Tillbaka!

Den kom till sist. Hösten. Vardagen. Verkligheten. Tiden då man skrubbar sanden och granbarren och myrorna ur barnens hår. Klär på dem riktiga kläder. Borstar deras hår och så gör man så här:

image

Vinkar av dem på höstens första skoldag. Och när dörren till skolbyggnaden stängs bakom dem så vänder man sig om på parkeringsplatsen, tar ett djupt, djupt andetag och så jublar man. Jublar för att man äntligen har en enda sekund för sig själv. Jublar för att man äntligen kan göra vad man vill. Jublar över det faktum att man inte konstant måste laga något slags mat, kolla att ingen drunknar, smörja solkräm, plåstra om knän, sparka en fotboll eller applådera när någon gör en volt på trampolinen för 875te gången!

Och med lätta steg promenerar jag tillbaka hem och och i en öronbedövande tystnad går jag runt i den tomma lägenheten och njuter och plockar undan morgonens spår men någonstans när jag kommit till sonens pyjamas som jag hittar kastad på golvet på balkongen (varför klär man av sig på balkongen??) så är det inte alls lika härligt längre. Plötsligt är tystnande inte alls så njutbar. Plötslig är det bara tomt. Tomt och ensamt och alldeles, alldeles sorgligt. För sommaren var fantastisk. För vi var tillsammans. I oändliga, långa sommarveckor fick jag vara tillsammans med mina barn. Varje dag. Allt vi gjorde, gjorde vi tillsammans. Och vi simmade och klättrade och lekte och läste och sov i tält och hoppade trampolin och lagade mat och badade bastu och fiskade och plockade svamp och rensade jordgubbsland och spelade badminton och tennis och fotboll och monopol och kimble och Afrikas stjärna och åkte vattenskidor och wakeboard och båt och var på ridlektioner och vi tittade på film och åt glass och plockade smultron och matade hönsen och klappade fåren och allt, allt gjorde vi tillsammans.

Och så plötsligt blev det höst och vi återvände till Japan och barnen gick till skolan. Med sina nya ryggsäckar och kläder de valt helt själva. Och ingen av dem ville att jag skulle hålla dem i handen eller följa dem upp till deras nya klassrum. Och de kastade sig i famnen på sina kompisar och hann knappt vinka innan de försvann in genom skoldörrarna. Och jag vet att jag borde vara glad. Lättad. Lycklig. För att de har det så bra i skolan. För att de trivs. För att de har kompisar som de har saknat.

Och det är jag. Lycklig. Men ändå är det sorgligt. För visst, deras nya ryggsäckar är fortfarande gigantiskt stora på deras späda ryggar och de älskar fortfarande när jag gör röster till deras gosedjur och allt som oftast får jag en kram när jag vill det. Men ibland får jag det inte längre. Ibland vill de inte. För att jag är pinsam. Eller jobbig. För att de inte hinner, de facetajmar ju faktiskt med kompisen och kan jag pliiiiis knacka när jag kommer in! För att deras ben är plötsligt långa och spretiga och de har tandställning och fotsvett och eget instagramkonto och jag vet inte hur många somrar jag har kvar. Somrar som den vi precis har haft.

Hur många somrar som de fortfarande vill vara tillsammans med mig. Hur många somrar de fortfarande vill sova i tält med mig och inte en kompis. Hur många somrar de fortfarande vill att jag tittar och hurrar och applåderar när de dyker från bryggan. Hur många somrar vi fortfarande kommer att vara tillsammans. Varje dag. Hela sommaren.

Och jag andas lite och tänker på hur det sägs att förändring är ju faktiskt det enda tecknet på att man lever. Och det känns kanske lite bättre så  jag kokar en kopp kaffe och sätter mig ner och så börjar jag skriva. Helt ostört. Helt på mina egna villkor. Utan att bli avbruten eller ha dåligt samvete. Utan att samtidigt försöka svara på hur mycket ett myrägg väger eller tvätta målfärg ur någon hår eller förklara hur man blåser en tuggummibubbla. Utan att göra något annat än precis det jag själv vill. Och jag textar med en kompis och bokar lunchdate och jag går och tränar och så tänker jag på mina barn och tittar lite på bilderna i min telefon från sommaren. Från sommaren då vi var tillsammans. Varje dag. Varje. Varje dag. Hela sommaren. Utan att jag kunde göra en enda sak helt ostört. Utan att jag gjorde en enda sak utan dem. Varje. Varje dag.

Hmmm man kan ju faktiskt applådera åt sina barn via deras instragram också? Det finns ju faktiskt emojis liksom!

Älskade vardag och verklighet och skola och tystnad! Välkommen tillbaka!

Nu kör vi!

Annonser