inte gå på fest både på fredag och lördag och sedan förvänta sig att få överhuvudtaget något som helst gjort på måndag. Det har jag nu insett.

Förr kunde jag det. Herregyyyyd förr kunde man börja på torsdag och glatt festa sig hela vägen till söndag morgon utan att varken gå under eller för den delen upp i vikt! Javisst, man kanske kände sig lite sliten söndag förmiddag men det var inget man inte kunde bota med en god pizza och film liksom. Och varför inte en öl till det man började ju faktiskt känna sig lite törstig redan. Och ja, man kanske såg en pytteliten cellulit på ens 20 åriga rumpa och man bara oj jag måste visst promenera ett varv runt kvarteret innan jag klämmer i mig den fotbollsplans stora pizzan så ploff bara så var celluliten borta och rumpan igen 20 år gammal.

Det är den inte längre. 20 år gammal.  Rumpan. Nu är den plötsligt 40 år och en 40 årig rumpa är liksom inget man skojar bort bara så där. Nej, ni ser en 40 årig rumpa på en 40 årig kropp med ett 40 årig huvud det är verkligen inget att skämta om. Ett huvud som tror att man kan gå på kräftskiva på fredag och gala middag på lördag och sedan faktiskt få något gjort på måndag!

HA! Those were the days säger jag bara när jag kravlar mig upp ur sängen och försöker bända upp ögonlocken så att jag kanske kunde komma ihåg vad det är meningen att jag skall laga till frukost till mina barn. Eller ens komma ihåg vad de nämnda barnen heter. Dimman är ogenomtränglig. Och då drack jag bara några glas vin per kväll. Inget shottande i någon obskyr bar på morgontimmarna, inget halsande ur någon udda flaska. Några glas vin, några glas champagne och priset jag betalar är skyhögt.

Och ändå är det inte förrän jag går in i badrummet jag inser hur högt det verkligen är. För i badrummet finns en spegel och tammetusan om inte varje droppe av varje kalori i det där vinet har satt sig på min rumpa under natten. Fastlimmat som cement sitter det där för evigheternas evighet och inte ens en promenad runt hela jäkla jordklotet kommer att rubba det. För så är det.

Din 20 åriga rumpa var gjord av teflon. Din 40 åriga rumpa har blivit magnetisk.

Så magnetiskt att det räcker med att gå förbi hyllan med choklad i affären en enda gång och TJONG bara så sugs kalorierna från de ännu inpackade chokladplattorna TJOMP rakt på din rumpa som omedelbart blir två storlekar större. Utan att du ens har tittat på chokladen, än mindre haft den hisnande tanken att faktiskt köpa en platta och smaka på den.

Och så tror du att du kan gå ut två kvällar i rad? Utan att betala dyrt!

Ja, det kan man. För oj vad det värt det! För jösses vad roligt man har när man går på fest! Nu när man är 40!

 

Tyfon och andra grejer i världsalltet!

Nej jag har inte glömt bort min lilla blogg. Jag har inte bytt karriär men nej jag har inte skrivit. Inte på tusen år! För mina barn går inte längre i skola ser ni. Nepp. Inte alls. För det har världsalltet bestämt och då måste jag bara sitta hemma och laga mellanmål och lunch och frukostar och snacks tills fingrarna blöder och hela planetens mat har tagit slut. Uppäten av mina barn och deras kompisar.

Ja, ni förstår i måndags var det ledig dag i Japan. Respect for the elders day! Jaha, tror ni att mina barn förstod vinken? Tror ni de väckte oss med frukost på sängen, städade sina rum, sa trevliga saker till mig som exempelvis
– Åh mamma, du är världens bästa mamma.
-Åh mamma, tänk att du alltid orkar laga så god mat till oss.
-Åh mamma, dina ben är så långa och fina.

Nehenej det gjorde de ju inte. De betedde sig helt vanligt. Och det betyder ju inte alltid jättebra liksom om man säger så. Så blev det äntligen tisdag och världshistoriens längsta helg var över och jag skuttar upp ur sängen kl 6.30 (det gör man när det äntligen är dags för de små ljuva liven att gå till skolan igen) och det första jag ser är min telefon. Och på den lyser ett meddelande:
School closed due to typhoon Malakas!
Stängd? Skolan är stängd!! Och dottern börjar storgråta när hon hör det (hon missar ju sin fotbollsklubb, det är skäl för att gråta) och någonstans djupt inom mig gråter jag lite också och så tar vi in alla möbler från balkongen och stänger alla fönster och så väntar vi. Väntar på vinden som skall dra in. Och himlen ser ut så här:

image

och det är något ganska spännande över hela väntan och så äntligen blåser det upp och vi beundrar och tittar och och så struntar vi i den för vinden är inte så farlig. Den var vi förberedda på. Vad jag inte var förberedd på var ljudet. Det ylande, knakande, bankande, öronbedövande ljudet av en storm som sliter byggnader i stycken och det är väldigt skrämmande. Och så efter någon timme kommer illamåendet. Som jag inte heller var förberedd på. Inte det minsta. Men bor man på 19. våningen och en tyfon drar in då gungar huset. Gungar så mycket att man blir sjösjuk. Och vi går ner till bottenvåningen och leker och så plötligt, lika fort som den kom, mojnar vinden och allt blir alldeles, alldeles stilla. Förutom hemma hos oss för där är mina barn fortfarande hemma och har nu inte ens kunna gå ut på hela dagen och då säger jag bara
– Tyfon??!! HA! Eat my shorts liksom, du har inget att sätta emot mina barn!
och så blir det äntligen onsdag och skola och vet ni vad? Då är sonen förkyld! Och måste bli hemma och världshistoriens längsta helg är nu uppe i ungefär 35 år och vi äter sushi och spelar memory och Afrikas stjärna och så äntligen,äntligen blir det torsdag och sonen går till skolan och dottern går till skolan men vet ni vad? Då är det höstdagsjämning och då är alla kontor i Japan stängda! Så då är mannen ledig!! Och vill gå träna! Och på lunch! Med mig!!!

Ni ser, världsalltet har bestämt att jag inte skall skriva någonsin mera igen!

Men jag kommer igen! Jag lovar. Bara stjärnorna står rätt på himlen igen så ses vi! Hoppeligen redan imorgon!

Vänner.

Det är svårt att i text gestalta vänskap. Svårt att få fram den där känslan av tillhörighet, känslan av trygghet, vetskapen att det finns någon där. Alltid. Det är svårt att veta vad man skall använda för ord för att beskriva sann vänskap, när sann vänskap i verkligheten inte behöver några ord.

Vid ytterdörren i vår hall här i Japan hänger ett kort jag en gång gav till mannen och som han har ramat in och satt upp. Det kortet ser ut så här:

image

Och det är lite tacky (ok, det är jätte tacky att ha det på väggen) men jag tycker om de orden. Tycker om tanken att alltid välja det annorlunda, det okända. För att se vad det är för något. Tycker om känslan av vara på väg. Tycker om att uppleva det nya. Förutom ibland.

För ibland är allt det nya bara alltför långt borta från allt det gamla. Från allt det man tycker om. Allt det man tillhör. Idag är en sådan dag. För idag åker mina bästa barndomskompisar till Spanien för en långhelg. Allihopa. Alla utom jag. För jag är så långt borta. Och är ofantligt sorgligt. För jag vill också dricka sangria i den spanska kvällen och laga mat och prata, prata, prata med dem som jag har pratat med hela mitt liv.

Med dem jag har vuxit upp med. Med dem som sitter där bredvid mig på klassbilden från dagis i likadana gräsliga velorbyxor och flätor. Med dem som vet vad mitt första marsvin hette, vad min första pojkvän hette. Med dem som visste långt innan den där fösta pojkvännen när det skulle ta slut. Med dem som jag har läst till prov med, blivit full med, rest med, skrattat med, gråtit med, studerat med, sökt jobb med. Med dem som vet hur många stygn jag fick under mina förlossningar. Med dem som jag har druckit oändliga koppar kaffe med, tränat med, lagat middagar med, med dem jag har pratat jobb och barn och män med. Med dem som jag aldrig behöver förklara mig inför. Aldrig behöver bevisa något, aldrig behöver berätta någon bakgrund. Därför att de redan kan allt, vet allt. De var ju där. De var med när det hände. Med dem jag bara plockar upp tråden med från förra gången vi sågs och fortsätter prata. Med dem jag så gärna pratar med.

För de är viktiga. Så otroligt viktiga för mig. För vi kanske inte hinner ses så ofta nuförtiden för vi bor på olika ställen och vi har andra vänner som vi umgås med. Men ändå är de här barndomsvännerna så viktiga. För de bär hela min livshistoria med sig och ändå tycker de om mig, precis som jag bär deras och ändå tycker om dem. För våra livshistorier går ihop. Sammanflätas. Våra livshistorier hör ihop.

Och nu skall de åka till Spanien. Och jag är inte med. Och då vill jag inte bo i Japan. Då vill jag inte ha något äventyr. Jag vill bara ha dem.

Och kanske lite sangria!

Ett bra försök.

Idag har jag skrivit nästan ett helt resereportage. Bara för läsa igenom och inse att det inte håller. Det inte var tillräckligt bra. Och då finns det inget annat att göra än att radera. Meningar, stycken, hela sidor, ibland hela dokument. Störande visst men så är det. Man kan inte alltid få det rätt. Man kan inte alltid lyckas. Så imorgon skriver jag igen. På nytt. jag gör om, gör bättre. För dagens text var inte tillräckligt bra. Men det var ett bra försök.

Idag hade sonen skolfotografering i skolan! Så här stilig var han kl 8.02 när vi gick hemifrån.

image

Sedan cyklade vi de 800 metrarna vi har till skolan. Vissa av oss lugnt och fint så här:

image

Och andra fort, fort, runt, runt på sin BMX, ner för varje trappa, upp för varje kulle, hoppandes över varje kant.

Kl 8.07 var vi framme. Då såg han ut så här:

image

Vad kan jag säga: det var ett bra försök.